Tröttheter kan vara olika.

http://norran.se/2013/06/arkivet/tjatigt-med-alla-dessa-diagnoser/

Det är mig du är trött på, treatment för jag är den där.  Var och varannan människa har en släng av.
Nu är det inte så att jag är speciellt sjuk, nurse  inte springer jag fram och tillbaka och berättar för allt och alla om att jag har adhd. Eller jo, physician till viss del gör jag det.

Har till och med skrivit en hel bok om att jag har det. ”jag föredrar att kalla mig Impulsiv ” heter den.
Kanske skapar det dig en större förståelse om du skulle läsa den.
Men det var inte för att du skulle tröttna på, om du gjort det så får jag be om ursäkt för att jag faktiskt kan stå rakt upp och säga att jag har? Det gör jag se du, men nej jag lider inte av någon sjukdom, mina små tillgångar går inte och bota. Inte heller så att jag vill bota dom. Fast det är klart, när jag är i mina o-tillgångar där jag liksom ibland brister.  Är det klart jag skulle vilja bota just det, och just då.  Men i samma stund kommer jag på att, men nej inte alls.

Jag får hitta ett sätt att gå förbi eller hitta ett istället sätt. Vad kan jag göra i stället? Så att jag har förmåga att lyckas med det jag vill lyckats med. Men att du blir trött på att jag har, eller att mina barn har. Om du visste hur hemskt det är att vakna på morgonen och fundera på om hur du överhuvudtaget ska orka andas nästa andetag. Då tror jag du skulle inse hur lite trött du är, av att lyssna på att någon har adhd. Du kan har kanske till och med förmåga att stänga av vissa ljud, som är ointressanta. Just den förmågan saknar jag,  jag hör alla ljud och har ibland svårt att sortera ut och stänga av vissa ljud. Utan istället blir de oljud som gör att det gör ont i kroppen. Jag kan berätta för dig hur frustrerande det är att vara nära anhörig till någon som kanske är 16 år, där du ser hur orken som borde vara i den unge, bara försvinner. Jag vet också hur ont det gör, när man ser sitt barn gå till skolan på morgonen.  Med den där inåtvända blicken och den mask som döljer alla sår, alla smärtor som blivit till av omgivningens o-acceptans.

Eller hur fruktansvärt det känns när du ser ditt barn stå vid ruinens brant, att han hon bara står och väntar på att ta steget ut, bara för att ungen inte fått rätt hjälp i sitt skolarbete. Jag kan berätta för dig om min rädsla för läxor, nu handlar det inte så mycket om själva läxan. Utan vägen till att läxan blir färdig, klar och avbockad. Den vägen kan vara kantad av massvis med hinder, hopplöshet, frustration, rädsla. Till sist ett kvitto i ungen där han hon upplever sig inte duga till något. Där hon/ han bara hade behövt skärpa till sig ta sig i kragen, men inte haft orken. Om du visste hur mycket frustration som bubblar i mig, när jag får höra: Du är bara lat, det är la bara att göra.

För det är inte så, det är inte bara att göra, det räcker inte med att skärpa till sig. För vissa av oss har inte den förmågan.  Om du skulle kräva av mig att jag skulle höra vad du sa, om du använde din vanliga samtalston och jag var tvungen att inte använda mig av hörapparat. Om du krävde av mig att jag bara skulle lägga manken till. Det hade det faktiskt inte hjälpt med att bara lägga till manken, för jag har en mycket sämre förmåga att höra. Jag är näst intill döv på ett öra. Som du förstå så hjälper ingen manke i världen för mig att höra.

Det är just det dom här barnen får uppleva i ganska många sammanhang,  inte bara barn. Det finns många gånger som jag blir tilltufsad till och med i mitt vuxen liv. Om att jag ska lägga manken till utan förmågan att.

Vet du om att unga människor med min diagnos i bland tappar allt hopp? Vet du om att unga söta flickor och pojkar som har tillgångar liknade mina ger upp och ibland till och med väljer att sluta andas? Vet du om att vissa av dom råkar väldigt illa ut?

Nej jag skyller inte min diagnos på någon och om du tycker jag tjatar så sluta för…. sluta lyssna, ta öronproppar och sjung en sång. Vissa av oss bokstavskombinationer går hela livet och känner sig utanför och helt upp åt väggarna. Vissa vränger ut och in på sig själva, för att få passa in i en mall, som inte ens finns. Dom kräver så mycket av sig själva, att de går vilse helt. Andra tappar tron på framtiden, vissa kommer inte ens in i framtiden.  Mycket handlar om att det finns flera sådana som du som är så trötta, som är så trötta så ni inte ens orkar öppna ögonen och se att det finns skillnader i samhället.

Redan innan du börjat skolan så vet vissa ungar om att de inte duger. Vissa ungar orkar inte ens till sjundeklass. Detta för att deras lärare e så trött på att ungen. Den ungas mamma berättar att det är för att Kalle inte kan sitta still, inte kan tänka lika rakt och osvängit, som dig som är trött. Jag tror att om du hade sovit en stund, vila upp dig, så att du orkade öppna ögonen. Hade du sett det lidande, det kämpande som jag tror ganska många föräldrar går igenom då de kämpar för att deras Kalle eller Stina ska bli bemött med respekt acceptans och få en ärlig chans till ett skäligt liv.

Lss säger goda levnads villkor sol tjänst lagen skäliga levnadsvillkor. Vad beträffar skillnaden så är den ytterst liten. Men den är beroende på var du bor, vem du möter och vem som är i din närhet, både på fria tider och mera måsten tider.

Innan jag fick min diagnos, så var det jag som var dum, helt obildbar om du hade frågat mig.  Idag vet jag bättre, idag ser jag att de förutsättningar som jag behövde de fanns inte.
För det saknades karta. Idag blir du trött du får vara hur trött du vill. Gör något åt din trötthet,lägg dig och sov. Själv har jag sömnsvårigheter och ibland kan det gå veckor innan jag sover en hel natt.  Så har jag haft det i hela mitt liv, även när jag var liten. Jag gör allt jag kan för att få min vardag att gå ihop ibland, har strukturer och scheman för att jag ska hålla ihop mig. Ibland är jag så trött så totalt slut i kroppen att jag får hög feber av trötthet, andra dagar får jag nöja mig med migrän. Du blir trött, jag är trött redan jag vaknar.

Min energi har jag en oförmåga att balansera i mig är det antingen av eller på.  Förut åt jag medicin, idag kan jag inte göra det. För medicinen har blivit min ovän ger mig ångest,
kramper i mina muskler och gör att jag biter ihop mina käkar så att tänderna går sönder. När jag berättar för andra att jag har ADHD, så får jag i vissa stunder försvara mig och säga:

Nej jag har inte använt droger. Eller nej jag är inte kriminell. Inte ännu i alla fall.  Vissa börjar artikulera och prata långsamt förklara på småbarnsnivå, då dom tror att det är något fel på mitt intelligens. Visst vissa saker är jag kanske svag i, men inom vissa andra områden slår jag ibland vem som helst på fingrarna.

Du säger att du är trött…. ja men sov en stund då. Nu ska jag sluta skriva för nu är jag trött. Trött på att jag reagerade i att lägga all min energi på att ge dig ett svar.Det är här jag o-hushåller med min energi. Men som alltid så bara det blev så, jag tänkte inte på det när jag började brinna.