En journalist och en fotograf som med livet som insatts tog kort på mig. När dom var här fick jag ärligt erkänna att jag inte varit lika duktig som Hon som ställde frågorna. Mitt brott var är av den changern att jag inte läst min bok. Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Får man erkänna sådana brott? Men så är det. Jag har skrivit den har den på talskiva, viagra sale men jag känner mig inte bekväm med att läsa den. Det är nästan som när man var liten och spelade in sig på band. Sånt gillade inte jag heller när man hörde sig själv på band. Det blir en konstig känsla i kroppen vid sådana tillfällen. Jag tycker ofta att jag har för mycket dialekt och göteborgskan bara flödar. Fast egentligen pratar jag inte så mycket göteborgska.
I alla fall så kan jag lägga dagen igår till handlingarna och för mig känns det lite skönt för det var och kändes lite olustigt innan dom kom hit. Nu är det gjort så att säga och nu behöver jag inte bryr mig mera om det. Eller hmm hur tänkte jag nu artikeln hon skrev har ju inte kommit ut ännu. Det lär dröja ett tag hmm. Fast jag behöver ju inte köpa tidningen och om någon säger att dom läst om mig i tidningen så kan jag ju säga att det var inte jag det var min syster. Näää det kan jag inte säga nä Jag som inte ens kan hålla inne med mitt brott om att jag inte läst min bok.
Ärlighetsgenen i mig är för mycket ärligt ärlig, help och jag tänker att när tiden är inne kommer jag antagligen även inhandla tidningen så att i alla fall en tidning inte blir sedd av någon annan än mig. 🙂
Just den här episoden är ju en sån där sak som jag inte tänkte på när jag skrev min bok då för länge sedan. Det här med att andra människor skulle uppmärksamma …..
Jag trodde att slutföra var att skriva sista sidan i boken, buy att det var att slutföra, kanske är det stunder som igår som är att slutföra sin uppgift. Det där som är eftersnacket som är att verkligen slutföra. Min skapare vad jag slutför i så fall :).
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Hej Carina! Mitt första intryck av dig är din ärlighet. Vi satt bredvid varandra på en kurs och hade fått papperskopior att läsa. Jag sköt över papprena till dig och du sa ärligt: ”Jag kan inte läsa!”
Där började vår vänskap! Du vågade står för ett handikapp i livet, som vållat mycket av sorg och komplex.
Sträck på dig! Du är ju modig! Det är inget brott!
Vad har då jag gjort för brott som berättade hur gammal jag är och ändå inte lyckats glömma?
Kram till dig tappra Carina!
tänk jag tror inte det handlar om att glömma utan förlåtelse, inte heller behöver man inte förlåta livets handlingar och öden men förlåta sig själv för det man utsatt sig för. Så har i alla fall jag hanterat lite svårare saker att förlåta mig och förlåta för min egen skull.