Min son och Jag

Hur länge kan man vara sjuk?

Nu vill jag faktiskt bli väldigt mycket piggare!

” Inte för att det hjälper, medicine så värst mycket vad jag vill.

Tänk att jag har två äldre barn som gå på IT gymnasium, store alltså arbetar det med Datorer, och Alla de där sakerna som finns inuti, dessa maskiner.  Det är ju bra, tänker ni och jag med. Men nu till själva problemet,  när jag vill lägga in eller göra något med min blogg, som faktiskt har blivit en del av dagen för mig.  Så kan jag fråga någon av dem, om de kan hjälpa mig med koder och sådant.

Till svar, har jag innan igår fått av min stora son.

-Nej mamma, jag kan inte sånt, det e ju php kod. Jag gillar inte sånt.  Var på jag gått in till min lilla dator,  suttit här (A D H D -tid)  timme efter timme och provat. Inte en gång inte ens nöjt mig med två gånger. Utan till och med 1000 gånger kanske.  Som jag gjort samma sak var på det inte har funkat.

Igår satt jag här, var riktigt stolt över att nu, nu fick jag till det. Nu ser sidan renare ut.  Min son tittar förbi, säger nått om att. -Men mamma den ser ju ut som alla andras, den är som vanligt.

Sen händer det stora i denna text.

Min son säger till mig:

– Mamma, flytta på dig, så ska jag fixa.

Jag flyttar mig, min underbarhet till son, intar sittplatsen framför min dator. 10 minuter senare, så  har jag fått en liten extra grej som den här:

Nu fick ju inte jag till den, så som min underbara son, men det kommer säkerligen han fixa sen.  Därefter säger jag till honom  att: – Jo du vet, jag är ju dyslektiker och jag skulle vilja ha den där Webspeaker,  på min sida. Jag har försökt så många gånger.  Men det har inte funkat.

Han kollar lite på vad jag menar, går in på sidan och försöker hämta den.

– Ojdå, men mamma hur många har du Hämtat ?  Frågar han mig.  -många, typ  tusen kanske, svarar jag.

-Jo, du, jag ser det, svarar han.  Senare, på två sekunder, lyckas han få in den i min databas, eller vad det nu kan heta.

Nu var detta sent igår kväll, så ännu funkar den inte riktigt, som den ska göra. Men jag vet, att så fort min son kommer att slå upp sina blå, så kommer han att hjälpa mig få till det.

Men, Här är ett litet men, i förbehåll!  Så som: Om han inte får nått annat roligare i tankarna.