Etikett: Jag föredrar att kalla mig impulsiv Sida 6 av 10

Idag var det halt ute när vi var ute och körde. I VBG fick jag till och med känna på halheten i verkligheten som tur var gick det bra. Där till upplevde jag att ännu funkar Hjärttrakten även om den en stund flyttade till halsgropen. Igår fick jag en kommentar från någon som i alla fall kunde norska, buy det kunde inte jag. Det är då Google översättning är till bra hjälp. Blev konfunderad över hennes kommentar och hennes rekommendationer om att jag genom någon form av terapi skulle kunna bli frisk från ADHD. Hm, sales hur tänker man då?? Jag tänker mig inte ADHD som en sjukdom, for sale inte heller är det så att jag behöver bli botad. Vet inte ens om jag vill det. Varför skulle jag vilja bli botad? I mig finns ju tankarna i stället att vi alla oavsett diagnoser eller inte, är människor och att vi alla behövs. Det är därför vi är så olika. Jag gillar ju olika!

Att jag sedan kanske har lite kortare arbetsminne eller lite svårigheter för olika saker, blir i mig ” alla är vi bra på olika saker och vi ska göra sådant vi är bra på. ” Det är ju här olikheten blir en tillgång, för det finns saker som jag är lite bättre på, där jag liksom är lite mera i tillgångsenheten. Det är här, jag vill vara ofta, det är här i mina tillgångar som jag kan göra nytta.

Sen att jag inte stavar helt rätt eller vad det nu kan vara, är ju sådant som andra, de som har stavningstillgångar i sig, kan hjälpa mig att göra mina skrifter bättre. Men min förmåga att skriva ord har jag, men saknar förmågan att stava rätt. Här har jag ju nu världens underbaraste program som hjälper mig. Svensk Tal Teknologi AB har ett program som heter: Claroread plus V5,5. Det programmet gör att min dyslexi, nästan helt försvinner. Barn i skolan som har dyslexi, här borde programmet vara en självklarhet som hjälpmedel. Om jag är närsynt är det inte någon som tycker att jag ska träna mig i att se bättre. Jag får i stället ett par glasögon som hjälper mig att se. Men att jag stavar som en konstnär målar, här är det inte en självklarhet att vi får hjälp.
Det tycker jag vi ska ändra på, här måste vi se bredare! Se människan och tillgångarna, Otillgångarna behöver vi inte trycka ner i halsen på dem. Utan hitta hjälpmedel som gör att det vänds från en otillgång till något hanterbart kanske det då till och med blir en tillgång………… //

Kort inlägg idag hurra!! Jo, tabletten tog jag tidigt så den har börjat verka, då blir orden inte så många. Om jag nu inte vill det förståss…… J

Energin bara sipprade ut. Som om jag öppnade en kran på max för att sen inte stänga av den. Trötthet finns i axlarna som att någon står och trycker ner dom för att jag skall ramla ihop. Nacken har rasat ner min kropp skriker på Hjälp! (H)jälp!

(H)jälpen som jag behöver är kraft i att orka ta nästa steg framåt utan att falla ner. Redan igår trampade jag på energikranen. Då i okunskaper av dåliga orienteringar. Veckan har även bjudit på bemötande om lite ADHD. Lite ADHD gör mig illa, order visar på okunskapsnivåer som gör mig mörkrädd. Är det så våra barn blir bemötta i skolan?

Jag som vuxen kan hantera mera, seek än en lite pojke eller flicka. Jag vet det, för jag har varit en lite flicka, idag är jag en vuxen kvinna. Kvinna som levt mera än halva mitt liv. Metern börjar bli mindre till år, men längre till erfarenhet och nivåerna av tryggheter. Tänker, ser att kunskap, erfarenheter och historia blandas till en stor bytta med olika sorters frukter. Vissa är lite surare, andra har en lite mera besk smak som gör att jag ser min kunskap som viktig. Ser det nu, känner det i minsta beståndsdel.

Att vi som orkar vågar och kan har en uppgift att göra. Vi måste sprida kunskap. Kunskap så att våra barn och senare deras barn slipper leva ett helt liv i okunskaper, och bli bemött med attityder där vi har lite adhd. Lite adhd, hur känns det, hur känns det att ha lite adhd?

Känns det?

Gör det ont?

/Malix

För vissa av oss gör konsekvenserna Råttont.

Eller hur blir det så.

Jag ser inte att adhd gör ont, inte ens så att jag känner att det gör ont. Nej men bemötande, respekt för individen, attityder och alla dessa fördomar. Det är det som gör ont. ADHD i sig gör inte ont, inte om jag får vara i de sammanhang där jag får vara mig, så som jag är. Är jag tillsammans med andra människor som har Kunskap, förståelse och insikter, så har jag inte ens lite ADHD, som jag märker av. Då har jag inte några svårigheter inte heller blir jag så förgjordat trött.

Vill ge mina barn den möjligheten att få vara så som de är. Tyvärr så möts de ofta i mera krävande sammanhang där förståelsen, empatin och acceptans för olikhetsdynamiken saknas och inte bor på kartan. Tyvärr men vi kan genom en gemensamhets-ansträngning som jag egentligen tror inte är en ansträngning, utan en uppgift där vi känner tillhörighet, växer och utbildar varandra, där vi genom kunskaper förändra attityderna i samhället. Det gör vi genom (H)järnkoll, det gör vi genom att inte vara tysta och osynliga. Psykisk (H)älsa är något som vi alla har, O(H)älsa är något som kan drabba vem som helst . Vi kan bli förkylda, vi kan bryta ett ben. Vi kan drabbas av psykiska besvär, få negativa tankar och hitta rädslor som gör att rädslorna tar över livet. Jo jag vet för jag har och är ibland där. Förr sa man klen i nerverna, eller flimrade lite med ögonen och visade att jo hon har lite sjuka nerver. Idag gör vi inte det eller?

Idag tror jag i mig att vi kommit lite längre. Jag vill det, Jag hoppas att vi har det. Inte för min egen skull jag har överlevt. Men för alla dessa barn de små söta flickorna/pojkarna, som börjar skolan med uppfattningar om sig att de är bra som de är. Efter några år är de bara flickor/pojkar, inte duger dom heller inte är dom flickor/pojkar som sig själva. Utan flickor/pojkar som blir någon när någon ser uppskattar och tycker om dem. Det är inte det jag vill att mina barn ska uppleva. Det är inte det som jag vill att mina barn ska leva sitt liv igenom. Nej, inte aldrig och åter nej, jag vill vara med och skriva historia, i historian. Vi har nu möjlighet att förändra, genom den gemensamma kraften tillsammans i Projektet (H)Järnkoll. Som attitydambassadör har jag möjlighet att få vara en del av förändringen, där vi vill (H)jälpa till att flytta ut okunskaper, rädslor och fördomar. Vi kan genom uppdraget istället bjuda in kunskaper som faktiskt motar ut rädslor, och fördomar. Vi kan även genom gemensam kraft och genom att själv som jag själv vara den som bestämmer mig för att inte luta mig emot mina okunskaper. Jag har eget ansvar över vilka fördomar och ofördomar som ska bo i mig. Själv väljer jag att se rädslorna som okunskaper, och okunskaper är något som jag vill vända till en bank av kunskaper.

Vad väljer du?

Tack för att du tog dig tid att läsa alla mina ord!

Handisam kommer du till genom länken.

NSPH

(H)järnkoll

©