Kategori: ADHD & neurodivergens Sida 3 av 9

att vara mamma till barn med Npf är en konstform, nurse I min villfarelse trodde jag det jobbigaste var när barnen gick i skolan. Det var ju då alla krigen blev till, discount i alla situationer som handlade om samarbete.   Det var  då allt fallerade, när jag och barnet försökte förklara för skolan:

Att nej det är liksom inte bara till att göra, det tar mera kraft av ett barn att göra tråkiga saker när man har Npf diagnoser.  Det måste till en stor portion Motivation, om man vill att det ska funka.

-Nej, det är ditt jobb som lärare som ska locka fram motivationen.

-Nej fast han kunde igår och i förrgår så kan han inte idag.  För så där ligger det till se du, Det handlar om dagsform, status på det han ska göra om det är det som är intressant just nu.

– Ja men du det var ju förra månaden han var intresserad av kriget och kungar. Nu är det mera intressant med alla gator i gooogle maps.

Jo, jag ska villigt erkänna att jag själv inte varit i Usa men faktisk så  har jag varit på varje gata i Louisiana, New Orleans. Kan varenda tvätt maskin som Amerikanerna har ute i sina trädgårdar.  Den kunskapen har jag fått till mig av Google maps, då jag ett tag snöade in på USA och hittade till Google maps.

Oj känner att detta inlägget kommer bli långt.  Det blir så här långt efter som jag och en annan mamma igår pratade damp, diagnoser och oron som blir till när barnen blir vuxna. Då samhället säger till oss att nej men din son är vuxen nu. Du kan inte bestämma detta. Han får bestämma det själv.  Det är just i det där han får bestämma det själv som vår oro ligger.  Även i ordet vuxen.

Ofta handlar det om att vi vill att våra barn ska gå andra stigar en de vi redan trampat upp och  skapat fått erfarenheter av.  Vi vill att våra barn ska trampa upp nya stigar och slippa gå i den sörjan som vi själva trampat i.  Vi vill ju att deras väg ska bli rakare, enklare och ge de en bra start i livet…..

Nej, vill inte han så kan vi inte tvinga honom.  Nej, jag gillar inte tvång det gör jag inte. Men att få lite hjälp på vägen. Att få lite stöd i att hålla ordning på vilka samtal som måste ringas, vilka räkningar som måste betalas, vilka kläder som är rena och att när man lagt in tvätten i maskinen, är det bra att ta ut den och hänga upp den samma dag, är bra.  Att  äta något annat än bara nudlar under en månads tid är bra. Att köpa mat för pengarna är bättre än att köpa tid på WOW en en bra handling.  Att gå till skolan, jobbet  istället för att level up den gubbe är riktigt bra.  Till och med så att det är nödvändigt.

Det är sådana saker som vi ibland får berätta för våra barn. Ibland blir det till och med krig i sådana situationer.

Jag har alltid försökt mig på att prata med människor om vad det är som ställer till det för oss i våra familjer. Att det är viktigt att lyssna på det föräldrarna berättar. När de pratar om myndigheter, skola, socialatjänst,  ja  You name it.  Ofta så får jag en känsla i situationen att de tycker jag är en hysterisk omhuldande mamma.  Men se ni, Jag har levt i den där barn kroppen i mina egna unga år,  jag har levt nära mina barn i min  roll som mamma.  Jag känner mina barn och när jag känner,  ojdå ror han verkligen det här i land tro? Då är min oro där, för att jag på något sätt vet om att det här kommer inte funka hela vägen fram.

Det är då de kloka kvinnor och män i olika sammanhang  lutar sig tillbaka och säger de magiska orden.

-Vi får vänta och se.  Vi får vänta och se hur det bli, du vet ju inte, det kan ju gå bra, han säger ju att han ska fixa, han är vuxen nu.  Han är över 18 och bestämmer själv.  Han är över 18 nu och bestämmer själv.

– Ja men det är ju därför vi sitter här, jag vet hur det kommer bli när han ska göra.  Jag vet att de där läkartiderna kommer och missas gång på gång.

-Nej då, han är vuxen nu, då tar man det ansvaret.

-Men herre gud jag missar ju själv i bland.

-Det där handlar  inte om honom, utan endast om dig.

-Ja men har jag inte koll på tiden, så kan jag inte påminna honom, och då kommer han inte komma ihåg, och då kommer det komma hem räkningar som är rätt dumma att få, bara för att man missat en tid.

-Ja det är ju en konsekvens som han får betala.

-Han tjänar inga pengar, han har ingen inkomst.

-Ja, men så är ju systemet.

-Ja, men därför är det ju bra om ni kan skicka hem tiden till mig med, så kan jag hjälpa honom att  ha koll på tiderna.  Så han i alla fall får sin medicin.

-Nej det kan vi inte, han får ge den till dig.

– Men jag vet att han kommer glömma av den så fort han går ut ifrån rummet han fått tiden i.

-Det vet du inte nu, han är vuxen nu. Han är över 18.

Ibland funderade jag på vem av oss som var funktionsnedsatt. Jag eller myndigheten?

Vem av oss förstod inte?  Det tragiska är att jag tror skillnaden ligger i viljan av att förstå.

När jag inte förstår så handlar det om att jag inte förstår.  När  dom inte förstår, så handlar det mera om empati, vilken dag det är och vilken paragraf de kan gömma sig bakom.

De förstår inte att  WOW för någon kan vara det viktigaste i livet.  Att det gäller liv eller död.  De förstår inte att spelet är så intressant att man ibland ställer klockan för att ge sina hästryttare mat.  Om man spelar Travian.  Jag vet att det är viktigt för jag är före detta Travian spelare, det blev till och med så att jag fick min make som inte ens har  ADHD, att jobba i skift med mig i mitt spel.  Varje krig i spelet var på liv eller död.  Varje ryttare som förlorades var en sorg på liv och död.  Att komma två i spelet  var inte en vinst när spelomgången som höll på i ett år, kanske mera, tog slut. Det va en förlust, det va inte bara ett spel. Det var ju en del i mitt liv.

De förstår inte att jag slutade spela med  viljekraften att få tillbaka mitt liv. De förstår inte att jag inte ens vågar gå in i meningslösa spel för jag är rädd för att fastna. De förstår inte att när jag råkar hitta ett spel, som jag  tänker jag provar lite, gör att jag sitter fast i månader, att spelet blir det som är viktigt.

Att spelet tar tid och är det som  är viktigast.  Det förstår inte att jag har svårt att välja.

De förstår inte att missbruk inte behöver handla om droger och alkohol. Utan det kan vara mera triviala saker som etsar sig fast och blir ens liv. De förstår inte att de gånger jag spelar sånt, eller fastnar i google Maps, målar tavlor eller vad det nu än är som jag hittar. att sådan saker har en tendensens att ta över,bli så viktigt att jag till sist med viljekraft för att få tillbaka rutiner och liv, måste sluta. Att jag måste sluta göra och ibland behöver en hjälpande hand för annars ligger tvätten och ruttnar i tvättmaskinen.  Kylskåpet är tomt.

När jag var yngre så fanns inte datorer på det sätt som idag, farorna är större idag, mina tvång i saker visar sig lättare idag än igår eller när jag var liten. Om jag säger att min son skulle behöva någon som var hans skärp, eller krage gör jag det inte för att jag inte älskar honom, inte vill honom väl.  Det är faktiskt tvärt om, och jag har erfarenheten av hur det varit i våra liv då han var barn.

Fast han kanske va 17 på pappret så var han fortfarande en lite pojke i vissa situationer, kunde fortfarande sitta och bygga ihop legosaker på sitt rum.  När han sedan blev 18 och myndig, visste inte myndigheterna om att den 18 åriga grabben kanske var 14 -15 på insidan.  De verkar som om myndigheterna inte förstår, vill förstå att den 20 åriga grabb inte har samma förutsättningar, att göra de där mindre roliga sakerna, att tvätten måste tvättas hjälps inte. Det är då vissa av våra barn behöver en krage, som hjälper till och berättar att nej nu måste du tvätta, och du måste ta ut tvätten ur maskinen.

De förstår inte att när killen tjejen mött på ett hinder, så är tröskeln så hög att den inte klarar av tröskeln. Hindren blir större, högre och fortare omöjliga att kliva över för  vuxna barn med NPF. De ramlar fortare, mera och ställer till mera sår. För de inser inte att de slagit sig, de inser inte att benet är av och inte läkte av sig själv. De tror ibland att om de bara inte gör, så försvinner det.

Det vill inte ha hjälp, för de vill vara som alla andra, ber inte om hjälp fråns det liksom blir akuthjälp, där ungen håller på att dras med den sjunkande båten. Kanske är det redan innan försent. Helt åt väggen försent när den unga ber om hjälp.  Här måste vi göra något vi kan inte låta unga människors liv falla innan det ens har börjat.  Jag tänker att ju mer den unga vuxna säger nej. Ju mer hjälp behöver han.

Hur ska vi få myndigheternas invånare att förstå det?

Nej nu får det bli annat gjort idag av mig.  Det här var bara mina morgontankar från gårdagens samtal. Har suttit här sedan 6.30 nu och klockan just nu är 8.24.  Fastnar i saker jo så är det.  Jag är snart 50 år och du ser två timmar förflöt utan att jag ens hade en aning.

Lev idag just nu påverkar vi imorgon som ännu är framtiden.  Igår historian blev ett inlägg idag.

 

Känns riktigt roligt att kunna skriva så och känna att ja inte en enda till kan jag få in.

Ibland får jag energi bara av en röst. Idag var det en sådan dag. Jag var tvungen att ringa ett samtal. Jag skulle ringa och fråga en kvinna om hon kunde tänkas föreläsa med mig i höst.  Just den här kvinna har en magisk kraft att få mig till att vara i mina tillgångar.  Ordet struktur ligger planterat i hennes ryggrad.  Just strukturen smittar av sig på mig.  Gör att jag blir strukturen själv.  Asså egentligen skulle jag behöva en dos, cheap av den där strukturen lite vare dag.

Men idag fick jag det och den gav mig tillbaka det där strukturella som jag en stund saknat.  Fick en aha upplevelse när det blev kalender prat.  Så enkla saker kan vara så svårt, shop men vi fick till det inte tack vare mig. Utan tack vare denna kvinnas otroligt raka planläggningsförmåga. Tänk om det fanns sådana människor hela tiden runt omkring oss, thumb som har det lite svårare med att få till det i kalendrar och andra nödvändigt ont-saker.  Då hade livet vart enkelt hela tiden.

Men nu har jag koll, September är fullbokat för min del. Inte en föreläsning till ska in i min kalender om jag ska få plats med mjuktider i september. Så nu är det  de andra månaderna som gäller. Oktober och November, kanske  ett litet kanske, kan vara att det kan finns någon ledig tid i augusti. Men som sagt bara kanske. December är en ledig månad har jag tänkt mig. för då händer så mycket annat som ska till.

Det är så det får bli. Det är det som är när jag medvetet håller på mjuktid. Mjuktid är ledig tid som ska vara där för att vara ledig utan måsten.

jo, pharm det får bli ett inlägg till idag och även detta ute på altanen. Basilikan  tältar här ute och sträcker sig mot solen.

 

Jag själv sitter förnöjt här under markisen och njuter av dagens ansträngningar.  Revisor besöket gick bra och nu är deklarationen inlämnad, sickness momsen uträknad och jag kan andas ut.
Det är bra när man som jag har världens bästa revisor, unhealthy då slipper man allt krångel. Jag slipper tänka på lagar och förordningar om moms eller inte moms han sköter det åt mig.

Jag har tydligen betalat in på tok för mycket i skatt förra året för pengar tillbaka jo det får jag och ganska mycket också.  Nu får jag säkerligen inte dom under sommaren men vad gör det, kan ju sitta fint med lite extra pengar till jul.  Känns skönt att Deklarationen är inlämnad och klar, nu är det bara det där vardagliga att göra sätta in kvitton och sånt där.  Det har jag ju till och med fått lite koll på, så nu rullar det på igen, redovisningsångesten  har gått hem till sig och jag slipper  känslorna ett tag.  Efter senaste föreläsningen jag hade i Färgelanda kommun, så  har det blivit förfrågningar inför hösten.

Känner att livet flyter på så som det ska göra.  Företaget jag har tjänar kanske inte grymt med pengar men jag får ut mitt budskap och för mig är de det som är det viktiga.

Revisorn  jo då han är allt den bästa han. Blir till och med tacksamhet i mina tankar.  Tänk att jag lyckades hitta en revisor som jag känner tillit till som gör att jag faktiskt vågar starta företag igen.  Andra gånger har jag inte alls känt den trygghet som jag idag känner.  Det gäller att hitta just den där revisorn som det går att känna förtroende för.

Ha en fin eftermiddag och lev idag just nu.  Tänker vi kort och smått så är faktiskt tiden det här skrev redan historia.  När jag tänker dessa tankar blir det spännande i känslorna, som om allt bara ligger där ute och väntar på att hända.

Idag kom även ett paket på posten från Angel power.

Min farmor, sovaldi tänker jag skriva om idag. Hon hade nerverna på utsidan, sa man till mig när jag var liten.  Det tyckte jag var konstigt, för jag såg aldrig några trådar, eller konstiga saker på min farmor.  Skulle det ligga en tråd  någonstans, var  nog farmor den snabbaste med att ta upp den. Ibland fick min farmor åka till sjukhuset. Sjuk i nerverna, fick jag förklarat till mig.  Inte heller det, fick jag klart för mig vad det va för något.  Men som den lilla flicka som jag var, så tyckte jag väldigt synd om min farmor. Redan som liten förstod jag att det måste vara svårt att vara sjuk i nerverna.  Det syntes ju inte utanpå, men vem som helst kunde redan då ställa diagnosen. För det gjorde man om min farmor. Hon var inte riktigt klok, vansinnig klen, sjuk i nerverna sa man och himlade med ögonen.

Min farmor bakade världens bästa bullar, lagade den godaste maten, och var en väldans duktig farmor på att sy, pynta hemmet, duka fram till fest varje dag i veckan. Var jag ledsen, så fanns det inget ställe som gråten tröstades så bra som just hos farmor. Därtill så kunde jag prata med min farmor om nästan allt. Det fanns liksom inga tabun inom min farmor, om att prata om konstiga saker, känslor. Hon visste nästan allt och för henne var jag nog det bästa i mig,  alltid. Världens snällaste, som såg det som viktigt att lära mig att uppföra mig.  Så jag skulle slippa skämmas för att inte veta. Redan som liten  visste jag om uppfostran eller kunskapen om hur man för sig i möblerade rum, runt människor var uppfostran av omtanke. Aldrig tillrätta visande som gjorde ont, eller fick skamkänslor att bo i min kropp. Asså jag hade världens bästa farmor. Finns ingen bättre.

 

Idag när jag läser tidningar får jag samma rysningar  när jag läser rubriker så som  Psyksjuk man begår våldsbrott, knivhoten kom från en psykisk sjuk … Med mera…

Känner sorg, känner hur skev bild som visas. Lika skevt som det beskrevs om min farmor som var klen i nerverna, som hade nerverna på utsidan.  Jag skulle kunna sätta mitt huvud på, att min farmor likt mig, hade samma diagnos som just jag har. Jag  kan tänka mig att farmors skurande hand, likt min egna hands skurande, handlade om  att hon var fasligt rädd för bakterier. Hennes  ilska som ibland hittade fram berodde på, att hon kände avsaknad av kontroll.  Men kanske även för hur  hon blev bemött av sin omgivning, som liksom visade, en som inte va riktigt klok.  Hon var någon, som då man pratade om min farmor, var någon som man himlande med ögonen om, och sa klen sjuk i nerverna.

En av fyra  pratar  (H)järnkoll om. Media visar fram psykiskt sjuk är lika med våld. Jag tänker det är synd att media inte träffat på min farmor. Att inte media lika enkelt visar fram bilden om psykisk ohälsa, lyfter fram bilden som visar  min farmor. Som var  världens bästa bullbakare, världens bästa på att göra morotsdrinkar, sydde gardiner,  värdens bästa farmor som fick mig att känna mig speciell. Nej, den bilden visas aldrig i media.

Ändå min farmor var sjuk, så sjuk till och med att hon i bland blev inlagd på sjukhus.  Då sa man  till mig, att farmor hon var sjuk i nerverna. Jag förstod inte.  Inte en enda gång tror jag att jag skulle vara rädd, för att min farmor skulle begå våldsbrott. Inte en gång  har jag varit rädd för att låta min farmor vara barnvakt åt mina barn.

Tvärt om, då var jag trygg, visste instinktivt att de skulle få näringsriktig mat, ett och annat klokt ord samt väldigt goda bullar. Hon  visade även  barnen respekt, berättade för dom om deras bra sidor. Funderade  ett extra varv om de hade hittat på en dumhet, hittat en förklaring som vem som helst skulle förstå.  Den bilden skulle jag vilja se i media då de pratar psykisk (O)hälsa.

Jag skulle bli glad om man visade bilden på min farmors ögon, som på riktigt himlade av glädje, när hon hittade en begåvning i människor. Just begåvningar, var något som min farmor kunde hitta i alla människor, vem den än var som stod framför henne. Hon såg inte dåligheterna i människor, utan lyfte fram det som var bra och lät storheten i alla människor lysa. Tror det är just det som gör underverk.

Lev idag just nu, igår är historia, imorgon är imorgon.