Mitt stafli och jag är kompisar igen

Hurra! Hurra hurraaaaaaa!

Kände lite ångest igår när jag satt här vid min dator, buy cialis Tankarna snurrade på. Tänk om jag tagit upp staflit i onödan. Tänka om det inte kommer ett målat streck på min  tavla.

Hjälp jag kan inte! hjälp Hur Gör Man!. ….

Det är ångest att måla för mig, det är ångest att skriva för mig ändå skulle jag inte kunna vara utan det. Min kreativa sida är något jag fått på köpet, gör jag inget så får jag ångest , ska jag börja göra nått får jag ångest. När jag sedan sitter där och  känner att nej, måste göra annat då skapas ångest.  Att jag ska till jobbet idag  ger mig ångest, för jag vill hellre sitta här måla hela dagen. Just i sådana här stunder gör adhd i mig ont.

Först tar det en stund, innan jag kommer till staflit eller skrivandet. Sen skriver eller målar jag och glömmer av tiden, klockan går, tankar i sekunder som säger mig nu måste jag sluta, för nu måste jag packa ihop till arbetet.  Inget annat än mitt skapande bor i mig just nu, blir tokig av att slita mig ifrån mitt målande, jag vill inte. Sitter ännu i morgon rocken, skriver, kaffet är slut. Inser att jag borde  ta på mig packa ihop,  sedan göra mig mentalt redo för arbetet.  Där i ligger min ångest, idag hittade jag dit. Det var därför jag packade ner mina målar grejor sist. Det var så svårt att sluta i tid. Har jag väl satt mig där, så vill jag inte sluta.  Just nu  har jag börjat måla en  blå tavla,  vad det blir är jag inte klar med, mera än att tanken från början var att måla mina  avkortade tankar. Mina tankar som spinner runt  till det korupt slutar,  blir en ny annan tanke.  Vem skulle vilja se sådan konst? Ingen annan än jag själv. Men det är ju jag som målar, det är mitt målande och alla andra kreaktiviteter i mig som måste fram.

Jag är just nu bara i början igen, tre, fyra år sen sist och redan hittade jag orsaken, till varför staflit fick bo i källaren efter ett tag. Nästan maniskt har det en dragningskraft till mig. När jag inte sitter där, skrattar det åt mig, när jag sitter där blir jag lite stressad av att inte kunna sitta kvar, för jag har annat att göra.   Men får svårt att slita mig.  Varför i hela världen ska saker vara så svårt, varför ska det vara så svårt att lägga ifrån sig sin pensel, varför ska det vara så svårt att sätta sig där? Vad är det som gör att jag utsätter mig för detta, varför kan det inte vara så att jag är mera tillfreds med vardagslivet, varför kan jag inte stå ut med vardags saker. Vara nöjd med bara skriva lite, bara måla en liten stund, älska att leva som alla andra?

Nej, Jag gör inte det, för jag nästan måste  grejja och det är det, som är mina tillgångar, det är det som är adhd i mig, som jag i mig är ganska stolt över.  Men tiden som egentligen är gratis, gör att jag har andra saker att göra mellan varven.

Tänk om det kunde vara så enkelt, att mina pengar ramlade in även om jag satt och målade hela dagarna. Då hade jag varit i lycka, hela tiden.   Att kunna sitta här och måla, skriva, vara mamma, och bara göra det som är mina intressen. Jag vet att ni tycker jag är naiv. Sånt är inte livet, tänker ni. Så är det, även jag är medveten om det. Men egentligen borde vi inte alla just få vara i dessa stunder alltid hela tiden. Jag hoppas i alla fall att jag kommer att stå ut med mina  avslut och avbrott,  vara i vardagen för att sedan smyga mig in till min lilla stor- rums-ateljé för att få vara fri igen en stund och bara vara jag, mina färger. Nu måste jag slita mig för denna gången. Ska till jobbet, ännu en gång. I morgon hoppas jag att jag åter igen kommer att kunna sitta här en stund.