En Klump i halsen har täppt igen och snörat runt min hals.  En sådan strålande solskensdag.  Där mitt barn går iväg lycklig och glad över en dag i  arbetsplatsprov.  Minns själv hur nervös och pirrigt det var.  Skillnaden mellan mig och mitt barn är att jag fick glänsa just denna dag.  Jag fick gå till samma sak dagen efter.  Ojdå så svårt det blir att skriva detta inlägg. Det gör förbannat ont och ilskan inom mig är en ilska av vanmakt. Inser att dagens upplevelse är bara förnamnet till vad som komma skall. Ännu har jag inte berättat det vansinniga i upplevelsen. Imorgon blir det proa-tid med pappa istället för det som var idag.

Varför?

Jo för att vuxna runt omkring mitt barn återigen misslyckats med sina arbetsuppgifter och antaganden.

Hur?

Slänger till mig själv  en dänga då jag i stunden inbillade mig att jorå det kommer att gå bra.  Telefonen ringer, pilule fröken ringer och säger jag är ledsen men……..

Jo då, vi kan vara hur djä… Ledsna som vi vill. Men vi har åter igen ännu en gång visat vem som bär huvudet för vårat ansvar och vårat misslyckanden. Jag tar till mig en del av det misslyckande som åter igen upprepar sig. Jag borde återigen lyssnat på mina onda aningar och mina små misstankar som gnagde inom mig. Jag borde tagit ett aktivare ansvar eftersom jag av erfarenhet vet att jorå så blir det oftast. Nytt oro nytt och inte lyssnat oro och inte sagt som det är-

Asperger pratar mycket. Inte en pratglad människa utan en del i asperger som kan ställa till det mycket för människor som har lite aspighet i sina egenskaper. Människor utan aspigheter saknar empati och kunskap om Asperger.  Skolan borde se sin del i detta misslyckande  Tydlighet

FYRKANTERNA

som jag pratat om så mycket. Gäller även här!

Inbillanden om att jag som lärare varit tydlig och förklarat  funktionshindret förfall långt bort, långt långt ifrån  den källa där det borde landat.

Istället låter vi återigen  vårat lilla barn återigen stå med skammen för att vi vuxna misslyckats.

Ångest och sorg bor inom mig i orden och tankarna. Men det är min ångest min sorg.

Historier har återigen upprepat sig och återigen  Glömde vi av det som var viktigt. Jag glömde av att  lita på min inre känsla, som  gnagde om att jag borde kollat upp,  känt av, tagit reda på hur,  och vilket för, bak, och om arbete som gjorts för att det skulle funka bra med praktiserandet.

Jag gjorde inte det, inte denna gången heller. Jag litade på att historian och historiekunskapen  var en kunskap, där man nu kan se att denna gången skall det lyckas, denna gången skall vi vuxna vara vuxna visa   Barnet att du , Du kan lita på oss,  DU kan lita på att vi vuxna har en plan och förberett så mycket det bara går.

Nu är det  barnet igen som betalar priset. Ännu en gång  sitter jag och skriver av mig sorg som inte hjälper ett dyft. Inte mig, inte skolan inte  och allra minst inte mitt barn. Mitt barn får återigen stå med Hundhuvudet  och uppleva att Jag duger inte.

Jag i mig är inget som duger.

Men just denna upplevelse som nu infunnit sig är inte sann, inte alls. För det är vi vuxna, återigen vi vuxna som brustit i vårt arbete,  som borde vara att stödja och hjälpa där barnet befinner sig.

Inte inbilla oss att det vi gör är bra och det räcker. För det gjorde inte det inte, denna gången heller.  Inte heller denna gången är det vi som betalar priset, utan ett litet barn som allt som oftast  faktiskt blir bekräftat i att:

han som människa inte duger i de sociala sammanhangen- som är en del av Asperger.

Idag fick vi återigen en fullständig miss, som ett barn återigen får betala priser för vi gjorde inte det vi borde gjort. Vi misslyckades men det är återigen inte vi, som får betala priset utan ett barn som redan betalat ett allt för högt pris.

Detta barn som alltid skall tränas i så många saker och lära sig så mycket som inte ens kanske aldrig någonsin kommer att flytta in, vi skall träna det i att inte ha sina funktionstillgångar och otillgångar av egenskaper av Asperger.  Där till så skall det tränas i att inte duga som människa.

Inom mig gråter flickan inom mig, hon som aldrig dög.  Men hon är inte så ung längre utan har mitt vuxna jag som tröst.

Mitt barn har inte sitt vuxna jag, som kan trösta eller sätta gränser…….

Utan han får nöja sig med sina föräldrar…..  som ännu en gång inbillade sig att jorå det kommer att funka……….

Men i morgon praoar han med sin pappa i stället!  För där kommer inte känslan “inte duga” att finnas.

För där duger han oavsett hur det blir och är ……..

Ett hederspris till våran lilla kille som Trots motstånd rycker på axlarna och förstår att det inte är han som misslyckats.

Men han som betalar Priset av vuxnas Okunskaper!

Granngården har idag förlorat två kunder  vilka är jag och min make.   De borde ha större förståelse och vara mera intresserade av att få till sig kunskap!

Fy skäms på er!!!