När orden vilar – och kroppen ropar

Det finns dagar då orden inte vill komma.
Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst.
Idag är en sådan dag.
Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala.
Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.

Read this post in English ->When the Words Rest – and the Body Speaks

Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut.
Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.

Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka?
Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden.
För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus.
De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag.
Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.

Vid sjön

Igår var jag i alla fall vid sjön och badade.
Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner.
Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.

Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig.
Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka.
Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.

Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag.
Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över.
Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre.
Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.

Reflektion

Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut.
Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen.
Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.

AHA

Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt.
När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.

Mellan raderna – min röst

Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans.
Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka.
Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.

Läs också

Stöd och prenumeration

Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här.
Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.

Slutord – reflektion

Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis.
När den ena behöver vila, bär den andra stillheten.
Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite,
att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.

Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden,
utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.

Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.