Igår blev det inget blogginlägg. Jag glömde helt enkelt av det. Eller kanske var det snarare orken som smög iväg. Morgonen såg ut som vanligt – en kopp kaffe i soffan, stilla tankar som virvlade runt bland både allt och inget.

När huset vaknat till liv och alla gått iväg, gick jag ut för att hänga upp tvätt. Solen lös med sin frånvaro, men det fanns en tillstymmelse till ljus bakom molnen. Jag tog med mig min stickning och satte mig i hammocken. Där tänkte jag börja dagen långsamt. En kaffe i handen, stickningen i knät – sådär som jag tycker om det.

Trädgårdshandskar som viskar om ansvar

Men så la jag också ut trädgårdshandskarna på trappan. Ifall att. Det var en dum idé – för jag hade ju lovat mig själv att inte göra något trädgårdsrelaterat. Ändå låg de där, nästan som om de pratade med mig.

Efter en liten stund gav jag upp. Ryggen kändes ändå ganska okej, så lite kunde jag väl göra? Jag plockade fram skottkärran, tog på mig handskarna, och bestämde mig för att ta tag i det där skämsprojektet som stirrat på mig i tre års tid.

ADHD och alla dessa löften

Jo, jag lovade mig själv att bara hålla på en kort stund. Det säger jag ofta. Speciellt när det gäller sånt som kroppen egentligen inte riktigt vill vara med på. Men – där stod jag plötsligt med skottkärran, redo att möta ogräset i häcken vi planterade för fyra år sedan.

Jag satte mig ner, försiktigt, för att inte böja ryggen för mycket. Tänkte ta det värsta ogräset. Det som är borta, är borta – ungefär så gick tankarna. Det gick riktigt bra. I ungefär fem minuter.

Från fem minuter till tre timmar

Sen var jag igång. Rötter, ogräs, nästan hela buskar – inget var säkert. Jag bytte sittställningar för att spara ryggen. Skottkärran fylldes snabbt.

Och där stod maken när han kom hem från jobbet. Han sa något klokt i stil med: ”Kanske bra att sluta i tid?” Men vid det laget hade min ”kortare stund” redan blivit tre timmar.

Idag är ryggen, axlarna och nacken mer än möra. Halva häcken blev klar. Bara resten kvar. Frågan är – kommer det vara halva kvar om ett år? Eller tre? Ingen vet. Men jag ska aldrig säga aldrig. Kanske, bara kanske, går jag ut igen och gör ytterst, ytterst lite. You never know.

ADHD och de där ”små” lovningarna

Det är här min ADHD kommer in i bilden. För det jag lovade mig själv – att bara ta en kort stund – blev snabbt något helt annat. ADHD för mig handlar bland annat om att det kan vara svårt att stoppa när något väl börjat. Jag satte mig försiktigt, tänkte ta bort det värsta ogräset, men fem minuter senare var jag i full gång och försökte dra upp både rötter och buskar. Fokus helt och hållet på uppgiften. Kroppen protesterade, men jag fortsatte. Jag glömde helt tid och smärta. Klassiskt ADHD-hyperfokus.

Kenneth – vår nya hjälte i trädgården

På tal om trädgård. Jag har tjatat om en robotgräsklippare i åratal. Maken har alltid sagt nej – han behövde ju motionen.

Men nu har vi äntligen inhandlat en! Och vet ni vad? Det är ett rent nöje. Maken följer lilla Kenneth, som vi döpt honom till, både i appen och i verkligheten.

Igår, efter mitt ogräsmaraton, stod vi tillsammans på altanen och tittade när Kenneth kämpade sig fram genom gräset. Han har redan klippt fem eller sex gånger sedan i söndags.

Hur ofta klipper din robot gräset?

Just nu har vi ställt in Kenneth på att klippa tre gånger i veckan. Är det för mycket? Förra sommaren klippte maken kanske en gång i veckan, så tre kanske är i överkant.

Hur ofta klipper din robot? Tips mottages gärna. Oavsett vad – vår gräsmatta är så fin sedan Kenneth tog över. Och nej – det här är inte ett klagomål på maken. Det är mest ett konstaterande.

Just nu pratar vi väldigt mycket om Kenneth här hemma. Både om Herr Gräsman Kenneth – och om min pappa, som också hette det.

Om små vinster och stunder av stillhet

Livet i trädgården lär mig mer än jag tror. Om gränser. Om återhämtning. Och om att ibland räcker det med lite. Häcken kanske inte är helt klar – men det blev något gjort.

Och Kenneth hjälper oss hålla ställningarna. Han klipper lugnt på medan jag sitter med kaffet och kanske stickningen. Det blir nog fler trädgårdsdagar – men kanske med mindre ambitioner.

Avslutande tanke

Det finns något komiskt och samtidigt rörande i att en dag som skulle börja i stillhet slutar i träningsvärk och gräsmattefilosofi. Men så är det ibland – när vardagen möter impulserna, orken och hjärnan som vill mycket mer än kroppen mäktar.

Och kanske är det okej att låta det få vara just så – både lite rörigt och lite vackert.

Vi får väl se. Kanske är det klart om ett år. Eller om tre. Det får visa sig. nej nu måste jag sluta, vi ska ut med husbilen Lvl^2 och det är dags för att göra ordning allt. Ha en fin dag och ta hand om dig! tack för att du läser min blogg malix.se.

#ADHDivardagen #Trädgårdsliv #Robotgräsklippare #Vardagstankar #Stickningochkaffe #Skämsprojekt #Morgonstund #Egenomsorg #Kennethklipper