The Coffee Machine That Gave Up – and the Coffee That Tasted Like Water. I’ve fallen ill – a very sore throat and fever. Even the Little Guy had it last week, and so now it was my turn. At the same time, my small battle with the coffee machine and morning coffee began: when the machine gave up, the first cup tasted mostly like water, but the aroma of coffee was still there and kept me going.
Morning Coffee That Tasted… Like Nothing (the search for creamy coffee)
Yesterday we had decided to sort out the basement, but before that – when only I was awake – I sat down with my coffee. The first cup didn’t taste much like coffee, I thought. When I looked into the cup, the milk foam was white, but it never turned brown when I tilted it.
I assumed the coffee flavor was gone because I was sick and drank what was in the cup anyway, but it was completely tasteless. When the cup was finished, I took that second cup I usually have. Suddenly, the coffee flavor appeared, and that’s when I realized my mistake – or the machine’s mistake.
The Coffee Machine That Gave Up – and the Road Back to Morning Coffee
The machine has been acting up for the past half year. Sometimes only water ends up in the cup, sometimes coffee. Those drainage trays inside the machine have constantly been full of water. I’ve had to empty them after just two or three cups. The coffee grounds in the container have been watery, not at all like before.
Clearing Out the Basement & Saying Goodbye to the Machine
Tidying up the basement meant removing everything we’d stored there. The Little Guy who moved last autumn had left some things, and as always, some junk remained. Over the year, we had also collected our own bits and pieces. The younger one has moved in, and his broken “might-be-useful” things were standing there too: a broken screen and more.
My old stereo – you know, those cassette decks – also lived down there. Two speakers and a couple of leveling blocks for the motorhome we hadn’t used in years were there too. There was even an old plastic Christmas tree with baubles and tinsel.
All of it went to the dump yesterday. Even my coffee machine, which had been giving me trouble. I thought: I have a percolator and a milk frother – I’ll make coffee the way everyone else does. The basement was cleared, and I was left without a coffee machine.
Should We Go to Town or Not?
My husband asked if we should go to town and buy one right away, but I explained my plan. Besides, I was too tired – exhausted from the basement clear-out and feverish. When you have a fever, you’re not exactly eager to go to town. At least I’m not.
The First Attempt With the Percolator (the aromas!)
I thought I’d brew some coffee in the percolator and went out to the motorhome to get the milk frother. I started grinding the beans and enjoyed the pleasant aroma filling the kitchen as they were ground. Coffee smells better than it tastes, I think – though I still love the taste.
I filled the percolator with water, added the freshly ground beans, put the lid on, and turned on the power. The light came on, and an even more wonderful coffee aroma spread through the kitchen. That smell I’m not spoiled with, because it disappears when you drink machine coffee. With a coffee machine, you don’t get that aromatic scent as the coffee brews.
In 15 Minutes: From Beans to Morning Coffee
The whole process took about 15 minutes – from grinding beans to having coffee in the cup. The aroma was heavenly when I poured it. The milk foam lay like a lid over the coffee, and I thought to myself: this is surely just as good as my machine coffee.
Freshly Brewed Coffee – Did It Deliver?
I took my cup of freshly brewed coffee and went to the living room sofa to enjoy and test if it really measured up, to feel what future mornings would taste like. I looked forward to that first sip. Lips to the cup, and the first taste of coffee touched my mouth.
The Missing Creaminess
The thought came instantly: so empty, so thin – this is not creamy coffee. I took another sip, but the creaminess was still missing. I kept working with my thoughts, telling myself: this is how coffee should taste, I’m just not used to it. I drank half the cup, encouraging myself all the way, then gave up.
I Poured It Out
I went out to the kitchen, poured out the rest, and told my husband: maybe in a few days I’ll get used to it. He hasn’t grown up enough to drink coffee, so he doesn’t really understand my two cups of morning coffee that are so important to me.
“Let’s Go” – The Decision About a New Machine
My new Siemens – after half a year of trouble, I finally got my creamy coffee back.
I lay down on the sofa to rest, working inside my head with the thought that morning coffee wouldn’t be the same joy anymore – apart from those aromatic scents I rediscovered with the percolator. I took two painkillers to bring down the fever. Then my husband said he had more errands in town than just buying my coffee machine. I told him: I can’t, you go yourself. Besides, it’s expensive to buy such a machine if it’s just going to break down like the last one.
My new Siemens coffee machine in the kitchen – back to creamy morning coffee.
15 Years of Coffee Machines
I’ve gone through two coffee machines before, over a 15-year period. The most recent one wasn’t that old. I’d already been a bit grumpy about it this past half year when it started acting up. Even grumpier because it had cost quite a lot and only lasted a few years. A Monday model, on and off.
I’ll Never Learn
I still tried to convince myself that I’d get used to it, and that I’d enjoy the aromas every morning. Half an hour passed, the painkillers kicked in, and I went out to the kitchen where my husband was cooking. I said: I’ll never learn to drink coffee without a machine. Let’s go. I had already googled and checked what the whole thing would cost, weighing pros and cons. 6,500 SEK – a price I didn’t like.
Siemens – Always Siemens
But I’m a bit of a nerd too. I’ve only ever tried Siemens coffee machines. I wouldn’t dream of testing another brand. Once we got there, we decided that my husband would drop me off at Elgiganten while he went to the optician. I’d do what I needed, and he’d do his errands.
Among All the Beautiful Machines
Inside, I walked around looking at all the beautiful coffee machines. I realized mine was one of the middle-class ones – not the cheapest but not the most expensive either. The one slightly better than the one I’d looked at was three thousand SEK more, still Siemens.
Joyful Feelings and a Box in My Arms
I hurried so my husband wouldn’t have to wait. After a moment of joyful feelings – which always comes when I walk among kitchen appliances – I grabbed the box with the machine I wanted, paid, and went out.
Enjoyed the Feeling
My husband wasn’t there yet, so I sat on a bench and enjoyed the feeling: a brand-new coffee machine, and the knowledge that the very next morning I’d be able to drink my creamy macchiato again.
A Stop at the Pharmacy (on the way to morning coffee)
We also stopped at the pharmacy – my blood pressure medicine had run out. Inside, I met a tired pharmacist who told me he was tired. It had been slow with customers, and life seemed mostly gloomy for this man. That’s not how you treat someone like me, who’s nervous about medication and wants to feel reassured that the staff are alert and know what they’re doing. In the car, I checked several times to make sure he had really given me the right medicine. He had.
Home With the New Coffee Machine
At home, I unpacked the machine and tried to learn the technique. Not easy – I realized it wouldn’t be simple even the next day. I probably need a course, but I’ll learn. I’ll ask my son to read the manual, then he can explain how to really do it.
For now, it was just about making coffee for the morning. But the machine has features: favorite programs and different cleaning settings. Those I’ll learn over time.
The Purpose of This Post?
What was the purpose of this post? I have no idea. But I can tell you that this morning’s coffee tasted wonderful. Today’s cup was even creamier, the foam softer, than any cup I’ve had before.
The cup that saves the morning – creamy, smooth, and exactly the way I want it.
PPU – Price Per Use
A creamy cup of morning coffee with smooth milk foam – exactly how I love it.
6,500 SEK is still expensive. But if I calculate PPA (price per use) and the machine lasts five years, two cups a day (sometimes more when we have guests), it comes to about 1.80 SEK per cup – lower when more cups are brewed. That’s something I’ll have to learn to live with. Yes, stingy as I am, I still have to accept that good taste comes with a price. Which means I’ll endure it.
Reflection
Two cups of coffee can become a whole story. Maybe it’s not just about the machine, the aroma, or the foam, but about the small things that make everyday life bearable when you don’t feel well. I realized coffee isn’t just a habit; it’s company. A way to hold on to something that’s mine, regardless of fever or a failing machine.
AHA – Between the Lines
Between the words about Siemens, the dump, and the pharmacy, there’s another layer. This isn’t just a story about coffee. It’s a reminder that I deserve to treat myself to what brings me joy – even if it costs a little more. The coffee machine became a symbol of taking care of myself, despite illness, despite fatigue. Choosing creamy morning coffee became the same as choosing me.
Closing Words
Oh my, this turned into a very long post about just two cups of morning coffee. I wish you a good day, and live by my motto:
Today, right now – yesterday is history, and tomorrow hasn’t come yet. It is here and now that I can enjoy my coffee, my creamy morning coffee. / Carina Ikonen Nilsson
Questions for You, the Reader
Has your coffee machine ever broken down? What did you do then?
Are you a percolator person or a coffee machine person – and why?
How important is milk foam/creaminess for your perfect cup?
Or do you simply drink plain black coffee?
Do you have any tips for getting more flavor at home?
FAQ – Coffee Machines, Brewing and Morning Coffee
1) Why does coffee sometimes taste “thin”? Often it’s the bean quality, grind size, or brewing temperature. Try finer grind, correct dose (about 6–7 g/100 ml), and fresh beans.
2) How do I get more “creaminess”? Three things matter: beans (darker or espresso roast), grind (slightly finer), and milk foam (around 60–65 °C, microfoam).
3) Coffee machine vs. percolator – what’s the difference in taste? A percolator circulates water and can give aroma but sometimes a thinner body. A fully automatic machine pushes water through compressed grounds – usually fuller.
4) How often should I clean the machine? Daily: rinse brewing unit & frother. Weekly: wash removable parts. Regularly: descale according to manual.
5) How long do opened beans stay fresh? Best flavor in the first 2–3 weeks. Store cool, dark, and airtight.
6) What’s a reasonable lifespan and “price per use”? Fully automatic: 4–7 years is common. 6,500 SEK / (5 years × 365 × 2 cups) ≈ 1.80 SEK per cup – drops when more cups are brewed.
Ibland blir det vardagen som överraskar. Ett telefonsamtal från dottern inför resan till Grekland blev startskottet för timmar i köket, mängder av mat – och en påminnelse om ADHD i vardagen, familj, matlagning och känslor.
Här sitter jag nu, med datorn i knät och en kopp kaffe bredvid mig. Orden får komma medan morgonen långsamt vaknar. Jag vill börja med att säga tack – tack till dig som just nu valt att stanna upp här och läsa. Att du finns här betyder mer än du anar.
När dottern ringde
Igår satt jag hemma när dottern ringde. De skulle åka till Grekland dagen därpå och undrade om de kunde komma förbi på middag innan resan. Självklart, tänkte jag, och sa ja på en gång. Jag och dottern är båda ganska spontana, så det blev snabbt bestämt: vi gör det.
Matlagningen drar igång
När maken påpekade att vi nog behövde mer mat åkte jag iväg till affären. Som vanligt blev det mycket – jag ville vara säker på att allt skulle räcka.
Tillbaka i köket satte jag igång:
Tzatziki under beredning.
På en plåt låg rotfrukter och potatis, kryddade med timjan, chili och annat gott. Samtidigt fick kycklingfiléerna marinera i bränd chili, olivolja, vitlök och salt. Till det gjorde jag en klassisk tzatziki och en röra på bränd chili, vitlök och turkisk yoghurt. Under tiden stod en soppa och puttrade på spisen.
Soppan var mest för äldsta sonens skull. Eftersom han äter ganska selektivt fungerar inte helt kött – det måste ligga i en sås för att han ska smaka. Att servera hel kyckling går helt bort. Däremot fungerar soppa, och därför får det alltid finnas med som ett alternativ till honom.
Plastlådor i kylskåpet med soppor och rätter anpassade för selektivt ätande
Selektivt ätande och ADHD i vardagen
Vi har ofta lagat mycket mat utifrån just de rätter som han äter. Därför är kylskåpet nästan alltid fyllt med plastlådor: köttfärssås, tacoköttfärs och kycklinggryta – de tryggaste smakerna för honom. Nu är han vuxen, men det selektiva ätandet består.
Det här med selektivt ätande är inget ovanligt, särskilt inte hos barn och unga med NPF. För en del följer det också med upp i vuxen ålder. Det kan handla om konsistens, doft eller känslan i munnen. För min son blir soppa en trygg väg – där smakerna blandas men konsistensen är jämn. Att förstå det, och anpassa maten därefter, gör vardagen lite enklare och måltiderna mindre laddade.
Köket fylldes av dofter, grytor och rörelse. Det var mycket som hände på samma gång.
ADHD i vardagen – när känslan går före logiken
Mitt i allt kom tanken: lillkillen hade ju varit sjuk i feber nyligen, och han var fortfarande snorig. Skulle de verkligen komma hit och riskera att bli smittade innan en resa utomlands?
Här kunde jag inte ta beslut själv. Jag lämnade det till dottern och hennes sambo – och de bestämde att stanna hemma. Jag vet inte om det var dotterns beslut eller hennes sambos, men jag är glad över att jag kom på det innan de kom. Jag skulle inte vilja vara orsaken till att de blev sjuka och fick en förstörd semester i Grekland.
Och där smög sig ADHD in, som så ofta. Jag får en idé, går all in och kör på. Först när allt nästan är klart stannar jag upp: vänta nu, hur blev det här egentligen?
Det är inte brist på omtanke. Tvärtom. Det är bara att känslorna alltid kommer först, logiken senare. Resultatet blir ofta ett kök fullt av mat, rörelse och kryddiga dofter.
Ibland är det kaos, ibland ordning. Men någonstans i skarven däremellan finns också något vackert.
Reflektion
Den här middagen blev aldrig av – men den blev ändå viktig. För i köket fick jag både en påminnelse om min egen impulsivitet och en känsla av att faktiskt ha gjort rätt. Jag hann stoppa i tid. Och kanske är det just så livet är – fullt av snubbeltrådar och ändå med utrymme för omsorg.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar inte bara om mat eller en middag som aldrig blev av. Mellan raderna berättar det om kärlek till familjen, om viljan att ge och skydda, och om hur ADHD formar vardagen. Det visar också att selektivt ätande inte alltid växer bort i barndomen, utan kan följa med upp i vuxenlivet – och att förståelse och anpassning kan skapa lugnare stunder runt bordet.
I grunden är det här en berättelse om omsorg: att rusa iväg med hjärtat och känslorna först, och låta logiken hinna ifatt senare.
AHA – mellan raderna
Även när jag springer på känslan kan jag landa i något gott. Det viktiga är inte alltid att det blev perfekt, utan att jag stannade upp i tid.
Sometimes everyday life takes unexpected turns. A phone call from my daughter before her trip to Greece turned into hours in the kitchen, lots of food – and a reminder of how ADHD in everyday life, family and cooking often means that feelings run ahead of logic.
Right now, I’m sitting here with my laptop on my lap and a cup of coffee beside me. Words arrive as the morning slowly wakes. Let me start by saying thank you – thank you for stopping by and reading this. Your presence here means more than you might realize.
When my daughter called
Yesterday, as I was sitting at home, my daughter called. They were leaving for Greece the next day and wondered if they could stop by for dinner before the trip. Of course, I said yes without hesitation. Both she and I are quite spontaneous, so the decision was made: let’s do it.
The cooking begins
When my husband reminded me that we probably needed more food, I went off to the store. As usual, I went all in – I wanted to make sure there would be more than enough.
Back in the kitchen, I started preparing:
Tzatziki in preparation – yogurt, garlic and cucumber in a bowl
On one tray, I placed root vegetables and potatoes, seasoned with thyme, chili and other spices.
Meanwhile, the chicken fillets were marinated in charred chili, garlic, olive oil and salt.
In addition, I made a classic tzatziki and a yogurt-based dip with garlic and chili. I’ve made tzatziki many times before, for example in this post about everyday cooking (in Swedish) – sorry, it’s only available in Swedish right now, but I might translate it later. Meanwhile, a soup was simmering on the stove.
Selective eating and ADHD in everyday life
The soup was mostly for my oldest son. Because he eats quite selectively, whole pieces of meat are out of the question – they have to be in a sauce for him to try. Serving a whole chicken is therefore never an option. However, soup works well, which is why it’s always there as an alternative for him.
Plastic containers in the fridge with soups and meals adapted for selective eating
Over the years, we have often cooked large batches of the few dishes he prefers. Therefore, the fridge is almost always filled with plastic containers: Bolognese, taco mince and chicken stew – his safest flavors. Now he is an adult, soon 29, but the selective eating remains.
Selective eating is not unusual, especially among children and young people with neurodivergence. For some, it continues into adulthood. It may be about texture, smell or the feeling in the mouth. For my son, soup is a safe way – flavors mix but the consistency stays smooth. Understanding that, and adjusting meals accordingly, makes everyday life easier and mealtimes less stressful.
The kitchen was filled with aromas, pots and movement. So much was happening all at once.
ADHD in everyday life – when feelings run ahead of logic
In the middle of it all, the thought struck me: my youngest had recently had a fever and was still sniffling. Could they really come here and risk getting sick just before leaving for Greece?
This was not a decision I could make on my own. I left it to my daughter and her partner – and they decided to stay at home. I don’t know if it was her decision or his, but I was grateful that I realized it in time. I would never want to be the reason they spent their vacation sick.
And that’s where ADHD makes itself known, as it often does. Often, I get an idea, go all in and keep going. Only when everything is nearly finished do I stop and think: wait a minute, how did this actually turn out?
It’s not a lack of care – quite the opposite. It’s just that feelings always come first, logic later. The result is often a kitchen full of food, movement and strong aromas.
Sometimes chaos, sometimes order. But somewhere in between there is also beauty.
Reflection
That dinner never happened – but it still became important. In the kitchen I was reminded of my own impulsivity, and I also felt that I had done the right thing. I managed to stop in time. Maybe that’s what life is – full of tripwires, but with space for care.
Between the Lines
This post isn’t just about food or a dinner that never happened. Between the lines, it tells about love for family, about the wish to give and protect, and about how ADHD shapes everyday life. It also shows that selective eating isn’t something children always grow out of, but something that can follow into adulthood – and that understanding and adapting can create calmer moments for everyone around the table.
At its core, this is a story about care: rushing ahead with heart and feelings first, and only afterwards letting logic catch up.
AHA – Between the Lines
Even when I run on feelings, I can still land in something good. What matters isn’t perfection – but realizing in time.ll land in something good. What matters isn’t perfection – but realizing in time.
”Yesterday has already come to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
KonMari i vardagen kan förändra mer än man tror. När sjukdagar blev långa hittade jag ro i garderoben, sonens humor gav oss Volbeat på vinyl – och nästa vecka väntar Oskar-serien om rasterna.
Lillgrabben har varit sjuk i några dagar och vi har mest hållit oss inne. Ändå blir det lätt att dagarna flyter ihop när man går här och skräpar. Jag skriver mina listor varje morgon – mål för dagen – men oftast blir de liggande.
Till slut händer det ändå. Plötsligt fick jag energi, och den här gången gick den till garderoben.
KonMari i vardagen och känslan av ordning
Kaos-garderoben har länge stirrat på mig. Med KonMari-metoden i bakfickan började jag vika, sortera och skapa lite andrum. Kanske blev det inte så mycket som åkte till skänkes-högen, men ändå kändes det annorlunda: luft. Strukturen börjar faktiskt sätta sig nu. När jag använder KonMari i vardagen känns garderoben lättare att öppna.
Små steg med KonMari i vardagen
Allt är inte klart ännu, men i lådorna ligger linnen, t-shirts och tröjor fint vikta enligt KonMari i vardagen, så att allt får plats. Nästa steg blir att stryka skjortor och vika in dem i ordning. Jag vill också bygga om garderoben lite – en halva med hyllor och den andra med plats för klänningar som får hänga bredvid.
Därför är det en märklig men skön känsla när till och med tvätten ner i källaren blir något jag kan känna mig nöjd över. Och där i källaren står mitt gamla stereopaket och samlar damm. Trots det har jag svårt att göra mig av med det. Kanske är det dags? Vi har ju skivspelaren i vardagsrummet nu, enkel och trådlös via Bluetooth – så mycket smidigare än alla gamla sladdar.
För några dagar sedan kom sonen hem med en vinyl. En dubbel-LP med Volbeat. Han hade ett flin i mungipan och låtsades som ingenting. Jag stod i köket och rörde i grytorna när han ropade: – Carina, du har herrbesök i soffan.
Jag svarade förvirrat att det hade jag väl inte? Men han insisterade. När jag gick in i vardagsrummet fick jag syn på dem: två skivor, snyggt parkerade på min plats i soffan. Ett ovanligt tyst sällskap – men sedan vi la på en av dem fylldes rummet av liv, energi och ett härligt väsen.
Sonens gåva – Volbeat på vinyl, ett humoristiskt “herrbesök” i soffan.
Jag måste erkänna att Volbeat inte varit något jag aktivt lyssnat på tidigare. I alla fall inte förrän nu. Men sedan dessa skivor flyttade in har de snurrat många gånger. Sonens humor i hur han presenterade dem gjorde det hela ännu roligare. Att få ”herrbesök” av vinylskivor – det är humor på hög nivå i min bok.
Musikväggen hemma – Volbeat på skivspelaren och andra vinylfavoriter i rummet.
Oskar-serien – nästa veckas inlägg
Idag har jag inga stora planer mer än att jobba vidare med nästa del i Oskar-serien. Den här gången handlar det om rasterna i skolan – de där stunderna som borde vara fria och roliga, men ofta blev en kamp.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
När jag läste igenom det jag skrivit fick jag tårar i ögonen. Kanske säger det mer om mig än om texten, men ändå tror jag på riktigt att det kommer att beröra. Jag vill skriva fram både svårigheterna och en slags utopi: tänk om rasterna kunde bli en plats där vuxna deltog, där lek var något alla fick vara med i och där barn kunde känna sig både sedda och trygga.
Därför känns nästa inlägg som ett av de viktigaste jag har skrivit i serien hittills.
Till dig som läser
Brukar du göra listor för dagen? Håller du dem – eller blir de som mina, liggande?
Vad fyller du dina dagar med när du inte jobbar? Här fyller jag mina med blogg, ungdomar, hem och matlagning – och jag hinner till och med njuta av livet, ta hand om mig själv och må bra.
Reflektion
Det är små steg, som KonMari i vardagen eller en vinyl på spelaren, som gör skillnad. Det märkliga är hur sjukdagar kan bli till dagar av förändring. Ibland räcker det med en vikt tröja, en röjd garderob eller en vinyl som överraskar – och plötsligt känns livet lite lättare att leva.
AHA – mellan raderna
Att skapa ordning i garderoben är inte bara praktiskt. Det är också en symbol för att skapa plats i livet – för nya skivor, nya skratt och nya berättelser.
KonMari in everyday life can change more than expected. Sick days turned into tidier closets, my son’s humor brought Volbeat on vinyl, and the Oskar series moves forward with a story about school recess and the dream of a better school.
The little one has been sick for a few days, so we’ve mostly stayed indoors. Still, the days tend to blur together when you’re just hanging around. Every morning I write down my goals – a to-do list for the day – but often they remain untouched.
Eventually, though, something happens. Suddenly I had energy, and this time it went straight into the closet.
KonMari in Everyday Life and the Feeling of Order
That messy closet has been staring at me for ages. With the KonMari method in mind, I started folding, sorting, and creating some breathing space. Maybe not much ended up in the donation pile, but still, it felt different: airy, lighter, more structured.
Not finished yet, but tank tops, t-shirts, and sweaters are folded with KonMari in everyday life. Next step: shirts ironed, folded, and more shelves for dresses to hang beside.
Therefore, even doing the laundry down in the basement feels better now. And there in the basement stands my old stereo system, collecting dust. Even though it has been unused for years, I’ve held on to it. Maybe it’s finally time to let it go? After all, we have the new record player in the living room – simple, wireless through Bluetooth, and so much easier than all those cables.
My Son’s Humor and the Gentleman in the Sofa
A few days ago, my son came home with a vinyl. A double LP by Volbeat. He had a grin on his face and pretended nothing was going on. I was in the kitchen stirring pots when he suddenly called out: – Carina, you’ve got a gentleman visitor on the sofa.
I looked confused. “No, I don’t,” I replied. But he insisted. When I walked into the living room, there they were: two records, neatly placed in my spot on the sofa. A rather quiet company – but then, once we put one of them on, the room filled with life, energy, and a wonderful noise.
My son’s gift – Volbeat on vinyl, humorously introduced as “gentleman visitors” in the sofa.
I must admit, Volbeat hadn’t been something I listened to actively before. At least not until now. But since these records moved in, they’ve spun many times. My son’s humor in how he presented them made it even more fun. To receive “gentleman visitors” in the form of vinyls – that’s top-notch humor in my book.
Our music wall at home – Volbeat on the turntable and other vinyl favorites in the room.
Oskar Series and Next Week’s Post
Today, I don’t have many big plans except to keep working on the next part of the Oskar series. This time it’s about school recess – those moments that should have been free and fun, but instead often became a struggle.
One of my own pencil drawings – for me it symbolizes how a child may withdraw when the world becomes too much. In the Oskar series, I want to show that behind every silence there is a story we need to listen to.
When I read through what I had written, tears came to my eyes. Maybe it says more about me than the text itself, but still, I believe it will touch hearts. I want to show both the difficulties and a kind of utopia: imagine if recess could become a place where adults joined in, where play was something everyone was invited into, and where children could feel seen and safe.
That’s why I feel this next post is one of the most important I’ve written in the series so far.
Do you usually make lists for your days? Do you stick to them – or do they end up like mine, lying around?
What do you fill your days with when you’re not working? Here, I fill mine with blogging, supporting young people, keeping the home in order, and cooking. And sometimes, I even find space to enjoy life, take care of myself, and feel good.
Reflection
The strange thing is how sick days can turn into days of change. Sometimes all it takes is a folded shirt, a tidied drawer, or a vinyl that surprises you – and suddenly, life feels lighter to live.
AHA – Between the Lines
Creating order in the closet is not just practical. It also becomes a symbol of making space in life – for new records, new laughter, and new stories.
Krabbornas stormöte i Kungshamn blev helgens höjdpunkt. Mellan klippor, havsbad och vardagliga stunder i vår LVL² fick vi uppleva naturens små mirakler. Det är just de ögonblicken som blir till minnen att bära med sig.
Det här skrev jag igår, men jag sparade det till idag. Orden fick vila en stund och under morgonen fyllde jag på med ännu fler upplevelser. Ibland växer en dag i efterhand och blir större när man får se den både från insidan och med lite distans.
Krabbornas stormöte i Kungshamn – en halvtimma av mirakel
Dagen började spännande. Nere i havet vid båtarna hade krabborna storsammanträde. Kanske var det ett årsmöte, eller kanske bara en kamp om revir.
När en krabba närmade sig en annan reste de sig och bröstade upp sig. Till slut backade ofta den ena i sidled, som om den mött sin överman. Det såg både roligt och fascinerande ut.
Att sitta still och iaktta blev ett mirakel i sig. Vi tre satt där i över en halvtimma och följde krabbornas små dramer.
En av krabborna fick komma upp på land en kort stund. Ingen av oss vågade röra den, så maken fick lägga tillbaka den i havet.
Promenad bland kala berg och måsungar
Vid strandkanten låg många maneter, därför blev det inget bad just då. Istället tog jag och maken en promenad, medan lillkillen stannade kvar på campingen.
Vi gick över en vik och vidare uppför en lång trappa. Den ledde till kala berg där utsikten var både storslagen och krävande. På toppen såg vi båtar segla förbi, medan måsarna skyddade sina ungar.
De kala bergen där höstens färger redan börjat ta plats.
Fiskespö, balans och omtanke
Jag hade tagit med fiskespö och kastade några gånger. Ingen fisk nappade, men det spelade mindre roll. Själva kastet och indraget gav mig ro, nästan meditativt.
Fiskestunden gav ro, även utan fisk. Bilden är tagen av maken med hans nya kamera.
När vi fortsatte över klipporna blev terrängen svår. Maken höll min hand när det blev farligt, och ibland fick jag ta omvägar. Han sa, med både rädsla och förvåning i rösten, att jag blivit gammal. Jag tog inte illa upp, för han hade rätt.
Trots det klarade vi det, och bergsklättringen blev ett redigt träningspass.
Badet vid stegen
Till slut fann vi en badstege. Vi tittade noga, och inga maneter syntes. Jag var varm och trött, men också glad. Så jag tog av mig kläderna och klev ner i vattnet. Svalkan var ljuvlig. Några bränntrådar kändes, men det gjorde inget. För man ångrar inte ett bad – bara de bad man inte tar.
Fåglarnas närvaro
Dagen fylldes av fåglar som gjorde oss sällskap.
En liten fågel som stod stadigt på sin sten.
Ett helt gäng småfåglar samlade för en måltid.
En gås som sträckte ut vingarna i vattnet. Fotograferad av maken.
Eftermiddagen och grilldoften
Senare på eftermiddagen tittade solen fram. Jag lade mig i solen och somnade, för att vakna av att jag snarkade.
Maken grillade, men själv kände jag mig färdig med grillandet för i år. Han däremot, och lillgrabben, njöt av maten. Vi satt ute vid vår LVL² – jag fixade med bloggen, medan maken kollade sina hästar.
Garaget, krabbfisket och kvällen
Jag tog tag i husbilens garage och fixade lite ordning. Där hittade jag ett krabbfiskespö.
Vi gick ner till bryggan där krabborna haft stormöte tidigare. Med kycklingbitar och hamburgare som bete lyckades vi locka fram hungriga krabbor. En fick komma upp på land, men maken fick lägga tillbaka den i havet.
Hemfärden och höstens närhet
Idag packar vi ihop och styr hemåt. Ännu en helg med LVL² är gjord. Fler minnen har samlats, och dem ska jag bära med mig genom vintern.
Snart är det tid för levande ljus och eldar i kaminen i källaren. De stunderna är också vackra – att se lågorna sluka vedträden och känna värmen.
Kanske blir det bad även i vinter. Det återstår att se.
Frågor till dig som läser
Har du själv upplevt naturens små mirakler på en camping eller vid havet?
Är du en sådan som tvekar inför ett bad – eller hoppar du i direkt?
När blir dina små stunder stora i dig? Vad eller vilka påverkar dig?
Slutord
Helgen fylldes av små mirakler: krabbornas möte, måsarnas vakande, fiskespöets rytm, makens hand, svalkan i havet, solens värme, grilldoften och kvällens krabbfiske. Livet visar sig i det lilla, i ögonblicken som blir till minnen.
Reflektion
Jag ser att jag fortfarande väljer att delta. Även när stegen vinglar finns det så mycket att uppleva. Miraklerna bor i det enkla – som att våga bada, eller bara ligga still i solen och snarka lite.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna visar texten att jag ser mirakler i det lilla. En krabba, en fågel eller ett bad blir stora upplevelser när jag väljer att stanna upp. Jag är ärlig med min sårbarhet – att balansen sviktar och att åldern gör sig påmind – men jag låter det inte stoppa mig. Istället väljer jag att delta, att leva fullt ut.
Det här säger också att jag bär en livslust som fortfarande vill framåt. Jag vill påminna både mig själv och den som läser att livet aldrig är för litet för att rymma mirakel.
AHA – Mellan raderna
Trots svajigheter och balans som inte alltid bär, väljer jag ändå. Jag väljer att leva livet fullt ut, fortfarande och ännu. Livet är inte slut – det behöver upplevas, och det är jag som ska leva det.
”Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
The crab meeting in Kungshamn became the highlight of the weekend. Between cliffs, sea swimming and everyday moments in our LVL², we experienced nature’s small miracles. These are the moments that turn into memories to carry with us.
I wrote this yesterday, but saved it for today. Sometimes words need to rest, and when they do, they often grow bigger in the morning light.
The Crab Meeting in Kungshamn – Half an Hour of Miracles
The day started with excitement. Down by the boats, the crabs were having a big gathering. Maybe it was their annual meeting, or maybe just a matter of defending their territory.
When one crab approached another, they raised themselves, showing off their size. In the end, one usually backed away sideways, as if realizing it had met its match. It was funny and fascinating at the same time.
Simply sitting still and watching became a miracle in itself. The three of us watched the crabs for over half an hour.
One of the crabs came up on land for a moment. None of us dared touch it, so my husband put it back into the sea.
Walking Up the Cliffs
Along the shore, jellyfish floated, so swimming was not an option just then. Instead, my husband and I went for a walk, while our youngest stayed behind.
The bare cliffs, already touched by the colors of autumn.
We crossed a bay and climbed a long staircase up to the bare cliffs. The view was both demanding and breathtaking. From the top, we saw sailboats and motorboats passing by, while seagulls guarded their young.
Fishing Rod, Balance and Care
I had brought a fishing rod and cast a few times. I didn’t catch any fish, but that didn’t matter. The important thing was the movement – the throw and the reel-in – a rhythm that gave peace, almost meditative.
Fishing gave peace, even without a catch. Photo by my husband with his new camera.
The rocky path was difficult. My husband held my hand through the dangerous parts, and sometimes I had to take a detour. With a mix of fear and surprise in his voice, he said that I had become older. I didn’t get upset, because he was right.
Even so, I made it through, and the climb became a proper workout.
Swimming at the Ladder
Eventually we found a ladder down into the sea. We looked carefully: no jellyfish in sight. I was warm, tired, but happy. So I took off my clothes and stepped into the water.
The coolness surrounded me. A few jellyfish threads brushed against me, but that didn’t matter. Because you never regret the swims you take – only the ones you don’t.
The Presence of Birds
The day was filled with birds keeping us company. A small bird stood firmly on its rock. A flock of sparrows picked at the ground. And a goose stretched its wings, almost dancing across the water.
A small bird that kept us company by the water.A flock of sparrows gathered for a meal.A goose stretching its wings, almost dancing across the water.
Afternoon Sun and the Smell of Barbecue
Later in the afternoon, the sun broke through. I laid down, enjoying its warmth, and fell asleep – only to wake up from my own snoring.
My husband grilled, but I felt finished with barbecuing for the year. He wasn’t done, and our youngest enjoyed it too. We sat outside by our LVL² – I worked on the blog while my husband checked his horses.
Garage Order and New Crab Adventures
I organized a bit in the motorhome’s garage and found a crab fishing rod. With some leftover chicken and hamburgers, we went back down to the pier. The crabs happily accepted our offerings. One came up on land, but my husband had to put it back into the water.
Going Home and the Nearness of Autumn
Today we pack up and head home. Another weekend with LVL² is done. More memories gathered – ones I’ll lean on during winter.
Soon it will be time for candlelight and the fire in the basement stove. Those moments are also beautiful – to watch the flames consume the wood and feel the warmth.
Maybe I’ll keep swimming during winter. I haven’t decided yet.
Closing Words
The weekend was filled with small miracles: the crab meeting, the seagulls watching, the rhythm of the fishing rod, my husband’s steady hand, the sea’s coolness, the warmth of the sun, the barbecue smell, and the evening crabbing. Life shows itself in the small things, in the moments that turn into memories.
Reflection
I see that I still choose to participate. Even when my steps are shaky, there is so much to experience. Miracles live in the simple – like daring to swim, or just lying in the sun and snoring a little.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, the text shows that I carry an eye for the small that becomes big. A crab, a bird, or a swim grow into miracles when I choose to see them that way. Even my vulnerability – shaky balance and an aging body – is part of the story. But it also shows that I refuse to let it stop me. I still choose to live, fully present.
AHA – Between the Lines
Life doesn’t end just because it sways. On the contrary – it needs to be lived, still and yet again. AHA – it’s in the experiences, not in perfection, that life becomes whole.
”Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow is still waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”
/ Carina Ikonen Nilsson
Questions to You, Dear Reader
Have you ever experienced nature’s small miracles at a campsite or by the sea?
Are you the kind of person who hesitates before a swim – or do you just jump in?
When do your small moments turn big within you? What or who influences you?
Support & Subscribe
Do you want to read more posts about everyday life, motorhome adventures and reflections? Subscribe here – and get new posts straight to your inbox.
Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.
This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.
It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.
Performance anxiety knocking on the door
When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.
What do you want to read about? Do I write well enough? And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.
Bath memories from the motorhome in Kungshamn
We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.
Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.
Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.
We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.
But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.
Evening by the sea
It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.
Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.
Read more about our travels in the category Motorhome Life
Reflection
Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.
AHA – between the lines
It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.
My voice – between the lines
I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Här i husbilen i Kungshamn har nedräkningen börjat. Inte för alla våra husbilsturer, men kanske för den sista gången hit till Kungshamn för denna säsong. Här i vår LVL^2 möter jag tystnaden, tankarna och en vardag som blir till minnen – med kaffekoppen bredvid mig, havet utanför och orden som följer med.
Idag vaknade jag i Kungshamn. Kaffet står som vanligt bredvid mig och de övriga i vår bil sover. Jag älskar de här stunderna när jag är vaken helt själv i husbilen och inget eller ingen stör mig när tangenterna trycks ner.
Det fyller mig med ro. Ensamheten är inte ensamhet – det är en stund med mig och de som bor inom mig: mina tankar, känslor och stillheten i att få vakna upp tillsammans med orden. Bara jag, kaffet och du som läser. Det gör mig varm i hjärtat att ni blivit så många som tittar in här. Tänk att lilla jag skriver saker som andra vill läsa.
Prestationsångesten som knackar på
När jag skrev bara på svenska var det inte så många som kikade in här. Nu är ni fler, mest från USA men också från andra delar av världen. Det är en glädje – men också en liten rädsla. En ångest. Svårigheten att prestera smyger sig på.
Vad vill ni läsa om? Skriver jag tillräckligt bra? Där någonstans inser jag att det är fel tankar. För jag är jag, och jag skriver bäst när jag skriver mina ord. Prestationsångesten gör mig bara sämre. Därför lutar jag mig tillbaka och väljer istället att känna tacksamhet över att det är så många som läser, också på engelska.
Badminnen från husbil i Kungshamn
Vi brukar åka hit några gånger om året. Här i Wiggersvik har jag badat långt in på hösten och väldigt tidigt på våren. Ett år var det 4,8 grader i vattnet. En kille som satt i en båt ropade att han tyckte jag var modig. Modigt kanske, men när man gör det ofta känns det mest naturligt.
Igår när vi gick ner mot bryggorna såg jag att det inte skulle bli något dopp för mig. Vattnet var fullt av röda maneter som lyste ilsket. Jag är rädd för dem. Skulle jag bada bland de där brännande små sakerna, då hade jag verkligen prövat mitt mod. Samtidigt måste jag erkänna att här är jag feg – ett bad hade varit uppfriskande och härligt, men jag vågade inte.
Igår kväll satt jag och maken ute. Vi dukade upp med kräftor, räkor, rostat bröd och majonnäs. Till mig blev det kräftor, här vill jag erkänna att jag är lite lat. För jag orkar inte sitta och skala små räkor. Räkorna gick till maken, eftersom han har tålamodet.
Vi köpte färdigförpackade räkor och kräftor på Citygross. Annars har vi alltid stått vid charken och beställt över disk. Jag erkänner, här hade jag en förutfattad mening. Jag tänkte att de där färdigförpackade påsarna var det som inte dög till disken. Att räkorna inte skulle vara så fina.
Men här fick jag en näsbränna. För mina förutfattade tankar visade sig vara fel. Dessutom var räkorna och kräftorna fantastiskt fina. Någon enstaka överkokt kräfta, men de flesta var spänstiga och goda. En liten påminnelse till mig själv om att inte döma för snabbt.
Kvällen vid havet
Det var lite kyligare än kvällarna som varit innan denna helg i husbilen. Jag satt med filt om mig och önskade att jag varit klok nog att ta en bild på vattnet. Havet gungade i långa, mjuka rörelser – nästan som en meditation. Molnen, solglimtarna och fiskmåsarna gjorde omgivningen till ett levande konstverk.
Här i Kungshamn är hösten redan tydligare än hemma. Löven glöder i gult och rött, vilket gör att träden badar i färger. Jag tycker att det gått på tok för fort. Ändå är det vackert. Sommaren känns redan långt borta.
Kungshamn blev ännu en resa som stannade kvar i mig. En plats där jag både fick möta min rädsla för maneter och min förutfattade mening om räkor i en papperspåse. Havet som gungade, hösten färgade träden, och i husbilen fick jag min stund med orden. Det är just de här ögonblicken som gör att jag vill fortsätta skriva, även när prestationsångesten försöker smyga sig in.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid havet eller platsen som är det viktiga. Det är mötet med mig själv som sker där. När kräftorna överraskade med sin kvalitet, när jag fegade ur inför maneterna eller när kaffet smakade extra gott i ensamheten – där fanns det viktiga. Det var aldrig bara Kungshamn, det var alltid jag i mötet med Kungshamn.
Min röst: Mellan raderna
Jag ser mig själv här i husbilen, med kaffet, tangenterna och havet utanför. Jag oroar mig för att inte skriva bra nog, men samtidigt vet jag att orden bär bäst när de är mina. Mellan raderna hör jag en stolthet över att jag vågar vara mig själv, även i de små orden. Jag tvivlar, men jag ger inte upp. Och kanske är det just därför jag fortsätter.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
I dag fick det bli vila i stället för måsten. Kroppen säger ifrån, men tacksamheten över att vara hemma och kunna skriva är större. I morgon väntar en ny resa med husbilen – till Kungshamn Wiggersvik.
Just nu sitter jag ute på altanen under vår lilla paviljong och påbörjar morgondagens inlägg. Jag hade tänkt tvätta fönster och fixa hemma, men efter att ha pratat med maken insåg jag att det klokaste är att vila.
Jag har blivit sjuk. Inte farligt sjuk, men lite trött, hostig och med feber. Nätterna är dessutom fyllda av avbruten sömn och sömnlöshet i största allmänhet.
Ändå känner jag mig innerligt tacksam över att mitt jobb är här hemma och inte på mitt före detta jobb. Numera är det ingen som blir lidande för att jag inte orkar. På mitt gamla jobb hade jag troligen gått dit ändå, jobbat på som vanligt, för att sedan bli så sjuk att jag hamnat i sängen.
Här bor det en stor tacksamhet över att jag är hemma. Att jag kan sitta här och skriva blogginlägg mitt på dagen och sedan laga mat. Så mycket tacksamhet, faktiskt, att det inte går att beskriva på något annat sätt än just tacksamhet och lugn – även om kroppen känns i olag.
En dag för vila
Ett enkelt glas med isvatten – vila i sin renaste form.
Jag har bestämt mig för att detta får bli en lugn dag. En dag där jag kan sitta och skriva, vila och dricka massor med isvatten. Katten ligger här bredvid mig och ser ut att ha det ganska så gott.
Det börjar dessutom synas i träden att hösten tar sig framåt. Små gula löv spricker fram i björkarna och i skogen framför mig. Det känns som om sommaren är klar för att somna, medan höstens alla färger sakta vaknar till liv. Lite sorg över att sommaren var kort, men samtidigt förväntan inför den prakt som hösten snart ska ge oss.
Hur känns höstens första tecken där du bor? Har björkarna börjat skifta färg även hos dig?
Förberedelser inför resan
Här ute skriver jag – med frisk luft, dator och isvatten som sällskap.
Trots tröttheten finns det saker som behöver göras. I dag blir det att förbereda husbilen, för i morgon ska vi åka iväg. Här hemma ska det packas, och maken stannar till och handlar när han åker hem från jobbet.
Kanske blir det till och med en liten kräftfest där utanför husbilen i morgon kväll. Vi har bokat plats på Kungshamn Wiggersvik. Kanske blir det sista husbilsresan till Kungshamn för i år. Det blir inte sista husbilsfärden, men kanske de sista nätterna just där för säsongen.
Det är ju det fina med husbilslivet – man behöver inte bestämma så mycket i förväg. I stället blir det som det blir, och man åker dit näsan pekar.
Varför Kungshamn lockar
En helg i Kungshamn till ville jag ha. Vi har varit lite sparsmakade med våra besök där i år. Jag tror faktiskt att vi bara gjort en enda resa dit tidigare under sommaren, och det känns lite för lite.
För Kungshamn är gemytligt. Byn är trevlig och campingen är perfekt för oss. Därför känns det fint att få ännu en helg där – även om det kanske blir den sista för året.
Här hemma ska kläder, mat och dator packas in. Maken tar dessutom med sig sin nyinköpta kamera, som han fick förra veckan. Det blir spännande att se vad han fångar genom linsen.
Hav, vila och campingliv
Det ska bli skönt med en helg vid havet. Kanske blir det några teckningar, kanske lite fiske om lillkillen vill. Eller så blir det, mot alla mina viljor, att jag blir sjuk på riktigt och mest sitter och vilar.
Men jag tänker göra mitt bästa i dag för att vila, så att jag är pigg till i morgon. För en helg ska få bli en helg i husbilen igen.
Lillkillen – ett campingproffs
Det har blivit många helger i husbilen den här sommaren. Faktum är att vi kom fram till, sist vi var ute på tur, att lillkillen faktiskt har kvalat in till elitserien i camping och husbilsliv.
Han vet hur man gör, hur allt ska vara – han är ett proffs efter den här sommaren. Vem vet, kanske blir han en campare själv när han blir stor, med fru och barn. Det får tiden utvisa.
Reflektion
Att vara sjuk är aldrig roligt. Men när kroppen säger ifrån finns det ändå något vackert i att kunna lyssna. Tacksamheten bär mig genom dagen – och havet väntar på mig i morgon.
Här finns envishet, men också klokskap. Jag håller fast vid glädjen inför resan och släpper inte taget, trots att kroppen vill annat. Balansen mellan vila och längtan blir mitt ankare.
Slutord
Tack för att du tog dig tid att läsa Nu vilar jag en stund till, dricker mitt isvatten och laddar inför vår husbilsresa till Kungshamn Wiggersvik.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
