Möta människor med ett leende…

Jag känner att min tillit är naggad i kanten. Min tillit till mig själv. Min förmåga att lita på människor. Den har liksom försvunnit, inte förmågan i sig för jag är någon som alltid tror människor om gott. Men jag inser att min förmåga eller min vilja har fel. Jag brukar säga till mina ungdomar att det inte går att lita på människor fullt ut. Särskilt inte random människor. Den bästa vännen du någonsin får är den vän du har i dig själv.

Lätt att säga, mindre lätt att göra. Förmågan att alltid se människor som goda människor utan agenda. Att möta människor ärligt och genuint. Är en förmåga som jag varit stolt över att ha. Idag känner jag mig mindre stolt och till och med orolig. Människor som jag möter och pratar med, idag just nu känner jag att jag har tankar om vill dom mig väl? Vågar jag säga….. Ska jag vara tyst.

Ska jag vara tyst och inte våga säga? Då är inte jag, jag. Då är det inte jag längre, utan någon robot som inte är mig. Men jag känner ändå att jag behöver skapa en distans. Jo, jag vet distanslösheten bor där i ADHD. I know it.

Är det så att jag bara inbillat mig att jag lärt mig, att jag kan det där med cirklar, distans och vad man ska berätta för och till vem. Jag misstänker att det är så. I know it, Distanslösheten är ofta ett problem för människor som likt mig har ADHD. Vi pladdrar på, snackar för snackandets skull. Ofta kommer vi på i efterhand att riktigt så mycket behövde jag inte berätta. Det där va dumt att jag sa och hm, hur kunde jag berätta eller skriva så…..

Men det är ju en del av mig de där ADHD generna, att snacka så berätta allt är något som bara blir. Varför dölja saker? Med ärlighet kommer man längst? Nä, jag tror inte på det längre. Jag misstänker att den ärlighet som jag alltid bor i, är en ärlighet som jag behöver mindre av. Ibland ska jag vara tyst, ibland ska jag inte vara riktigt så ärlig, utan hålla saker för mig själv.

I alla fall så är det en del av mig som fått ett skrapsår, längst där inne i mig är det något som gått sönder, eller i alla fall fått ett blåmärke. Något i mig gör ont, det onda gör tankar om att jag litar inte riktigt, på människor. Varför gör dom så? Är det för att och så ramlar tankarna in i saker som bara finns i min fantasi. För jag har inga belägg för mina tankar, mera än att det är fantasier.

KBT……. Nu skulle jag behöva min KBT tant. Hon som alltid är så klok, min Annica som aldrig har ett ont ord att säga, skulle hon säga onda ord, är det för att man behöver höra dom. Hon jobbar nog inte ens längre, utan lever livet som pensionär tror jag. Nä, jag får plocka fram alla papper som jag sparat, låtsas att hon sitter här och hjälper mig reda ut tankar och känslor. Som jag saknar just henne, just nu här på morgonen när jag sitter här och funderar. Min egna lilla KBT tant, hon som alltid muntrar upp mig, hon som alltid vill mig väl. Varför behöver jag henne? Jo, för att jag vill inte känna att människor runt omkring mig, vill mig illa. Dom vill som jag själv vill, dom likt jag dom vill mig väl. Jag vill dom väl. Jag vill inte vara misstänksam. Jag vill inte vara någon som tänker efter hela tiden och gör saker som inte är jag.

Jag vill vara den som är jag, så som jag är och det som är mig. Jag vill att världen ska vara god. Jag vill bemöta människor så som jag själv vill bli bemött. Jag lär människor hur dom ska behandla mig. Det är en tanke som kommer upp. Hmm vad är det egentligen jag lärt ut? Nu gäller det att rannsaka mig själv…. känner jag. Eller har jag gjort det alldeles för mycket nu kanske? Hmm jo här snurrar tankarna kan jag lova. Men No No… stopp på belägg. Jag ska hitta fram till mig igen, jag ska vara så som jag är i mig. Inte ska få stoppa mig där. Nu ska jag sudda bort min sura min eller min känsla av en förlorad tillit. Jag ska se till att fucka upp och ta bort misstänksamheten, för jag gillar inte de känslorna. Jag vill vara den som ser godhet, ser gott i alla. Möta människor med ett leende och uppmuntrande ord. Det är så min värld ser ut. Det är så jag vill ha den.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Idag ska jag försöka mig på att åka till sjön och simma. Just simtag gör mina tankar rena, gör mig lite helare.