ADHD, föräldraskap och kost – varför jag inte tror på att mat botar ADHD

Detta är en redigerad version av ett inlägg jag först skrev 2014 – men det är lika relevant idag.

Publicerat första gången: 14 oktober 2014
✍️ Av Carina Ikonen Nilsson

Arkivinlägg

Det här är ett inlägg jag skrev för många år sedan – närmare bestämt hösten 2014. Jag hade precis läst en artikel som triggade starka känslor, och det här blev mitt svar.
Nu låter jag det få en plats i mitt bloggarkiv, för även om det är äldre, säger det fortfarande något viktigt.

När rubriken väckte ilska

Idag läste jag en artikel om kärnfrisk mat och ADHD. Redan när jag såg rubriken ”Är ADHD ett förgiftnings- och bristsymptom?” kröp irritationen fram inom mig. Samma gamla känsla som när jag hör att ”ADHD är en myt” eller att rätt kost kan få den att försvinna.
Jag tror inte på det där.

Skulden man placerar på föräldrar

Sådana artiklar får det att låta som om jag är orsaken till mina barns diagnoser – för att jag serverade vitt mjöl, fel sorts mat. Som om det var mitt fel.
Ja, det är mitt ”fel” att mina barn har ADHD. Men inte för att de åt fel. Utan för att jag har det. Genetiskt. Jag är deras mamma. Jag behöver inte vara biolog för att se sambandet.

ADHD sitter inte i tallriken

Självklart ska man äta bra. Alla mår bättre av sund mat. Men jag tror inte ett ögonblick på att min ADHD skulle försvinna för att jag slutar med gluten eller socker. Min impulsivitet, mitt korta arbetsminne, mina snabba känslor – de bor i mig. De är en del av mig.
Visst mår min kropp bättre av rätt mat. Men det förändrar inte min neuropsykiatriska funktionsuppsättning.

Vad jag däremot tror på

Jag tror på miljöer. Jag tror på sammanhang där jag får vara precis den jag är. Där människor förstår och accepterar mig. Där kraven matchar min förmåga.
I sådana miljöer gör inte ADHD ont. Då behöver jag inte anpassa bort mig själv. Då får jag glänsa.
Och vet du? När det händer, då störs ingen av att jag tar plats. Ingen himlar med ögonen.

Mat påverkar kroppen – men inte min diagnos

Att välja bort vitt mjöl och socker ibland gör att jag mår bättre. Mindre värk. Mindre nässpray. Färre förkylningar. Men det botar inte ADHD. Det förändrar inte varför mina barn har fått diagnosen.
De är mina barn. Och jag har ADHD. Det räcker så. Resten är genetik, inte gluten.

Reflektion mellan raderna

Det här är ett inlägg om att stå upp för sig själv. Att vägra ta på sig skam och skuld för något som inte är en produkt av felsteg – utan av arv, miljö och mänsklighet.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

#ADHD #Föräldraskap #KostOchHälsa #Neurodiversitet #MiljöOchADHD

#ADHDAwareness #ParentingWithADHD #NutritionAndADHD #Neurodivergent #GeneticADHD

Stötta bloggen

Vill du stötta mitt skrivande och arbetet med bloggen malix.se?
Stöd mig via PayPal här

Mellerud här kommer jag…

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 september 2014

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter malix 2014 -2017

Idag ska jag åka iväg till Mellerud, på ett uppdrag. Här ska pratas Hjärnkoll, och ADHD. Har packat ner det jag ska ha med mig, nu ska jag bara packa ihop mig själv. Har några timmar på mig så morgonen är mig och den ska jag njuta av.

En och annan chili kommer följa med och farmor förstås även om hon bor i himlen så kommer hon nog alltid vara med mig när jag är ute på uppdrag. Ett antal böcker är självklart med på min lilla resa. Känns gott att det är så nära Mellerud ligger bara 6 mil här ifrån.

Tänker smita in till Vita Sandar innan jag åker hem bara för att uppleva skönheten där.

Lev idag just nu, igår är historiskt vacker kanske men idag är det vi andas i och kan påverka till och med så att vi förbereder morgondagen just idag .

Stafett pinnen plockade jag upp men glömde på vägen redan från början.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 juli 2014

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter malix 2014 -2017

Victoria är inte någon jag träffat i det där riktiga livet nej, drugs men skulle vilja göra, för tänka sig jag tror hon är lite lik mig. Lik mig på det där av och på eller on /off sättet. Hennes syster va en av dom som först köpte min bok, när den var nyutgiven. Genom åren har jag läst ett och annat glimmande inlägg som skrivits av Victoria. När den kvinnan glimmar, så glimmar hon till riktigt ordentligt tycker jag.

Hon har i veckan slagit till och slagit till med att göra en flickvecka i sin blog. Uppmanar andra att ta tag i stafett pinnen. Hon vill med veckan lyfta fram flickor och deras sätt att hantera och härbärgera ADHD. Det ser lite annorlunda ut än hos pojkar.

Men gör det egentligen de?

Eller handlar det bara egentligen om att flickor och pojkar är olika, att vi faktiskt inte ser flickor i deras sätt att agera ut? Att vi av olika anledningar ser flickors sätt att hantera och agera ut med andra ögon? Svenny Kopp sa i en föreläsning att vi när vi tittar på flickor och pojkar, måste sluta upp med att vara så dramatiska. Hon sa det med glimten i ögat. I ett Sambandet att visst reagerar vi när pojken i skolsalen slänger ut sin bänk genom fönstret, eller själv hoppar ut. Flickan där emot kanske snällt sitter kvar i sin bänk, men mår dåligt på insidan. Lägger det på insidan och till sist utvecklar depression, börjar skära sig, utvecklar ätstörning, eller bara inte syns alls.

När jag för några år sedan träffade den duktiga Svenny Kopp, så fick hon min bok i sin hand. Precis innan hon gick, kom hon fram till mig och sa till mig med de vänligaste ögon jag någonsin sett: Du kunde inte ha en bättre titel på en sådan här bok. Andra människor har jag fått höra att då hon är ute och pratar om Flickor och ADHD, Faktiskt tar upp och pratar om min bok. När jag är ute och pratar och min vän som gav mig uppmuntran att skriva min bok är med, brukar hon nämna för åhörarna att det finns inte så många böcker på svenska som är skrivna av kvinnor med ADHD. Då brukar jag skämtsamt säga att det finns inte så många böcker skrivna av mig som är om mig. 🙂

Nej ser ni här det är just det här som är en bit av ADHD, för jag hade tänkt plocka fram tangentbordet och skriva om siffror, statistik och kvinnor med diagnos. Men se det blev det inte det blev bara massa ord skrivna som kanske inte ens har sammanhang för utom för mig. Korta lösrykta trådar som liksom bara blir en text. Så den där stafett pinnen som Victoria uppmanade om att plocka upp som jag hade tänkt ta upp, den tappade jag redan när jag började skriva.

Lev idag just nu, idag är himmelen blå och solen bor på himlen så idag ska jag just idag just nu ladda upp vitaminer inför framtiden . Igår är historia, idag just nu påverkar och verkar vi i. Framtiden är redan i morgon vilket vi idag har möjlighet att påverka.

Mitt sätt att gratulera min kära vän Jenny Ström

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 maj 2014

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter malix 2014 -2017

Ja men det får bli ett tredje inlägg idag, hospital bara för jag kan och för att jag kom på en sådan väldigt bra idé. Idag fyller min kompis Jenny år. För ganska så många år sedan träffade jag Jenny när hon hade en föreläsning i Trollhättan. På något sätt just där sa det klick, bara några veckor efter den träffen skickade jag min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv till henne. Några månader efter det så blev jag bjuden på födelsekalas i Nynäshamn. Jag gör ju ofta saker bara för jag kan, så jag bestämde att jag och maken ska minsann åka till Nynäshamn och fira henne på hennes 40 års dag. Vi tog in på hotellet i Nynäshamn och fick uppleva ett riktigt roligt och trevligt kalas.

Idag fyller min kära vän år, tanken idag var att jag skulle skicka henne blommor. Men när jag skulle leta upp hennes adress hade jag bara hennes gamla adress. Hon flyttade i höstas. Besvikelsen blev stor då jag insåg att den där buketten inte skulle hänga på hennes dörr, när hon kom hem. Men så fick jag en grym idé just nu så här på kvällskvisten.

Och nu behöver jag hjälp av alla er som läser min blogg. Nu har vi alla möjlighet att fira henne stort och hjälpa till så att hon göra sin resa till Almedalen. Just det besöket känner jag är viktigt och hjärtat bankar lite extra för att hon ska dit. Hon behövs där och där är hon den som visar en bild av hur samhället ser ut för våra barn. Våra barn som kanske redan innan de går ut skolan har upplevt år av besvikelser och har uppfattningar av att inte duga som människa. Ni som varit på mina föreläsningar vet genom min berättelse när jag pratar om min farmor. Hon som aldrig fick möjlighet att duga.

Jenny har under ett tag försökt samla in pengar till Almedalsveckan och här kommer min idé som skulle göra underverk. Vi Kan alla hjälpas åt genom att skänka en pytte summa kanske bara en guld tia eller en tjuga till ett insamlingsprojekt som heter https://www.cocoin.com/jennystrom. Nu går det även att skänka mera pengar om man vill, men det räcker med en tia eller 20. Tänk vilken underbar present det skulle vara, tänk vilken nytta hon skulle göra där, bland alla politiker och alla debatter. Det är viktigt att vi får in debatten om skolan för barn som kanske inte helt är med i skolmatchen, får in debatten om utanförskapet som så många människor känner bara för de är i cirklarna av NPF.

Hjälp mig alla snälla människor att samla in pengar. Tänk vilken fin present vi ger till denna tillförda påhittiga kvinna.

Så här till sist vill jag bara sjunga lite för min vän, är ni med?

Vad är det för dag idag är det en vanlig dag nej det är inte en vanlig dag för idag är Jennys födelse dag hurra hurra hurra.

Grattis på dig min kära vän.

Det är inte alla som får så mycket som ett helt inlägg på min sida. Fast du har nog fått det några gånger det är för att du är speciell för mig 🙂

Klicka er nu in på länken ska själv nu skänka lite pengar i stället för den där blomsterbuketten jag från början hade tänkt att skänka.

In för morgondagen…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 maj 2014

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter malix 2014 -2017

Ho hooo någon där? Här är jag i alla fall, lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen. I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med

Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.

Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker. jag har packat ner saker som jag ska ha med mig till morgondagen. Det enda som inte är nerpackat är mina böcker. Men dom lär följa med dom med. Is i magen jo får duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.

Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.

Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, men bara tills i morgon för då flyttar både jag och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….

Lev idag just nu i går är historia och idag just nu påverkar vi morgondagen.

Balans va ska det vara bra för?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 januari 2014

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter malix 2014 -2017

Ett äldre inlägg – om motorstopp, prestationsångest och att sålla bland bubblor

Publicerat första gången: 2014 01 16
✍️ Av Carina Ikonen Nilsson

Arkivinlägg

Det här inlägget skrev jag under en period då jag förberedde mig inför en föreläsning – eller snarare försökte förbereda mig. Tankarna gick åt alla håll, precis som det ofta gör med ADHD i kroppen. Här är mitt försök att sätta ord på den kampen.

Jag har kommit igång – nästan

Inte med att få upp energin. Men efter en lång tid med motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart inför föreläsningen jag snart ska delta i.

Den här gången har känslan nästan varit som första gången jag stod framför folk. Då gick jag dit med en stor påse full av papper och sa som det var:

”Så här är ADHD i mig. Folk har sagt att jag ska förbereda mig, men jag vet inte hur man gör. Så här står jag nu. Helt oförberedd.”

Jag fixade det ändå. Hur? Det vet jag fortfarande inte. Jag minns inte ens vad jag sa.

Motorstoppet – och allt som blev viktigare

På något sätt har jag glömt hur man förbereder sig. Så fort jag närmat mig datorn har tusen andra saker dykt upp. Plötsligt blev det viktigt att rensa garderoben, städa under diskbänken, leta krukor i källaren, tvätta jackor jag aldrig använder.

Och måla. Helt plötsligt borde jag absolut prova ett nytt målarprojekt.

Vad ska jag ens ha på mig?

Idag när jag satt och försökte tänka föreläsning, kom det plötsligt: Vad ska jag ha på mig?
Blixtsnabbt ville jag åka och handla kläder. Jag var nästan i bilen, men så tittade jag ut – snökaos.
Jag sansade mig. Idag blir det inga nya kläder.

En liten g-känsla har flyttat in

När jag summerar dagen andas jag ändå ut. Jag känner att jag är på g – ett litet g, men ändå. Tankarna börjar formas, en liten känsla av jag fixar det har smugit sig in.
Till slut skrev jag till och med ett kontrakt till mig själv:

Sålla bland materialet. Sålla bland tankarna. Välj ut vad jag ska prata om.

Av 70 bubblor på mitt tankepapper blev det 15. Snart är jag nere på 10. Att begränsa sig är svårt – men när det väl klickar, då händer det något.

Sjukgymnasten sa: balans

På morgonen var jag hos sjukgymnasten. Hon pratade om balans – träning, vila, belastning. Jag gick därifrån med ett huvud fullt av tankar om just det ordet.

Balans.

En konstform jag ännu inte klurat ut. Jag gör och gör tills jag tröttnar – och då gör jag inget alls. För då har ett nytt ”gilla” flyttat in. Och där börjar det om.

Citat

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Kay Pollaks måndagsbrev

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 september 2013

i ADHD & neurodivergens, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Idag var det kunskapen om det vi gör idag kan vara av betydelse långt fram i livet. Det säger mig att jag har ansvar. Det jag gör idag ger konsekvenser långt fram i livet. På min tid när jag gick i skolan hade jag en lärare i maskinskrivning som med vänliga ögon sa till mig att det spelade inte så stor roll om jag hade Dyslexi, för jag behöver bara lära mig var tangenterna är så skriver jag. Det är ofta jag tänker på denna vänliga kvinna, hon var ofta i mina tankar när jag skrev min bok.( Jag föredrar att kalla mig Impulsiv). Som om hennes ord var magiska, det var dom för hennes ord tog bort mycket av min rädsla för att skriva.

Kays måndagstips nr 52.

Den 30 sept. 2013
Listan med uppskattningar.

Berättelsen som finns i det här nyhetsbrevet hörde jag för många år sedan i ett sommarprogram. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Jag vill gärna dela med mig av den.

Berättelsen jag hörde:

En fredag eftermiddag bad en lärarinna i en amerikansk skola sina elever att skriva namnen på alla sina klasskamrater på ett papper. De skulle skriva alla namnen under varandra i en lång rad. Sedan bad hon dem att tänka på det bästa de kunde säga om var och en av dessa och sedan skriva just det bakom det namnet. Bara fantastiska och positiva saker. Det tog klassen en timma. Sedan samlade lärarinnan in alla dessa papper.

Under helgen satte hon sig och gjorde en lista till varje elev, där det stod vad de andra hade tyckt och skrivit om just var och en. På måndag delade hon ut dessa listor till eleverna.
Eleverna fick sitta och läsa vad de andra hade skrivit. Efter en stund log barnen. Och det viskades. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon etc ….

Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna blev tillfreds med sig själva och varandra.

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam. Och lärarinnan deltog i begravningen.
Hon hade aldrig sett en död militär i en kista. Det var en ung vuxen man som låg där och han var mycket vacker. Kyrkan var fylld av alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Lärarinnan var den sista som välsignade den döde i kistan. När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan, fram till henne. Han frågar henne: ”Var du Marks lärare?” Hon nickade ett ”ja”. Sen sa han: ”Mark pratade mycket om dig.”

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst.

Marks mamma och pappa var också där. De ville gärna prata med hans tidigare lärarinna.
Vi vill gärna visa dig något, sa hans pappa, medan han tog fram plånboken ur sin ficka.
De hittade det här på Mark, då när han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här, sa han, medan han försiktigt vek ut ett slitet papper. Pappret var tejpat på flera ställen på grund av allt slitage, alla de gånger det hade vikts ihop.

Lärarinnan visste utan att se på pappret att det var samma papper som hon hade skrivit alla de fina orden Marks klasskompisar en gång hade sagt om honom.

Tack för att du gjorde det här, sa Marks mamma. Som du kan se var det värdefullt för Mark.
Marks kompisar samlades runt lärarinnan. Charlie log och sa: Jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma. Peters fru sa: Peter ville ha den listan i vårt bröllopsalbum. Jag har också kvar min. Den sitter i min dagbok, sa Marilyn. Och sen tog Jennifer fram sin plånbok och visade: Jag har den alltid med mig, sa hon.

Då satte sig lärarinnan ner och grät.

Det enda jag vill påminna om efter den här berättelsen är detta:

I varje val jag gör förgrenar sig konsekvenserna oändligt långt bort.
Väven som börjar vävas är oändlig.

Tack för att du har läst det här 52:a inspirationsbrevet.
Allt gott till dig hälsar
Kay Pollak

Är du intresserad av inspirationsbreven gå in på hemsidan www.kaypollak.com. Där finns de tidigare breven att hämta. Där finns också information om hur du gratis i fortsättningen kan få dem till din mailadress.

Jag föredrar att kalla mig IMPULSIV

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 september 2013

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Oppochnervisan

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 augusti 2012

i ADHD & neurodivergens

Under två dagars tid, sickness fast mera sant är nog en vecka men då har veckan innehållit fem dagar i förnekelseprocess och även sammanhanget, generic ”det där det händer bara andra inte mig” sammanhang.

Som en rejäl käftsmäll av hårdare slag träffade den mig i ansiktet, sick när jag hade fått tankar om ett inlägg. När sidan visade mig error och jag hittade länkar som inte borde vara där.

Under den första timmen såg jag bildligt hur jag liksom grävde upp en grav, la alla mina ord och tankar i en kista spikade på locket och började fundera över begravningstal.

Nu kan jag tänka att någon ler skakar på huvudet och säjer ja ja och hon är min stora syster. Min lillebror sitter just så där nu, dessutom börjar han himla med ögonen och säga som min pappa alltid sa när det var för mycket av något tä tä tä tä tä.

Men många ord har det blivit, många ord och mycket av mig ligger just i den här bloggen. Så det har varit långa många timmar med rädsla, sorg, och en massa onyttiga tankar om att ja ja skyll dig själv, klart att det blir så, när ska du någonsin lära dig att, ha ha skyll dig själv, du som inte ens kommer ihåg att spara på dator, va va det jag sa. Här får nog plats ännu mera dumhetstankar om mig själv men det får räcka med dom jag skrev, ingen av dom är medicin för att få bra och goda tankar som gör mig glad. Ingen av dessa tankar som bott hos mig, är bra för min självkänsla så dom jag skrev får räcka.

När sidan var helt borta fick jag nästan som hjärnsläpp 22 tusen tankar som nästan som en vulkan bombarderade mig, av dessa 22 tusen tankar fanns det då inte en enda tanke som gav svar på den föregående. Vilda tankar, ledsen i själen och rädd för att min blog, vilket i sin tur gav mig tankar om att dom kapat hela eller alla våra datorer och bank bla bla dvs Katastroftankar.

Så skrev jag på FB om just hackare och min blog. Vänliga själar gav mig uppmuntran. Och en kvinna som jag i morgon ska belöna lite extra, genom att posta min bok” Jag föredrar att kalla mig Impulsiv” till hennes adress. Som tack för den hjälp och det stöd hon varit de här två dagarna.

Just nu badar jag i tacksamhetstankar, över vänliga själar, och det bor så många tankar känslor inom mig, så jag vare sig kan eller vill fokusera. Dessutom har herr Concerta smugit ut och lämnat min kropp, så koncentration är något som saknas just nu.

Oppochnervisan

tror just den här Emil sången är lite som som jag är nu

Jag hade tänkt mig detta inlägg att det skulle handla om ADHD och kunskap, snabba vägar och impulsiva beslut, samt den där brutalt ärliga genen, som jag tror att många med mig har när det handlar om ADHD inom oss. Den där brutala ärligheten gör nog även att vi på något sätt alltid lyckas vara blåögda och tror att alla människor är lika ärliga tillbaka. Naivitet och godhet tro alla om gott. Men redan nu inser jag att inlägget jag skriver är snurrigt och jag tänker att det kan vara svårt för er som läser att hänga med. Så alla mina goda avsikter om att förklara och försöka beskriva får här utebli till ett annat inlägg. När jag och mina känslor och tankar är mera i samma läge och takt. För just nu är det så mycket som bor inom mig. Tror det är bättre när allt som hoppar och all gladhet som liksom pyser fram, lagt sig lite, då lär jag kunna fokusera mera.

Så jag får städa upp lite i mina känslor och upplevelser innan jag skriver mera fokuserat. Men är så glad och tacksam över att jag fick tillbaka min blog och att jag faktiskt kan skriva i den.

Tacksamheter i massvis över alla underbara själar som finns där ute, som liksom bara finns där och skruvar på rätt skruvar och trycker på rätt tangenter när det behövs. Just sådan kunskap är okunskap hos mig, så igen tack för all hjälp jag fått min kära Fb vän. Tack .

Lev idag just nu

Concerta-ADHD-Inverkan Av utverkan i ihopverkan.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 juni 2012

i ADHD & neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Technorati-taggar: Jag föredrar att kalla mig impulsiv,Adhd,(H)JÄRNKOLL,Concerta

Tummen upp

idag tänkte jag skriva om Concerta, och hur den funkar för mig. Jag tror att det är individuellt hur denna tablett fungerar. Jag skulle inte vilja vara utan mitt lilla krumilur-piller. Inte så att jag märker någon inverkan då jag tar tabletten, Nej så är det inte. Men Jag märker när tabletten inte är intagen. Hur ? Jo det märker jag genom att det känns som hela min omgivning dessa dagar lider av obehandlad ADHD, och då menar jag lider. Hela världen verkar just de missade tablettdagarna Ha Hur mycket som helst av det negativa delarna i ADHD.

Just de missade dagarna verkar det som hela världen:

Pratar för högt, för mycket och är allmänt jobbiga.

Så jag äter min tablett för att världen ska bli lite snällare. Mera human, och för att slippa sova-middags-timmarna som ibland kunde vara i fyra fem timmar.

Tabletten är ju inte som Zoloft och sådana tabletter. Det tar ju inte flera veckor innan de verkar, utan är en depåtablett som jag tar klockan sju på morgonen. Den gör verkan inom en halvtimma, där jag blir mer och mer stabil i mitt humörsläge. Den hjälper mig att sakta ner och ger mig i alla fall lite Eftertänksamhet. När det sedan blir kväll och tablettens verkan gått ut ur kroppen, så blir det som en surrande känsla i kroppen som om jag sover. När jag lägger huvudet på kudden, somnar jag bums de bra dagarna.

Första tiden jag tog mina tabletter så var det större skillnader. Idag minns jag särskilt att då jag gick upp från 18 till 36 blev det mera ADHD liknande symtom i mig tror jag skrev om det i min bok.

“Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.

När jag sedan gick upp till 54 blev jag mera som jag var innan, fast, utan det negativa i ADHD symtomen, (Ilska, o-eftertänksamheten och oförmågan att stanna upp). Var inte längre så påtaglig som innan.

Nu är det inte så att jag i dag är Jätte Eftertänksam, helt utan ilska och har en förmåga att stanna upp. Nej så är det inte, men Idag med tablett så blir det lite lättare att just stanna upp, att i alla fall någon gång ibland komma på att ojdå jag tänkte inte på det, och i dag kan jag ibland stanna upp och komma på att nej det är inte värt att bli arg på.

Idag kommer jag även oftare på att JAG DUGER SOM JAG ÄR!!!

Det är här som min vinst i tabletten bor. Jag är fortfarande jag mig själv och den jag alltid varit. Men jag befinner mig oftare idag i situationer där jag lyckas, mår bra och väljer i större utsträckning hur jag skall betee mig.

Min vinst i Concertan är en Livsvinst i att duga. Den vinsten vill jag att alla ungar och barn idag skall få möjlighet till, innan de vuxit upp i trasigheter som gör så DJÄVLA ont!