Jo det är lyxigt men ack vad jag jobbar med mig själv just nu…

jo här har jag tid över till annat idag för Kerstin har kommit hit och hon har uppdraget att städa mitt hus.  Jo lite skäms jag allt och jag har förberett för henne. Dessutom har jag valsat runt med Strykjärnet istället. Kerstin tillhör veteranpoolen och arbetar extra med att åka runt till folk att städa. Jag borde nog rösta på andra färger än de jag lagt min röst på innan. Hm jo jag jobbar verkligen med mig själv nu. Frågan är om detta underlättar för mig eller lägger på mera stress och där till de där skamkänslorna som är att gamla människan ska hon städa mitt hus när jag själv är yngre och orkar egentligen. Men jag vill lägga lediga dagar på annat. Dessutom har jag tänkt mig att använda mig av Kerstin, en gång i månaden och då för att göra den riktiga städningen, vilket jag märkte med en gång att det där med att städa det kan hon.  Tänker att min kbt tant har ett och annat att säga om detta. Antingen tycker hon att jag är duktig eller så tycker hon att jag bara kör med säkerhetsbeteende, kanske är det båda på en gång.  I alla fall känns det bra att någon städar på riktigt. Känns bra att jag faktiskt inte lägger en hel dag på att städa huset.

Alla borde ha en Kerstin som kommer hem och lägger sin hand på städandet. Slippa lägga en hel dag på städa och hon tjänar pengar, hon ska ut och resa för pengarna berättade hon.  En arbetskamrat sa till mig. Det är lyx det där Carina.  Jo jag sitter faktiskt här och känner lyxen med att få ett städat hus medans jag sitter här och gör sånt som är roligt. Jag gillar ju att skriva.  Gillar ju att sitta här med fötterna på skrivbordet och skriva.

Nej nog om detta. Har ni märkt att våren är på gång. Nu äntligen är våren här och nu kan vi börja ta av både strumpor och skor.

Lev idag just nu igår finns inte längre här och morgondagen den kommer först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson

Two in one fick det bli.

Då vart det morgon igen då da. Jo och här sitter jag med datorn i knät och har sovmorgon. Jo sovmorgon kunde jag haft men lyckas aldrig med just sovmorgon. Allt är som vanligt igen. Förutom att hela familjen är ledig bara jag som går in och jobbar mina pass. Nästa år ska jag ta semester just den här tiden. Så att jag har samma lunk som de andra har.

För ett och ett halvt år sedan köpte vi en ny torktumlare en av de dyrare sorten. En Samsung som egentligen aldrig vart vidare bra på att samarbeta. Tvätten var aldrig torr, den stannade. Men glad melodier spelade den. Dyr vart den men för ca två veckor sedan sa den stopp lämnade ett meddelande HE. Villket betyder fungerar ej. vägrar jobba mera.

Igår när jag och maken var i stan så gick vi in på Elgiganten för att bara titta lite. Som alltid när vi bara tittar lite som kommer vi där ifrån med mindre pengar i plånboken än när vi gick in.  Vi köpte en två i en maskin. Jag ville innan vi gick in att vi skulle laga vår Samsung maskin, men tänker att den var fasligt dyr, och med reparatör kostnader och eventuella delar för att laga så hade affären blivit ännu dyrare. Så det fick bli en helt ny maskin i stället. Det blev en Siemens  tvätt och tork i ett. Minns att min farmor hade det för många år närmare 25 år sedan. Så de har ju funnits en ganska så lång tid.   Tvättmaskin kommer på tisdag nästa vecka och jag hoppas verkligen att den ska hålla mera än ett och ett halv år. Vi har ju i över tio år haft en Miele tvättmaskin som ännu fungerar och fungerar bra till och med. Den kommer antagligen fungera i tio år till. Den tänker vi ha kvar. Kan det bli bättre? nu har vi ju två tvättmaskiner och en torktumlare. Lär bli enkelt att tvätta. Tänker att tvättkorgen nästan alltid kommer att vara tom.

Redan nu har vi lagt upp vissa regler för just tvättandet. Den nya maskinen ska göra finliret och det som kan torktumlas. Vår gamla gidigna Miele han kommer få göra det där grövre jobbet. Som jobbkläder, jeans och de lite tyngre grejerna.  Aldrig mer en Samsung blir kontentan av detta. Visst de ser snygga ut och  är det lilla extra, med musik och allt. Men nej tack jag föredrar det vanliga mera gedigna enkelt men bra. Vi hade tänkt oss en duo Miele men den vart så fasligt dyr. Kostade 25 tusen nu kom vi undan med mera än hälften.

Ja vem kan skriva om en torktumlare och tro att någon läser. Jo det är jag det.  En fin dag skapas så börja redan nu.  Godmorgon.

Lev idag just nu, igår har varit och morgondagen kan komma att bli. Men det vet vi inte säkert. Idag just nu är det som gäller. Idag kan vi göra något åt.  Problemen tenderar att vara där borta i fram eller baktider. Just nu kan vi göra något åt.

Carina Ikonen Nilsson

En vinnarskalle tävlar i allt just nu är det fåglar.

Jo vi har blivit med fåglar. Inte så att vi har en bur inomhus som vi hade förr. Den traditionen har Stora sonen tagit hand om. Men vi har fåglarna  ute i äppleträdet. I år inhandlade vi ett litet fröhus och en liten hållare för frö-bollar. Dessutom håller mellangrabben på att tillverka ett fröhus på sitt jobb som vi ska bygga ut med.  Det har blivit grejen här hemma denna vinter.  Att liksom hålla koll så att våra fantastiska fåglar runt omkring här som ska ha mat. Ibland är det kråkorna och skatorna som bor i trädet men, vi har även haft en och annan Domherre och blå mes faktiskt ganska så många. När kråkorna och skatorna tar över vårt lilla träd. Ställer sig maken vid fönstret och skrämmer de små liven så att de flyger iväg.

Vi har även någon form av tävling tror jag. Maken han är ju en sådan där vinnarskalle och tävlar i allt. Just nu håller han på med en tävling om vem som har mest fåglar vid sina matställen.  Den han tävlar med vet inte ens om att han är med i tävlingen.  Men med är han och det är grannen snett över som också har en massa fågelmat. Tror redan att maken tillskrivit sig vinnarrollen i denna lite mystiska tävling som är lite underground tävling.

Några gånger om dagen för vi samtalet om våra fåglar som förser sig med vår smörgåsbord för fåglar. Då handlar det om vilka som besöker det just nu och  i bland irritationer över att kråkorna skrämmer bort de där söta lite mindre fåglarna. Vare sig jag eller mannen är särskilt duktiga på just fågelsorter. Men första gången jag såg Domherren vid vårt träd blev jag sju åtta år igen och mindes sången vi sjöng i skolan. Den där om haren som satt på skaren och kollade in Domherren. Mera än så minns jag inte får vänta tills Lillflickan börjar skolan kanske lär hon sig den då och kan friska upp hennes farmors minne om den lilla visan.  Nej tiden går och här sitter jag och skriver. Jag hade tänkt annat denna dagen har tänkt mig hinna med mycket så det får bli ett litet kort morgon inlägg.

Lev idag just nu morgondagen är här först i morgon och igår finns inte längre utan är historia. I dag just nu andas vi och lever. Morgondagen är där borta i framtiden.

Ha en fin dag

Carina Ikonen Nilsson

Kvällsbabbel och tankar.

Här sitter jag äntligen igen med fötterna på skrivbordet och skriver vid min stationära dator. Vid ett svagt ögonblick så lämnade jag bort min lilla söta dator. Men nu så har han som använde den, en egen lite mera avancerad dator och då blev min gamla vanliga skrivardator min igen. Som jag saknat den. Nu är ordningen återställd och jag har min dator där den ska vara fast utan högtalare. Nå ja det gör maken glad för han är inte alltid glad i mina simpla spel som jag spelar inte heller gillar han att jag nu lyssnar på Spotify. Jag har ju oftast Thåström, Nickelback mm när jag lyssnar och just det där sista är han mindre förtjust i.  Kan ju inte bli bättre. Något som är ännu bättre är att jag just nu har två hela dagar ledigt framför mig. Den jobbigaste dagen i veckan är gjord för den gjordes idag. Vi har möte på jobbet hela dagen på onsdagar och det är alltid skönt när den är över.

Julen är då över, till och med lill julen som vart idag även om det idag bara handlade om presenter till lillkillen. Han har äntligen fått sin Dator.  En riktig speldator.  Stora sonen ringde förut idag och visade att han städat bort julen idag. Jo jo han är min son den pojken förr om åren kunde jag plocka bort den redan på annandagen så varför inte.  Hade inte lillkillen vart här så hade nog julen städats bort redan imorgon. Men för honom är julen viktig så den får vara kvar i alla fall till nyår.

Ännu ett år har gått, Året har sprungit förbi känner jag. Nu äntligen börjar jag känna att jag är i kapp med tiden. Jobb bytet i höstas har tagit på krafterna.  Mycket nytt att lära in och många nya människor att lära känna. Nu börjar jag känna att jag är i fas med tiden.  Ett år med mycket nytt många händelser som jag liksom fått lära mig gilla. Sorgen över jobbet jag slutade har börjat lägga sig.  Även om jag fortfarande känner att jag saknar killarna och känslan som alltid infann sig där på Lindgården saknar jag men det jobbet är över och förbi. De sista killarna är tvungna att flytta inom kort. redan i februari är avdelningen stängd. Ungdomarna är överflyttade till stödboenden, eller asylboenden. Vuxenförvaret där människor sitter på sina rum och bara väntar på att få veta om de får stanna här eller åka tillbaka.

Just den biten av Sverige är jag inte tillfreds med. Träffar mina gamla klienter ibland på stan och ljuset i deras ögon har försvunnit. Ser mest jagade ut. Som om de är jagade av migrationsprocessen.  En kille ville söka arbete kunde få ett svartjobb men han vill inte ha det han vill ha ett riktigt jobb, ett jobb där han betalar skatt. Visst jag är inte dum jag inser att det är för att han vill ha ett jobb att visa upp till migrationsverket. Han vill ha en enklare väg att få möjlighet att stanna här. Jag hoppas och vill att han ska få ett jobb. Ett riktigt jobb som han kan leva av. Där han inte blir utnyttjad. Inser att jag är naiv när jag har den viljan. För jag inser att just dessa människor  blir illa behandlade och utnyttjade för strunt pengar. Får sämre villkor och sämre jobb.  Jag önskar att människor som kanske har sämre och mindre goda tankar om dessa människor fick uppleva och känna de känslor jag fått uppleva under åren då jag jobbade med dessa underbart fina människor. Att de hade fått uppleva alla de samtal och skratt som jag fått uppleva. Tror mycket av de främlingshat då hade försvunnit. Tror det hade gjort att de hade insett att de är människor som du och jag även om de självklart är kulturella skillnader. De kulturella skillnaderna är spännande och berikande. Tror aldrig jag lärt mig så mycket som jag gjort under de år jag jobbade med just dessa ungdomar.  Jag har blivit så mycket klokare. Kan se saker från så många olika sätt idag än innan.

Hmmm ser att jag fortfarande inte är klar ännu, Kommer nog alltid har en bit av mitt hjärta kvar där på Lindgården. Kommer alltid att känna att människorna där var människor som var fantastiska och fina.Kommer alltid att minnas mina kolleger därifrån som de bästa kolleger man kan ha. en mirakel arbetsgrupp där dynamiken var speciell. Där vi till en början hade en arbetsledare som såg oss i arbetsgruppen som tillgångar och gjorde allt för att vi skulle trivas. Han var inte rädd för kraften och styrkan i vår arbetsgrupp, hans måtto var att han skulle ta hand om oss anställda så skulle vi ta hand om kunderna. Vilket vi verkligen gjorde.

Nej nu får det vara slutpladrat för nu.  Nytt år ja snart är vi där. Snart står vi där i det nyfödda året 2018. Ett helt nytt år nya möjligheter och nya utmaningar. Fast ännu är det några dagar kvar av det här gamla 2017 året. Vem vet utmaningarna kanske till och med  blir här och nu.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först imorgon.

God Kväll

Här står jag tillsammans med en afghansk kille som verkligen är en eldsjäl som brinner för det han gör. En fantastisk kille som antagligen kommer att bli en stor politiker en dag.

God Jul om än lite sent men vill ändå önska en Riktigt God Jul helg i alla fall två dagar kvar.

Lite sent men ändå. Jo jag vet att julhelgen snart är över men tänker ändå skriva  God Jul. Längesedan jag skrev jo jag vet. Varför? Dagarna går åt till livet, till Familjen, till Jobbet och inte minst till mig själv.  Fast vem vet kanske är det bara en ursäkt kanske är det inte lika roligt att skriva här längre. Fast det sista är inte sant. För jag gillar att skriva.  Julhelgen har ju snart blivit till minnen även om det bara är juldagen idag.  Vi började fira redan dagen innan jul då var Dottern och hennes sambo här.  Igår var vi hos min son och firade jul. Idag är det slut firat för min del för idag väntar jobb. Ska bli kul att se hur jobbet haft det under julhelgen. in önskan är att det vart en bra fin jul där på jobbet.  I Fredags när jag stod och kokade gröt inför helgen så bodde mina tankar hos mina pojkar som jag tog hand om där på Lindgården som snart inte finns längre.  Där kokade jag gröt allt som oftast, Det vart speciellt två pojkar som ville ha julgröt.  I början frågade det om jag kunde koka ris med mjölk, Tog några dagar innan jag förstod vad de menade men till slut stod jag där vid kastrullen och kokade gröten.  Efter ett tag lärde sig pojkarna att till och med säga risgrynsgröt i ett ord.  När  det var risgrynsgröt på kvällen där på Lindgården ja då vart varenda pojk ute i köket och åt.  20 portioner gick åt fort och varje gång jag jobbade frågade pojkarna efter Ris gryns gröt som de till en början sa.  I fredags när jag stod där i köket och kokade min gröt bodde mina tankar hos min pojkar. Hur har dom det nu? är det någon som kokar gröt åt dom? Mår dom bra?  Vissa av tankarna vet jag svaret på. Vissa andra vet jag inte.  Mår dom bra?  dom säger att dom mår bra men jag vet att dom aldrig skulle säga hur dom egentligen mår.  Kokar någon gröt åt dom vet jag svaret på det med ingen gör det för dom bor i vuxenförvaret. I rum där de bor med minst fyra andra vuxna.. Vissa har svårt att få pengarna att räcka till. Någon gröt kokas inte av någon annan för vill de ha gröt då får dom koka den själv.   nåja nog om detta ville bara önska God jul och sånt. Så det gör jag nu om än lite sent…

God Jul och gott nytt år ifall jag nu inte skulle vara inne och skriva snart igen.

lev idag just nu igår är i historian och morgondagen i framtiden just nu är just nu i denna stund.  Ta hand om dig.

Carina Ikonen Nilsson

Vi låter människor bo bland vägglus. Vilket århundrade bor vi.

Jo i det dunkla vrårna så syns inte smutsen som vi har i vårt land. I de dunkla vråerna gömmer vi undan våra nu vuxna ensamkommande barn. De som behövde vuxna omkring sig där vi skulle ha trauma kunskaperna inom räckhåll hela tiden. Där vi skulle bekräfta det som var svårt. Inse att det var svårt nu. Sveriges land är vackert att se på. Men det är då vi skrapar under ytan eller på den flagnande fasaden som det smulats sönder och sprider en unken doft.

De Pojkar som kom hit för två till två och ett halvt år sedan. De pojkar som kom från fjärran land. Landet Afghanistan där jag aldrig varit men kommit i kontakt med genom samtal med människor som kommer därifrån. Trauma, dansande pojkar, kvinnoförtryck. Fanatiska grupper där du måste vara med för om du inte är med är du emot och råkar illa ut. Har du inga pengar så är du illa ute.

Många av pojkarna har inte ens bott i sitt land utan varit gäster i landet Iran där de blir sämre behandlade än hundar.  Där får de inte gå i skolan och iranierna ser dessa människor som ett lägre väsen.  De tog sig den långa vägen till vårt land, för de hade hört talas om Demokrati. jämställdhet allas lika värde och att Sverige vart ett humant land.

Det är ett vackert land, vårt land men bara på ytan, under till är avgrundens misär. Under ytan där under där alla tysta beslut tas, där ruttnar sakta besluten och kommer till ytan i form av en illa luktande stank av hur vi behandlar våra unga nu vuxna människor.

De som vi skulle tala mjukt med lyssna på. Nu sopar vi undan dom och ställer dom till migrationsverkets förfogande. Där får de bo i lokaler där vägglusen trivs. Lusen trivs där så det tar  15 veckor att sanera lokalerna.  Kommunerna fick mycket pengar för att ta hand om dessa barn, då de begav sig. Idag är pengarna slut och pojkarna kostar pengar, då beslutar de högre cheferna att pojkarna får bo i stödboende där det är minimalt med vuxna.  Jo visst, de har tagit sig ända hit.

De har överlevt i Afghanistan, de är överlevare, de tog sig till vårt land. Så visst de överlever. Men under tiden de bodde i hvb liknande boenden blommade de upp. Började för första gången ta igen de år av barndomen genom små pojkars lek.  Fast de va vuxna små män, så lyckades de hitta till leken som våra svenska barn har som en självklarhet.  Tryggheten i boenden gav dem tryggheten, att våga släpp på ångest, ansvar, och de började våga leka.  Pojk-sträcks-lekar, kasta vatten på varandra, jage och allt sånt. Deras ögon började glimma blev livliga skratten syntes i ögonen och det lös livslust och kärlek i deras ögon.

Den eld, livslust och kärlek till livet har vi idag släckt genom beslut och den långa väntan. Redan för ett halv år sedan kände eller trodde jag att elden och livslusten hade slocknat, men då hade jag fel. Idag däremot har vi tagit bort all gnista som en gång funnits. Idag är det ögon som ser men inte vågar känna. Ögon som ser men slutat att titta. Allt detta för att pojkarna blir 18 år, flyttas till migrationsverkets lokaler, beslut om utvisning och nekande, åldersuppskrivningar.  Tagit bort personalen som hade tid att lyssna sitta bredvid och bara vara när det va svårt.

Vi får inte göra så här med människor.  Vi får inte göra så med mina fina unika levnadsglada tonårs pojkar som hade tron om att livet kan vara något helt annat än bomber och mord.

De pojkarna som kom för två år sedan som jag såg stå där i dörren till köket som hade förväntansfulla ögon och var så tacksamma för minsta sak. Som  blev glada om vi plockade fram en skål med popcorn en kanna saft.  Idag gör det ont att möta dom, då jag ser hur livets löften sviker. Jag önskar så att jag hade en möjlighet att visa dom vårt vackra land och ge dom erfarenheten av de vackra orden som vi inbillar oss att vi har här i vårt land.  Under ytan, jo under ytan där luktar det illa och är inte alls så vackert som vi Svenskar inbillar oss att det är.  Till det yttre på ytan är Sverige fortfarande vackert men vi måste anstränga oss och ta tag i det som vi vill att vårt land ska vara.

Som det är nu är bara bilden av Sverige vacker. Vi måste tillsammans göra mera och göra vårt land till något vi är stolta över. Ge ungdomarna en chans, öppna porten så att de någon gång kan börja leva på riktigt. Låt dessa ungdomar från fjärran länder få stanna och känna hop inför framtiden  i Sverige

Jo visst vi har ett vackert land men bara på ytan.

Självmordbombare och Talibaner kan det vara något kanske?

Jag har varit tyst för länge nu kan jag inte längre vara tyst. Besökte mitt förra jobb igår,  Det jobb där jag var med och startade upp en avdelning. Det jobb där vi var en arbetsgrupp som glimmade, som gjorde allt rätt. Så stod sida vid sida och gjorde allt det där som man kan göra för att göra ett bra jobb. Igår vart jag där, Avdelningen var nästan nedröstad ett tomt skal och inget fanns längre kvar av det som vart Avd 1 B. Tomt kallt och så tyst.  När jag började mitt jobb den där första dagen då vart avdelningen tom och tyst då också. Men det fanns hopp, det strålade kärlek ju mera möbler vi tog dit. Vi fick till det så det blev riktigt mysigt. Det första pojkarna som kom till vår avdelning hade ögonen fulla med hopp, förväntningar men även så bodde det en misstänksamhet i deras ögon.  Det var fösta tanken hos mig att här ska jag göra allt för att ta bort denna misstänksamhet från deras blick. Vi som jobbade där jobbade bra för ungdomarna blommade upp, var glada och såg vår avdelning som sitt hem. Vi blev mammor och pappor till dessa barn som varit med om så mycket hemskheter. Ungdomarna visade tacksamhet i allt. Så fort man kom till jobbet blev det glada miner, alltid ett leende och ett hej. Vi gjorde inget speciellt för all denna uppskattning som ungdomarna visade oss. Vi va bara en trygg bra arbetsgrupp. Går fick jag veta att det slutar folk där för att inget är som det var eller som tanken va. Då när vi jobbade skulle vi göra allt och alltid ha trauma i våra tankar.  Ge dom lugn ro trygghet. Ge dom hopp och hjälpa dom härbärgera den ångest de hade i sig.  Nu har tydligen ångesten och alla tankar på deras bästa flytt bort för nu ska de klara sig själva hela tiden.

Här ska inga vuxna finnas kvar i deras liv.  Här ska ungdomar som vi tagit hand om lagat mat åt nu stå på egna ben.  Jag misstänker att det kommer bli en del problem med klagomål från omgivningen.  Tror det kommer bli rena ramaskri från de som bor i områden där dessa stödboenden ska vara.  Det här är ungdomar vi stöttat och hjälpt på alla sätt men nu när pengarna försvinner ska ungdomarna klara sig själva.  Integreringen i samhället skit i det låt dom klara sig bäst dom vill. Omtanke värdighet behövs inte det får dom fixa själva.  Här har vi pojkar som åkt under en lastbil över gränsen från sitt hemland Afghanistan, här har vi pojkar som varit tillfånga tagna av Talibaner som gått i flera veckor i bergen för att fly för att komma från sitt land.  Här gav vi dom en fristad här gav vi dom mat, kärlek och omtanke. Idag kastar vi dom ut till att klara sig själva.  Vem ska dom vända sig till med sina frågor, vem ska de vila sig hos när de inte orkar  vara vuxna och orkar hålla emot den ångest som river dom?

Vi borde sagt vid vår gräns då för flera år sedan att Stopp här får ni inte passera här kommer ni aldrig förbi. Kommer aldrig över nån mera så gå om ….. Fast vart fan skulle de gå. Tror vi är värre än övriga eu länder för vi bjöd in tog hand om och  visade vad medmänsklighet var. Men vi bjöd och bjöd för att ta tillbaka och aldrig ge igen.  Mitt hjärta gråter när jag tänker på alla dessa ungdomar som trott på oss i vårt land, jag gråter skriker och min tro mitt hopp på att kärlek, värme  dör, dog en smula igår. Inte en smula en hel djävla  kaka deg dog igår, när jag såg hur vi gör med dessa ungdomar.

Redan innan hade kakan smulats sönder Det var för några månader sedan då när man slängde ut en kille jag jobbat med under ett års tid. Han ställde man på gatan och sa till honom ta ditt pack och dra. Han hade inte någon säng att sova i. Ingenstans att ställa sina saker.  Utan han fick till sig att hämtar du inte dina saker inom två veckor slänger vi det på tippen.  Just nu känner jag att det inte bara är saker vi slänger på tippen.  Hela människor kastar vi bort till sophögen och låter de ligga där för att vi saknar samvete, tro på det goda nej det är dumt sluta tro och ge någon en käftsmäll så fort du får tillfälle verkar vara den svenska flyktingpolitiken idag. Eller varför inte skicka de tillbaka till Kabul där kommer de slippa soptippen för där kommer de dö av självmordsbombare och talibaner. Det är ju just det vi gör. Skickar tillbaka dom. Fy fan…..

Lev idag just nu, jo det är nog bäst att göra för gårdagens dröm och verklighet är inte kvar framtiden vill jag inte ens  vara i.

 

Inser att det liksom egentligen inte spelar någon roll att jag åkte till Järntorget för att visa mitt stöd.

De händer ju inget viktigt för att jag åkte dit. Men det kändes viktigt för mig att få skriva mitt namn på deras lista. Visa att jag vill att de ska få stanna här i vårt land.

Idag åkte vi till Göteborg. Maken ville fotografera karnevalen som var på Avenyn. Redan igår ville jag åka till gbg, jag ville dit för att visa mitt stöd till killarna och tjejerna som i ganska många dagar varit på Järntorget för att visa sitt missnöje med alla utvisningar till Afghanistan. Jag har ju innan jobbat med killar som kommer från Afghanistan.  I ett och ett halvt år var jag där och träffade unga killar som gett upp allt för att få andas frihet utan att vara rädd för talibaner, bomber och krig.  Under åren som gått har jag hört hemska saker som skett i landet långt bort i fjärran.

Lärt känna dessa pojkar vars mödrar önskat något bättre än det som de kunde erbjuda i deras hemland.  Min tanke när jag jobbat har varit att jag möter någon mammas barn,  någons barn som önskade något mera för barnet. Jag har skämts över hur vissa av oss behandlat dessa barn skämts över att vissa har engagerat sig för att de kunnat tjäna pengar på dessas öden. Mött godemän  som inte varit så goda men även godemän som varit mera än godheten själv. Till och med i veckan fick jag erfara godhetens godeman, då han på sin semester haft sin kille i tankarna och tagit sig tid att skicka vykort från den semesterort han besökte.

Nu vart det inte godemän jag skulle skriva om utan om Järntorgets ensamkommande ungdomar som suttit där i flera dagar och visat sitt missnöje med  utvisningarna. Jag har sett filmer från  Järntorget där de  dansat sina danser, flugit sina drakar och umgåtts med sina landsmän. Idag var det sista dagen de var där, idag var det en mera avslagen stämning än den jag misstänker att det varit innan.

Nu får de inte längre sitta på Järntorget och pojkarna ska nu gå i skolan för att lära sig ännu mera om det land de vill dela med oss. Jag har ofta hört att jag inte får glömma att detta är  barn som är Överlevare, jag har  alltid då ställt frågan när de ska slippa att överleva och få börja leva. Ungdomarna är ofta mycket klokare och mera ordentliga än oss vanligalevare som slipper att kämpa för att överleva.

Kloka kärleksfulla, de har en stark övertro till demokrati. Demokrati jämlikhet och allas lika värde. Just dessa ord som jag ofta hört när jag pratat med dessa pojkar… Jag har under samtalen känt mig stolt över dessa fina ord som vi använder oss av i vårt land.  Men jag känner idag att det bara är tomma fraser som inte har någon innebörd. Det finns ingen rättvisa, ingen medmänsklighet, ingen jämlikhet.  Kommer du från Afghanistan så är det skillnad på dig och våra svenska barn  den dag du fyller 18 år.  För är du 18 år så ser stat och kommun dig som vuxen när du kommer från Afghanistan. Det gör vi inte  med våra egna ungar som är födda här i Sverige. Skulle du vara omhändertagen med hjälp av socialtjänstlagen den mjukare SOL eller mera restriktiva lagen LVU så är det så att du beroende på hur du har det när du fyller 18 år kan vara omhändertagen även efter din 18 årsdag. Som förälder har du ett försörjningsansvar tills barnen har gått ut Gymnasiet.  Så är det inte när du är ensamkommande barn från fjärran länder.  Då är du vuxen samma dag som du fyller 18 år. du firas med tårta och sång, sedan får du snällt packa din påse eller påsar med dina tillhörigheter för du ska flytta. Då får du inte plats på de kommunala boendena. Utan då flyttar du till Asylboende där du delar rum med fyra till sex andra vuxna i ett rum med trinettkök. Visst vissa kommuner är mera humana och låter dig bo kvar i det boende du bott i. Men långt ifrån alla.

Jag slank från ämnet igen ser jag…  Järntorget va det ju jag skulle skriva om kommer antagligen skriva ett inlägg till inom kort.  Det får räcka för idag, känner jag orkar du läsa ända hit så beundrar jag dig. För jag inser att det är ett långt hoppigt inlägg.  Här kommer lite bilder från  mötet idag. De kämpar för sina egna och andras liv  att de ska få stanna kvar här i landet och leva i ett fritt land, De kämpar med att överleva men vill börja leva nu.

Dessa unga killar och tjejer skriver idag Historia. Frågan är om vi vill kännas vid denna historia längre fram i tiden.  Kommer vi känna stolthet så måste vi göra om och göra rätt NU!

Gör vi inte det så kommer vi känna skam inom en ganska så kort tid. Vi kommer inte vilja prata om det, vi kommer att gå undan och inte möta blickar. Våra barn kommer att känna skam, våra barnbarn kommer att fråga sig hur blev  det så hur kunde Sverige som är så humant göra så här.  Hur tänkte dom, i början av 2020 talet redan då kanske dom frågar sig hur vi tänkte då 2016 2017…. Det är nu just nu vi måste göra om och göra rätt. …..

Stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Arif Mo
Här är killen som kommer vara Sveriges Framtid och stolthet om vi gör om och gör rätt nu. Är stolt över att jag fått prata med honom, denna klokhetens man som aldrig kommer ge upp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till alla er Afghanska ungdomar GE INTE UPP, DET FINNS VI SOM SER ER SOM EN TILLGÅNG, SOM VILL ATT NI SKA FÅ STANNA KVAR OCH HJÄLPA OSS ATT LEVA TILLSAMMANS I DETTA LAND. GE INTE UPP!

Lev idag just nu, igår finns inte kvar, och morgondagen är här först imorgon.

Godkväll.

Carina Ikonen Nilsson

Kärlek gör något med tiden och världen. Just nu behövs kärleken i massor…

Godmorgon, semestern är slut och jag har jobbat några veckor nu. Jobbat på det nya jobbet. Det har varit mycket att ta in, många rutiner som ska läras in och många människor att lära känna.

I veckan som  var  åkte jag till mitt gamla jobb och träffade de som bodde där.  Asså jag säger bara kärlek.  Inte konstigt att jag gillade det jobbet så mycket.  För så mycket kärlek som är samlad på ett och samma ställe. Det var så mycket kärlek, så roligt att träffa pojkarna och prata med dom. Två av killarna hade tydligen tänkt sig att de skulle promenera till mitt nya jobb för att hälsa på mig. Jag fick förklara för dom att det inte går. Att de liksom inte får gå dit och jag får inte ha gäster på jobbet.  Men ni ska veta att det värmde mitt hjärta.

Det är stora manifestationer runt om i vårt land. Våra asylsökande samlas i grupp runt om i landet för att strejka, de vill få möjligheten till att äntligen få lugn och ro. De vill börja leva i stället för att bara överleva. De möter hat med kärlek.  De möter hatet med kärlek i både ord och bild. stora röda hjärtan visar de upp. Dansar sina vackraste dans och har bara en önskan. En önskan om att få leva här i vårt fria land. Jag önskar dom inget mera än att de ska kunna börja leva på riktigt i vårt land.

Nu känner jag att nu måste väl våra politiker och migrationsverk snart inse att vi måste våga vara svenskar på riktigt. Vi måste våga låta dessa unga människor få möjligheten till att leva i ett fritt land. Vi får inte göra som vi gör. Det handlar om människor. Unga människor som lämnat sina familjer för att få en möjlighet att börja leva, få leva utan förföljelse och mördande bomber. Vi svenskar kan och skriver historia just nu även om vi inte tror det.  Historian kan bli något vi skäms över eller något vi kan komma att vara stolta över.  Som det ser ut nu lär vi ha svårt att möta denna tid i framtiden.  Gör vi som vi gjort nu utan förändringar kommer våra barn att skämmas över oss, deras barn kommer fråga sig hur blev det så, hur tänkte dom.

Redan för tre hundra år sedan vart det en kung som lät flera tusen turkar komma till vårt land, han till och med sa att självklart ska ni ha möjligheten till att tro på det ni tror på. Vi måste våga öppna våra hjärtan och låta dessa människor äntligen få leva i stället för att bara överleva.  Vi måste göra något nu. Vi måste vända trenden och öppna våra stängda ögon och se, öppna våra hjärtan och våga vara medmänskliga och ta tillbaka tron på att alla har rätt att leva i fred och utan förföljelse. Av hela mitt hjärta så vill jag att vi hjälper istället för att ta bort ljuset från dessa människors ögon. Vi behöver mera kärlek i den här tiden, Kärlek är det va den här tiden behöver….

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen ligger där borta i framtiden.  Ta hand om dig..

Carina Ikonen Nilsson

Förändringar i toppen är möjlig.

Godmorgon, igår var vi på tur. Dottern har just fått sin semester och ville göra något. Så vi åt frukost tog bilen ner till Göteborg. Åkte till Slottskogen maken och dottern hade sina kamrer med sig. efter slott skogen åkte vi till Askim och badade.  Blev glad när jag kom dit och såg att de hade livräddar torn med folk i. Det säger mig att kille som förut var där all på sin fritid var där för att det behövdes en livräddare. Hans jobb gjorde att de tog förnuftet till fånga och satte dit vakter så att de som bada ska få en chans om något farligt skulle hända.

Kommer ni ihåg killen som var med när någon höll på att drunkna? Killen som efter den dagen var på Askim varje dag, köpte egen livräddningsutrustning för att rädda liv om det skulle hända igen. Han var där under flera år och ställde jobbiga frågor till Kommunen för att de inte såg behovet av en livräddare. När det förhölls sig på den tiden då Askim saknade livräddare så var han där varje dag tog temperaturen på vattnet, hade kikare med sig, nödvändig utrustning för att rädda liv  och hade koll långt in på kvällen. Tidningarna var där och intervjuade honom.  Nu igår såg jag att hans jobb fått belöning. En kille satt i tornet och en kille va på bryggan.  Igår fick jag klart för mig att en kille kan förändra så att något händer.  Det säger mig att vi alla kan ha möjligheten att förändra när något är fel. Man måste bara vara ihärdig, våga tro på att det är möjligt då blir det möjligt. Visst han la ner många timmar på att få till förändringen han tyckte var viktigt och det gav resultat.

Just nu finns det många som kämpar för de Afghanska killarna som inte har uppehållstillstånd i Sverige. Den grupper förändrar också de har påverkat många politiker högst upp i toppen av vårt land ännu har kanske inte klokheten flyttat in i toppen. Men de har nått ut så att i alla fall frågan diskuterats, och diskuteras ännu.

Det är tur att vi har sådana där som tror på att det är möjligt som ger sig hän åt det som vi andra tänker att nej det är hugget i sten, är ingen mening att göra något åt.  För även om det är motigt så sker förändringen någon gång där framme i framtiden.

Nej så här sista helgen innan jag börjar jobba igen ska jag ta tag i dagen och gör den till en minnesvärd dag.  Får bli havet eller något sånt idag.
Ha en fin dag ta hand om dig och din dag.

Lev idag just nu, vill du förändra något i framtiden så börjar du idag just nu alltid.  Igår kan visa dig på vad du bör förändra men även just nu.  Just nu kan du göra val som förändrar i framtiden.

Lev just nu.

Carina Ikonen Nilsson