Read this post in English →
Börjar återkomma till livet.
Men ännu matt, ont i öron och hals.
Det som inte dödar, det härdar. 🙂

Tack, min osynliga vän från min barndoms stad, tack för kommentaren.

Jag vet inte om det är barndomen som färgar min blick, eller om det faktiskt är så att Kungsbacka är den vackraste staden jag vet.

Det är en vacker stad. Liten, pittoresk och gemytlig. Havet finns nära. Ett vardagslunk. En småstadsharmoni – med både för- och nackdelar.

Jag blev inte kvar.
Jag gav mig av ut i stora världen – närmare bestämt Göteborg.
Vidare till Dalslands mörka skogar.

Hur blev det så?
Jag som är storstadsmänniska ut i fingerspetsarna – och ändå blev landsortsbo.

Kommer mina barn, när de blir stora, känna för denna lilla by så som jag känner för lilla – eller numera ganska stora – Kungsbacka?

Här finns inte parkerna. Inte kaféerna. Inte torget på samma sätt.
Här finns i och för sig Valbo å som breder ut sig under regn och vinter, och naturen runt omkring är vacker. Möjligheter finns.

Men jag saknar lummigheten. Parkbänkarna. Visionen.

Det här samhället har vuxit fram ur behov – affär, frisör, skola.
Funktionellt.
Men jag saknar det där lilla extra.

Kanske skulle det behövas en konstnär. En visionär. Någon som såg idyllen som faktiskt skulle kunna finnas här.

Ändå – det skulle aldrig nå upp till mitt charmiga, älskade Kungsbacka.

En sak saknar jag däremot inte: doften från Väröbruk som ibland spred sig över staden.

Här finns en annan doft.
Varje vår och höst har bönderna sin gödselfest, och doften ligger tung över byn.

Och ibland kan jag till och med längta tillbaka till de där mulna dagarna i Kungsbacka när Värö spred sina dofter över KBA.

Allt är relativt.

---

🌊 Kungsbacka, Longing and the Life That Turned Out Differently

Läs det här inlägget på svenska →

---

I am slowly returning to life.
Still tired, still an ache in my ears and throat.
What doesn’t kill you makes you stronger. 🙂

Thank you, my invisible friend from my childhood town, for your comment.

I do not know whether it is childhood that colors my memories, or whether Kungsbacka truly is the most beautiful town I know.

It is beautiful. Small, picturesque and warm. The sea is close. A gentle everyday rhythm. Small-town harmony – with both advantages and disadvantages.

I did not stay.
I left for the bigger world – first Gothenburg, then the dark forests of Dalsland.

How did that happen?
I, who consider myself a city person to my fingertips – and yet became someone living in the countryside.

Will my children one day feel for this small village what I feel for little – or now fairly large – Kungsbacka?

Here there are no real parks. No lively cafés. No town square in quite the same way.
There is Valbo river, spreading wide during rainy seasons, and the surrounding nature is beautiful. The potential is there.

But I miss the greenery. The park benches. The vision.

This community grew out of necessity – a store, a hairdresser, a school.
Functional.
Yet I miss that spark.

Perhaps it needs an artist. A visionary. Someone who could see the idyll that might exist here.

Still, it would never quite measure up to my beloved Kungsbacka.

One thing I do not miss, however, is the smell from Väröbruk that sometimes drifted across the town.

Here there is another scent.
Each spring and autumn the farmers spread manure, and the smell settles heavily over the village.

And sometimes I even find myself longing for those cloudy days in Kungsbacka when the industrial scent drifted in.

Everything is relative.