🇸🇪 Svensk version – renskriven
GB → Läs inlägget på engelska här:
Min syster ringde mig.
Varje gång hon ringer och det är något jag gör “fel”, så börjar hon alltid med:
“Det är inte för att jag vill klaga, eller att det är fel…”
Och sedan kommer det ändå.
Idag handlade det om särskrivning.
Ja, så är det. Jag har en underlig förmåga att särskriva. Jag hörde på radion för ett tag sedan att särskrivning kan ha med arv och genetiska faktorer att göra. Om det stämmer vet jag inte – men min far var dyslektiker. Han kunde läsa och skriva, men med stora svårigheter.
Jag har också dyslexi.
Idag finns det fantastiska hjälpmedel, så problemen är inte lika stora som de var för min pappa. Men de finns kvar. Ibland vet inte stavningskontrollen vad jag har skrivit. Ibland vet jag inte själv vad som blev fel.
Men åter till min syster och hennes “jag vill inte klaga…”
Jag måste ha varit en fruktansvärd syster, eftersom hon alltid behöver poängtera att hon inte klagar – och att jag inte ska ta det på fel sätt.
Men jag tar inte illa upp när någon säger att jag har stavat fel.
Jag kan förstå att vissa stör sig på särskrivningar. Det finns till och med klubbar för dem som hatar särskrivningar. Men om sanningen ska fram så lägger jag inte så stor vikt vid det.
Så ni kommer säkert även i fortsättningen behöva stå ut med lite särskrivningar – och annat smått och gott.
Självklart vill jag ha kvar er som läsare. Men om någon faktiskt mår dåligt av sådant, eller får ett mindre sammanbrott av en felaktig särskrivning, så kanske min sida inte är rätt plats. Jag vill inte vara en orsak till att irritation eller hat växer.
Det betyder inte att jag vill att min syster ska sluta läsa, eller att hon har trampat mig på tårna. Så är det inte.
Det är bara så att jag inte har full koll på särskrivning.
Och dessutom är det inte det viktigaste för mig.
Så ni får nog stå ut med det även framöver.
Sånt e livet.
Ibland är det sär skrivning. 😊
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om mellanslag.
Det handlar om arv.
Om att bära något vidare – både det svåra och det starka.
Om en pappa som kämpade med bokstäverna.
Om en dotter som gör detsamma, men i en annan tid med andra verktyg.
Det handlar också om skam.
Den där lilla, nästan omärkliga känslan av att inte riktigt räcka till i ett samhälle där korrekthet ibland värderas högre än innehåll.
Men jag skriver ändå.
Jag fortsätter.
Trots stavfel. Trots särskrivningar.
För orden är viktigare än formen.
Och närvaro är viktigare än perfektion.
Och kanske är det just där min frihet bor.
🇬🇧 English version
Misspellings, Sisters and Life
SV → Läs inlägget på svenska här:
My sister called me.
Every time she calls about something I’ve done “wrong,” she starts with:
“It’s not that I want to complain, or that it’s wrong…”
And then she says it anyway.
Today it was about compound words – my habit of splitting them.
Yes, I do that. I have a curious ability to separate words that should stay together. I once heard on the radio that spelling patterns and language difficulties can be partly hereditary. I don’t know if that’s entirely true, but my father was dyslexic. He could read and write – but with great effort.
I have dyslexia too.
Today there are wonderful tools that help, so it’s not as difficult as it was for my father. But the challenges are still there. Sometimes spellcheck doesn’t understand what I’ve written. Sometimes I don’t either.
Back to my sister and her “I’m not complaining…”
I must have been a terrible sister, since she always feels the need to clarify that she’s not criticizing and that I shouldn’t take it the wrong way.
But I don’t get offended when someone points out a spelling mistake.
I understand that some people are bothered by incorrect compound words. There are even clubs dedicated to hating such mistakes. But honestly – I don’t put that much weight on it.
So you will probably have to continue tolerating some misspellings here – and other small imperfections.
Of course I want to keep my readers. But if someone genuinely feels unwell or deeply irritated by a misplaced space, then maybe my blog isn’t the right place for them. I don’t want to contribute to frustration or negativity.
And no – I don’t want my sister to stop reading. She hasn’t stepped on my toes.
It’s just that I don’t have perfect control over spelling.
And honestly, it’s not the most important thing to me.
That’s life.
Sometimes it’s miss spelled. 😊
Your Voice – Between the Lines
This isn’t really about spaces between words.
It’s about inheritance.
About carrying something forward – both the struggle and the strength.
About a father who fought with letters.
About a daughter doing the same, but in a different time with different tools.
It’s also about shame.
That subtle feeling of not quite measuring up in a world where correctness is sometimes valued more than meaning.
But I keep writing.
I continue.
Despite misspellings. Despite misplaced spaces.
Because the words matter more than perfection.
Presence matters more than polish.
And maybe that’s where my freedom lives.
Lämna ett svar