Dag: 12 oktober 2009

Mötet i skolan funkade bra, prescription dessutom skall det till en liten arbetsminnes träning.

Cogmed vilket är något jag hört om sen jag fick min diagnos är inköpt till högstadiets elever, ailment tyvärr så var inte mellanstadiet med på tåget. Pengar saknades, search synd tycker jag ungarna behöver hjälp med just att träna sitt arbetsminne men får inte möjligheten pga.. peng brist.  I 25 dagar använder man sig av programmet som hjälper upp arbetsminnet, tyvärr kostar det över 12 tusen för en vända. Jag tycker det borde vara en del i behandlingen och en självklar del för människor som har de problemen då ska inte pengar vara ett hinder. professionell utbildade människor för handledning och hjälp för att arbeta med dessa barn vilket jag absolut tycker är nödvändigt.  Fast jag tycker att det ena inte utesluter det andra, Cogmeg  borde vara en del i skolan då lärare upptäcker att barn har problem med koncentrationen, det borde vara en självklarhet, har jag inga ben får jag en rullstol har jag dålig hörsel kan jag få tillgång till en hörapparat, har jag ADHD eller något annat som gör att mina tankar lägger av efter första steget så kan jag bli hjälpt med att träna via datorn så att jag slipper läsa samma mattetal tio gånger och kanske ändå inte förstå. Livet för dessa barn är svårt är du sedan en förälder som har samma problem så blir det extra svårt.  lappar hit och dit tider som skall passas. möten gympapåsar och allt annat. som jag så ofta misslyckas med om nu mina barn skulle bli hjälpta i att träna upp sitt arbetsminne och slippa alla misslyckanden som jag gjort, om nu cogmed kan hjälpa till att göra att jag orkar och klarar skolan bättre varför ska det vara beroende på huruvida skolan har pengar eller inte.  Nu har jag ju tur min högstadier elev får tillgång till det, men min lilla pojke som skulle behöva det ändå mer, får inte tillgång till det han behöver misslyckas ett år till i ett år till kommer han få uppleva massor av frustration då tanken inte orkar hänga med. 

Enkla lösningar blir beroende på ekonomiska tillgångar, jag misstänker till och med att om skolan har en lisens blir det en mindre kostnad. Den licensen blir ju även utnyttjade mera om många får använda den, många barn hade då haft en större möjlighet att känna mindre misslyckanden. Men här har misslyckanden ett pris, att slippa misslyckas kostar här pengar. Men jag tror att vi i detta läget är dumsnåla, i Längden kostar det mera fast då ligger kostnaden på ett annat konto eller skola, kanske inte ens där utan i individens livskonto. Det tycker jag är ett alldels för högt pris.

Tyvärr!

Ska snart packa väskan till arbetet, och återkomma imorgon.

En natt där jag skulle sovit hårt gått och hela natten. Det blev inte en sådan natt utan en natt med problemlösning i natten.  Så har det varit ett tag nu men i natt blev det lite värre än vanligt för jag har nog sovit högst 2 eller 3 timmar. Katten har väckt mig jag har väckt mig och Malous fröken har väckt mig i drömmen. konstigt helt slut i går och ändå inte riktigt med sömn. Hur blir det på jobbet idag då? fast jag har ju några timmar kvar. Börjar ju inte från vid tre tiden. 

Ännu redan då jag vaknade, ailment innan jag ens hade hoppat upp ut sängen kände jag fortfarande känslorna igår. De sitter kvar inom mig, De liksom har flyttat in. Det känns skönt, det har varit en period innan helgen som vart jobbigt, Min kurator och jag har ju försökt att reda ut vad det är som gör att downkänslan flyttat in. Kan inte säga att den inte är kvar den finns där, men den känns lite lättare idag just nu för den blandas med alla de positiva och glada magkänslorna. De gör mig mera fin i maggropen, de gör att jag ännu orkar, hur förklarar man det??? tomt inga tankar om hur och vad utan bara en djävla massa tacksamhet att det nu finns en massa gladeliga och härliga tankar tillsammans med de mera sorgsna tankarna.

Trotts att helgen var jobbig, mycket sitta still och lyssna tid, dessutom så mycket ljud i andra situationer så var det just det som behövdes för att lite mer lyckokänslor hittade till mig. Adhd i mig gör mig ju ibland lite sorgsen, Livet är upp och ner, glad,ledsen, roligt, tråkigt. Jag vet men för mig är det allt eller inget.  mellan läget är inte så mellan som det borde varit. utan allt eller inget. fast hm????  Jag tror att just nu är det just ett mellanläge, för sorgen finns där men lyckokänslan bor där med i en blandning där mitt skratt inte skulle bli lika högt, jag har mera tålamod att bota ut sorgen eller hålla den i schack.  Här ser jag mitt behov i att möta andra vuxna som har samma eller i alla fall liknade känslor som tankar. Dessa ger mig näring de ger mig ett sammanhang där jag är mindre konstig och mindre inte normal. Hallå Thåström, jag vet vad du snackar om´€¦.. det är ni som e dom konstiga det är jag som är normal€¦€¦

Hoppla inser att jag behöver göra annat nu att jag inte har tid att sitta här ska ha möte på skolan och hårt uppdragna regler av min dotter som la fram reglerna i går om att mamma imorgon när du kommer tillskolan så måste du ha snygga kläder på dig måla dig och fixa till håret annars får du inte komma.  Jag kan bjuda min dotter på det jag vet hur pinsamma föräldrar är i en viss ålder, jag vet att jag är den töntigaste av alla mammor enligt min dotter så jag ska fixa till mig lite så hon slipper skämmas.