Jag är trött.
Jag är trött, trött och åter trött.
Mina tankar flyger och far.
En stund tänker jag att det är okej.
Nästa stund är det inte okej.
Min ambitionsnivå är på gränsen under noll.
Tröttheten sitter som ett band runt huvudet.
Jag har försökt koppla av.
Tänkt snälla tankar.
Försökt att inte tänka.
Och ändå hittat nya tankar.
Men jag återkommer till det som ligger mig varmast om hjärtat – eller i alla fall närmast. Mina tankar om hur det ska bli. Hur ska det fungera i framtiden? Med skolan. Med min lilla pojke.
Jag känner mig isolerad.
Samtidigt känner jag att detta är en bra lösning.
Jag känner mig som en bra mamma. Jag orkar mer nu än för ett par månader sedan.
Jag är en bättre och mer tålmodig mamma idag.
Jag tänker mer innan jag agerar.
Jag försöker hitta nya vägar, nya spår att följa.
Just nu står jag i en återvändsgränd.
Jag måste vända om. Börja om.
Gå tillbaka för att pröva en annan korsning.
När jag tar ett steg vill jag känna säkerhet – att marken är fast där jag sätter ner foten.
Här känner jag inte terrängen. Marken är inte stabil.
Minsta felsteg upplever jag som att fallet ligger för nära.
Jag vet inte om jag orkar ta mig upp.
Jag vet inte om mina ben är stadiga.
Min tjänstledighet är just nu en bra lösning.
Min lilla kille har det lugnare. Inte lika många förändringar som för några månader sedan.
Men är detta en bra lösning?
Detta är ju bara tillfälligt.
Detta är inte verkligheten.
Mammor och pappor arbetar för att försörja sin familj och för att se till att barnen får det de behöver. Mammor är inte hemma hela dagarna.
Jag är det.
Jag är rädd för telefonen när den ringer på dagtid.
Rädd för att hans fröken ska ringa och säga att han inte går att hantera.
Rädd för att få uppleva samma sak som de upplever i skolan – att jag inte kan hantera honom.
Rädd för att han ska hitta på dumheter som jag inte kan göra något åt.
Rädd för att han ska tröttna.
Rädd för att de andra barnen ska tröttna på att alltid visa hänsyn.
Inte kräva så mycket.
En dröm jag har – som just nu känns så långt borta – är att få ägna mig åt mina andra barn. Bara dem. En hel dag där det bara är vi. Där mina tankar är hos dem till hundra procent. Utan att något ska komma emellan.
Jag är rädd för framtiden.
Rädd för att jag kanske måste välja jobb.
Jag är rädd för att min chef och mina arbetskamrater ska tröttna på att jag är tjänstledig. Att jag till slut inte har ett jobb att vara tjänstledig ifrån.
Jag är trött.
Trött på alla mina tankar som far runt i huvudet.
Det känns som en motorväg – en autobahn – och det har det varit för länge.
Jag vill att mina tankar ska bli en liten slingrig grusväg där det högst går att köra i 70.
Nu behöver jag mer varmt kaffe.
En ny dag är kommen.
En ny dag med nya tankar, nya händelser, under och ljusglimtar.
Idag har jag bestämt mig för att aktivt slå bort mina orostankar.
Nu när jag blivit medveten om dem kan jag se att de inte handlar om just nu – utan om framtiden.
För just nu, i denna stund, är mitt största problem att kaffet i koppen är slut.
Och det problemet går att lösa.
I Am Tired
I am tired.
I am tired, tired and tired again.
My thoughts fly back and forth.
One moment I think it’s okay.
The next moment it’s not okay.
My level of ambition is somewhere below zero.
The exhaustion feels like a band wrapped around my head.
I’ve tried to relax.
To think kind thoughts.
To stop thinking.
And still I find new thoughts.
But I return to what lies closest to my heart. My thoughts about the future. How will this work? With school. With my little boy.
I feel isolated.
At the same time, I feel that this is a good solution.
I feel like a good mother. I manage more now than I did a few months ago.
I am a better and more patient mother today.
I think before I act.
I try to find new paths to follow.
Right now I feel like I’m standing in a dead end.
I have to turn around. Start over.
Go back and try another crossing.
When I take a step, I want to feel solid ground beneath my feet.
Here, I don’t know the terrain. The ground doesn’t feel steady.
The smallest misstep feels like I might fall.
I don’t know if I would have the strength to get back up.
I don’t know if my legs are steady.
My leave from work is, right now, a good solution.
My little boy is calmer. Fewer changes than a few months ago.
But is it really a good solution?
It feels temporary.
It doesn’t feel like “real life.”
Parents work to provide for their families. Mothers aren’t home all day.
But I am.
I’m afraid of the phone ringing during the day.
Afraid his teacher will call and say he can’t be managed.
Afraid I will experience the same thing they do at school — that I cannot manage him either.
Afraid he will do something I cannot fix.
Afraid he will grow tired.
Afraid the other children will grow tired of always having to show consideration.
One dream I have — which feels very far away right now — is to spend a whole day with my other children. Just them. A day where my thoughts are with them one hundred percent.
I am afraid of the future.
Afraid I might have to choose between things I don’t want to choose between.
I am tired.
Tired of the thoughts racing through my head.
It feels like a motorway — an autobahn — and it has for too long.
I want my thoughts to become a small winding gravel road where the speed limit is seventy at most.
Now I need more warm coffee.
A new day has begun.
A new day with new thoughts, new events, small wonders and light.
Today I’ve decided to actively push away my worries.
Now that I see them clearly, I can also see they are about the future — not about this moment.
Because right now, in this very moment, my biggest problem is that my coffee cup is empty.
And that problem can be solved.
Lämna ett svar