Hemma igen – fredagskväll och tankar

🇸🇪 Svensk version – renskriven

GB → Läs inlägget på engelska här:

Hemma igen. Ett fredagspass är klart.

Jag städade idag istället för i torsdags. Det sitter kvar en gammal institutionsrutin i mig – torsdagsstädning. Den har följt med länge.

Men den har varit lite si och så den senaste tiden. Mycket för att jag studerar, men också för att barnen är trötta efter skoldagarna. Torsdagsstädningen fyller inte längre sitt syfte. Istället blev den en källa till konflikt.

Nu städar vi på fredag eller lördag istället. Det fungerar bättre. Lillkillen fungerar bättre i skolan när den där “hemska torsdagen” inte längre hänger över honom. Lördagen verkar vara en bättre dag för just sådana sysslor.

Just nu strömmar musik från Kalle Baah ur högtalarna. Jag gillar deras musik – och framför allt deras texter. Jag tycker om låtar med budskap.

Jag har aldrig riktigt blivit klar över hur deras musik uppfattas av andra. En del kanske ser den som droginfluerad. Är det texterna? Eller är det rytmen som gör att den får den stämpeln? För mig är den inte droginfluerad. Jag uppfattar den inte så.

Jag har inte heller samma vaksamhet längre. Förr hade jag koll – på lukter, på signaler, på vilka kretsar som fanns runt omkring. Mycket handlade om att skydda en liten flicka som rörde sig i miljöer jag var orolig för. Idag bor hon på annat håll och jag behöver inte vara lika misstänksam.

Det var från början hennes pojkväns musik som jag nu själv har tagit till mig.

Ibland tänker jag på honom. Hur det gick. Var han är. Om han lever.

När jag träffade honom sista gången såg han sliten ut. Ett vackert ansikte som blivit trött. Ögon som en gång brann, men som då verkade ha tappat sin glöd. Han såg ut som någon som kämpade för att hålla sig flytande.

Känslan jag fick var att han inte längre var den han en gång varit. Att något i honom hade stängts av. Det gjorde ont att se.

Det är sorgligt hur unga människor kan förlora fotfästet. Hur jakten på lindring ibland tar över och släcker det som en gång var mjukt och levande.

Vi borde göra mer.
Vi borde prata mer.
Vi borde våga se mer.

Min egen kamp och mitt engagemang – vart tog de vägen?
Lever jag i en bubbla nu?
Är det trötthet?
Besvikelse?
Eller insikten om att man inte kan rädda alla?

Jag vet inte.

Mellan raderna – min röst

Det här inlägget handlar egentligen inte om städning.
Inte ens om musik.

Det handlar om ansvar.
Om den där tiden när jag bar allt på mina axlar och var ständigt vaksam.
Om sorgen över att inte kunna rädda någon som inte själv orkar bli räddad.

Och kanske handlar det också om att släppa.

Att inse att kärlek inte alltid räcker.
Att kamp ibland behöver vila.
Att det inte är likgiltighet att leva vidare – det är överlevnad.

Jag är inte i en bubbla.
Jag är i ett liv som fortsätter.

Och ibland är det nog.

---

🇬🇧 English version

Home Again – Friday Evening Thoughts

SV → Läs inlägget på svenska här:

Back home again. A Friday shift is done.

I cleaned today instead of Thursday. An old institutional habit still lives in me – Thursday cleaning. It has followed me for years.

But lately it hasn’t worked the way it used to. Partly because I’m studying, partly because the children are tired after school. Thursday cleaning no longer serves its purpose. Instead, it became a source of conflict.

Now we clean on Friday or Saturday. It works better. My little boy functions better in school when that “dreaded Thursday” isn’t hanging over him. Saturday seems to be a better day for that kind of task.

Right now music from Kalle Baah flows through my speakers. I like their music – especially their lyrics. I’m drawn to songs with a message.

Some people might interpret their music as drug-influenced. I’m not sure why. Is it the lyrics? The rhythm? For me, it doesn’t feel that way at all.

I don’t have the same vigilance anymore either. There was a time when I paid attention to signs, to environments, to who was involved with what. Much of it came from trying to protect a young girl moving in circles that worried me. Today she lives elsewhere, and I don’t need to be constantly on guard.

It was originally her boyfriend’s music – and now I’ve made it my own.

Sometimes I think about him. Where he is. How his life turned out. If he is still alive.

The last time I saw him, he looked worn down. A beautiful face that had grown tired. Eyes that once burned with intensity but seemed dimmed. He looked like someone struggling to stay afloat.

It’s painful to witness young people losing their footing. When the search for relief overtakes everything else and dims what was once tender and alive.

We should do more.
Talk more.
Notice more.

Where did my own fight go?
Do I live in a bubble now?
Is it exhaustion?
Disappointment?
Or the realization that we cannot save everyone?

I don’t know.

Your Voice – Between the Lines

This post isn’t really about cleaning.
Or even about music.

It’s about responsibility.
About the years of carrying everything and always staying alert.
About the sorrow of not being able to save someone who cannot save themselves.

And maybe it’s also about letting go.

Understanding that love is not always enough.
That fighting sometimes needs to rest.
That moving forward is not indifference – it is survival.

I am not living in a bubble.
I am living a life that continues.

And sometimes, that is enough.