Juholt, Juholt.
“Löntagarnas bästa gör att Sverige växer”, säger han.
Solidaritet är en investering i varandra.
Den bygger på att den som har jobb, är frisk och står stadigt delar med sig och stödjer där det behövs. Att vi ser varandra utifrån var vi är, vad vi kan och vad vi bär.
Han vill att vi slösar med varandra.
Att vi lägger kraften på det gemensamma.
Samtidigt sitter de blå herrarna i regeringen och funderar på liv i rymden.
Juholt funderar snarare på om det finns liv i regeringen.
Och jag tänker att det kanske är just det som är viktigast – att det finns liv där.
Livfullhet. Hopp. En tro på Sveriges framtid.
I stället hamnar blicken långt bort.
Kanske är det hopplösheten som gör frågan om liv så relevant.
Men i Juholts tal bor något annat.
Där bor klokheten.
Hans ord från Almedalen har gett mig tro och hopp inför framtiden.
Orden rinner mjukt som honung och skimrar i samma gyllene färg.
Han berättar att 26 000 barn inte ser tavlan i skolan, eftersom deras föräldrar inte har råd med glasögon.
Vilken sorg. Vilken vanmakt.
Och vilken skam jag som förälder skulle känna.
En skam som egentligen inte borde finnas där – men som ändå lätt flyttar in när resurserna inte räcker till ett barns behov.
Nu sitter jag och lyssnar på talet för andra gången.
För mig är det vackert.
Jag känner tilltro.
Tillit.
Och en ambition som bär.
Ett hopp som kan bo i min sons dotters framtid.
Hoppet om att hitta ett arbete.
Att få ett jobb som inte bara ger lön, utan också det andra – sammanhanget, värdet och känslan av att bidra.
Jag upplever honom som förtroendeingivande.
Som någon som väcker tillit.
Lämna ett svar