bland talar drömmarna till oss på ett sätt som stannar kvar långt in på morgonen. Den här helgen vaknade jag tidigt – bara katten och jag vakna – och med en dröm som kändes både sorglig och tänkvärd. En dröm om en husbil utan innehåll, som satte igång en lavin av tankar om livets skal, tomrum och mening. I detta inlägg reflekterar jag över vad drömmar säger, vad ADHD gör med tiden och hur små frön kan växa – både i jorden och inom oss.

Morgonstund med Findus och tankar som dröjer sig kvar

Idag får det bli ett morgoninlägg. Hela huset sover, förutom jag och katten. Fast Findus, han har redan varit ute på sin lilla morgonpromenad, så snart somnar han nog om. Det är något speciellt med helgmorgnar, även om jag inte jobbar just nu. Helgen betyder ändå något – att slippa klockan, att slippa hålla tid. Nu är det jag och datorn, och just det älskar jag.

En dröm om ett tomt skal

Inatt drömde jag något otäckt. Vi bytte husbil, men glömde att flytta över våra saker från den gamla. I drömmen kändes det sorgligt – allt vårt, alla våra minnen, var nu någon annans. Vi hade bara ett skal. Vad ville drömmen säga?

Handlar det om att leva utan innehåll? Eller kanske om behovet att skala av? Kanske är det så att tomheten inte är farlig utan snarare en plats där nytt kan få växa. Men samtidigt känns det skrämmande – ett tomt skal utan innehåll. Som om det också säger något om relationer, om livet, om nuet.

ADHD och tankens galopp

Med ADHD kan en tanke lätt galoppera iväg. Jag vet att det ”bara” var en dröm, men ändå fortsätter tankarna mala. Det är som om kroppen och hjärnan jobbar på olika frekvens – jag säger till mig själv att det inte är verkligt, men känslan stannar ändå kvar. Det är ett av ADHD:ns kännetecken för mig – att inte kunna släppa när något känns.

Egna bubblor och gemensamma mötesplatser

Jag och maken gör inte allt tillsammans. Jag har mina projekt – ritpapper, måleri, film och stickning. Han har sin sport, sina hästar och sin dator. Det betyder inte att vi är frånkopplade, tvärtom. Vi möts i trädgården, på tur med vår Lvl^2, eller över kaffet. Men vi låter varandra få våra egna bubblor, våra egna rum. Det är frihet – inte ensamhet. Kanske är det just det som gör att vi håller.

Maken har även sitt intresse för fotografering fast där möts vi inte för att jag fotar utan mera för att det finns stunder där han hittar något han vill fota och där stannar allt upp för att han just i stunden ska ta det där just det där fotot. Här är ett sådant fotografi just i stunden foto.

Drömtydning och dagens avokado

Kanske handlar drömmen om gårdagen. Vi gick in i en djuraffär för att hitta extravagant kattmat till Findus – men butiken var bara ett tomt skal. Inget fanns där som inte också finns i en vanlig matbutik, bara till högre pris. Eller kanske var det avokadon jag köpte: sju stycken – och fem av dem var svarta inuti. Ett skal, men inuti: ruttet.

Och kanske var det just det drömmen visade. Inte en spegling av mitt inre, utan av något annat – av besvikelsen, av något som såg fint ut utanpå men inte höll på insidan.

Frön av framtid

Trots mulet väder ska jag sätta frön idag. Jag har tänkt odla ett citronträd från frö. Det känns spännande – att få se något växa från början, istället för att köpa något färdigt. Min mamma tog hand om ett clementinträd som min dotter odlade från kärna. Det växte sig stort, nästan för stort för att ha inomhus till slut. Jag minns inte om det någonsin gav frukt, men det levde i flera år – ett träd som bar tre generationers omsorg i sig. Ett sånt träd vill jag också ha.

Avslutning – Skal, frön och plats för livet

Kanske är det inte farligt med skal, inte ens med tomhet. Kanske är det bara utrymme för något nytt att få växa. Drömmar kan förvirra, men de kan också visa oss något vi behöver se – om det så är ett citronfrö, ett förhållande i balans, eller att Findus är nöjd bara han får sin morgonrunda. Idag ger jag mig själv tid att landa, odla, tänka och kanske bara vara.

Du får ha en härlig söndag och ta hand om dig. Tack för att du besöker min blogg malix.se

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon.

#drömtydning #ADHDlivet #morgonreflektion #livetmedADHD #skapandeliv #egenbubbla #helgmorgon #citronträd #clementinträd #vardagsbalans #egenomsorg #malixblogg

ADHD jo det kan inte bli så mycket bättre än så här.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 november 2018

i ADHD & neurodivergens

Jo jag känner att jag måste berätta något som jag gillar och vill göra. Det är något som jag kommer att få göra. En gång för längesedan blev ju den här bloggen till av just ämnet som just detta inlägg handlar om.

Jag tror det var förra veckan som jag fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att hålla i ADHD skolan på jobbet. Blev jag glad eller blev jag glad? Jag blev jätte glad faktiskt. Just det där är ju något jag kan och vet vad det handlar om. Visst jag har inte börjat ännu, men jag har börjat i tanken. Tanken börjar få fart. Hmm nu är ju jag, jag, ibland är tankarna i 120 på en gång. En tanke föder en annan och ramlar in i tanke 32 som liksom är helt från ämnet.

Men jag känner det ska bli jätte roligt att få vara en del i just det här med ADHD skola. Tänk att få berätta för ungdomarna att det där är något du kan vända till en fördel, allt är inte negativt, det där du pratar om nu kan bli en av dina bästa tillgångar.

Du är lika mycket värd, fast du har mm. Jag tänker även på det där med hjälpmedel så som hjälpmedlet att ha en fungerande kalender. En som är utformad så den får plats och är utformade så den passa just denna ungdom.

Sånt kan faktiskt göra underverk både för personen som nyttjar den och för personens omgivning. Det är till och med så att när det fungerar, det där krångliga i vardagen som alltid misslyckats med innan, kan hjälpa till att stärka den där tron på sig själv.

Att få förståelse för att jag är jag fast jag har. Jag behöver bara lite specialverktyg för att glimma lite extra. Att få kunskap om sin diagnos, skapar ju en förståelse för sig själv. Det är lättare att förlåta sig själv för saker som hänt och händer. Det hjälper dig att hitta lösningar, istället för hinder. Tänk bara det där med att lära sig att hitta rätt filter för munnen, så inte allt bubblar ut innan du tänkt klart tanken.

Livet blir lättare då när man lär sig att just allt det där behövde inte komma ut samtidigt, just riktigt så mycket behövde inte jag säga just nu. Det behövdes inte ens sägas av mig. Nej det här ska bli spännande… jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att varje ungdom ska få möjligheten att få en större förståelse för sig själv, på ett bra sätt…

Det här ser jag framemot på riktigt, bättre än så här kan det inte bli.

Nog om detta ha en fin kväll.

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den kommer först imorgon. Det är just nu som gäller just nu i denna sekund och i denna sekund. Fast nu gäller det i just detta nuet. God kväll.

Carina Ikonen Nilsson

Ett smartband kan vara mera än bara ett smartband.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 29 september 2016

i ADHD & neurodivergens, Malix

Det har hjälpt mig att förstå att jag faktiskt sover lite bättre än jag själv trodde. Det har även visat mig situationer som jag behöver ha strategier för. Det är även en Motivationshöjare…

Hösten stormar in, sale kramar om och gör att ljusen tänds här hemma. Här går jag och skrotar, orkar kanske just nu inte mera än så, men det är tradigt. Till och med tråktradigt. Längtar till jobbet, till mina kolleger och våra pojkar. Hur går det för dom, hur mår dom, har dom på sig tillräckligt med kläder nu i kylan. Går mina tankar. Men jag är här och inte på jobbet. Jag är här hemma och har i och för sig min familj. Men inte på dagarna. Dagarna går åt till att vila.

Jag hade tänkt skriva om det där med sömn och stress idag. Jag som ofta har sömnstörning och har lite svårt med det här med stress återhämtning och ro. Har genom ett mirakel som kanske inte helt är att förlita sig på men ändå så fungerar det bättre än vad jag från början tänkte. Jag har inhandlat ett aktivitetsband. Jag köpte ett Sony smartband 2. Mest för skoj och för träning, men nu har jag redan då jag köpte det hittat nya områden.

Ett är sömnen, jag som mest sover kratta eller i alla fall tror mig sova kratta. I alla fall gjorde jag det innan mitt smartband. Jag som alltid känner att nu har jag sovit dåligt igen, inser att mina tankar och min verklighet inte är överens. För de flesta gånger jag har sovit och känner oj va dåligt jag sovit, så har jag helt fel. För jag har sovit bra även om det kanske inte är hela natten så har jag sovit minst 5 – 6 timmar. Ibland har jag till och med sovit nio timmar. Oftast är det just då som jag är som tröttast.

Nu är det inte bara sömnen som armbandet visar, utan det visar steg, hjärtslag och återhämtning. Just det där med återhämtningen når jag kanske inte upp till helt men jag har lyckats få ner min stressnivå ganska så rejält efter smartbandsintåget. För jag brukar checka av det några gånger om dagen och utifrån checken så gör jag saker som är avkopplande. Därtill så även om de inte visar exakt det som den visar med hjärtslag mm, så är det mig till en hjälp att bli medveten om att jag faktiskt sover ganska bra. Bandet har också tydlig gjort för mig när jag stressar, visar mig vad och när jag ska ta det lite lugnare.

Just nu visar bandet kanske helt fel saker,, för jag äter och har ätit massvis med Cortison vilket gör att pulsen ökar, kroppen är stressad, svettas sover sämst och magen är helt ur balans. Jag mår just nu rått-illla pga medicinen. Men ändå är bandet bra, för när hjärtat bankar som mest tar jag fram telefonen och kollar ja ja 160 170 i puls det va det för en timma sedan med. Det är lugnt. Det går över. Jag dog inte sist, blir tankarna vid smartband-checken.

Men nu till mina tankar som jag filurat på en del. Ni vet barn som går i skolan som kommer hem och är helt slut. Ni vet de där barnen som har det lite mera jobbigt i skolan än andra barn. Här ser jag vinster som förälder. Nu menar jag inte att barnen ska springa och kolla sina hjärtslag. Men jag tänker det hade vart en hjälp till mig då när mina barn var små, när det va jobbigt i skolan och det vart svårt att få skolan att förstå att jag tror dottern håller på att ramla inom sig själv.

Det hade vart intressant att haft ett sånt armband, då för att se mera tydligt att nej hon har inte sovit ordentligt, hon är stressad mera än vanligt. Jag som förälder kanske skulle varit ännu mera förstående och kunnat hjälpa till ännu mera. Det hade varit enklare om jag hade på ett mera tydligt sätt sett att ungen har ju faktiskt inte sovit på hela natten, utan legat och vritt sig. Man hade kunnat se stressen, vilka tider på dagen som stresspåslagen hade vart mera än vanligt. Det hade ju kunna schemalagts och tydligt gjort, så att det funnit återhämtningsfaser på dagarna så att ungarna hade orkat hela dagen. Jag tror till och med att vissa konflikter hade kunnat undvikas, om vi hade haft mera smartbandlösningar. För även om de inte visar helt korrekt så visar de saker för mig, jag ser tydligt att ja just det där stod jag i den kön och höll på att gå ur kroppen, eller ja men det vart lite jobbigt där. Vilket har hjälp mig att situationsbundet ta fram strategier för vissa stunder. Men också har det gjort att jag har känslor som ja men där ser du det va inte så farligt, det vart ju kanske inte helt lugnt men, lugnare än du trodde.

Jag har till och med kommit fram till att ja jo jag kanske ska ta och prova det där med lite adhd medicin igen. Kanske kan det hjälpa mig lite mera än just nu. Tekniken är kanske inte helt korrekt, men för mig har det varit till hjälp med sömn och stress. Framför allt har det även hjälpt mig till att träna mera, det liksom blir en seger varje kväll när jag kollar stegen, en motivationsmakapär är det, det där smartbandet. Nej nog för nu.

Lev idag just nu, Igår är historisk och då hösten kramade om samhället. I dag just nu är hösten en faktum och ljusen tända. Idag är just nu och här vi lever, morgondagen den är här först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

Jenny är en klok vän.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 september 2015

i ADHD & neurodivergens

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla. Finns så många som inte orkar hela vägen. Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland. Det va de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson

Att skriva i jag former ….

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 maj 2015

i ADHD & neurodivergens

Idag är det med sista passet känslor jag går till jobbet. Imorgon igen är det efter kl 11, medical lediga dagar. Jag gillar lediga dagar. Jag gillar när dagarna är mina och jag kan göra sånt som faller in.

Igår satt jag och läste en uppsatts som någon hade gjort om stämpling och utanförskap. Man hade använt sig av Gunilla Gerlands, Lotta Abrahamsson och min bok. Det var intressant läsning, hade inte en aning om att man använde sig av min bok på ett sådant sätt.

Att fanns människor som läste min bok för att använda sig av den i uppsatsskrivningar. En skillnad som uppsatsskrivaren poängterade va hur böckerna va skrivna. Gunillas bok och min bok var skrivna i Jag former. Lottas bok i Vi former.

Just Jag formen var ett medvetet val från min sida. Jag kan bara utifrån mig själv försöka mig på att beskriva de där med ADHD. Jag kan bara beskriva ADHD ut från mig själv, då jag inte har träffat alla människor som har ADHD. Men även eller trotts min Jag form så har människor känt igen sig. Har fått många brev och samtal från människor, som säger att det kändes som om jag skrivit om dem att jag skrivit om deras liv. Så några rätt blev det nog med den där boken jag skrev.

Det fanns många intressanta saker i hennes tolkningar av våra texter. Intressant att läsa och se hur hon kopplade våra ord, till de olika teorierna och till den forskning som är gjord. Hon hittade likheter i våra böcker och kopplade ihop det och plockade ut delar sydde in det i teorierna. Hade jag då jag skrev boken, vetat att någon skulle läsa den så som hon tydligen har gjort. Då hade jag utvecklat den mera.

Samtidigt som jag vet att, hade jag då vetat att människor skulle använda sig av min bok för sina uppsatsskrivningar. Då hade min bok inte vart klar ännu. Då hade jag aldrig våga ge ut den, för då hade jag haft ännu högre krav. Krav som jag själv inte hade kunnat nå upp till.

Då hade det där duktighetssymdromet hittat fram och ställt till det. Nå ja det va intressant läsning i alla fall. Kändes nästan som jag tjuvlyssnade eller tjuvläste någon annans anteckningar. Men likt mig så har hon publicerat den och då är det inte tjuvläsning 🙂

Lev idag just nu, igår är ett minne bland minnen morgondagens dag är framtiden. I mig kittlar det när jag tänker så.

Ha en fin dag.

Carina Ikonen Nilsson

När man vill göra ett bra jobb.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 mars 2015

i ADHD & neurodivergens

Jag läser fler och fler inlägg om hur barn inte passar in på kortis. Hur barn blir skulden till att det inte fungerar på kortis verksamheten. Det var ju några år sedan man sa nej till vår son, seek då han var för svår för personalen. För svår handlar det egentligen inte om. Det handlar om att personalen inte ser den lilla grabb eller tjej.

Har läst så många inlägg om just barn, drugs som är för mycket för att personalen ska reda ut det. Hur tänker man? När man som personal ser det som att det är barnets fel? Egentligen så vet jag hur man tänker, ambulance har själv tänkt och pratat sånt språk. Fast då inte på kortisverksamheter. Jag vet att när jag och mina kolleger tänkte så, då för många år sedan. Handlade det inte alls om barnen och deras tillkortakommanden. För det handlade om oss i personalgruppen. Det handlade om att vi inte hade fått rätt resurser, inte såg vilka resurser som behövdes, för att vi ska göra ett bra jobb.

Vi kan aldrig eller får inte klandra den unga, tänker jag. Den unge som personalen inte klarar av, den personalen behöver sätta sig ner och tänka rätt. Fundera och diskutera i sin personal grupp, om varför det inte fungerar. De ungar som är på kortis, eller vad det nu än är, är där av någon anledning. Inte för att han eller hon fungerar, har det bra på alla sätt och vis. Hade det varit så, så hade den unge och hans föräldrar inte behövt kortis.

När ett barn gör tokigheter, ställer till det och är allmänt jobbiga, så är det inte för att det är det den unga vill. Den vill inte vara den jobbiga, ha konflikter. Men av någon anledning blir det så. Det är just där vi vuxna, kortis personalen skall leta efter lösningar. Vi ska aldrig komma till slutsatsen, att det är den ungas fel. Han eller hon är för jobbig. Då är vi fel ute och inte på rätt spår, gör ett väldigt dåligt jobb.

Vårt jobb är att vår lilla kille eller tjej, ska känna sig hel, må bra inte behöva ta till strategier där hon han måste slå, sparka eller ordterrorisera. Som personal borde det vara självklart, att jag inte ser att det är den ungas fel.

Jag borde mera se att oj oj oj vad den lilla kille/ tjej tycker att det här är jobbigt, jag får göra något så att han hon ska må bättre, känna mera trygghet. Eller kanske till och med: Men hallå han slåss och svär och hotar, Han mår inte så bra. Jag gör något som inte är bra för den här killen/ tjejen hur ska jag göra för att det ska bli bättre.

Som personal är du där på ditt arbete, för att göra ett jobb. Ditt jobb är att se till att den där killen/tjejen har det bra i några dagar, kanske över en helg. Ditt jobb är att killen/tjejen ska känna: att oj vad kul det här va, hit vill jag igen. Ditt jobb innefattar inte att du ska se till att hitta fel hos killen/ tjejen eller föräldrarna. Du är där för att göra det så bra som möjligt, under några dagar för den där lilla killen eller tjejen.

Du är där för att han eller hon ska känna trygghet, slippa tjat och få koppla av från det vardagliga.

Du är inte där för att sitta och fika med dina jobbkompisar, eller för att ha det så lugnt och skönt du bara kan. Nej du är där för att jobba. Göra ett bra jobb, se till att ungarna har det bra, och framför allt att de tycker att det är kul att vara på kortis.

Du är där för att skapa en miljö där den unge känner att han har koll på vad som kommer att hända, känna trygghet och att han hon duger som hon är. Den unge är inte där för att du ska ha ett så bra och lugnt jobb som möjligt. Det är ditt jobb att i så fall ordna det så bra för killen/ tjejen, så att det kanske blir ett bra och lugnt jobb för dig. Det får du beroende på hur du jobbar.

Ditt jobb handlar om att Ligga steget före, skapa trygghet, göra miljön så förutsägbar så att barnen slipper gissa sig till vad som ska hända eller ske. Det här är barn som fått misslyckas så många gånger redan innan, ditt jobb är att låta dom få lyckas.

När du ser till tillgångarna i den lilla killen eller tjejen, bekräftar det som är bra med honom eller henne, då är du på rätt väg. Då kommer du få ett jobb som du vill ha. Du kommer att känna glädje, du kommer att se underverk när du letar efter det som är bra. Då du bekräftar det som är bra, då kommer du få se massvis med bra saker för det är då underverken sker. Det är då du som personal gör ett bra jobb. Då är även då du gör skillnad för den lilla kille eller tjej, det är då du gör ditt jobb. Det är också då du gör att den där lilla killen eller tjejen tar till sig dig, tänker på dig som en vuxen värd att minnas.

En sådan vuxen vill vi alla vara! En vuxen som gjort skillnad, en vuxen som den unge minns för att ha gjort något som är bra. Det bra som egentligen handlar om att se den unge utan dömande ögon.

Vi kan välja vilken vuxen vi vill vara… Vi kan välja att se det som är bra, eller så väljer vi att se det som är dåligt.

Ojoj oj jag känner att jag skulle kunna sitta här och skriva hur långt som helst idag. Men väljer att avsluta här för du orkar antagligen inte läsa längre. Risken är att du tröttnar. Det vill inte jag.

Så här slutar jag mitt inlägg.

Vill du läsa andra bloggar som jag använder mig utav så finner du dom här.

Lev idag just nu, Igår finns inte här och morgondagen den är här imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

Farmors glasögon till och med jag behöver träning i att använda dom….

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 mars 2015

i ADHD & neurodivergens, Malix

Idag blev det som om någon omfamnade mig hårt så att det kändes i magen. Först blev jag rädd, buy cialis men ganska så snabbt blev det mera helande tankar. Omfamningen gjorde inte ont men berörde, la sig som bomull inuti mig. Någon hade varit på min föreläsning som jag hade i Tisdags. Denna någon hade tagit sig tid till att skriva om min farmors glasögon. De där glasögonen som bara ser det som är bra, det där andra struntade farmor i. Utan hon la fokus på bra-ig-heterna. Det var inget styggt som jag läste, utan när jag läste så fick jag låtsas som jag läste om någon helt annan än mig själv.

Som om bloggaren skrev om någon annan. Det gjorde hon ju inte, utan hon skrev om mig och min farmor. Farmor som var den där kvinnan som var så noga med vitaminerna, både i mat form och i livsform. Livsformer handlar om det vi idag menar är självkänslan. Det är lite så att vissa av oss hinner inte riktigt med att samla ihop just de där självkänslovitaminerna. Det va saknaden av just de vitaminerna som berörde idag. Dessutom hade jag på mig mina egna glasögon som inte riktigt är inställda så som farmors glasögon är.

Men nu sitter jag här med farmors glasögon på mig. Tog på mig dom direkt när jag igen läste blogginlägget. Även jag behöver träna mig i att se sånt som farmor såg. Jag kastade av mig det jobbiga i magen av att läsa om mig själv.

En fin blomma fick jag efter att jag slutat prata om farmor.

Känner så fullt ut att oj, oj, oj hon som skrev, lyssnade till det som jag sa. Hon tog med sig det viktigaste på hela kvällen. Farmors glasögon, de där glasögonen som bara ser tillgångar. Farmor som va så glad när hon hittade till någon som man gjorde bra.

Självkänslan i mig är skörare än skörast ibland, helst de dagar jag sovit mindre än bra. Farmor skulle aldrig stå ut med att jag kände mig värdelös, hon hade inte tillåtit att jag inte tog till mig det som var bra.

Nu sitter jag här och sträcker på mig lite, känner att det som var i tisdags var så bra, så att någon till och med skrev om det. Då växer till och med jag lite extra, fast jag är så lång.

Här kan ni läsa inlägget som berörde mig så att till och med tårarna började rinna.

Hon fattade precis vad jag menade, med farmors glasögon. Vem som helst kan låna de där glasögonen, de gör saker med en själv. Livet blir enklare, inte bara för den som bär dom, utan även för den som möter någon som bär farmors glasögon.

Fokuserar vi på det som är bra så blir även det som kanske är mindre bra faktiskt väldigt bra. O-tillgångar kan till och med i just det fokuset bli tillgångar.

Carina Ikonen Nilsson

Nu i veckan är det två dagar i Färgelandas kommun

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 mars 2015

i ADHD & neurodivergens

Färgelanda har bjudit in mig att prata vid några tillfällen

ADHD gör mest ont

Bemötande – att vara i miljöer det bor acceptans tar bort många symtom

CARINA IKONEN föreläser utifrån egen erfarenhet

Jag är en kvinna, drugs på 50 år. Gift med min kloka eftertänksamma man, check vid namn Tommy. Våra 4 tonårsbarn, sale har bott här, men nu blivit utflugna fåglar som startar sina egna liv. Ibland var det mera spännande, mera än vi ville, då de bodde hemma. Idag har en flytt till Stockholm för att förkovra sig i studier. Två av barnen bor i grannbyn där de formar sina liv och stakar ut deras väg.

Bara vår minsta son som bor hemma, men så liten är han inte längre för snart är det 18 års dag. 18 år är då du blir behandlad som vuxen av samhället. Vilket är konstigt för mig lite skrämmande och otydligt för 18 år på papperet är inte alltid 18 år i kroppen.

Något av det modigaste jag gjort i mitt liv, var när jag gav ut min bok. Där berättade jag hur det var att ha Diagnosen ADHD, på insidan. Ännu idag känner jag hur modig jag var, i dag är jag bara stolt! Att våga gå ut och berätta att jag är en av de kvinnor som har lite mer rörliga tillgångar i mina egenskaper, var också modigt, för mig.

Anmäl till Lisbeth Svensson senast tre arbetsdagar före aktuell föreläsning på tel. 0528-567660 eller maillisbeth.svensson@fargelanda.se Gratis – fika ingår!

Föreläsningarna är på Furåsen i Färgelanda

Onsdag 4 mars kl. 15.00 – 17.00

Tisdag 10 mars kl. 18.00 – 20.00

Utbildningsdag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 februari 2015

i ADHD & neurodivergens

Idag har det varit utbildningsdag för mig och några av mina kolleger. Välfärdsteknik – en inspirationsdag där vi fick lära oss att ha Ipad som arbetsredskap. Nu är jag ju tekniknörd och oj oj oj vad det spann loss i tankarna när personal från ett boende visade hur de jobbade. För mig blev det Struktur i tankarna, pill sedan spann det loss helt inga pärmar inga papper att leta efter, sovaldi hålla reda på. Kvitton som kan fotas, sickness matlistor, handlingslistor, scheman, arbetsbeskriving. Inget letande utan allt i mappar. Halelulia ropade det på insidan.

Men jag inser att jo men visst men det får nog dras några vändor, det händer ju inte över en natt. Men vilket verktyg. Nu gick jag händelserna i förväg för den förstaföreläsningen höll Per-Olof Hedvall, han är forskare och arbetar med tillgänglighet och Universal Design vid Certec, Institutionen för Design- vetenskaper, Lunds Universitet. Hans brinner för kommunikation och interaktion men fokus på familjer som har olika funktions tillgångar och o-tillgångar.teknik och design. Per-Olof visade både på konkreta exempel och tankar om hur vi bygger in attityder, normer och förväntningar när vi skapar nytt i samhället.

Bengt Elmén, utbildad socionom, författare och utbildare, erfarenhet av att vara hjälpmedelsanvändare. 1994 var revolutionerande då flyttades makten från myndigheterna till individen. Vi fick därigenom större möjligheter att leva ett självvalt liv. Men när får jag som funktionsnedsatt makt över tekniken som ska hjälpa mig att ha en mera enkel vardag ut ifrån mina mindre bra funktionssätt? Just det var det som gjorde att tankar flyttade in i mig.

Själv har jag försökt få till att få ett fibertäcke från arbetsterapeuten för att jag ska få möjlighet att sova bättre. Slippa sömnmedicin vilket är medicin som jag är riktigt rädd för. Sömnmedicinen tar jag bara då inte orkar med att sova sämre än sämst längre. Oftast tar jag bara medicin en gång för att sedan hoppa på att försöka sova utan igen natten efter. Eftersom Västra Götaland inte förskriver just fibertäcken så kan jag få prova boll täcke eller kedjetäcke. Men jag har redan provat bolltäcke, kedjetäcke nej det vill jag inte ha. Jag har frågat efter ett fibertäcke då jag hört bara gott om just fibertäcken. Men chansen är väldigt, väldigt liten att jag kan få det som hjälpmedel. Bengt satte igång tankeverksamheten och lite fighting i mig. Hans tankar och ord är viktiga, han pratade rakt in i hjärtat på mig i min privata svär men även till min proportionella roll som Hab.assistent.

Under isnpirationsdagen fick jag även förmånen att lyssna till Tina Wiman, som driver bloggen M som i underbar samt AssistApp. En sida som jag kommer besöka igen.

Nej kvällen är sen och en hel dag i seminarie-anda så tar kroppen och tankarna ut sin rätt.

Så lev idag just nu, jo det har jag gjort och gör igår finns inte längre och morgondagen är snart här. Imorgon är det jobb i mitt företag, ska förbereda för Färgelanda dagarna som ligger i nästa vecka. Då ska ju även jag sprida lite Kunskap 🙂

ADHD gör mest ont

Bemötande – att vara i miljöer det bor acceptans tar bort många symtom

CARINA IKONEN föreläser utifrån egen erfarenhet

Jag är en kvinna, på 50 år. Gift med min kloka eftertänksamma man, vid namn Tommy. Våra 4 tonårsbarn, har bott här, men nu blivit utflugna fåglar som startar sina egna liv.  Ibland var det mera spännande, mera än vi ville, då de bodde hemma. Idag har en flytt till Stockholm för att förkovra sig i studier. Två av barnen bor i grannbyn där de formar sina liv och stakar ut deras väg.

Bara vår minsta son som bor hemma, men så liten är han inte längre för snart är det 18 års dag. 18 år är då du blir behandlad som vuxen av samhället. Vilket är konstigt för mig lite skrämmande och otydligt för 18 år på papperet är inte alltid 18 år i kroppen.

Något av det modigaste jag gjort i mitt liv, var när jag gav ut min bok. Där berättade jag hur det var att ha Diagnosen ADHD, på insidan. Ännu idag känner jag hur modig jag var, i dag är jag bara stolt! Att våga gå ut och berätta att jag är en av de kvinnor som har lite mer rörliga tillgångar i mina egenskaper, var också modigt, för mig.

Anmäl till Lisbeth Svensson senast tre arbetsdagar före aktuell föreläsning på tel. 0528-567660 eller maillisbeth.svensson@fargelanda.se  Gratis – fika ingår!

Föreläsningarna är på Furåsen i Färgelanda

                                       Måndag 2 mars kl. 15.00 – 17.00       
Onsdag 4 mars kl. 15.00 – 17.00
Tisdag 10 mars kl. 18.00 – 20.00

Ha en fin kväll.

Hjälpmedel ska vara en självklarhet. :)

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 februari 2015

i ADHD & neurodivergens

Sonen ringde hem idag. Han har börjat plugga igen ska läsa in vissa ämnen. Min son har dyslexi precis som jag själv har. Vilket gör att det blir svårt det där med att läsa, cialis läsa så man förstår vad det står. I går tipsade jag honom om att han kan kontakta myndigheten för tillgängliga medier

Där har de ganska mycket litteratur inläst, view så att jag i stället när jag läser kan följa med och lyssna på texten. Vilket gör att jag lättare kan få ett sammanhang i texten. Jag berättade även för honom att jag har ett läsprogram på datorn, som hjälper till att stava och sätta ut punkter där de ska vara. Läsprogrammet heter Claroread.

Jag berättade för sonen att han får prata med skolan, så hjälper de till att fixa så han får det på talbok. Jag berättade även om mitt program som hjälper mig att läsa skriva och stava. När jag förklarade för honom att det kan vara så att han behöver intyg. Så kröp det fram det ett hinder i hans tillgångar. Jag hörde på honom hur stressad han blev när han sa: Men mamma jag har fem veckor på mig. Det är en del av adhd som visade sig. Det krävdes flera led av saker som han skulle ordna till för att klara av det som är studier.

Kanske var det så att han var tvungen att ringa och be om ett intyg, kanske var det så att det skulle med post, och att de skulle visas för skolan. Då blev det stopp då gav han liksom upp. Inte så att han skulle sluta läsa upp betyg, men gav upp med att få den hjälp som han så väl behöver för att slippa anstränga sig till tusen för att klara.

Det är just sånt som ställer till det, det gör det krångliga. Det borde inte vara så, det borde vara en självklarhet om jag bara andas ordet dyslexi, ADHD mm så är det människor som har kunskap om vad som kan hjälpa mig med en gång. Tyvärr är det så med mycket om jag nu har svårigheter, då måste jag själv leta reda på och luska ut vilken hjälp jag kan få. Sånt måste det bli ändring på känner jag. Alla orkar inte leta reda på alla orkar inte slutföra, fixa och trixa för att få livet gå ihop. Någon borde ha det som jobb att hjälpa alla dessa elever mm att stödja och hjälpa till och hålla i det organisatoriska.

För ganska så länge sedan kanske fem år, läste jag på personlighetsteorier på Högskolan. Jag hade aldrig klarat detta utan min talbok och mitt stavningsprogram på datorn. För mig är just sådana program livsnödvändiga om jag ska skriva och stava något sådär, så att folk förstår vad jag skriver.

Lev idag just nu

igår är historiskt

och

framtiden är ännu bara en vision.