Om gud vill…. vill då da…

jo här är en ledig dag idag, fast jag snabbstartade den med träning. Fredag och det är ledig fredag. Träningen är redan gjord sånt gillar jag.  I veckan vart jag på migrationsverket. Många människor fanns det där. Människor som tålmodigt satt och väntade på sin tur. Det är där människors öde bestäms. Det är där de stora besluten tas om människor får stanna kvar eller åka tillbaka. Jag kan inte för mitt liv ens en liten uns förstå hur dessa människor levt innan, för jag har inte levt där dom levt. Jag kan heller inte förstå eller känna igen de känslor som de haft under sin flykt eller innan. Vi har aldrig upplevt den otryggheten den rädslan de haft och vuxit upp med. Jag läste på FB om en kille från Afghanistan som berättade om hur han slogs med frågor om han skulle få se sina föräldrar igen när de lämnade sitt hus. Han funderade om på han skulle överleva dagen. Om båda hans föräldrar skulle överleva sin dag. Har läst om barn som jobbat redan innan de sex år gammal. Som var tvungna att försörja sig själva innan det ens fått träda in i tonåren.  Idag tar Svenska myndigheter beslut om de ska åka tillbaka eller om de ska få stanna här. De sätts på plan ner till Kabul och lämnas vind för våg där.

Det gör ont i mig när jag tänker på alla dessa ungdomar, som just nu lever i vårt land som inte ens vet om när eller vad som kommer att hända. De lever i en  ton av färglöshet, där var dag är den andra lik. Där de lär sig vårt svenska språk, går till skolan och verkligen försöker att göra allt för att bli en medborgare i vårt land. Men deras dag om beslut om deras framtid ligger i framtiden, så har dom lev länge. De bor på alla dessa HVB hem runt om i landet, träffar oss personal, sina godemän, skolpersonal och alla andra instanser.

Men det lever på något sätt på undantag, vet inget om framtiden, lever med rädslan om att vara tvungna att lämna den lilla trygghet de lyckats få till just nu. Här får de mat, en säng att sova i och är dom under 18 år någon som gör sitt bästa för att de ska ha det bra. Någon som gör sitt bästa med att få dessa killar att leva här och nu, inte tänka framåt om ovissheten inte tänka på historian som att ärr i deras kropp och själ. Någon som vill att de ska känna tillit till att de finns en framtid även för dom. Någon som vill att de ska hålla ut och inte ge upp. Men ge upp är det dom gör, de förlorar sitt hopp.

Jag önskar så att varenda en av dessa ungdomar får stanna kvar här. Önskar varenda en av dessa att de ska finnas en framtid där de slipper känna oro och rädsla över morgondagen.  Den rädsla jag känner över hur deras öde kommer att bli, är löjlig gentemot deras rädsla om de får stanna kvar eller åka iväg. Min rädsla och min sorg gör ont i mig. Men inser jag att den inte ens är i närheten av det som dessa ungdomar känner.  Jag vill av hela mitt hjärta att alla dessa ungdomar ska få sina drömmar i uppfyllelse. Att han som har önskningar om att bli en stor man ska få bli en stor man, att han som vill bli frisör ska få sin dröm i uppfyllelse. Jag önskar att alla dessa ungdomar ska få nå sina drömmar om framtiden.

När jag berättar om att här kan man förverkliga sina drömmar, får jag till svar: Insha’Allah min vilja är då att snälla vill gör det som är rätt en gång för alla. Om Gud vill, jo nu vill jag att gud ska vilja, jag lovar av hela mitt hjärta att jag verkligen… om gud nu vill, så lovar jag av hela mitt hjärta att jag mera ska lyssna till vad han vill.  Om gud vill… han kan inte vilja att alla dessa människor ska leva i denna ovisshet och otrygghet.  Insha’Allah

Jag önskar att jag också kunde ha förtröstan i detta uttryck. Men tyvärr jag är klen i tron. Dessutom är det ju inte min religion. Om gud vill Snälla vill då. Visa den makt och gör det som är rätt och riktigt. Gör det i kärlek värme och omtanke.

Nej ska kämpa med att leva här och nu resten av dagen, här och nu i dag inte i gårdagen och inte heller imorgon för det är nu jag lever. Lev idag just nu morgondagen vet vi inte ens om den är där så det är nu som gäller.

Ta hand om dig och le det kan vara så att någon just behöver ditt leende….

Carina Ikonen Nilsson

Ju nu är det Våren som kommit….

jo när jag fått vårkänslor för tredje gången så är våren igång.  Jo då är det vår nu då da. För här kommer alla vårkänslor på en tredje gång. Snart kan vi bada i sjön igen.

Träningen är redan gjord för idag sitter just nu och låter kroppen pusta ut efter mitt träningspass på 70 minuter.  Känner mig stolt, glad och faktiskt rätt nöjd med min insats även om jag lite känner att jag borde gjort det redan igår. Men det får duga jag ska få till mig att vara nöjd med min insats fast jag slarvat lite i början av veckan.

På jobbet är vi inne i en förändring, mycket som händer som jag inte riktigt gillar.  Har sökt en del jobb, men vet innerst inne att det finns inget bättre jobb för mig än det jag har.  Så skulle det trilla in att jag ska komma på intervju och sedan få jobbet kommer jag antagligen tacka nej. För även om jag har ett känslomässigt tuff jobb så är det ett jobb som jag gillar. Kolleger kommer och gå bara jobbet består.  Nytt schema ska det bli och flera dagar ledigt i det nya. Flera barn att jobba med vilket kommer bli både intressant och spännande. Få lära känna fler människor och lära mig mera saker. Vad har jag egentligen att klaga på? Inget egentligen ingenting. Inte ens förändringen i sig för jag gillar nytt, gillar nya saker. Det är bara jag i mig som spökar om det.

Nej jag ska ta och skärpa mig, ta mig i kragen och få tillbaka det där i mig som skiner inom mig som gör min vinst i mig. Ska ta tag i det i mig som är bra och sluta upp med de negativa tankarna som fått fatt i mig inom mig.  För det är världsliga saker som inte kommer betyda något när stunden är väl där. Finns de som inte vet om de kommer hem innan kvällen, finns de som inte vet om de kommer att äta idag, inte ens denna veckan. Finns de som aldrig fått uppleva känslan av att vara älskade för den dom är. Så sitter jag här och tycker synd om mig själv, jag som har allt jag vill ha.  En stor härlig familj. Fina fantastiska barn, både mina egna och andras.  Mitt barnbarn som nyss hittade till sina föräldrar. Jag har det jag vill ha och ska faktiskt inte klaga.

Mera än på flyktingpolitiken mera än på hur vi gör med dessa fantastiska pojkar som kom hit för mera än ett år sedan. De som bor här i vårt land som ännu inte vet om i fall de får bo kvar eller måste kastas tillbaka till det dom kom ifrån.  Dessa fantastiska ungdomar som kommer från fjärran länder och varje dag har ett vänligt ord till oss som jobbar med dom, som varje dag lever i ovisshet för vad som ska hända. Ändå försöker de, ändå går de till skolan, försöker få in alla våra konstiga ord och har drömmen om att ge tillbaka till vårt land en dag när de klarat av skolan. Dessa ungdomar har ambitioner, vill nå långt, vill vara en del av det samhälle vi tillsammans skapat.  De vill ge tillbaka de vill vara en del av vårt samhälle.  Vi är många som tycker att politiken inom området är skamlig, vi är många som vill ge dessa ungdomar en chans.  Men frågan är vad som kommer att ske.

Visste ni att 18 åringar som bott i våra Hvb-hem innan 18 årsdagen när de fyller 18 är någon som får flytta till asylboende där de får en säng i ett rum där det bor andra helt okända i samma rum. Visste ni att den godemannen försvinner och den dag de ska till migrationsverket så är det helt lämnade åt sig själva. Jag visste inte det innan, idag vet jag.

Det säger mig att det är skillnad på mina och andras barn. Jag skulle aldrig lämna min 18 åring till hans öde utan skulle försöka hjälpa tills den dagen han står på egna ben.  Nu är det kanske skillnad på våra svenska ungdomar som vuxit upp i vårt land och på dessa barn som flytt krig och förföljelse, för de är barn som överlevt. Det är barn som prövats många gånger om.

Min önskan är att dom nu ska slippa uppleva det som de upplever just nu. Min önskan är att dom ska få vila sig från ovisshet och otryggheten. Vill att de ska få slippa känna sig rädda inför framtiden. Jag vill att de ska få uppleva att känna sig trygga, välkomna och ha en framtidstro om att de är värdefulla och har en plats att bo på. Få vara en del av det dom så gärna vill.

Nej nu tillbaka till här och nu, svettats klart efter träningen nu blir det dusch.  Lev idag just nu igår finns inte längre kvar. Morgondagen är först i morgon. Just nu lever vi just nu kan vi ta det där andetaget just nu Gårdagens funderingar om morgondagen är idag. Morgondagen är framtiden och den påverkar vi i just nu. Det är just nu vi lever. Just nu.

Carina Ikonen Nilsson

När ljuset slocknar så dör en bit av mig.

Det är inte lätt att ha värdens bästa jobb. Pojkarna jag jobbar med är de finaste pojkar jag träffat. Jag verkligen lever för att hjälpa, se just mina pojkar. Men det är svårt, så svårt att jag för varje dag går sönder en liten bit i taget. När jag ser hur vårt lands beslutsfattare och migrationsverk tar ljuset ifrån ögonen på dessa pojkar, som jag jobbar med. Jag förlorar inte mitt liv, har min familj lever i en demokrati, i ett fritt land, men när dessa pojkar förlorar sin tro, på att Sverige är ett humant land då dör något i mig varje dag.

För några månader sedan gick jag till jobbet med glädje ville visa varje pojk att allt är möjligt, att du är värd allt gott, du har all rätt till ett bra liv, idag lever jag i rädsla. Får han stanna? Får han åka hem? Min rädsla är löjlig. Jämfört med pojkarnas rädsla som är om liv och död. Maktlösheten jag känner är töntig, emot den maktlöshet våra afghanska pojkar upplever i dessa tider. Väntar gör jag, på mirakel, miraklet att jag som svensk ska kunna känna stolthet över att vi är ett humant land. Att vi har ett hjärta.

Jag brukar vara omtalad att jag är optimist, men nu börjar min tro försvinna. Jag går sönder. Hur vi gör med alla dessa pojkar? Hur mycket går inte dessa människor sönder? För detta handlar inte alls om mig, jag förlorar inget, mera än ljuset av liv i dessa pojkars ögon. Pojkarna förlorar först hoppet, ljuset och snart deras livskraft till sist så har dom inte ens det minsta hopp kvar, om att få leva i ett fritt land.

Om det gör ont i mig, hur ont gör inte detta då i dessa människors liv? När ska trenden vända?  När ska vi inse att vi måste tänka med hjärtat, hjälpa för att dessa människor måste ha hjälp? För bara några månader sedan var jag en stolt svensk som inbillade mig att det goda ska segra. Idag är jag en av Sveriges invånare, som kommer att vara en del av dom som svek den som behövde hjälp. Jag kommer att skämmas, mina barn kommer att känna skam över hur vi betedde oss, deras barn kommer att ha svårt att förstå vad som hände. Sverige landet som alla vet är ett hjärtligt land, kommer att få en skuld skambefolkas och vi kommer inte kunna hålla våra huvuden högt, möta andras blickar, om vi låter det som händer fortsätta. När ska våra myndighet förstå att vi måste öppna våra hjärtan och hjälpa? För att vi måste hjälpa de som har det svårt!

När jag går sönder går jag hem från jobbet och helar mig själv, genom min familj och sömn. När pojkarna går sönder, så saknar dom sina nära och kära de sover inte ens om natten….

Vem ska bli deras hjälpare? Vi som jobbar med dom, är bara någon som ger konstgjord andning. Någon som vill att de ska ha det bra. Men vi står och ser hur dessa unga människor dör en smula varje dag… Vi står och ser på när dessa pojkar som inte har något alls förlorar mera än ingenting alls. Vi måste på något sätt få våra myndigheter att förstå att vi måste öppna våra hjärtan och göra något. Jag väntar på mirakel. Vill att det ska bli mirakel så att dessa barn igen vaknar upp lever upp och får tillbaka det ljus som de hade innan. Vill uppleva att de kan andas ut och hitta till den frihet som vi visat dom finns och att den ska vara till för dom alla. 

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kan komma med mirakel, det är i nuet vi påverkar framtiden.

Carina Ikonen Nilsson

Straff eller konsekvens hmmm hur tänkte jag.

Jo ibland är det som det är, motvalls är sånt som man måste övervinna och försöka få den att bli en dans igen. Säger hon som inte dansar.  Jo idag vart det en riktigt tråkmorgon. Där det liksom inte gick att få till det, utan att ta till tråk-saker. Vi har system här hemma där våra regler är få men ska följas.

Regel 1 är gå upp och gå till skolan.

Regel två är duscha minst tre gånger i veckan.

Regel tre städning gör vi på torsdagar och den ska göras.

Sedan har vi någon form av syssla.  En har gå ut med soporna till soptunnan, En har gå till affären när det saknas akut. En är att hålla ordning på källarens gillestuga. Man har bara en av sysslorna så det är inte så svårt att ta ansvar över just den.  Regel 1 är den viktigaste regeln den som man måste följa oavsett vad som är så gäller den.

Idag blev det lite tokigt och jag som är emot straff sa saker som jag inte gillar.  För det blev att men nu ser du till att gå iväg, för gör du inte det så lär det inte bli något internet för din del i helgen.  Först hade jag sagt att ingen skola, ingen veckopeng, det hjälpte föga ska jag säga. Men när det blev inte något internet i helgen och inte fylla på surfen från nästa månad fast den kanske tar slut innan.

Det va då det hände. Det var då det blev, okej jag ska la gå då.  Jag vet, jag vet, vet, vet att det inte är helt okej. Jag gillar inte straff och för mig är inget internet straff, när man samkör det med skolan.

Men det var det som bet och skolan blev till idag med, samtidigt som internet får bli kvar för det blev skola.  Jag gillar mera konsekvenstänket att  det jag gör ska vara knutet till det som blir konsekvensen.  Men idag gick det inte, jag hann inte tänka på det. För jag blev ganska så irriterad när jag insåg att den här killen kommer inte gå till skolan idag.

Men vad är en konsekvens om man inte går till skolan? En konsekvens kan ju vara att man får stanna inne hela dagen. Men den biter inte på någon som gillar att stanna inne hela dagen.  En annan konsekvens är ju att du missar saker i skolan. Men den biter liksom inte på någon som inte tycker att den lär sig något i skolan.  Dessutom ligger den konsekvensen för långt bort.

Nej idag misslyckades jag totalt känner jag. HMMM Går du inte till skolan så lär du få väldigt tråkigt idag, för du kommer inte få tillgång till internet.  Visste inte ens hur man kopplar bort det, utan hade tanken att ta med mig hela apparaten till jobbet.

Hm hur tänkte jag.

Nåja den det gällde, gick till skolan om en sent. Vilket medför att jag slipper ta med mig den där sändaren till jobbet, vilket hade resulterat i att hela familjen inklusive maken, hade blivit riktigt grinig på mig. Samtidigt vet jag ju att maken hade fixat det där med att göra så att det inte hade drabbat hela familjen.  Men nej, det var kanske inte den bästa starten på dagen. Men det va en start. För jag har till och med gjort sånt jag inte hade tänkt göra idag.  Bankaffärerna är gjorda för månaden och jag slipper även den tanken om att gö det imorgon.  Inget ont utan att det för något gott med sig.

Lev idag just nu, när vi lever närmare nuet slipper vi som jag idag gjorde ta till drastiska åtgärder.  Just nu är alltid bättre än där borta eller det va då det.  Just nu är nu och problemen har en tendens att ligga bakom eller framför. För just nu är då vi kan göra något åt om vi vågar eller vill.

Lev idag just nu. Igår, inte ens morgonens stund är längre här och morgondagen den är där först imorgon.  Ta hand om dig och just nu.

Carina Ikonen Nilsson.

 

2017 lite sent kanske men ändå…

Kanske lite sent men ännu är det bara den 2 Januari så det är inte för sent.  Vill bara önska alla ett Riktigt Gott Nytt år. 2017 är nu här. Mitt år började med att städa bort julen, tog en tur till stan för att köpa gardiner men där gick jag bet. För allt va stängt utom Ica och Coop.  Utbudet va inte så stort, men maken han hjälpte allt till att leta upp ett par som kunde passa i köket. Han möblerade om bland mina gardiner redan vid julpyntandet så de som hängt i köket hänger nu i stora rummet.  Nå ja. nog om det.

2017 nytt ännu bara två dagar gammalt. huset är vårfint och jag har gjort årets första träningspass. 1 timma på crosstrainern tillsammans med Ozzy i öronen. Den mannen han kan få mig att öka tempot så just nu är jag mör i kroppen.  2017 herre min skapare va tiden går. Vad kommer detta år ha med sig för oss. Vad kommer vi få för erfarenheter i år.  Nu har jag inte några nyårslöften.  Tänker mera att det som är bra i mitt liv ska jag hålla kvar.  Kanske behöver jag leta upp ett nytt jobb även om jag inte vill. För jag gillar mitt jobb. Men jobbet lär inte vara kvar så länge.

Jag jobbar med ensamkommande barn och hade det varit så att mitt jobb försvann bara för att ingen behövde längre fly sina egna länder. Då hade jag gillat läget. Men riktigt så är det inte.  Vi har stängt våra gränser och de barn som lämnar sina familjer, hem länder idag har kanske inte längre Sverige som mål. Vart tar dom vägen idag? Nej jag vill inte tänka på det. Migrationsverket tar beslut på löpande band. Jag hoppas de tar kloka beslut så att våra ungdomar har en framtid som är ljusare än den som väntar dom i fall de blir avvisade.   Mest av allt önskar jag att alla krig tog slut att folk hade fullt upp med att ta hand om sig själva och sitt. Då hade de liksom inte haft tid att leka krig.  Oj detta skulle bli ett positivt inlägg.  Jo eller hur…..  ska sluta skriva redan nu känner jag.

Vill bara tipsa om en länk också från Aftonbladet. Den handlar om LÄXORnas inte vara eller vara. 

Vill önska dig allt gott så här på årets andra dag  Gott nytt år.

Nu gör vi året 2017 till ett riktigt fint år tycker jag.

 

 

 

Lev idag just nu, igår är inte längre här och morgondagen den kommer först i morgon. Just nu har vi alltid det är där vi står och gräver i just nu.

Carina Ikonen Nilsson

God Jul.

Godmorgon, God jul till er alla. Här hemma sover alla utom jag och katten. Har funderat en del på hur olika vi tar saker.  För några månader sedan var jag och mina kolleger på en föreläsning med Bo Hejlskov.  Alla de kolleger som jag jobbar närmast sa redan vid första kaffepausen Oj oj oj va bra.  Själv satt jag hela föreläsningen och så hur stor nytta jag skulle haft av hans ord hela mitt arbetsliv och hemma liv.  Kanske inte så att jag letar verktyg för att lösa hemma fronten. Fast det gör jag nog men i mitt arbetsliv, då hade jag velat haft med hans tankar allt som oftast.  Många gånger jag suttit i arbetsgrupper där man trott sig att de som man jobbade med varit felplacerade, har själv många gånger sagt orden men han hon ska nog inte bo här då.  Jag hade inte verktygslåde- iden i mig då.   Jag är mig själv närmast och för några dagar sedan delade jag ett inlägg om Bo.

Trodde av någon konstig anledning att alla likt mig och mina kolleger gillade det han sa.  Fast det har jag fått erfara att så inte är fallet. Vissa upplever honom som provokativ, tar det han säger personligt och ser det som slag i sin professionella roll.  Kände sig provocerad av hans ord och tog det bokstavligt att lönen ska bort om jobbet inte fungerar.  Så har jag inte upplevt själva föreläsningen utan såg det mera som att jag i min yrkes roll måste hitta de verktyg som fungerar.  Jag väljer att arbeta med det jag arbetar med. Jag väljer vilka tankar jag har och jag väljer hur jag ska bemöta de motgångar jag har i mitt jobb.

Den jag möter i min yrkes roll är där för att jag på något sätt ska hjälpa honom henne med något som innefattar min yrkesroll. Jag är inte där för att berätta eller visa för denna eller någon alla att jag gör rätt med du är fel så mina rätt fungerar inte efter som du är fel. Jag kan inte heller luta mig åt att det är samhällets fel eller föräldrarnas fel eller vad det nu kan vara. Nej  blir något i mitt jobb fel, konflikt eller uteblivet resultat så är det så att jag på något sätt inte lyckats förmedla det på ett sätt så att det blir bra.  Bo säger vi kan inte använda samma verktyg till alla delar.  Ut det behövs olika och mer finurliga finjusteringsverktyg ibland.   Jag tänker att han har helt rätt, det är jag som är verktyget, det är jag som behöver finjusteras ibland så att det jag vill görs och blir rätt.  Det är inte den jag jobbar meds fel om resultatet inte blir tanken utan fungerar det inte så är det saker hos det som är mitt som ska göras något åt.

Jag tänker lite att det han säger när han säger att vi faktiskt får betalt för att utföra ett bra jobb är hel sant. Kanske har jag gjort om det lite så att det passar mig. För jag tänker att jag faktiskt får betalt för att hitta ett arbetssätt som fungerar, som fungerar så att den jag möter ser sig som en del i lyckade. Det hade jag inte gjort om jag hade sett att: men det är inte mitt fel jag är professionell jag har inte gjort fel det är samhällets fel föräldrarnas fel eller systemets fel att det inte fungerar för honom/ henne.  Förmedlas det en känsla av att det är den jag möters fel så har jag inte gjort eller hittat rätt verktyg. Kanske inte helt korrekt över allt men skulle jag jobba som lärare och har synen som att killen är omotiverad, systemets fel och det finns inte något jag som lärare kan göra för att han ska lyckas i skolan. Då hade jag faktiskt ansett mig själv som felplacerad. Då hade jag faktiskt ansett att jag kanske inte borde får lön för det jag gör.  Vem ska då hjälpa den lilla killen/ tjejen? Ska det gå ett helt liv till spillo för att jag lutar mig tillbaka och säger inte mitt fel, jag gjorde allt? Kanske inte ordagrant. Men de är inte målet som är det viktiga utan vägen dit som är grejen. Även om det fungerade i går och på alla andra så är det fel verktyg, om det inte fungerar idag och med just den jag möter just nu och just då om det inte fungerar. Jag tänker att Bo i sina tankar och bilder visar oss som jobbar med människor att vi aldrig får sluta med att reflektera över vårt arbetssätt, att vi aldrig får luta oss tillbaka och säga jag har gjort allt och det fungerade inte, så det är inte mitt fel.  För funkar det inte och det inte blir det som det borde bli, så har vi inte använt de verktyg  som fungerar.  För funkar det inte så har vi inte tydliggjort, mött den vi jobbar på det sätt han behöver bli mött. Du får inte någon att göra det du är anställd för att göra om du inte fått den du jobbar med att se vad denne kille tjej har för vinster på att göra det han/ hon behöver göra.   Nej jag har förenklat det jo jag vet…. och så här tidigt på Julaftons morgon kanske inlägget är helt fel. Men som alltid så skriver jag när jag vill och kan.  

 

 

 

Ville egentligen bara passa på att önska er alla en Riktigt God Jul. Inser att jag kanske inte helt lyckades med det.  Kanske är det så enkelt att det hade räckt med att bara skriva God Jul!

God Jul till er alla.

 

God jul, God jul god jul …..det är inte snön som faller

Snart börjar musikhjälpen och julen är på G.

 

Igen har jag tid för att skriva här nere i källaren med fötterna på skrivbordet och tangentbordet i knät. Det som va så vanligt förr har blivit en ovana. Idag är det lyxtid som kan nyttjas när jag inte är helt kry.

Nåja här har vi blivit en familjemedlem till. Förr va vi åtta som blev sex som sedermera blev tre. Som sedan blev fyra och nu då fem snart till vår ursprungssiffra som var sex två vuxna och fyra barn. Fast nej det räcker med de barn som bor här nu, tänker jag. Tre barn är helt tillräckligt i alla fall just nu.  Vi har huset fullt med barn igen och närmar oss jul. Här kör vi i vår egentakt det där med julförberedelser.  Klapparna är inköpta, skinkan ligger redan i kylen. Pepparkakor bakas inte här, med finns ändå.

Nu kommer inte alla barn vara hemma här i jul, vissa kommer åka iväg till släkt och vänner. Här kommer vi fira som vanligt, lite helt otraditionellt utan man kommer när man har tid och äter om har lust.  Stora sonen och hans fru med  vårt lilla barnbarn kommer på förmiddagen och yngsta dottern med sambo kommer på kvällen. Att det är fördelat så är att de har andra familjer att ta hänsyn till med.

Vår allas Ronny som alltid dyker upp på julafton kommer som vanligt när han har tid. Han kör taxi i gbg kommer hit äter mat och sedan ner till götet igen och jobbar. Min mamma kommer och hade det varit för några år sedan hade även min älskade farmor kommit hit.  Hon kan inte komma för vägen mellan där hon befinner sig och jag är, är lång och finns ingen väg inte ens en karta.  Nåja hon får plats ändå i alla fall inom mig.  Hon firar med min far och farfar tänker jag där uppe bland alla andra själar som ser ner på oss vanliga dödliga.

Jul jo snart är vi där i julen igen. Här har vi redan börjat träna in oss i stämningen. Vår jullista från Spotify är på och när maken är frisk nog får han åka iväg och köpa internet kabel till tvn så vi får spotify där.  Efter att vi bytt från kära Telia till Bredbandsbolaget så får det bli så. För spotify tjänsten var Telias, bredbandsbolaget som faktiskt är ett sämre val har inte det i sitt utbud.  Dumt det där med fiber och att inte Telia var med på vårt paket för även om fibern är snabbare så är det ett sämre val det där med bredbandsbolaget inte alls lika bra.

Vd blev det här nu då? Hmm bara massa ord… Jo ibland är det bara massa ord om inget.

Lev idag just nu igår finns inte längre kvar och morgondagen är där borta i framtiden.

God jul, god jul, Det är inte snön som faller jo det är min kopp av te i julsånger 🙂

Carina Ikonen Nilsson

Läxorna är inte ett måste i vissa skolor finns de inte ens…. Där lyckas barnen ändå.

Nu vart det längesedan jag skrev här igen. Har nog tappat bort mig bland allt med jobb och familj.  Nåja… Nu sitter jag här med fötterna på skrivbordet och gör sånt jag orkar.  För ett tag sedan fick jag till mig att man läser min blogg, om man jobbar i skolan även då man inte jobbar som lärare utan längre upp i hierarkin.  Nu läser man säkerligen bara det som är dumt eller det som man upplever som dumt. Men jag tänker göra ett försök till att skriva så att dessa i så fall lär sig något.

Självklart blir det då läxor, som är viktigt att skriva om. För det är inte helt självklart, att det är något som stödjer och blir något som är till nytta för eleven. I alla fall inte om eleven och dess familj ska hållas sams.  För högpresterande elever kan det vara till nytta. Men, för den som redan innan har det svårt att ta in kunskap, kan det vara förödande, det där med läxläsning. Då redan innan man sätter sig till ro, för att göra läxan.  Den som misslyckats redan innan med att känna glädje i det där med skolan, så är det en säker nedåtgångsång i självkänslan.

 

 

Oftast infinner sig misslyckande och värdelöshetskänslorna redan innan eleven börjat. Det är då  det är viktigt att försöka forma läxorna så att den unge känner att den lyckas. Men det är inte vetenskapligt bevisat att just det där med läxor är något som gör att den unge lär sig något.

I vissa familjer blir det krig när man börjar formulera läxtid.  I vissa familjer får man sätta gränser på 15 minuters läxa. Då även verkligen vara nöjd om det verkligen blev 15 minuters läxläsning.  I andra måste man helt kallt avsäga sig läxor helt.  Det är till och med så att i vissa mera moderna skolor, så har man helt uteslutit läxor.  I vissa får man som förälder vara lite tuff och förklara för skolan, att just det där med läxor är något som vi inte klarar av att hantera.

Här hemma hos oss har det varit olika vår äldsta son klarade av läxor med viss hjälp från mig. Då genom att jag skrev det han sa.  Vår minsta dotter gjorde läxorna i skolan, men i vissa undantag med hjälp av maken.  Tills då det vart gymnasier läxor. Då det mera  handlade om psykologi, socialt arbete mm. Då kunde jag och dottern ta en eftermiddag och sitta och diskutera litteraturen och formulera  lite större uppsatser.  Vår minsta son som snart fyller 20  där var läxor helt uteslutna, det bara inte gick. Då på den tiden när han gick i grundskolan. Då skolan hade bestämt att läxor är viktigt och det ska alla ha. Då kapitulerade skolan och vår son blev läxfri.

 

Nu går han sista året på gymnasiet.  Då han för fyra år sedan började där. Hade jag ett samtal med rektorn och det där med läxläsning.  Ett helt onödigt samtal egentligen. För när jag förklarat och försökt få till varför vi inte hade läxor hemma, Så sa rektorn  som en självklarhet att nej det där är förlegat, det finns inte något vetenskapligt bevis på att elever lär sig mera bara för de har läxor. Just i den skolan har de inte läxor oavsett om det är hög eller lågpresterande utan läxor i den skolan är en förlegad sak som man inte har.

Just den rektorn gillade jag, han visste liksom vad han pratade om.  Han hade helkoll på det där med skolan och hur det va att ge den unge extra stöd och vad som behövdes i det där lilla extra.  Han sa inte ja jag har jobbat några år med barn inom autismspektra och trodde sig kunna massvis. Utan han och skolan förlitade sig på det vi redan visste och lärt oss under de år som gått.  Han såg till att de resurser som behövdes fanns till. Hans såg till att det var helt rätt personer som jobbade med vår son. Rektorn såg heller inte någon prestige i om vi gav förslag eller sa något som vi upplevde var mindre bra. Utan lyssnade på oss och tog till sig det vi sa.  Såg oss som en tillgång och verkligen gjorde sitt yttersta för att få till samarbetet mellan skolan och oss föräldrar.

Okej nu ska jag kanske inte tillskriva Rektorn allt detta för han jobbade ju inte helt själv på skolan utan han och det team som jobbat med vår son gjorde det  fantastiska.  Gör fortfarande, idag har vi en son som snart lämnar skolan och gör det med bravur. En snart vuxen ung man som vet vad han vill och har god självkännedom om sig själv. En kille som på något sett har framtidstro och hopp om livet. Mycket av den tron och känslan är det skolan som vi måste tacka för. De har gjort ett fantastiskt jobb.

Skolan har ett viktigt jobb att sköta, det viktigaste av allt är att ge barnen ett mod att tro på sig själva.  Visst vi föräldrar gör nog grovjobbet men skolan har en viktig del i det.  Misslyckas man där så är det där den där osynliga men ack så kännbara självkänslan som får sig en törn som kan bo i dem i hela livet. Även om vi föräldrar älskar, pushar och står på….

Carina Ikonen Nilsson

I nöden prövas vännerna… Igår vart jag en vän.

I nöden provas vännerna säger man. Jo så är det nog.  Igår fick jag förmånen att just vara en sådan vän.  Telefonen ringde sent. jag hade precis gått och lagt mig.  Men när jag hörde någon säga att om det är någon gång jag behöver dig så är det nu.  Jo det var bara att ta på sig kläderna och åka iväg.  Jag hade fortfarande nattlinnet på mig, tog makens träningsbyxor och strumpor.  Inom tio minuter satt jag i bilen och var på väg.

När jag kom fram så möts jag av att någon ligger på golvet och bara gråter.  Ligger där och panikångesten har tagit ett grepp om människan så att allt bara är kaos.  Jag sätter mig en bit ifrån, Försöker samla tankarna.  Ställer frågor som kan vara hårda frågor. Men jag accepterar inte svar som allt eller hela livet gör ont. Jag behöver mera fakta än så.  Vi försöker få en kommunikation där jag försöker få fram vad det handlar om.  Men det är svårt. Till sist så möts vi i alla fall och jag börjar förstå vad som hänt.

När någon mår dåligt och blir rädd för sig själv och sina tankar, känslor och reaktioner. Då man tror att man faller in i en bottenlös avgrund.  Då kanske man inte vill höra att men du, vi är här och nu.  Det är historia och nu är du här ligger på golvet och är ledsen. Nu måste vi göra något åt det som är nu.  När någon är så förtvivlat orolig för sig själv och sitt eget beteende så gäller det i stunden att man lyssnar.  Men kanske är det ändå viktigt att påkalla nuet, och att visa på att just det där i historie kan du inte göra något åt.

Nåja i alla fall efter någon timme eller två så satt jag och denna någon i var sin bil på väg hem till mig.  Vi hade kommit överens om att det skulle sovas här. Men väl här så vart det mera bara en tallrik ris ala malta och samtal.  Efter någon timma till så kramade vi om varandra önskade god natt sa hej då.  Jag gav instruktioner om vad morgondagen skulle innehålla för denna någon.  Även en bok blev med skickad.

Idag är jag trött, men inte så trött att jag inte kan gå ner till källaren och träna för det får bli målet idag. Efter det ska det bara vara en mjukdag.

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den är inte ens säker att vi får. Ta hand om dig, du är värd det. Känslor kan vara skrämmande men dom är där för att prata med dig, dom är där för att visa dig att du är värd mera och bättre saker än det du innan fått.

Ta hand om dig och ditt nu.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Träning gör något med humöret.

Här sitter jag och dricker mitt kaffe,  just nu har det blivit kallt men det går allt att dricka ändå. Vinter har slagit sina armar om oss. Men med nya fönster på huset så känns det inte inomhus.  Igår blev lillkillens rum färdigt. Nu är det bara möbler som skruvats ihop som var från Ikea. Många skruvar blev det.  Han är lite som jag var när jag var mindre.  Han tror att hela alltet blir bättre bara man får nytt.

Bara han fick nya möbler så blev allt bra. Jag försökte förklara för honom att det nog inte handlar om möbler. Utan vill man nu ha det fint i rummet så behövs det städas emellanåt också.  Just nu efter höstlovet har skolan fungerat.  Han är glad när han kommer hem. Han verkar få det att flyta. Visst så är det så att de vuxna runt omkring honom säkerligen gör det som dom ska göra. Men jag tror han har en stor del i det. Vår lilla kille är en klok kille har så många kloka tankar och försöker verkligen att vara en sjysst lite kille.

Men även jag inser och kan ibland bli irriterad på honom. Igår vart det en sådan dag. Det började med att han var mätt, efter en timma ville han ha mat. Fast han hade slängt maten innan. Surheten visade sig i mig.  Den där surheten som jag inte gillar.  När vi skruvat ihop möblerna som faktiskt var ganska så många. Så vart det hans uppgift att plocka i ordning men inte heller här fungerade det.  Utan han satt här i soffan.

Jo fru Nilsson surnade till lite mera än vanligt, berättade för lillkillen att nu är det du som sätter igång. Här har vi kämpat med dina möbler så sätt igång och kämpa.  Då berättade han att han inte gillar nya möbler de luktar så äckligt.  Jag hade lösningen på problemet men jag tror han glömde det. För lösningen är att torka av möblerna. Nåja idag är en ny dag, jag har bestämt mig för att ha ett mera tålmodigt humör idag.

Tålmodigheten blir till av träning tänker jag. Så här ska tränas, och det ska tränas av mig.  Jag måste göra träningen på morgonen för tar jag på mig kläderna så blir det inte gjort. För att träningen ska bli av så gäller; kaffe, lugn stund, göra i ordning för träning och faktiskt verkligen träna.  Just nu är det Storytel i lurarna många böcker har det blivit. En bok jag verkligen kan rekommendera är vem gråter vid din grav.

Nej nu ska jag göra det jag tänkt vilket är Träning! Ny fin dag ska börja.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen den är här först imorgon.  Ta hand om dig du är värd det jag lovar dig.

Just nu gäller!

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson