Kategori: ADHD &amp; neurodivergens Sida 2 av 9

den 16 december 2014

I fredags gjorde jag mitt sista uppdrag för i år. Långt inne i Dalslands mörka skogar fanns det ett litet Gästgiveri med underbar utsikt. Melleruds Kommuns hade anlitat mig. De ville ta del av det som jag hade och bjuda på. För någon eller några månader sedan var jag på besök i Mellerud och pratade inför en annan grupp människor och de hade varit så nöjda att någon chef för socialpedagoger ville att jag skulle prata med dessa innan de skulle äta julbord.

Den där tidsoptimisten som blir en tidstjuv för mig gav mig möjligheten att upptäcka i det vackra Dalsland. Ovanför Mellerud fanns massvis med intressanta ställen. Jag brukar ju ta god tid på mig när jag är ute och åker för att vara helt säker på att komma i tid. Vilket jag även denna gång gjorde. Just denna gången var det riktigt bra att tiden fanns för att koppa ihop datorn med en tv-skärm va inte helt enkelt. Många knappar att trycka på va det men till sist fick jag ihop det, cialis även om jag och de som lyssnade fick nöja oss med halva bilden. För hon som arbetade som konferensvärdinna hade lika lite kunskaper som jag i att få ihop just det där tekniska.

Slank in på Bloms för att leta efter luvtröja med dragkedja i fickorna till vår son. Just sådana tröjor finns inte. Jag och maken har letat i två år tror jag efter just luvtröja med dragkedja i fickorna till sonen. Just den luvtröja som sonen ska ha är lite speciell för det ska vara mjukt tyg utan lappar, sömmarna ska inte kännas och det måste vara en smart tröja. Det måste vara dragkedjor i fickorna. Han har en sådan som är väldigt gammal, till och med så att det är hål i den.

Nu hittade jag kanske inte en riktigt sådan som han vill ha för just denna luvtröjan var inte med luva på. Men det var dragkedja. Man kan inte få allt antingen är det luva eller dragkedja. Jag blev riktigt glad över att i alla fall hitta en av två delarna i tröja och just dragkedjan är det som är viktigast för sonen. Jag blev så glad så jag till och med köpte två likadana. Äntligen slipper vi se sonen ta på den där fula luvtröjan han har haft så länge nu.

Efter luvtröje-köpet som var utan luva, bjöd jag mig själv på fika. Jag kan lova att just denna räkmacka var en av de godaste. Blev smått överraskad av att de på fiket på Bloms hade handskalade räkor och så riktigt goda smörgåsar.

10847872_10152514818883341_8168583719276882482_n

Nu är det ledighetstid, sista föreläsningen för i år är gjord. Jag har lovat mig själv att vara riktigt ledig under jul och nyår. Så fikan va mitt sätt att fira jul-uppehållet samt mitt luvtröje med dragkedja utan luva köp.

Lev idag just nu. Igår finns i våra minnen. Idag skapar vi minnen för i morgon 🙂

Mölnlycke Kulturhus

den 26 november 2014

Där var det riktigt spännande på flera sätt. Först att hitta dit, store sedan att hitta parkering och till sist hitta till bilen igen när jag var klar :/. När man har lokalsinne som en fiskpinne så kan det bli spännande med just att hitta.

I måndags var jag i Mölnlycke kommun. Eftersom jag är rädd för att missa tider så lyckades jag komma dit redan två timmar innan. Detta fast maken varit ordentlig med att berätta tydligt när jag skulle åka iväg. Mottot bättre sent än aldrig är inte mitt. Utan mitt motto blir hellre en eller två timmar tidigare än försent. Många timmars väntan blir det. Innan när teknikern skulle göra sitt, medical då lärde jag mig massor. När jag ska prata inför människor ska jag alltid ha med mig egen dator, jag ska sluta lägga mitt arbete på min bärbara hårddisk. Och jag ska spara mina arbeten i 2003 versionen. Då lär det inte bli några problem.

Den dåliga kritikern pratade med mig, när jag stod på deras scen och pratade. Sånt är dumt, jag som brukar plocka bort dessa tankar när jag väl gör saker, när jag väl är där framför alla människor. Kom på mig själv att se de lyssnade människornas Lyssnade, som kritik i tankarna, de där första minutrarna. Men stannade till i tankarna och sa till mig själv att den där stackars mannen som gäspade antagligen hade jobbat hela dagen och sovit illa på natten innan.

Det blev först lite trevande och snavande på orden men det jag skulle säga blev till sist i alla fall bra. Tydligen var det bara jag som hörde hur min röst darrade till. För efteråt hade det inte varit någon som hört att jag var lite nervös. En lite äldre kvinna kom fram till mig, precis innan jag skulle gå. Sa till mig att det jag sagt där inne, hade gjort att hon nu äntligen förstått sig på sin dotter. Att det jag sa hade gjort att hon nu förstått att hennes dotter inte alls var bortskämd och lat och hennes dotters son ingen odåga.

En annan kvinna som jobbade på en skola tog med sig både informationsfoldern jag hade och ett visitkort. Vi stod och pratade en lång stund och hon skulle skicka ett arbete till mig som de höll på mig.

Det är just sånt där som gör mig glad, det visar mig att det jag säger är viktigt. Människor lyssnar och berättar för mig om deras tankar. Just i sådana stunder har jag världens bästa jobb :).

En fin liten kopp fick jag som minne från denna spännande dag.

Mölnlycke borna har fyra sådana här spännande dagar i just denna vecka.
Lev idag just nu

Igår är inte här och

Morgondagen där kommer först i morgon.

ADHD en Förgiftning i alla fall är det inte så jag tänker…..

den 22 oktober 2014

Idag läste jag en artikel om Kärnfrisk mat och adhd. Redan när jag läste rubriken: Är ADHD förgiftnings och bristsymptom? Så kröp det fram lite irritation inom mig. Jag drog för snabbt fram de där gamla vanliga känslorna, som jag brukar få när jag läser Sånt som ADHD är en myt, eller med rätt kost så försvinner ADHD. För jag tror inte på sånt. Dessutom ser jag det som en klankning på mig som förälder. Nu säger inte jag att man inte ska äta rätt, men jag tänker att det är inte det som är problemet. För oavsett om jag äter rätt eller inte så har jag ändå mina till och o-tillgångar. Spelar inte någon roll om jag äter ekologiskt, eller äter vitt mjöl och socker ADHD kommer ändå bo i min kropp.

Jag känner att när man publicerar sådana här artiklar så blir det: det är ditt fel, du har gett ditt barn Vitt mjöl, fel mat. Ditt fel att ditt barn har ADHD. Jo , visst är det så att det är mitt fel, att mina barn har ADHD, fast jag tänker inte det som fel eller att det beror på maten. Utan här handlar det om helt andra saker, så som att det är jag som är mamma. Jag är mamma till mina barn, då är det inte så konstigt att mina barn hamnar inom samma spektrum. Eftersom jag har ADHD. Mitt genetiska arv gått vidare, så klart. Jag behöver ju inte vara biolog för att se den länken.

Nu säger jag inte att man inte ska äta rätt mat och kanske utesluta viss föda. För visst är det så att vi mår bättre av att äta vettig mat, Det gör alla människor! Att äta sund och frisk mat, är något som vi alla mår bra av.

Men om det är så att jag på något vis skulle bli av med mina ADHD symtom, om jag slutade äta viss mat tror jag inte på. Kanske hade mina symtom minskat, visst men inte hade mina ADHD symtom minskat. För impulsiviteten finns där den bor här inom mig. Min förmåga att ha ett väldigt bra arbetsminne är inte stor. Att jag glömmer av att jag har dåligt minne och säger jag gör det sedan är som det är.

Att äta sund mat kanske mera gör att jag håller mig friskare, får i mig rätt saker som inte ställer till med kroppsåkommor. Visst skulle jag inte äta socker, så hade jag kanske inte haft ett sockerberoende som triggers. Kroppen hade mått bättre kanske i sin helhet, jag hade haft en sundare livhållning och inte drabbats av min årliga förkylning. Håret hade sett bättre ut och mina naglar hade inte gått sönder.

Men ADHD? Nej det tror jag inte.

Men vet du vad jag tror på?

Jag tror på att mina mindre bra ADHD symtom, blir mindre synliga, mindre kännbara i miljöer där jag får vara som jag är. Jag får faktiskt mindre ADHD symtom, när jag är i miljöer där jag liksom får vara människa, så som jag är skapad. När miljön och människorna i miljön ställer krav på mig, som jag kan hantera. I miljöer där det bor acceptans, förståelse och kunskap då lider jag inte av min ADHD. Då växer jag i mig själv. Då blir jag en glimmande stjärna som är bäst på att vara just som jag är. I sådana miljöer gör ADHD inte ont i mig.

Och tänk när det är sådana tillfällen, då har inte ens människor ont av om jag tar plats, ingen känner sig hotad och inte en enda människa himlar med ögonen.

Men visst vitt mjöl och socker, att utesluta det. Viket jag gör ibland, gör att jag mår bättre i kroppen, tar bort andra saker som jag mera lider av, så som huvudvärk, ont i mina leder, mitt ständiga behov av nässpray, och annat.

Men att det skulle vara så att om jag hade tagit bort mjöl, socker och bara ekologiskt, så skulle mina barn inte ha ADHD. Det där tror jag inte på. De handlar om helt andra saker så som att det faktiskt är så att mina barn, är mina barn och jag har ADHD. Att de skulle utveckla ADHD är ju i alla fall 50 % chans om de har en mamma som har just det. Tänker att man inte behöver ha så stora skills för att klura ut det.

Lev idag just nu, Igår finns inte längre och morgondagen är inte här… Just nu är det som bor här och just nu, är till för att levas i.

Det bor lycka i stunden men jag vet inte varifrån den kommer.

den 25 september 2014

Sitter och funderar på allt som hänt de här dagarna sedan sonen ställde till det med skolan. Han får ju inte komma dit som läget är nu. Så här är jag tjänstledig och jag och sonen klurar ut saker tillsammans. I dag på kvällen satt jag och maken och pratade och jag sa till honom att det känns så bra just nu. Det är så mycket lugnare och sonen är om jag inte ser fel, find faktiskt lycklig. Han mår bra av att vara hemma. Inte ens under sommarlovet va det så här bra som det är just nu. Även om han tycker att jag tjatar för det gör jag. Mammor tjatar mycket och pratar en del.

Men vi har det bra vi går upp på morgonen och gör saker, shop inte speciella saker. Utan helt vardagliga saker. Vi diskuterar inte händelsen för den har vi pratat om, utan mera vardagliga saker går och handlar och jag delar med mig av mina kunskaper som liksom hör till när man bor i egenlägenhet och är vuxen. Jag visade han hur det blev när man gjorde som vi gjorde i går, då vi köpte köttfärs på Citygross till extrapris. Varför det inte lönar sig enligt vad jag tycker för köttfärsen var så full av vatten att det nästan blev soppa när jag stekte den.

Sonen som hatat skolan sedan han började förskolan mår just nu bra med att bara vara i vardagen utan semester och sommarlov. För sommarlov det ger ångest det med. Då ska man ju uppleva saker och hinna med så mycket och hinna med att vila upp sig. Idag är det inte sommarlov utan vardagen, då när man faktiskt måste göra hushålls sysslor och planera för dagen. Det ska städas, lagas mat, handlas, och tvättas kläder mm. Just nu är det så där bra som det var när vi åkte till Strömstad i två veckor bara han och jag. Då vi gjorde tomatisbehandlingen. Det va också en tid då vår son var lycklig, fast vi bodde i stuga eller i husvagnen eller på vandra hem. Varje dag gjorde vi tomatisbehandling i tre timmar sedan ner på stan handla mat, och göra vardagliga saker. När sonen går i skolan då kan vi inte alls ställa de krav som just nu bor i vardagen. Då är det till och med en kamp att få in honom i duschen.

Jag känner någonstans att det här är viktigt på något sätt, just den här tanken och känslan jag har just nu. Det är något som är viktigt med stunden just nu. Vad är det som gör att vår son mår så bra just nu?

För kraven finns även här i vardagen. Så det är verkligen inte kraven som ställer till det. Struktur, krav och olika vardagliga tråksysslor finns varje dag för sonen. Men någonstans i det här mår han bra.

Vad är som gör att det just nu funkar så bra? Vad är det som gör att det just nu känns som sonen är lycklig? Vad är det i dagarna just nu som vi måste fånga upp, ha med när det återigen blir skola? ÅÅÅ vad jag just nu önskar att den psykolog vi har haft så nära samarbete med, inte slutat på habiliteringen. Hon hade precis förstått vad det är jag menar. Tyvärr så hittade hon nya arbetsuppgifter. Just nu känner vi oss så ensamma, finns inte så mycket bollplank. Jag måste reda ut det här måste hitta till det som gör lyckan just nu. För något är det som görs rätt just nu.

Livet är just nu inte en kamp vilket det brukar att vara.

Känner just nu tacksamhet över stunden igår.

den 18 september 2014

tänkte mig ett litet inlägg. Men bara ett litet sedan måste jag sätta igång. Här ska bli lite rent och ordning. När jag kom hem igår var energinivån utan förbehåll på noll noll. Det tar energi när jag är ute och pratar bland folk. Igår va det en sådan där magisk stund igen. Jag verkligen älskar dom stunderna. När jag får ut och träffa människor som orkar lyssna på det jag har att säga. Farmor hon fick vara med mig igår när stunden va där och fast det var så nyligen hon seglade till den andra hamnen så kunde jag hålla mina tårar borta.

Igår var jag på en dagverksamhet och pratade om hjärnkoll och ADHD. Fast mest om hur det ibland kan bli. Just idag känns det som det är ibland. Jag vill passa på att tacka alla trevliga genom goda människor jag träffade igår, diagnosis Det vilade sådan vacker stämning i rummet och ni gav mig så mycket samhörighet så mycket kraft. Att sedan min självkänsla ställde till det när jag kom hem igen. Har ju inte något med er att göra.

Den där känslan av att duga med sig själv kan göra ont ibland och ibland va igår. Alla dom där frågorna som bildas när självkänslan ställer till det. Hjälp, rx vad tyckte dom om mig? Förstod dom va jag sa eller pladdrade jag bara? Gjorde jag någon illa? Tyckte dom det var dåligt och allt vad som blir när jag smakar på den där mindre bra känslan i mig. Igår kväll tänkte jag nej nu lägger jag av efter det här. Finns ingen som har behållning av det jag säger. Men idag bor det andra känslor i mig. Mest tacksamhet över alla vänliga unika fina människor som faktiskt satt där och orkade lyssna på mig i de två timmarna jag pratade och försökte mig på att prata om sånt som är viktigt. Sådant som är viktigt.

Igen tack till er härligt fina människor som var där igår och delade stunden med mig. Det ger mig energi även om jag är helt slut efteråt.

Nu idag ska jag förbereda för morgondagens händelser. Imorgon kommer Anne hit. Hon driver företaget Naturemade som jag så ofta skrivit om och pratat om. Imorgon kommer hon hit och presenterar sina produkter till den som är intresserad av naturliga produkter så som olika krämer och dusch oljor. Lite tyger och annat smått och gott har hon med sig som hon köpt i Indien. Dyker du upp här så kommer även det finnas en bit mat och en brödbit som mitt företag ser till att bjuda på.

Priserna är humana och produkterna är underbart bra. En doft av Indien ska bo hemma hos mig över en dag 🙂

Ha en fin dag, lev idag just nu, imorgon är inte här och igår kommer inte igen. På Chilibloggen visar jag på de tidiga underverken av Shakira plantorna, som just nu visar sitt bladverk.

Mellerud här kommer jag…

den 17 september 2014

Idag ska jag åka iväg till Mellerud, pilule på ett uppdrag. Här ska pratas Hjärnkoll, och ADHD. Har packat ner det jag ska ha med mig, nu ska jag bara packa ihop mig själv. Har några timmar på mig så morgonen är mig och den ska jag njuta av.

En och annan chili kommer följa med och farmor förstås även om hon bor i himlen så kommer hon nog alltid vara med mig när jag är ute på uppdrag. Ett antal böcker är självklart med på min lilla resa. Känns gott att det är så nära Mellerud ligger bara 6 mil här ifrån.

Tänker smita in till Vita Sandar innan jag åker hem bara för att uppleva skönheten där.

Lev idag just nu, igår är historiskt vacker kanske men idag är det vi andas i och kan påverka till och med så att vi förbereder morgondagen just idag .

Söka vårdbidrag är inte enkelt.

den 4 september 2014

Igår läste jag på Fb en kvinna som fått vårdbidrag 100 %. Hur hennes känslor va blandade. Jag har själv varit där bland de där blandade känslorna. Det är jobbigt det är tufft att söka vårdbidrag, cialis många frågor och det som man egentligen tycker är helt naturligt blir konstigt och onaturligt. Det känns när försäkringskassans personal frågar ut, order och när de läser upp svaren så blev i alla fall jag mörkrädd. Det som man som förälder strävar med varje dag som man på något sätt alltid gjort och alltid sett som normalt, nurse är inte normalt för andra. Det är inte normalt att man köper gympakläder flera gånger per termin, det är inte normalt att böcker försvinner och att det är krig hemma nästan varje dag för att skolan kallar. Det är inte normalt att se ljuset slockna någon gång i september i ditt barns ögon. Det är inte normalt att ungen inte ens klarar fram till Jullovet.

Här hemma va det skolan som gjorde mest ont, och gör även idag fast vi bara har lillkillen hemma. Men varje dag var enda dag som det är skolan hör vi innan han åker till skolan.

Jag vill inte till skolan, jag hatar skolan. Från 0-1 till nu tvåan på gymnasiet samma fraser varje dag Alltid. Jag vill inte till skolan är egentligen det enkla. Alla bråk som varit i skolan där lillkillen ställt till det. Alla dumheter som han råkat utför är värre, än jag hatar skolan frasen. Men det som sedan några år har gnagt är just den där frasen jag vill inte till skolan jag hatar skolan.

I 11 år har vi hört det i 11 år har vi hela tiden sagt: ja men du måste gå i skolan, det är snart fredag, eller snart är det lov igen. 11 år av att göra något varje dag som man inte vill, som man hatar. Som sonen säger att han gör. Borde det inte finnas bättre alternativ? Hade jag hatat något så mycket i 11 år hade jag gjort allt för att undvika det som vuxen. Som barn har man inte möjligheten, att välja bort i alla fall det hatobjektet. Nu är det två år kvar i skolan för vår son, Förra våren tog vi vårt förnuft till fånga jag och maken vågade prata om det och presenterade det för skolan. Att det faktiskt måste finnas andra alternativ än bara skolan. Ännu är inget klart men de har börjat rota i alternativen och de har börjat röra på sig i alla fall har det blivit en del samtal om att hitta praktikplatser men handledning.

Oj jag ser att jag kom bort från ämnet jag som skulle skriva om vårdbidraget och de känslor som flyttar in i det sambandet. Vet inte helt säkert om jag gjorde det men det får duga.

Lev idag just nu, Igår är historian och morgondagen är inte här just nu finns hela tiden.

Vems ansvar

den 2 augusti 2014

Igår va det ett inlägg på Fb som berörde. Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter. Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, inte längre var vid liv. Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera. Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om. Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för. Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då. Dum tanke att ha som personal, tänker jag, för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa. Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom. Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt. Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården? Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra. De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av. Inte får vi låta barn bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

Vem ska ta ansvar sedan när det visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog? Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar? Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt. Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

Stafett pinnen plockade jag upp men glömde på vägen redan från början.

den 16 juli 2014