Igår blev det inget blogginlägg. Jag glömde helt enkelt av det. Eller kanske var det snarare orken som smög iväg. Morgonen såg ut som vanligt – en kopp kaffe i soffan, stilla tankar som virvlade runt bland både allt och inget.

När huset vaknat till liv och alla gått iväg, gick jag ut för att hänga upp tvätt. Solen lös med sin frånvaro, men det fanns en tillstymmelse till ljus bakom molnen. Jag tog med mig min stickning och satte mig i hammocken. Där tänkte jag börja dagen långsamt. En kaffe i handen, stickningen i knät – sådär som jag tycker om det.

Trädgårdshandskar som viskar om ansvar

Men så la jag också ut trädgårdshandskarna på trappan. Ifall att. Det var en dum idé – för jag hade ju lovat mig själv att inte göra något trädgårdsrelaterat. Ändå låg de där, nästan som om de pratade med mig.

Efter en liten stund gav jag upp. Ryggen kändes ändå ganska okej, så lite kunde jag väl göra? Jag plockade fram skottkärran, tog på mig handskarna, och bestämde mig för att ta tag i det där skämsprojektet som stirrat på mig i tre års tid.

ADHD och alla dessa löften

Jo, jag lovade mig själv att bara hålla på en kort stund. Det säger jag ofta. Speciellt när det gäller sånt som kroppen egentligen inte riktigt vill vara med på. Men – där stod jag plötsligt med skottkärran, redo att möta ogräset i häcken vi planterade för fyra år sedan.

Jag satte mig ner, försiktigt, för att inte böja ryggen för mycket. Tänkte ta det värsta ogräset. Det som är borta, är borta – ungefär så gick tankarna. Det gick riktigt bra. I ungefär fem minuter.

Från fem minuter till tre timmar

Sen var jag igång. Rötter, ogräs, nästan hela buskar – inget var säkert. Jag bytte sittställningar för att spara ryggen. Skottkärran fylldes snabbt.

Och där stod maken när han kom hem från jobbet. Han sa något klokt i stil med: ”Kanske bra att sluta i tid?” Men vid det laget hade min ”kortare stund” redan blivit tre timmar.

Idag är ryggen, axlarna och nacken mer än möra. Halva häcken blev klar. Bara resten kvar. Frågan är – kommer det vara halva kvar om ett år? Eller tre? Ingen vet. Men jag ska aldrig säga aldrig. Kanske, bara kanske, går jag ut igen och gör ytterst, ytterst lite. You never know.

ADHD och de där ”små” lovningarna

Det är här min ADHD kommer in i bilden. För det jag lovade mig själv – att bara ta en kort stund – blev snabbt något helt annat. ADHD för mig handlar bland annat om att det kan vara svårt att stoppa när något väl börjat. Jag satte mig försiktigt, tänkte ta bort det värsta ogräset, men fem minuter senare var jag i full gång och försökte dra upp både rötter och buskar. Fokus helt och hållet på uppgiften. Kroppen protesterade, men jag fortsatte. Jag glömde helt tid och smärta. Klassiskt ADHD-hyperfokus.

Kenneth – vår nya hjälte i trädgården

På tal om trädgård. Jag har tjatat om en robotgräsklippare i åratal. Maken har alltid sagt nej – han behövde ju motionen.

Men nu har vi äntligen inhandlat en! Och vet ni vad? Det är ett rent nöje. Maken följer lilla Kenneth, som vi döpt honom till, både i appen och i verkligheten.

Igår, efter mitt ogräsmaraton, stod vi tillsammans på altanen och tittade när Kenneth kämpade sig fram genom gräset. Han har redan klippt fem eller sex gånger sedan i söndags.

Hur ofta klipper din robot gräset?

Just nu har vi ställt in Kenneth på att klippa tre gånger i veckan. Är det för mycket? Förra sommaren klippte maken kanske en gång i veckan, så tre kanske är i överkant.

Hur ofta klipper din robot? Tips mottages gärna. Oavsett vad – vår gräsmatta är så fin sedan Kenneth tog över. Och nej – det här är inte ett klagomål på maken. Det är mest ett konstaterande.

Just nu pratar vi väldigt mycket om Kenneth här hemma. Både om Herr Gräsman Kenneth – och om min pappa, som också hette det.

Om små vinster och stunder av stillhet

Livet i trädgården lär mig mer än jag tror. Om gränser. Om återhämtning. Och om att ibland räcker det med lite. Häcken kanske inte är helt klar – men det blev något gjort.

Och Kenneth hjälper oss hålla ställningarna. Han klipper lugnt på medan jag sitter med kaffet och kanske stickningen. Det blir nog fler trädgårdsdagar – men kanske med mindre ambitioner.

Avslutande tanke

Det finns något komiskt och samtidigt rörande i att en dag som skulle börja i stillhet slutar i träningsvärk och gräsmattefilosofi. Men så är det ibland – när vardagen möter impulserna, orken och hjärnan som vill mycket mer än kroppen mäktar.

Och kanske är det okej att låta det få vara just så – både lite rörigt och lite vackert.

Vi får väl se. Kanske är det klart om ett år. Eller om tre. Det får visa sig. nej nu måste jag sluta, vi ska ut med husbilen Lvl^2 och det är dags för att göra ordning allt. Ha en fin dag och ta hand om dig! tack för att du läser min blogg malix.se.

#ADHDivardagen #Trädgårdsliv #Robotgräsklippare #Vardagstankar #Stickningochkaffe #Skämsprojekt #Morgonstund #Egenomsorg #Kennethklipper

En grå och kylig dag i trädgården får tankarna att drömma sig bort till varmare tider, växthusdrömmar och färgsprakande blomsterängar. Följ med mig i mina funderingar om odling, robotklippare och små trädgårdsdrömmar som börjar ta form!

Det är grått och blåsigt här i trädgården. Jag har ingen lust alls att våga mig ut i denna kyla. Här hemma går allt i sakta mak. Jag känner mig snorig och trött. Har legat en stund under en filt för att få upp lite värme, men det känns inte som om den hjälpte särskilt mycket.

Växthuset som bor i mina tankar

Jag ser så mycket fram emot växthuset som snart ska transporteras hit. Frågan är om det kommer denna veckan eller om jag får vänta till nästa. Mina tomatplantor behöver planteras om, men jag undrar om det är för tidigt att ställa ut dem i växthus redan nu? När vågar man egentligen flytta ut tomat- och gurkplantor?

Jag längtar efter att göra i ordning där inne. Plantera lite krukor med örter, som får pryda ingången till växthuset. Örterna klarar sig ju bra utomhus. Dessutom kan växthuset bli en plats där jag odlar sallad tidigt på våren – tåliga växter innan trädgården vaknar till liv. Jag vill verkligen lära mig mer om vad som kan odlas och när.

Roboten Gräsman Kenneth

Vi är riktigt nöjda med vår lilla robotgräsklippare. I går kväll fick han ett nytt namn – Herr Gräsman Kenneth. Min pappa hette Kenneth, och idag har tankarna ofta gått till honom. Jag kan så tydligt se honom framför mig: hur han skulle ha följt robotklipparen runt i trädgården, inspekterat hur den klippt och funderat över om den klarade jobbet ordentligt.

Själv går jag inte runt och kollar på vår Kenneth när han arbetar, men jag inspekterar gärna hur gräsmattan ser ut efteråt. Jag har också tittat till våra fina äppelträd – de verkar ha klarat nattens blåst bra, grenarna svajar lugnt i vinden.

Blomsterfrön och blomsteräng

Idag har jag dessutom beställt lite blomsterfröer! Vi tänker anlägga en blomsteräng ovanför där våra äppelträd står. Det kan bli så vackert med en färgsprakande äng som breder ut sig, full av liv och färger. Kanske kommer jag då att bry mig mindre om alla lådor på grannens tomt och i stället njuta av mina egna ängsblommor.

Det är inte bara vackert, utan också nyttigt för bin och humlor!

Färgsprakande trädgårdsdrömmar

Jag har verkligen fått en nyfikenhet på att skapa en färgrik trädgård. Har ni några tips och råd, dela gärna med er! Jag är en nybörjare på området – trots att jag haft trädgård i många år. Tidigare har trädgården mest varit ett nödvändigt ont, eller kanske var det bristen på tid som gjorde att jag bara hann med det allra mest nödvändiga.

Trots blåsten, kylan och tröttheten spirar en längtan efter färg, liv och växande. Har du erfarenhet av att odla i växthus eller skapa blomsterängar? Dela gärna dina bästa tips och tricks i kommentarsfältet – jag vill gärna lära mig mer!

Ha en fin dag och tack för att du läser min blogg, malix.se

#Trädgårdsliv #Växthusdrömmar #OdlaSjälv #Blomsteräng #Robotgräsklippare #Trädgårdsinspiration #FärgsprakandeTrädgård #Trädgårdsdrömmar #Bihotell #Odlingsglädje #Vårkänslor

Här hittade jag massvis med fröer som tydligen ska vara perenner.

Ibland är det de där små frågorna som sätter igång de stora tankarna. Som i natt, när maken nämnde revisorn – och plötsligt snurrade både kvitton, skatter och pappershögar i huvudet. Här kommer en liten vardagsberättelse från mitt liv just nu.

Revisorn

God morgon från ett trött men lättat hjärta. I natt blev det inte mycket sömn – och det kan jag skylla på revisorn. Eller snarare på att min man ställde en enkel fråga om honom. Det var allt som behövdes för att min hjärna skulle gå in i fullt pappersläge. Jag insåg att jag måste ta tag i det där jag försökt skjuta undan.

Tankarna gick på högvarv: kvitton, papper, skatteuppgifter… och ångesten som smög sig på.

Men redan vid 08.00 i morse ringde jag redovisningsbyrån. Och vet ni – en tid fanns redan bokad sedan förra veckan! Bara det att jag inte fått någon kallelse. Nu är det i alla fall löst. En liten sten föll från mitt bröst. Jag kommer att sova gott i natt. Det känner jag i hela kroppen.

Pappershögar och te i källaren

Nu sitter jag här i källaren med en kopp te. Tvätten hänger på galgar och huset är stilla. Alla andra har gått iväg till sina sysslor, och jag har ägnat morgonen åt att försöka samla ihop alla viktiga papper.

Problemet? Jag vet inte var jag lagt dem. Slarviga jag – jo, det stämmer. Jag behöver verkligen få till ett bättre system. Just nu skriver jag ut alla aktiepapper, så får revisorn allt. Det är enklare så.

Den nya skrivaren – långsam men lojal

Vi köpte ny skrivare i vintras. Den är inte lika snabb som den förra, men den fungerar. Den gamla – en tonerskrivare – krånglade ständigt, och tonerna var orimligt dyra. Nu har vi en bläckstråleskrivare igen. Den tar tid, men den gör jobbet. Och jag har tid att vänta, hellre det än att krångla med teknik.

Papperskaos och drömmen om ett system

När jag letade efter rätt papper insåg jag något: jag borde ha en dag om året bara för att rensa. Här nere finns papper från 2012! Så gamla dokument behöver jag nog inte spara.

Jag skulle behöva dagar för att sortera upp allting – och sedan ett fungerande system så att jag vet var jag ska leta efter viktiga dokument. Men hur gör man ens det? Hur får man till ett system som faktiskt håller?

Har du tips? Hur gör du med dina papper? Jag tar tacksamt emot råd!

Dags att ta tag i det

Nu ska jag fortsätta gräva i pappershögarna och se hur mycket jag orkar idag. Det kommer nog ta flera dagar. Men nu har jag i alla fall börjat.

Ha en fin dag, ta hand om dig – och tack för att du läser!

#vardagsliv #egenomsorg #revisorn #papper #struktur #källarreflektioner #småsteg #malixblogg

Lovet är slut – men här hemma känns det som att vardagen inte riktigt landat än. Medan resten av familjen sticker iväg till jobb, skola och gymnasium, är jag kvar här hemma. Tjänstledig. För att lillkillen har flyttat in. En ny fas. En varm, rörig, omtumlande och fin fas.

Att planera om – från schema till spontanitet

Från stressiga arbetsdagar med scheman och möten till en vardag där tempot styrs av helt andra behov – det är en omställning.

Jag är van vid att planera för jobb – tidiga pass, sena pass, möten och rutiner. Nu handlar planeringen om något helt annat. Nu är jag hemma på dagarna, och hemarbetet har blivit min vardag. Tvättkorgarna vittnar om att vi är fler hemma nu. Och ibland är det jag som får sätta fart på maskinen när gymnasieflickan har annat i tankarna. Lillkillen? Han är för liten än – så där får jag ta kommandot helt.

Men det handlar om mer än tvätt. Det handlar om att väcka, påminna, fixa frukost, borsta tänder, se till att alla har kläder på kroppen och kommer iväg i tid. Och så allt det där andra – samtal, planering, matlagning, städning. Hela vardagslivet.

Vården om mig – också viktig

Men mitt i allt det där så finns jag. Jag märker att jag smyger runt här hemma i pyjamasbyxor hela dagarna. Det ska det bli ändring på. För visst vill man inte vara hon som glider omkring i mjukiskläder hela tiden?

När familjen är iväg vill jag hitta små stunder för mig själv. Promenader ska få ta plats. För att ta hand om kroppen, andas och få in lite luft i systemet.

När morgonbaden uteblir

Mina härliga morgonbad får vänta ett tag. Livet ser annorlunda ut nu. Mornarna är fulla av ”borsta tänder”, ”hitta strumpor”, ”kom i tid till skolan”.

Att bada i sjön ensam har jag lärt mig att inte göra. Jag vet att jag mår bra av promenader, men jag behöver oftast ett mål – en plats att gå till, något att upptäcka. Kanske ska jag börja gå till samma bänk varje dag, bara för att sitta där en stund?

Jag har funderat på om mitt staffli ska få lite mer utrymme igen. Målarlusten bubblar i mig, och nu finns ju tiden. Matlagningen från grunden fortsätter, men det gjorde jag även när jag jobbade. Det är något jag gillar, det där att laga mat med omsorg.

En bok i öronen, en katt vid fötterna

Ofta har jag mobilen med mig. Mest för att kolla aktier – lite kuriosa så där. Men Shokz-hörlurarna är ständigt på. En berättelse i öronen gör gott. Tystnaden får gärna vara där också, men just nu trivs jag med sällskapet av en röst.

När huset är tomt och det bara är jag och katten här – då är det nästan magiskt. Ensamheten mitt på dagen känns som lyxtid. En tid där jag inte blir avbruten om jag inte vill. En tid för reflektion och andning. Här bor stunden, just nu.

Mjuka mål – inte måsten

Det låter kanske som att jag har all tid i världen. Men det handlar inte om att fylla varje minut. Det handlar om att låta tiden få vara lite mjukare. Att göra saker utan att skynda.

Det jag inte hinner idag, det får jag göra imorgon. Och det känns faktiskt helt okej.

Jag har en liten dröm om ett växthus – ett sånt där litet glashus som man ställer mot en vägg. Jag har redan hittat platsen i trädgården. Frågan är bara om jag får ihop det? Vi får se.

Men en sak har jag bestämt. Denna vecka ska jag bjuda mig själv på en promenad varje dag. Oavsett väder. Minst 30 minuter i friska luften. Jag behöver bara hitta ett mål med promenaderna, för jag har svårt att gå ”bara för att”.

En ny rytm att växa i

Så här ser mina dagar ut just nu. Lite långsammare, lite mer pågående. Jag är mitt i något nytt, och det är både fint och förvirrande. Men mest känns det… riktigt. Som att jag är där jag ska vara, just nu.

#vardagsliv #egenreflektion #tjänstledig #morgonpromenad #mammaliv #ensamtid #egenomsorg #pyjamasbyxorochpower

Maska för maska – om envishet, stickning och ADHD

Det är något särskilt med stickning. En rörelse som upprepar sig, maska för maska, varv efter varv. Ibland går det fel, och då får man repa upp – kanske till och med börja om från början. Och ändå fortsätter man. Kanske är det just det som gör det vilsamt. Att få lägga händerna i något som inte kräver perfektion, men som ändå belönar tålamod.

En motrörelse till en stressig värld

I en värld där allt ska gå fort, där resultatet ofta väger tyngre än processen, är stickningen som en mjuk motrörelse. En plats där jag får vara långsam. Och i varje maska – en liten tröst. Ett andetag. En påminnelse om att det är okej att börja om. Hur många gånger som helst.

Upprepningar, tålamod och en kofta som vägrar bli klar

Det kan jag verkligen säga – jag har börjat om. Flera gånger. Hela arbetet jag stickade igår repades upp för att jag inte var helt nöjd. Tankarna gick direkt till: ge upp, börja med något nytt istället. Men nej. Jag vet inte hur många gånger jag repat upp, men det ska bli en kofta av detta. Oavsett vad.

Jag brukar lägga undan och starta nya projekt. Men något är annorlunda nu. Kanske är det envisheten. Kanske har jag blivit mer vuxen – eller mer motiverad av att faktiskt lära mig konsten att sticka patent.

Envishet, resultat och ADHD – en oslagbar (och ibland frustrerande) kombo

Envishet kan vara både en superkraft och en bromskloss när man lever med ADHD. För mig har den ofta dykt upp när något måste gå, trots att hela kroppen skriker att ge upp. Men med ADHD kommer också en rastlöshet. Det finns en inre röst som gärna vill börja om. Den vill hitta något nytt och undvika allt som känns segt. Just därför blir envisheten så värdefull – när den lyckas ta plats.

Att hålla fast vid ett projekt, som den här koftan, trots alla upprepningar, är inte bara envishet. Det är ett val att stanna kvar i processen – inte för att jag måste, utan för att jag vill. Resultatet blir viktigt, men resan dit blir ännu viktigare. För varje varv lär jag mig mer. För varje misstag växer tålamodet. Och kanske är det just här ADHD:n och envisheten möts. I det där mellanrummet där viljan att skapa något och frustrationen över att det tar tid krockar – och jag ändå fortsätter.

Att lära sig genom att misslyckas

Min man ställde en fråga: Vet du vad som definierar idioti? Jag skakade på huvudet. Han svarade: Att göra samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat.

Men jag gör inte exakt samma sak. Jag gör om – och jag lär. Varje gång. Jag justerar, blir mer noggrann, ser nya detaljer. Patentstickning kräver något annat än vanlig stickning. När jag gör fel vet jag inte hur jag ska rätta till det, inte ännu. Därför är målet att inte göra fel. Och även om jag tappat räkningen på antalet upprepningar – så vägrar jag ge upp.

Kreativitet vid neurodivergent – min plats för vila

För mig är kreativiteten inte bara något jag gör – det är ett sätt att andas. Med ADHD fungerar hjärnan lite annorlunda. Tankarna springer snabbt, känslorna är intensiva, och fokus kan skifta innan jag hunnit blinka. Men just där, i det snabba och intensiva, föds också något fint. En kreativ kraft. Ett behov av att uttrycka, skapa, förstå.

Stickningen blir min paus. Där får jag vara långsam, metodisk, och helt närvarande. Det är som att hjärnan får vila i en rörelse som upprepar sig – maska för maska, varv för varv. Att vara kreativ när man är neurodivergent kan vara kaotiskt ibland, men det är också där envisheten, passionen och nyfikenheten bor. Och det är kanske därför jag inte ger upp. Jag vill förstå. Jag vill lära mig. Har viljan att skapa, om och om igen.

Det är bara att fortsätta

Jag vet att jag ska fixa det. Det bara är så. Envisheten är mitt förnamn just nu. Och i varje maska finns inte bara garn, utan lärande, tålamod, acceptans och en gnutta självläkning.

Slutord

Stickningen blir för mig mer än ett hantverk. Det är en form av återhämtning, ett stilla fokus och en liten seger för varje varv. Och kanske – bara kanske – är det här ett av alla sätt mitt neurodivergenta sinne hittar ro i kaoset. Ett projekt där jag tillåter mig att börja om. Så många gånger det behövs.

Vill passa på att tacka för att du läser min blogg malix.se. Ha en härlig dag och ta hand om dig. DU är värd det!

#StickningOchADHD #Patentstickning #Envishet #Återhämtning #Neurodivergens #KreativitetMedADHD #Stickinspiration #MaskaFörMaska #StickningSomTerapi