Hemma igen, thumb ett fredags pass klart.
Städade idag istället för i torsdag, health har ju en kvar glömd institutions rutin som just är torsdags städning.
Denna rutin har ju vart lite si och så med den sista tiden. Mycket för att jag studerar, men även för att barnen är ganska så trötta, efter dagarna i skolan. Torsdag städningen fyller inte längre det syfte som det gjorde förut. Utan nu en orsak till konflikt. Idag städar vi på torsdag eller Lördag istället, det funkar. Lill killen funkar bättre i skolan, när den hemska torsdagen inte längre är över honom. Lördagen verkar vara en bättre dag, för just sådant fördriv. Just nu strömmar Kalle baah ut ur mina högtalare. Jag gillar deras musik och framför allt deras texter. Gillar låtar som har ett budskap. Har inte riktigt fått klart för mig vad deras musik står för eller om den är droginfluerad? Eller är det bara dunket i den, som gör att folk uppfattar det som drogmusik? För mig är det inte droginfluerat, eller jag uppfattar den inte så. Nu är det ju inte så att jag har så stor koll på drog, drog influenser längre, för jag har liksom tappat fokus på att se om någon använder sånt, eller om det luktar mm. Hade koll på vart folk vände sig, vem som höll på. Mycket berodde det på att jag hade en liten flicka, som var i sådana kretsar. Idag bor hon på annat håll och jag behöver inte vara misstänksam längre. Det var från början hennes pojkväns musik, som jag nu har tagit till mig.
Pojkvännen hon hade, har jag ingen koll på längre. Ibland är mina tankar hos han, tankar på vad han gör hur det har gått. Lever han, vart lever han? Då jag träffade han sista gången, var han sliten. Hans vackra ansiktet såg trött ut, ögonen som i början var eld, verkade ha slocknat. Smutsig var han , trampade vatten.
Han fanns inte längre kvar, hoppet hade dött empatin verkade vara någon annanstans. Känslan jag fick den gången. var att han lika gärna skulle kunna slå ner mig, stjäla den sista hundra lappen, utan att bry sig. Det är synd för han var en sådan fin kille, utan knarket en liten kille som bara ville bli bekräftad, uppskattad och älskad. För att slippa känna saknaden av kärlek, och känslan av att han inte duger, så tryckte han i sig gifter som tog död på det fina i han.
Det är synd, vi borde göra mera, vi borde jobba mera, emot drogerna, vi vanliga dödliga borde kämpa mera, skaffa oss mera kunskaper, mera tid för att se till att våra ungdomar inte börjar.
Min kamp och mitt engagemang borde inte ha dött vart tog det vägen? Vad är det som gör att jag nu lever i min lilla bubbla, och inte orkar vill eller gör nått?
Ör det för att jag inser att det inte spelar någon roll, eller har jag blivit sviken, och besviken, på att jag inte kunde hjälpa? Vad beror det på?
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Hej igen.
Det var länge sedan€¦ igen. Jag hinner som vanligt inte blogga som jag skulle vilja. Hoppas du har det bra. Jag hade en pojkvän som var drogfri narkoman en gång i tiden. Han hade varit heroinist och lyckats vara drogfri under flera år när vi träffades. Jag träffade honom genom tolvstegsprogrammet där jag deltog i en anhöriggrupp. Fokus i tolvstegsprogrammet ligger på att ta hand om sig själv och inte försöka rädda den beroende. Fast det är ju inte riktigt det du menar, tror jag, utan mer att vi som samhälle borde ingripa eller engagera oss. Här i England har man ett talesätt som säger €œkärlek och engagemang börjar i hemmet€? och menar då att ibland är det lättare att engagera sig i frågor som rör svälten i Afrika istället för att vårda sina närmaste väl. Så kanske det inte är för dig, det menar jag inte. Fast för mig kan det vara så. Det kan vara lättare att känna empati och engagemang med dem som befinner sig längre ifrån mig, känslomässigt och avståndsmässigt€¦ Det kanske jag skulle titta lite p倦 Kram
ja, det är ju lättare att göra något för dem man inte har nära men jag tänker mera på att där ute finns det saker som mina barn kan råka ut för även om de får hur mycket kärlek som helst. de kan råka på var på fel plats se något de inte ska se bli rånad för en simpel tia och det är ju något som de skulle ha med sig hela livet. därför tror jag på att vi måste ha ett större engagemang ute i samhället för det är något jag inte kan skydda mina barn emot jag kan inte låsa fast dem här hemma även om jag ibland skulle vilja göra det för att skydda dem men det bästa sättet tror jag är att just engagera mig ta ställning och visa dem på rätt och fel visa dem farorna som är där ute