Diagnos=självkänslodödare……..

Lördag morgon, då har vanliga människor sovmorgon. Det har inte jag, sovmorgon asså. Fast det är ändå något speciellt med Lördag morgon för mig. Katten får sin mat i lugn, kaffet perkuleras i tysthet, doften av det färska kaffet doftar mera på lördagen för mig.

Det handlar inte om kaffet utan om att jag slipper stressa, slipper väcka barn och kan njuta av kaffet i lugn och ro.

Halv sju katten matad, kaffet i min kopp den enda kopp kaffe jag dricker underdagen. Mera begär inte jag, jag behöver inte mera.

Mina barn börjar eller sitter nu inte ens halv tio och äter frukost deras sov morgon slutar vid halvnio. Miljöskadade av sin mamma som inte fattar bättre. Även min stakars make är vaken och uppe.

Om bara några dagar får jag hålla i min bok, rädslan över att veta om att andra människor läser om adhd i mig är borta visst, några felstavningar eller konstigheter finns säkert men jag är skyldig mig själv det, jag är skyldig mina barn det. Finns det någon där ute som jag kan påverka eller att någon känner igen sig, kanske förlåter sig själv, eller inser att alla krav som vi med adhd sällan når upp till är för höga och orimliga krav som vi ställer på oss själva. Vi behöver ge oss själva mera omtanke, inte ställa alla dessa krav på våra barn, utan ge dem en känsla av att de duger som de är med eller utan adhd, så duger de ändå för att de finns lever och är sådana som de är.

Detta är extra viktigt för barn med diagnos, eftersom diagnosen i sig är en självkänslodödare.

Ps Q gruppen ADHD den 11 nov, 17.30 Göteborg