Att plantera frön i barn.

Om deras egna uppfattningar om sig själva är nog den viktigaste uppgiften vi har som Vuxna.

Mitt värde och min uppfattning om mig är det som syns i mina handlingar. Det värde jag sätter på mig själv är det du ser genom mina val.

Så går tankar inom mig just nu. Detta kanske för att jag idag sitter och tänker på någon som betytt mycket för mig. Men betydde alldeles för lite för sig själv.

Igår fick jag ett brev där jag skulle svara på frågor om jag ville veta när vederbörande hade permission, ambulance frigiven och sånt. Alltså säger det mig att jag är ett brottsoffer. Offer på riktigt. Allvar finns i situationen men inte det som jag ska skriva om idag. För det handlar om synen på sig själv.

Det är det som är syftet idag.

Vi leker inte med tanken men vi tar någon som helst.

Den här lille vem som helst växer upp i ett hem där de vuxna liksom har nog med sitt egna. Kanske har föräldrarna blivit föräldrar långt innan de själva var mogna till att vara föräldrar. Det lilla barnet har fullt upp med att få uppmärksamhet, har fullt upp med att ta hand om mamma som kanske har både missbruksproblem och andra svårigheter.

Det som vi vanliga utan dessa svårigheter ser som självklarheter är inte självklarheter för vare sig den lille kille eller tjej. Hans eller hennes vardag är kanske det helt normalt att mamma ligger på soffan eller försvinner ut. Mamma och pappa kanske bjuder hem andra människor och sprutor knark kanske är vardagsmat. Mat kanske till och med inte tillhör vardagen utan är en mera sofistikerad högtid. Kanske är det mera vardagsmat att mamma och pappa är som odjur, kanske är det så att den lille får lära sig att kvinnor är nått man ska hålla kort.

Kanske får den lille killen tidigt lära sig hur bitchen skall hållas.

Här skulle jag kunna skriva i dagar och år om tråkigheter som skulle gjort att vi inte orkat läsa. Så detta får bli historiken, bakgrunden i det egna värde.

Den lille killen, tjejen växer upp. Vandrar mellan socialtjänstens olika i stunden studier och teorier. Hvb,  ungdomshem, hemmaplanslösningar, hemma hos lösningar, Ta hand om barnen, låta dynamiken i familjen växa / låta bli. Tar man barnen så kommer mamma inte att klara sig/ tar man inte barnen så kommer priset bli högre. Ja fan you name it.

Historien formar oss, och vår egna uppfattning om oss själva och vårt värde.

Den trasiga historian tar slut den unge går in i vuxenlivet med en början i fängelse. Under historiska tiden träffar den unge olika vuxna som på något sätt varit ställföreträdande skuggor mellan varven. Efter fängelset så gör den nu unga vuxna olika val om att göra tvärt om emot vad föräldrar och andra gjort. Han hon liksom vill skriva sin egna historia och leva det vanliga vardagslivet som han/hon bara innan nosat på.

Likt Petters låt Det går bra nu så flyter livet på en stund.

Men inom den unge så bor svartheter och tvivel tankar dyker upp poppar upp som popcorn.

Men tänk om jag lärt mig jag kan bara prova lite se om det funkar.

Fan va tråkigt det är.

Hjälp så här bra får det inte vara.

Det kan inte vara så här i evigheter.

Hjälp jag är inte värd alla dessa braheter.

Hon/ han är nog bara snäll för.

Han hon kommer sluta älska mig när hon Han väl upptäcker vem jag är.

Men inte kan jag jag är ju en vanlig knarkare.

Jag är inte värd.

Bla bla bla ….. osv.

Han hon provar lite, den familj som han hon skapat gungar lite men håller ett halv år går utan proverier. Sen dyker tanken upp igen. Men det gick ju så bra förra gången, jag kanske lärt mig jag kanske, kanske kan göra det lite snyggt.

Den gången gungar familjen mera, den gungar och gungar. Han knarkar hon tjatar ställer krav blir slagen det är så bitchen ska tas. Det är så man uppfostrar dom.

Hon flyr, men flyter hem igen blir mer misshandlad.

I vår historiska individ flyttar den asgamla sanningen in för gott. Det var ju det här han hon väntat på sen hon han blev ren och valde att leva det vanliga livet. Hon han är ju inte mera än en gammal knarkare. Det är ju mera hemvant att befinna sig i de vanliga kretsarna och dessutom kan och vet han hon om vilka spelreglerna är. Dessutom så kanske bitchen i dessa kretsar mera vet om sitt värde. Det var ju det här han hon visste, hela tiden hon var ju inte värd mera än att leva i dessa kretsar. Sen en ny fängelse vistelse och kanske en ny renhet och nyagamla tankar om att leva det vanliga livet.

En ny chans en ny erfarenhet av en nygammal situation. Men jag vågar inte hoppas längre för jag sitter här och inser att jag gett upp hoppet.

Vissa människor har historian ristats in så djup att de inte vågar tro på att alla alla i vårt land har en möjlighet att välja att leva. Vissa vågar inte gå utanför för sina ramar. Utan tror på lögnen att de är inte värda mera än det dom får.

Men kräver man inte mera av sig själv, så får man inte heller nått av det man drömmer om.

Ser jag inte att jag är värd att leva ett liv utan misshandel, missbruk och fängelsesemestrar, så orkar jag inte ens med att önska mer. Skulle jag mot förmodan få chansen till att leva ett bättre liv än det jag skrev innan så är chansen väldigt stor att jag ser till att det ändå går åt fanders. För den sanning som jag själv tror på är den som jag kommer att se till bli en verklighet.

Det säger mig att vi får se till att skapa oss en sanning och uppfattning om oss, att vi är värda allt gott, att vi är värda allt som är bra för oss. Det säger mig att vi alla vuxna har ett stort ansvar, att plantera frön i alla barn vi möter. Så att de får uppfattningar om sig själva att de är värdefulla och så underbart bra och dugliga.