Get up get dressed and smile…

Gå upp, se till att få på dig kläder och le. Jo Det är så enkelt. Säger man, get up, get dressed, and smile. Igår gick jag upp, tog på mig kläder, drack mitt kaffe gjorde det som var dagens första möte. Sjukgymnastiken. Det var det som var mitt första möte. Fick med mig en apparat hem som heter tens något mera. Man sätter klisterlappar på ställen man har ont, apparaten ger sedan elektriska stötar som känns som massages. All in människan i mig, gjorde att jag hade den på i flera timmar i omgångar. Känslan när klisterlapparna var på ryggen, gjorde underverk. De stunder de var på. Värken kändes inte. Men så fort jag tog av dom, ramlade det onda tillbaka in i kroppen. Men känslan var obeskrivligt skön, när värken försvann.

Var det så det kändes, innan jag fick mitt ont i ryggen. Innan diskbråcket blev min följeslagare. Hade ett ett telefonsamtal att ringa, efter att jag varit hos sjukgymnasten. När samtalet skulle ringas, då jag fick prata med den jag skulle prata med. Rann tårarna igen. Som om en kran öppnat sig, gick inte att stänga av. Min äldsta son ringde, efter att jag gjort det första samtalet. Han hörde att jag var ledsen. Han sa så många kloka saker. I vårt samtal satt jag och funderade på varför eller hur, han hade kunnat bli så klok. Klok är han, sa saker som jag inte ens nu hade kunnat tänka, så här efter samtalet.

Get up get dress, jo uppe är jag, men kläderna på nej inte ännu. Dricker mitt kaffe. Har en filt över benen och datorn i knät. Funderar på om jag är där nu. Är jag där nu, där jag var så rädd för att hamna. Eller är jag i ett mellanrum. Ett mellanrum, där jag inser att jag inte alls är slut som människa. Slut som människa? Det är väl när man dör. Jag andas och lever, om än med lite åkommor som gör att energin sinar och kraften till glöd, försvinner fort. Nej, jag är inte slut som människa. Jag har känslor av alla de slag, jag har min tankar och jag andas. Jag lever. Men allt har hamnat i en hög bredvid mig för att jag inte orkat ta tag i saker. För att jag lyssnat på saker utanför mig själv, gått upp, tagit på mig och struntat i.

Just nu, behöver jag en professionell rock bredvid mig, som säger åt mig att göra, det är bara att gö. Strunta i alla dom där måsten och försöka ge mig själv, all den där omtanken, jag brukar ge till andra. Nu är det jag som behöver omtanken, ge den till mig själv. Ge mig den där armen att luta mig emot, ta emot alla dom där orden som jag själv brukar säga. Men du, det som är just nu som är något, vi kan göra åt. Det som sker just nu, i denna stund, är saker vi kan göra något åt. Kanske ska du byta tanke och fundera på om det var en vän som hade det som du just nu. Vad och hur skulle du säga eller göra då. Tycker du verkligen att han eller hon var den mest värdelösa, som gick i ett par skor då?….

Skulle du inte erbjuda en arm att gråta vid, eller en kram. Skulle du inte sitta där och vara tyst tillsammans med? Fråga hen om hen inte vill ha något att dricka, om du kunde göra något så att det skulle kunna kännas lite bättre? Vad finns att göras just nu för att det skulle bli bara lite bättre?

Under ytan… under isen. Men för fult ord…. det är sommar, det finns ingen is. Inte ens i magen, finns det is längre. Men det finns ett berg som jag ska bryta ner, det finns en kropp som jag ska ta hand om. Nu är det något i mig som gått sönder på riktigt, inte bara en rygg, mage som krånglar, utan något mera skört, något mera vackert som ramlat ihop i en hög, det ska läggas tillrätta. Slut som människa.

Nej, not me. Aldrig mig. Jag behöver bara som katten lägga mig tillrätta och ta hand om mina sår. Be om hjälp, be om tid för att hela det som behövs helas. Det som behövs helas är mig, jag och mig.

Det är det jag ska göra, jag ska inte sluta med sådant jag tycker om, inte vältra mig i ångesten som bor i kroppen, känna på alla dessa känslor som bor där. Nej, jag ska inte, får inte. Utan get up, get dressed, feel the good ones coming. The good one coming. Det är något där ute som vill mig väl. Vad det där något är, vet jag inte ännu. Men jag vet att det är något där ute som vill att jag ska ta hand om mig, i mig. Get up get dressed and smile. Le, just nu känns leendet falskt och lite skevt. Men det bor där längst inne i mig. Någonstans långt där, längst inne i mig. Där inne finns det ett leende och det ska jag leta fram igen. Ta hand om och göra till mitt igen. Get up, get dressed. Jo jag försöker…. En andra koppen kaffe, den andra sista koppen kaffe ska till och den ska till nu.

Jag lever, jag andas och fick en dag till i denna värld. Tack för att jag vaknade idag med. Tack för att jag kan sitta här och skriva till en himmel som är blå med moln, det gör att med fantasin kan jag se alla former och skapelser som hittar fram.

Måste komma ihåg… Om jag inte gjort på mig, då är det inte en skit dag. Då har jag i alla fall rena trosor. Den tanken får mig att le. Tänk på alla de där skitdagarna vi tror att vi har och haft. Det har varit bra dagar, för trosor och kallingar var inte smutsiga av skit i alla fall.

Lev idag, just nu. Igår finns inte kvar. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu i denna stund. Morgondagen ligger där borta i framtiden.