Jag har ansvar över mig.

vissa dagar är jag mera till min fördel än andra dagar, rx då är det dagar som jag hittar till klokheter. Dessa dagar är dagar som jag är mera kärleksfull emot mig själv. Det är dagar som jag tar ansvara över det som är mitt, ampoule det som jag kan styra över.

Jag kan inte styra över hur andra människor beter sig, diagnosis vad dom ska känna,eller hur dom ska uppleva saker. Eftersom jag inte kan det, så har jag heller inte ansvar över det dom gör eller vad dom säger. När jag var ung trodde jag att jag hade förmågan att göra om andra människor. Jag tror vi är många som inbillat oss det.  Om bara han gjorde det, om bara den inte va sådan, men om hon ändå inte sa så….

Ja, ni vet alla de där OM som vi tror kan förändra världen till och med. För att förändra världen eller i alla fall andra människor som vi då inte kan. Så har vi ändå en chans till förändring. Jag kan inte förändra min make, mina barn eller vem det än må vara. Men jag kan förändra, det blir ett stort ord i mig just det där förändra. Förändra jo just den förmågan har jag. Bara jag inser vilken, del vilket sätt eller vad det är jag kan förändra.  Förmågan ligger helt och hållet hos mig själv. Det handlar om mig. Det är där det kan ske magiska stunder. Magiska underverk. För jag kan förändra mig, mitt sätt att se, möta till och med titta bort om det nu krävs. Jag kan förändra mina tankar om en annan människa, jag har eget ansvar i att se den andra människan med helt andra glasögon om det nu krävs.

Första gången jag kom på just det där med ansvar då var jag egentligen riktigt liten.  Den första människan jag ville ändra på så att han mera passade in i min bild så att jag kunde känna stolthet var egentligen min egna far.  Min pappa hade problem med alkoholintag. Min pappa var full varje helg, utan när han jobbade. Eftersom han hade ett jobb, så var det mera okej för omvärlden att han dracks sprit mera än vad som var bra för honom. till och med han själv trodde det många år i sitt liv.

Men jag tyckte inte det var okej, i början hatade jag min pappa de fulla dagarna. Men redan som 12 13 åring så hände det något. En kamrat till mig sa att min pappa var en fullgubbe en alkoholist.  Det var därför jag var så knäpp, ful spinkig, hade så dålig musiksmak och allt va det nu va. Självklart blev jag ledsen att min pappas superier gjorde mig till ful spinkig och knäpp.Tills en dag då jag faktiskt kom på men min pappas öldrickande kunde ju inte påverka min spinkighet, att han drack öl hade ju inte att göra med min knäpphet, om han var full på helgerna, så kunde ju det inte bero på mig.  Jag var ju bara tretton år, jag hade inte valt att ha en pappa som drack sprit, om han betedde sig illa när han var onykter så kunde ju jag inte göra något åt det.

Just den dagen när jag satt inne på mitt rum och tänkte på pappa och mitt ansvar om hans öldrickande. Så förändrades något inom mig, för just den dagen så insåg jag att jag faktiskt kunde älska min pappa trotts att han drack sprit, jag hade enligt mig själv redan då en möjlighet att ta tillbaka den kärlek som jag hade känt till min pappa, innan jag förstod att man inte dricker så mycket sprit. Just den där dagen minns inte vilken dag men jag vet att det var på sommarlovet mellan sexan och sjuan så  hittade jag tillbaka till min pappas och min rätt till att faktiskt tycka om min pappa. Jag var till och med så klok så jag förstod att bara för att jag tyckte om min pappa så betydde inte det att jag behövde älska hans superier. Den dagen fick min pappa flytta in i mitt hjärta igen för att han var den han var. Nästan i bästaste kostymen.

När någon retades, eller sa något dumt om min pappa så gjorde det inte längre så ont. Vad han gjorde eller hur han betedde sig slutade jag ta ansvar för vilket ledde till att jag slapp skämmas eller känna skam över vad min pappa gjorde. Redan då som lite trettonåring insåg jag att jag var utan ansvar över just min pappas fyllerier. Det gjorde att jag älskade min pappa för den han var, det gjorde att jag hade möjligheten att få ha en pappa som var den där allra bästa pappan i ganska många år.  När han sedan många år efter det att jag trätt ut ur tonåren, när jag till och med  hade blivit väldigt vuxen, så insåg han själv vad som var bra för honom, vad som var mindre bra för honom.  Så han la av med att dricka alkohol.  Idag bor min pappa i himlen, han dog för tidigt. Redan då han fyllde 59 år så lämnade han denna jord.

Men det bor väldigt mycket Tacksamhet för den klokhet som jag fick redan som ung.  Klokheten i att jag faktiskt kunde älska min pappa trotts hans alkoholintag, att han sedan slutade helt gör mig också tacksam. För han fick i  alla fall tio år där han levde, levde på riktigt där han inte dövade känslor med sprit, där han fick uppleva glädje i glädjen inte i ångerna av alkohol.  En annan tacksamhet som bor i mig är att även om min pappa inte idag finns här, så jag kan känna oljelukten som alltid bodde hos honom, så han finns, han vägleder mig ännu idag.  Jag kan många gånger uppleva att om jag gör något som inte är bra för mig så kan jag höra hur min pappa blir helt tokig han smackar med munnen frustar och himlar med ögonen över min tokighet. han säger inte så mycket. Det gjorde inte min pappa, han visade på andra sätt när det blev fel.

Vad ville jag nu säga med alla orden om min pappa?  Jo att jag kan inte förändra någon annan människa jag kan bara förändra min uppfattning om denna. Jag kan inte ta ansvar över hur en annan människa gör, är eller säger.  Just det kan inte du heller göra du som läser mina ord. Du har bara ansvar över dig, ditt sätt, och dina tankar.