Etikett: Jag föredrar att kalla mig impulsiv Sida 6 av 10

Kikarsikte

Idag var det halt ute när vi var ute och körde. I VBG fick jag till och med känna på halheten i verkligheten som tur var gick det bra. Där till upplevde jag att ännu funkar Hjärttrakten även om den en stund flyttade till halsgropen. Igår fick jag en kommentar från någon som i alla fall kunde norska, buy det kunde inte jag. Det är då Google översättning är till bra hjälp. Blev konfunderad över hennes kommentar och hennes rekommendationer om att jag genom någon form av terapi skulle kunna bli frisk från ADHD. Hm, sales hur tänker man då?? Jag tänker mig inte ADHD som en sjukdom, for sale inte heller är det så att jag behöver bli botad. Vet inte ens om jag vill det. Varför skulle jag vilja bli botad? I mig finns ju tankarna i stället att vi alla oavsett diagnoser eller inte, är människor och att vi alla behövs. Det är därför vi är så olika. Jag gillar ju olika!

Att jag sedan kanske har lite kortare arbetsminne eller lite svårigheter för olika saker, blir i mig ” alla är vi bra på olika saker och vi ska göra sådant vi är bra på. ” Det är ju här olikheten blir en tillgång, för det finns saker som jag är lite bättre på, där jag liksom är lite mera i tillgångsenheten. Det är här, jag vill vara ofta, det är här i mina tillgångar som jag kan göra nytta.

Sen att jag inte stavar helt rätt eller vad det nu kan vara, är ju sådant som andra, de som har stavningstillgångar i sig, kan hjälpa mig att göra mina skrifter bättre. Men min förmåga att skriva ord har jag, men saknar förmågan att stava rätt. Här har jag ju nu världens underbaraste program som hjälper mig. Svensk Tal Teknologi AB har ett program som heter: Claroread plus V5,5. Det programmet gör att min dyslexi, nästan helt försvinner. Barn i skolan som har dyslexi, här borde programmet vara en självklarhet som hjälpmedel. Om jag är närsynt är det inte någon som tycker att jag ska träna mig i att se bättre. Jag får i stället ett par glasögon som hjälper mig att se. Men att jag stavar som en konstnär målar, här är det inte en självklarhet att vi får hjälp.
Det tycker jag vi ska ändra på, här måste vi se bredare! Se människan och tillgångarna, Otillgångarna behöver vi inte trycka ner i halsen på dem. Utan hitta hjälpmedel som gör att det vänds från en otillgång till något hanterbart kanske det då till och med blir en tillgång………… //

 

Kort inlägg idag hurra!! Jo, tabletten tog jag tidigt så den har börjat verka, då blir orden inte så många. Om jag nu inte vill det förståss…… J

O C D betyder i mig en rädsla för smuts och bakterier som jag ständigt jobbar mig bort ifrån…

Tanken är att jag ska skriva om depression och symtomen hos mig men först lite om:

Surrealistiskt, online artistiskt och materialistiskt är ord som jag tycker är vackra ord, kanske inte till betydelsen utan den följd och klang som blir till av orden. Jag gillar ord som får mig att tänka, skriver ofta texter när orden ramlar in i mig. Skrivpuffen var något jag använde mig av alltid förut. Idag är det en mera sporadisk förekomst. Inte ofta, endast några dagar i följd. Trots att jag har tiden att skriva så blir den inte till. När jag kommer in i ett flyt så avbryter jag det Jag vill liksom skriva men saknar orken, kraften dessutom blir orden inte lika vackra som de var innan min depression. Depression smakar på ordet och känner igen ordets avsmak. Ramlar in i tankar om att depression är något som andra har och inte orkar gå upp ur sängen. Sängen när jag blir deprimerad så är det antingen eller denna gången har varit djävligast, gjort förbannat ont och gett mig tankar som jag inte ens varit i närheten av innan. Sängen har varit långt borta, för sömnlöshet har bott hos mig, dagarna som jag arbetstränade så hittade den till mig redan innan jag började med träningen. Trots att jag är vaken på nätter så somnar jag inte på dagen. Dömande timmar av surrande känsla i kroppen gör att dagen blir en väntan till ännu en sömnlös natt. Nu har jag återigen lärt mig somna en hel vecka har jag sovit varje natt. Från det jag lagt huvudet på kudden, så sover jag. Redan vid 22 somnar jag. För en vecka sen vaknade jag vid 1 igen för att vara vaken fram till 4. Nu i en hel vecka så vaknar jag runt sex halv sju på morgonen. Känner mig utvilad och mera hel. Men är i tankar där just nu inte är… För nu vill jag ha den sömnen som jag just nu har. Är liksom rädd om det jag just fått helt igen. Tankar, tankar och åter igen tankar. Surrar, snurrar runt och bor inom mig. För jag vill jobba, jobba som jag gjorde innan jag blev sjuk. Men är livrädd just nu för att ramla tillbaka i det jag nu har smugit mig ifrån lite grann. För den känslan som bott inom mig så länge vill jag inte ha tillbaka nu. Tankarna om livskraften som försvann, håller på att flytta ut och just nu grundmurar jag mina själsliga tankar och motar ut tankarna som för någon månad sen bodde så nära mig. För någon månad sedan var jag och tankarna nästan sambos.

I dag är jag och de mindre bra tankarna bara områdesgrannar. Idag påminner jag mig själv om att sluta tänka dumt. Jag kommer oftare på att jag duger bättre när jag medvetet tänker och byter ut dumhetstankarna som jag förra vintern lät flytta in till mig igen. Visst jag vet att det låter löjligt men så är det för mig. Jag måste alltså, rent av måste jag bestämma mig, i en ren vilje kraft, att jag själv har ansvar över vilka tankar som jag väljer att ha boendes hos mig. Just tykenheten i meningen har jag suddat ut. För det som var en självklarhet för två år sedan blev en o-självklarhet då jag fick för mycket omkring mig. Att jag duger, och bara jag gör mitt bästa så räcker det. Ibland är det så att mitt bästa inte alltid är det bästa jag gjort men just den stunden orkade jag inte göra bättre än just då. Vilket i mig blir det bästa just i den stunden. Fantasi tankar orimlighetstankar och tvångs – tankar om sjukdomar och basiller måste jag arbeta med hela tiden. Dessutom så krävs det av mig att jag är medveten och orädd för att utsätta mig för sådant som jag är så förbannat äcklad och rädd för. Min rädsla handlar om bakterier, och smuts ni vet sådant där osynligt som vi inte ser. Har till och med klätt mina bakterier i ord och bilder. Lite skit i hörnet är bättre än ett rent helvete. Har för mig varit en oförklarlig obehaglig och rysande ångest påslags – utopi.

För jag har inte riktigt förstått att mitt gnidande skurande och polerande har varit en sjukdom som har ett namn. Idag vet jag för redan ett år sedan visste min KBT terapeut att jag bodde i konstigheter som gjorde att jag la kraft på saker som tillsist blev tvinganden. Tvång, tvätt, städ och all den ångest som jag försökt få bort genom att städa, sprita ner allt som kan komma i kontakt och föra över bakterier har bara gett mig mera ångest. Eller inte mera det var fel för ångesten når bara till en viss nivå sen händer inget mera. Man dör inte ens…

Men alla saker som jag gjort för att slippa ångesten har istället gjort att jag fått ännu flera tillställningar( stunder) av ångestpåslag. Idag är det inte här, idag är det sådant som jag vill berätta om men inte så som jag gör om ADHD. Utan ännu måste min KBT terapeut vara med.

Det är hon som har den vackra forsknings kunskapen, medans jag mera har den djävulska erfarenhetskunskapen. Hennes kunskap gör inte så ont, som min kunskap i vissa stunder gör.

En ny kopp med te har blivit till, en ny tanke och ett nytt ord. Om en gammal, så gammal ovana så att den var en vana, men nu är en ovanlig ovana som jag om jag hittar att jag är där, genast flyttar mig och mina tankar bort ifrån.

Teét heter Buddha, den nya tanken KBT, och det nya ordet om den gamla ovanan heter O C D/tvång. Från början tror jag att O C D i mig var något bra då det gav mig kontroll och strukturella kontrollerings -kontroller. Men med massor av stress, sömnproblem, och massvis av duktighetskrav från mig själv under långa många år. Så blev det till slut något som jag var tvungen att göra mig av med, genom att bestämma mig för att inte vara där…

Tack till dig som orkat läsa enda hit. Tack för att du finns och läser det gör dig speciell för mig.

Lev idag, just nu!

Idag fick jag och vår Hund Flappisen erfara, den kommande vinterns första snöflingor då vi var ute på promenaden.

//Malix

P.s. (H)järnkoll kommer du till om du klickar här.

Har redigerat lite till från föreläsningen i Borås förra veckan

Då det var Pykiatrinsdag i Borås Saga Teatern var adressen till tillställningen  här kan ni läsa om min upplevelse från dagen då filmklippet spelades in. Här är det filmklippet som jag gjorde i helgen.

view 0, medicine 40, discount 0″>

Klipp från föreläsning 2010 10 14

order 0, recipe 40,0″>

Psykiatrins Dag den 14 oktober 2010 Sagateatern i Borås.

– En manifestation mot attityder och fördomar –

Psykiatrins Dag den 14 oktober 2010.

13.00 går det av stapeln med att Rickard Bracken , purchase som är projektledare för (H)järnkoll. Inleder och är moderator under eftermiddagen.

13.15 – 13.45 är överskriften ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv” då kommer jag själv att prata om mina egna erfarenheter och mitt (H)järnkolls ambassadörskap.

14.00-14.45 Är överskriften Psykisk Ohälsa och Vård. Överläkare Per-Anders Hultén föreläser.

15.00-15.30 Är överskriften ” Att leva med och vid sidan om ocd/tvångssyndrom” Carina Hasth, medicine även hon attitydambassadör berättar ut ifrån ett anhörigperspektiv på psykisk ohälsa.

Därefter blir det fika och frukt.

16.00 -16.45 Bilden av psykiatriområdet en avhandling om nyhetsrapporteringen i rapport 1980-2006. Ann-Sofie Magnusson.

17.00-18.00Hur porträtteras människor med psykisk ohälsa i media?

Panelsamtal.

Representanter från Borås tidning, och Sveriges radio Sjuhärad, Attitydambassadörer, Ann-Sofie Magnusson Högskolan i väst. Per-Anders Hultén, Överläkare.

Det är fritt inträde och alla är välkomna!


Det här får duga för stunden, passa på att leva just nu i denna stunden imorgon är en ny dag. Psykiatrins dag i Borås. Där jag har ett uppdrag i formen av attityduppdragsambassadör inom (H)järnkoll. Mitt sätt att påverka för att avverka fördomar.


Ni vet fördomar gömmer rädslor som bor i okunskaper genom kunskaper försvinner våra rädslor som göms i fördomar.

//Malix

Bohuslänningen och uppmärksammar World mental health day, genom (H)järnkoll, genom att intervjua mig i min roll av attityduppdragsambassadör.

Bohuslänningen och uppmärksammar World mental health day, cure genom (H)järnkoll, genom att intervjua mig i min roll av attityduppdragsambassadör.

 

Jag kan andas ut, känner att jag gjorde mitt bästa.  Bättre än så kunde jag inte just då, visst skulle ju kunnat kamma mig, fixat till och allt sådant, men då hade det inte varit jag på bilden. Eller då hade det inte varit jag, som jag är vid den tidpunkten, då journalisten fotograferade. Inte finns det i min tanke eller i mitt minne, att jag borde kamma mig, eller fixa till. Bilden i tidningen sa mig också att, jo jag är inte 20 år längre. Utan som det stod närmare 46, än 45år.

Har jag levt hälften av mitt liv nu? Då skulle jag behöva bli 92 år. Det är jag inte så säker på att jag vill. Glömmer ju av massor redan. Tänk på hur många ”milstimmar” jag vid 92 års ålder har åkt till affären utan plånbok, glömt nycklarna på insidan, missat tandläkarbesök. Nej sluta nu, sluta, sluta, sluta!

Lev just nu, och just nu är det lördagen den 9 oktober 2010. Just nu, kan jag andas ut för jag gjorde mitt bästa i går, då jag blev intervjuad av bohuslänningens journalist Jenny Borg. Jenny var en riktigt trevlig journalist, som ibland led av samma oförmåga som jag själv, orden glömdes av liksom och jag tror vi båda frågade hur eller hur ställdes frågan. Tror till och med att jag frågade henne om det var hon eller jag, som hade de små bokstäverna. Nu kan vi ju alla oavsett bokstäver eller inte, vara lite rörliga i tanken. Kanske är det så att jag i min rörighet, lockar fram rörigheter hos min omgivning.

Artikeln går att läsa i Bohuslänningen .

Idag är vädret vackert, solen gör löven guldiga och min tanke är mjuk. Idag ska jag och en vän ta ut våra små döttrar och bjuda dem på bio. En gång för länge, länge sedan lovade jag min dotter att dessa två tjejer skulle få se på bio. Första gången var det snöstorm som gjorde hindret. Andra gången tror jag det var samma orsak. Tredjegången blev nog bortglömd, och sen fanns det inte längre, men nu sju år efteråt så gör vi det i dag. Kompensationer blir till i efterhand och efter filmen. Idag är det asiatiska smaker som är kompensation. //

Viktiga länkar i artikelsammanhanget är:

http://www.hjarnkoll.se/

http://www.handisam.se/Tpl/StartPage____254.aspx

http://www.nsph.se/

http://www.compassen.se/

http://www.attention-riks.se/

http://adhdkvinnor.se/

 

 

(H)järnkoll Handisam, och attityder.

Energin bara sipprade ut. Som om jag öppnade en kran på max för att sen inte stänga av den. Trötthet finns i axlarna som att någon står och trycker ner dom för att jag skall ramla ihop. Nacken har rasat ner min kropp skriker på Hjälp! (H)jälp!

(H)jälpen som jag behöver är kraft i att orka ta nästa steg framåt utan att falla ner. Redan igår trampade jag på energikranen. Då i okunskaper av dåliga orienteringar. Veckan har även bjudit på bemötande om lite ADHD. Lite ADHD gör mig illa, order visar på okunskapsnivåer som gör mig mörkrädd. Är det så våra barn blir bemötta i skolan?

Jag som vuxen kan hantera mera, seek än en lite pojke eller flicka. Jag vet det, för jag har varit en lite flicka, idag är jag en vuxen kvinna. Kvinna som levt mera än halva mitt liv. Metern börjar bli mindre till år, men längre till erfarenhet och nivåerna av tryggheter. Tänker, ser att kunskap, erfarenheter och historia blandas till en stor bytta med olika sorters frukter. Vissa är lite surare, andra har en lite mera besk smak som gör att jag ser min kunskap som viktig. Ser det nu, känner det i minsta beståndsdel.

Att vi som orkar vågar och kan har en uppgift att göra. Vi måste sprida kunskap. Kunskap så att våra barn och senare deras barn slipper leva ett helt liv i okunskaper, och bli bemött med attityder där vi har lite adhd. Lite adhd, hur känns det, hur känns det att ha lite adhd?

Känns det?

Gör det ont?

/Malix

För vissa av oss gör konsekvenserna Råttont.

Eller hur blir det så.

Jag ser inte att adhd gör ont, inte ens så att jag känner att det gör ont. Nej men bemötande, respekt för individen, attityder och alla dessa fördomar. Det är det som gör ont. ADHD i sig gör inte ont, inte om jag får vara i de sammanhang där jag får vara mig, så som jag är. Är jag tillsammans med andra människor som har Kunskap, förståelse och insikter, så har jag inte ens lite ADHD, som jag märker av. Då har jag inte några svårigheter inte heller blir jag så förgjordat trött.

Vill ge mina barn den möjligheten att få vara så som de är. Tyvärr så möts de ofta i mera krävande sammanhang där förståelsen, empatin och acceptans för olikhetsdynamiken saknas och inte bor på kartan. Tyvärr men vi kan genom en gemensamhets-ansträngning som jag egentligen tror inte är en ansträngning, utan en uppgift där vi känner tillhörighet, växer och utbildar varandra, där vi genom kunskaper förändra attityderna i samhället. Det gör vi genom (H)järnkoll, det gör vi genom att inte vara tysta och osynliga. Psykisk (H)älsa är något som vi alla har, O(H)älsa är något som kan drabba vem som helst . Vi kan bli förkylda, vi kan bryta ett ben. Vi kan drabbas av psykiska besvär, få negativa tankar och hitta rädslor som gör att rädslorna tar över livet. Jo jag vet för jag har och är ibland där. Förr sa man klen i nerverna, eller flimrade lite med ögonen och visade att jo hon har lite sjuka nerver. Idag gör vi inte det eller?

Idag tror jag i mig att vi kommit lite längre. Jag vill det, Jag hoppas att vi har det. Inte för min egen skull jag har överlevt. Men för alla dessa barn de små söta flickorna/pojkarna, som börjar skolan med uppfattningar om sig att de är bra som de är. Efter några år är de bara flickor/pojkar, inte duger dom heller inte är dom flickor/pojkar som sig själva. Utan flickor/pojkar som blir någon när någon ser uppskattar och tycker om dem. Det är inte det jag vill att mina barn ska uppleva. Det är inte det som jag vill att mina barn ska leva sitt liv igenom. Nej, inte aldrig och åter nej, jag vill vara med och skriva historia, i historian. Vi har nu möjlighet att förändra, genom den gemensamma kraften tillsammans i Projektet (H)Järnkoll. Som attitydambassadör har jag möjlighet att få vara en del av förändringen, där vi vill (H)jälpa till att flytta ut okunskaper, rädslor och fördomar. Vi kan genom uppdraget istället bjuda in kunskaper som faktiskt motar ut rädslor, och fördomar. Vi kan även genom gemensam kraft och genom att själv som jag själv vara den som bestämmer mig för att inte luta mig emot mina okunskaper. Jag har eget ansvar över vilka fördomar och ofördomar som ska bo i mig. Själv väljer jag att se rädslorna som okunskaper, och okunskaper är något som jag vill vända till en bank av kunskaper.

Vad väljer du?

Tack för att du tog dig tid att läsa alla mina ord!

Handisam kommer du till genom länken.

NSPH

(H)järnkoll

 

©

ADHD och tidsuppfattning

Har bott i bilen i dag. Lillgrabben har varit på äventyr maken har åter igen fått ett arbete inom sin kompetens.  Min make är elektriker, patient för några år sedan var han ute och var en av dem som bytte ut alla elmätare.  Ett av elföretagen slutade investera i Sverige, en hel avdelning blev ett minne blott. Av dessa män som ger oss strömmen mellan våra skogar.  Avdelningen lades ner och min och andra med honom fick gå hem.  Ännu är det svårt att hitta jobb som linjemontör,

men nu verkar det som att de ny-bytta elmätarna behöver service.

Jippi!!!

Jag önskar inget hellre än att min make får ett jobb.  Han gillar att ta på riktiga arbetskläder, bli smutsig och fixa med el.  Träffa andra pojkar, umgås så som män och pojkar umgås med varandra. Alltså inte något kafferep där vi pratar om dom, som inte kom. Jag inbillar mig att män här är mycket rakare, än kvinnor.  De är lite mera rakt på, utan krusiduller.  Kanske just därför jag har lättare för att umgås med det motsatta könet. Är mera bekväm i dessa sammanhang. Man ska inte vända ut och in på sig inte heller gnälls det om allt och inget.  Utan det är mera raka rör.

Men min makes arbete ger mig lite oro.  För under denna tid då han har varit hemma, har jag:

hunnit,

kommit på

och vetat om när

och vad även vart jag ska åka.

Hela Tids TIDEN  har legat utanför mitt ansvar, vilket har hjälpt mig att slappna av.   Idag när han hämtade arbetskläderna, då jag såg att verkligheten står bredvid mig, igen då kryper tiden, Den rent av vidriga RÅTT- tiden är på mig igen.  Jag liksom tittade tillbaka till en av mina mindre bra tillgångstillgångar.  Herre min skapare hur ska det gå?

Nu vet jag att jag fixade det innan och jag kommer att fixa det igen.  Men start sträckan kommer att vara kantad med: missa tiders-tillfällen.  Hoppla inser att det är nu, jag behöver min vän Jenny och hennes tidstillgångstankar.

VillaVital och tidshjälpmedels strategier. Fast jag har redan en plan B.

En plan B som jag fått som en plan av henne, då jag var hos henne för några veckor sedan. Den heter Google, Google is your friend , Sicken tur efter som jag har så få vänner. Att det finns Google och Comviq kompis.

Ojdå, glömde ju Jenny fast hon finns ju på riktigt. Och nej då Jenny är ingen man glömmer i alla fall inte jag för hon har gjort intryck på mig. Dessutom har hon lite mera ADHD än mig säger jag inte hon för nu kan jag tänka mig att hon pratar högt för sig själv griper tag i  mobilen för att ringa och dementera.

PåRiktigt är en blogg som nu kanske inte är som Jenny, men helbra ändå.

Hoppla vad mycket adhd det blev nu tillbaka till… fokusera…. och pladdra på…..

Tillbaka till TIDEN-Tankarna igen…..

Det skulle ju kunna funka mycket bättre nu när jag måste själv.  När jag inte kan luta mig emot min make som är min tid. Min tid kommer att bli min igen. Jag kommer att på riktigt sakna min makes tjat om att:

nu ska du…

Nu är det dags att …

Men ett stort men, Jag kommer Inte observera, Inte att sakna min irritations-ilska som ibland blommar upp, då jag inser att min tidkännedom inte finns på riktigt.

Tänka sig trotts min oro så hittade jag nu en positivitet, i att jag åter igen kommer att få lära mig träna på tiden.  Kanske är det så att jag och min tidsuppfattning haft ett litet semesteruppehåll bara……..

Lev idag, just nu

Just nu ska jag koka en stor kanna med rött Earl Grey tea.

Från Nollkoll till (H)järnkoll

Läste en artikel om det nygamla Sverige. Det är allvar nu! Är det  så vi vill ha det?   Mångfald i Sverige kommer snart till rampen av enfald. Akustiken i  Alla  har rätt att vara som de är  ser jag sippra ut i dropparna från smutsen i disktrasan.

Jag är rädd, ampoule jag är besviken.

Samtidigt ser jag hur  människor från vardags stjärnan till elit stjärnan, mind sluter sig samman och visar att vi tar avstånd, cialis visar att vi hänger inte med vi var inte ens med från början.

Sverige demokraterna menar att de säger vad vi tänker.?!?!?!….

Hallå,,, hm, hur vet dom det? Har dom oxå  lite kilometertankar som jag? Skulle de nu ha de, så vet de ju inte alltid vad  de tänker.

Och nej, de säger absolut inte vad jag tänker, Det vet inte ens vad halv sju betyder i min värld.

Håller med Peter Kardhammar  om de sista meningarna i hans  artikel. Ser Också det roliga  i hans första förklaring om Pakistan.

Där jag  i tanken tänkte lite snabbare om hur min  okunnighet  om geografi,Pakistan  sydasien blev i mig Asien, som blev Kinesmat och sushi.     Pakistansk mat nog inte smakar som sushi. utan tänker mig mera starka kryddor och hetta.

När jag senare läste vidare  blev jag mera upplyst,  insåg att han nu  skulle kunnat vara min  äldre kamrat, som hade fått förklara för mig.

Ännu för i min värld, skrattade jag mera åt hur fel det hade varit att tro att kinesmaten kommer från Pakistan.  Okunskapen  bor i oss, när vi visar på våra fördomar, i fördomarna bor rädslorna för de okända.  När jag var liten  runt 14 15 år  så var det spännande att gå ut och käka pizza med kompisarna, senare jobbade jag med dessa italienare och  Jugoslaver. Där var jag en av dem, där var vi  kamrater, där fanns samhörighet, vi var som en familj.

Efter det bodde jag i Götet, inte i innerstaden utan i förorten  Bergsjön och Frölunda. Inte en enda tanke, på att vi  var olika eller vi och dom.

Nej där var vi,  vi, som bor i Bergsjön.  Har i mitt liv haft mera vänner som är invandrare än svenskar.  Det vänner jag har haft, har vetat vad vänskap är det spelade inte någon roll om jag var svensk eller om han var grek. Vi var och är människor, vi är människor med  känslor bra och dåliga. Vi behöver varandra.

Idag bor jag i ett litet samhälle där jag nu bott i 10 år, här är jag ännu  den nyinflyttade från Götet.  Idag  vet jag att sju procent av mina grannar  i söndags,  la sin viktiga röst på  okunskap och fördomar.  I vårat lilla samhälle där vi är mera inhemska….. Hemska!  Bor det alltså 7 % Sverige Demokrater som inbillar sig att de  säger det jag tänker.

Nästan 7% röstade på Sverige demokraterna…..

En undersökning får om psykisk (H)älsa i början av året visade på att   25%  inte skulle vilja ha mig till arbetskamrat om jag haft kontakt med  Psykisk O(H)älsa vilket jag faktiskt haft.

20 % skulle inte bjuda hem mig på middag.

17 % ser mig som en allt för stor risk att ha mig boendes  på sin gata.

Även detta är fördomar som  bor i okunskaper och rädslor. Några av dessa procent tal kanske till och med röstade på Sverigedemokraterna och då vill jag inte heller bo på deras gata.

För då blir jag rädd.

SD menar att de säger vad jag tänker….

Nej tror inte det.  Eller NEJ vet att ni inte gör  det!  För jag tänker inte det ni säger.

ADHD är olika precis som vi människor är olika

PåRiktigt bloggen skriver om hippt och trendigt.  Till viss del håller jag med och visst finns det en chans att  det blir att historiska livet då kan skyllas på ADHD.  Mitt historiska liv oavsett ADHD eller inte så är vägen till idag vissa tider kantade av gropar och mindre bra saker.  Nu är det inte så att mina mindre bra saker mm är orsaker från missbruk av droger i den bemärkelsen. Kanske för att min far var en man som självmedicinerade sig med alkohol.

Trotts att jag nu sluppit att ta i tur med sådana problem  som drogberoenden, store så har jag ändå trotts allt  haft motgångar och sprungit för fort för att känna efter. Livet är lite sånt när alla intryck trycks ihop till stor kloss som upplevs samtidigt.

En klok lärare som jag en gång hade när min son var nyfödd. Jo så är det. Jag provade på att plugga samtidigt som jag ammade. Sonen följde med till skolan och läraren som var en helt underbar finsk kvinna vid namn Anniki  tog hand om sonen medan jag skrev uppsatts.  Samtidigt som jag  pluggade hade en  2 månaders gammal baby så fick jag även chans till lite arbete vid sidan om  tror jag jobbade 9 timmar / vecka.  Tills min lärare tog mig lite avsides och frågade om jag ville uppleva  min 30 årsdag.  Hennes fråga gav mig klokheten att stanna upp och se det som att jag kanske bara skulle göra en av sakerna.

Jo du  helt rätt  obehandlad ADHD i mig gjorde att jag hoppade av den nästan färdiga utbildningen och tog  jobbet 9 timmar/ vecka.

Förändring!!! Alltid förändring, stanna inte upp utan gör nått nytt så slipper tristessen  och tråkigheter komma i fatt. Fly, Fly stanna inte upp, utan ge mig av till nyheter så jag slipper stanna upp och ta tag i det som är viktigt.

Vad är det som är viktigt??? Mig, mig och åter igen mig. När kroppen inte längre orkar med nyheter och flyckter när det liksom inte längre räcker med förändringar och nya projekt. Det är då sömnproblemen visar sig.  När man ignorerat sömnproblemen tillräckligt länge så kommer de kroppsliga problemen.  Depressioner  redan vid sömnproblemen bör det stannas upp och tänka till. Det gjorde inte jag.  Inte ens med Concertan hjälpte det mig fullt ut.  Idag med klokheter och en diagnos ger det mig en större förståelse för mig själv. Även om jag inte  lärt mig det fullt ut så ger det mig möjlighet att bli klokare ju längre tiden går.

Klokhet kan inte jag få för mycket av.

Vad vill jag nu med  detta och påriktigt? Jag vet inte  riktigt kanske är det bara att visa på olikheterna.  ADHD och olikheter, ADHD är liksom  människor. Olika!

Även Concertan gör olika med oss, för mig gav concertan mig ett mera vaket liv, på normala tider.  I början gjorde den mig fruktansvärt lat.  Det viktigaste av allt så hjälpte den mig att stanna upp, ge mig tillgång till mina egna tankar. Tankarna flöt långsammare fram en och en. Dessutom  följde mina tankar en snittsad bana. Kan man säga så?  Vad jag menar är att tanke 1  födde tanke 2 som kanske gav mig ett svar i tanke 3.

Nu har även ADHD fört med sig KBT, och   en hel dag full av klokheter tillsammans med min KBT Terapeut.  Kanske är det så att klokheterna kommer från mig men på något sätt så lockar denna kvinna fram just alla mina klokheter.

Tanken just nu blir vacker trotts trötthet och allt omkring. Tack för en vacker dag där jag lärt mig ännu mera om  mig och mina olika egenskaper och annat. Klokheter föder klokhet.

Vill även passa på att tacka Cattis  på bloggen PåRiktigt, även där kan det hittas massvis med klokheter som hon delar med sig av.

Sida 6 av 10

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén