Månad: maj 2017

Godmorgon säger jag i en härlig känsla av att träningen är gjord för denna gång. Söndagen är min och den ska njutas av så här efter träningen.  Idag är det guldet som gäller för våra svenska kronor.  Igår var min lillebror här med sin familj. vi hade en trevlig eftermiddag på altanen med grillmat och gott vin. Det var riktigt längesedan vi hade en sådan sammanstrålning. Förr var det oftare, men livet har haft sitt med oss alla.  Brodern har ju två små barn, hus och jobb det tar ju på tiden. Här har vi ju likadant.

Att jobba heltid gör att jag inte riktigt orkar med annat än jobb, och det här hemma. Igår när jag pratade med min svägerska så blev eftersmaken av samtalet, kvarhållna tankar där jag har bott sedan då.  Det som är viktigt eller det som jag alltid känt som viktigt har fått flytta på sig för vila och åter vila sedan jag bytte jobb. Hinner liksom inte med mera än nödvändigt för att jag är så trött kanske inte i kroppen utan mera i mina känslor, tankar och huvud. Där av blir det där andra lidande. Kanske är det just nu som jag känner så. Kanske är det bara för det vart så längesedan semestern var här, snart in på ny tur av ledigheter.

Men tanken stannade kvar här och den säger mig att det är något viktigt med just denna tanke. Den säger mig att jag måste se vad jag kan göra åt det här.  En sak vet jag sedan innan.  Det är att inte lägga all kraft på jobbet, men det är svårt att inte göra.  Jag ska i alla fall försöka klura ut vad som gör att tanken är kvar och gör sig påmind hela tiden. Kanske ska jag till och med skriva ner den på en lapp och ha den som en att göra tanke. Jobba med den så att det blir något resultat av den.

Nåja vissa saker, samtal, stunder gör sig påminda och sätter sig kvar på något sätt så att jag måste göra något åt dom.  Detta kanske va en början på att jobba med det.

Lev idag just nu, igår vart historia och morgondagen är inte här. Just nu kan vi göra något åt……

Ha en fin söndag.

Det är skönt när morgonen blir tidig. Idag är det en sådan morgon där tiden och jag liksom har all tid i världen att tänka bara sitta och filura. Kaffet är självklart med mig. Igår vart första dagen jag kände att jag och min förkylning är på rätt väg.  Till och med så att jag vågade mig ner till träningsverket i källaren.  Det känns i kroppen idag.  Hurra träningsvärken den visar mig att jag gjorde rätt saker igår. Höften som verkligen spökat dessa veckor jag vart sjuk, känns idag som  en bättre vän än innan.

Igår mitt på dagen gick jag ut i min trädgård och sådde olika sorters sallader. Idag ska jag påta ner lite purjolök, broccoli och tomatplanta och gurka. Jag som inte riktigt gillar trädgårdsarbete gör det jag tycker e kul istället för sådant man måste. Just det där med så-processen gillar jag. Att gå ut och plocka lite salladsblad till salladen är sånt jag gillar.  Dessutom har vi ju våra små barn som kommer ibland, de gillar att gå ut i trädgården och små äta på det som finns där.

Jag har fått nytt jobb, men har tre månaders uppsägning.  Att arbetsgivaren kräver det av mig är inte roligt. Det är lång tid där jag bor i mina egna tankar där farväl-processen blir seg och utdragen.  Eftersom jag redan sagt upp mig så har farväl-processen börjat. Även om jag inte berättat det för pojkarna på boendet. Så känns det som jag på något sätt inte har rätten till jobbet längre.  Kommer bli svårt att säga hejdå till pojkarna jag jobbar med. Kommer att sakna dom. Kommer att sakna att komma till jobbet säga godmorgon ha en fin dag.  Hur har du det? Bra att du kom iväg till skolan, kommer att sakna alla dessa möten med pojkarna de där små mötena när de är på väg till någon och man bara stannar till och säger någon om ta hand om dig, du är viktig.  Kommer att sakna mina kolleger, vi som liksom är en stor familj där vi är ärliga och trygga med varandra.  Hur kommer det att bli på det nya jobbet?  Hur kommer det att vara där? Hur är klimatet på arbetsplatsen?   Tre månader är lång tid att bo i dessa tankar. En månad hade räckt. För har man väl bestämt sig då är det liksom klart. Då har man på något sätt börjat avslutningsprocessen och är på väg till det nya.  Nåja, har fyra veckor att jobba nu innan semester, sedan efter semestern är det två veckor på jobbet. Sedan är jag där och smakar på det nya jobbet.

Just där slutar mina tankar, det blir så tomt när jag ska tänka vidare. Kanske är det bra, då börjar jag det nya mera förutsättningslös och kan följa med i processen kanske.  Nej nu har jag babblat klart för idag Nu ska jag ner till källaren och träna. Hej då träningsvärk, nu ska jag mota bort det som kan motas bort.

Ha en fin dag, Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den kommer först imorgon.  Ta hand om dig du är värd det Jag lovar dig.

Carina Ikonen Nilsson

Det är väldigt o-ofta som jag skriver här.  Så har det varit sedan jag bytte jobb, Gick ju upp i tid från 75 till 100 % tjänst. Kan det vara det som gör det eller har det att göra med att orden liksom har tagit slut?  Nej ord har jag men har inte riktigt ro i kroppen att sitta still och skriva.  För jag har att skriva om  egentligen. Men inom mig bor så många känslor av vanmakt och sorg, när jag tänker på hur vi hanterar de ensamkommande barnen som just nu väntar på beslut. Dom har bott här länge, de har befunnit sig här och fått smaka på vårt svenska samhälle. Vårt sätt att hantera människor.  Jag  känner att vi lurat dom, vi har tagit hand om dom som våra egna barn gett dom uppmuntran, vänlighet, hopp.  Mat och någon som lyssnar på dom.  Idag har vi vänt och lämnat dom när dom som mest behöver oss.  Fyller dom 18 år så ses dom som vuxna och får klara sig själva genom processen.  Man ser de ensamkommande barnen som överlevare, Är många gånger jag fått till mig det ordet. Detta är människor som är överlevare.  Säkerligen är det så men när ska dessa människor slippa vara överlevare och få möjligheten att börja leva?  När ska vi inse att de som skickas tillbaka till sina hemländer inte kommer att överleva där. Det finns många barn som inte ens bott i Afghanistan utan kommer från grannlandet Iran. Där har de också fått vara överlevare. Inte haft högre status än hundar. När ska dessa ungdomar få uppleva ro?

Nåja det va inte det här jag tänkte skriva om egentligen skulle mera skriva om att jag sökt nytt jobb. Tänkte skriva om att det jobb jag sökte till och med blev mitt. Igen ska jag arbeta inom staten, igen blir det ungdomar jag ska jobba med.  Men denna gången är det inte ensamkommande, utan mera de ungdomar som tidigt i livet kommit på kant med samhället.  De ungdomar som behöver mera av många vuxna. De ungdomar som behöver många kloka trygga vuxna  omkring sig.

Lite så att jag känner mig som en svikare faktiskt, jag lämnar båten som håller på att kantra. Jag lämnar mina ungdomar och kolleger när vi har det som jobbigast. Men jag tror inte jobbet kommer vara kvar så länge och jag tror inte att jag skulle gilla mitt arbete och mig själv när alla beslut kommer att komma. Skulle till och med vara en dålig arbetstagare då.  Jag kommer alltid ha med mig dessa månader som blev till ett och ett halv år lite mera.  Det är året som jag med glädje alltid har gått till jobbet. Men nu har jag tagit beslut om att göra  annat.

Så mycket annorlunda är det inte. Jag har jobbat med det jag sökt innan också men jag tänker att det måste ha utvecklats och gått framåt.   Jag börjar inte från i augusti, men ska redan få smaka på jobbet om någon vecka då jag blev inbjuden till en utbildning. Vilken ska vara till nytta för mig när jag träder in i det nya jobbet.  Vem kunde tro att jag helt plötsligt igen skulle byta jobb.  Har en spännande höst att möta men, Först vill jag smaka och uppleva denna så segt kommande sommaren.  Nej nu måste dagen börja för mig.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här, morgondagen den kommer först imorgon.

Carina Ikonen Nilsson