SE GB

“Det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss mest.”
— Marianne Williamson, A Return to Love (1992)

Mitt ljus skrämmer mig mer än mitt mörker

Jag läser orden om att vårt ljus skrämmer oss mer än vårt mörker.

Och jag känner igen mig.

Det där ljuset bor i mig.
Det är mjukt.
Det är varmt.
Men det är också farligt.

Det kan avslöja mig.

Det kan göra att den ömtåliga glasskivan spricker om jag tar på mig det för alltid. För ljuset kräver ansvar. Och ansvar kan kännas tungt.

När krymper jag mig själv?

Det är jag bra på.

Jag krymper mig i ålder.
I röst.
I längd.
I de fina ord som inte riktigt känns som mina när de sägs till mig.

När någon säger något vackert om mig kommer rädslan:

När ska de upptäcka vem jag egentligen är?
När ska de se den ynkliga personen som bor i det här skalet?

Samtidigt vill jag bo i ljuset.

För där slipper jag anstränga mig.
Där får jag vara en människa med fel och brister – men ändå duglig.

Men lurar jag mig själv då?
Går jag sönder om jag tror på det?

Eller är det den krympande ängeln på min ena axel som viskar att glaset ska bli skärvor?

Finns det en annan ängel på den andra axeln?

Varför hör jag henne bara ibland?

Kanske är det inte ljuset som är farligt.

Kanske är det ovant.

Kanske är det bara så att jag inte alltid har fått öva på att bära det utan att skämmas.

Kanske behöver jag inte ta på mig det för alltid.
Kanske räcker det att våga stå i det en liten stund i taget.

Utan att krympa.
Utan att be om ursäkt.

Bara stå där.

Och om glaset spricker – kanske är det inte jag som går sönder.
Kanske är det bara den gamla bilden av mig som gör det.

✨

Och du…

När krymper du dig själv?
Och hur skulle det kännas att stanna kvar i ditt ljus – bara en liten stund längre än vanligt?

“Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.”
— Marianne Williamson, A Return to Love (1992)

My Light Frightens Me More Than My Darkness

I read the words about how our light frightens us more than our darkness.

And I recognize myself in them.

That light lives inside me.
It is soft.
It is warm.
But it is also dangerous.

It can expose me.

It can make the fragile sheet of glass crack if I try to wear it forever. Because light carries responsibility. And responsibility can feel heavy.

When do I shrink myself?

I am very good at that.

I shrink in age.
In voice.
In posture.
In the beautiful words that do not quite feel like mine when they are spoken about me.

When someone says something kind or admirable about me, the fear arrives:

When will they discover who I really am?
When will they see the small, inadequate person living inside this shell?

At the same time, I want to live in the light.

Because there, I do not have to struggle.
There, I can be a human being with flaws and shortcomings — and still be worthy.

But am I fooling myself then?
Will I break if I believe in it?

Or is it the shrinking angel on one shoulder whispering that the glass will shatter?

Is there another angel on the other shoulder?

Why do I only hear her sometimes?

Maybe it is not the light that is dangerous.

Maybe it is just unfamiliar.

Maybe I have not always been allowed to practice carrying it without shame.

Maybe I do not have to wear it forever.

Maybe it is enough to stand in it — just a little while at a time.

Without shrinking.
Without apologizing.

Just standing there.

And if the glass cracks — maybe it is not me who breaks.

Maybe it is only the old image of myself that does.

✨

And you…

When do you shrink yourself?
And what would it feel like to remain in your light — just a little longer than usual?