Ett litet steg för dig….

Kan vara ett stort överväldigt steg för någon annan.

Ett litet kvällsinlägg. Vaknade för tidigt idag, redan kl 4 på morgonen. När klockan var halv sex i morse, satt jag i soffan och spelat mitt racer spel. Vid åtta vakna maken och runt halv tio satt vi och åt frukost. Han hade tagit till sig en skål med mysli. När han sitter där så kommer jag ihåg att vi har två olika förpackningar med Mysli. En som är glutenfri och en med gluten. Jag frågar vilken paket han tagit ifrån. Tyvärr hade han lyckats, ta till sig från den förvaringsburken där det bodde Gluten i. Vilket jag informerade honom om. Vi hade tänkt att vi skulle åka till sonen, för att träffa honom och våra barnbarn. Han sa, okej jag stannar hemma blir inget besök för mig.

Jag åkte själv till sonen och de två små barnen. Lilltösen hade lite stökigt på sitt rum. Vilket jag sa, att så där stökigt kan man inte ha. Hon sa att hon inte gillade att städa. Jag frågade om vi skulle göra det ihop. Jag hjälper dig att bädda sängen, sa jag. Sedan gör vi resten ihop. Hon tyckte det var en bra idé, jag bäddade, sedan sa jag till henne att det var väldigt mycket kläder på golvet, dom får vi samla ihop. Vilket hon gjorde. När hon gjort det, sa jag till henne att nu får vi slänga kläderna i tvätten. Vilket hon gjorde. Nu tar vi alla pennor, Hon plockade ihop alla pennor Jag visade vart hon glömt att plocka upp. Jo lillflickan trodde att det var vi som städade rummet. Men det var hon själv som gjorde det. Jag var bara arbetsledare. En bra sådan, eftersom Hon tryckte att det var vi som städade hennes rum. När jag sedan sa till henne att jag egentligen inte hjälpt till att städa rummet, utan det var hon själv. Blev hon chockad, sa men farmor du sa ju vad jag skulle göra. Jo sa jag, det gjorde jag. Men du gjorde ju allt jobb.

Jag är fortfarande ovetande om hon är medveten, om att hon faktiskt städade. Nu så här efteråt ser jag även på viktigheten som jag vill skriva om. Det var nu jag kom på det. Rummet var stökigt. Det låg saker över allt. Men det kaos som var i rummet, var för stort för att lillflickan skulle veta var hon skulle börja. Det var förmycket oreda, för att hon skulle veta var hon skulle börja. Vart hon skulle lägga, den där första kraften. När första steget var gjort, när nästa steg skulle till och hon fick instruktioner, gjorde hon. Att hon inte städat innan var inte ovilja. Utan det projektet, var för stort. Det var ett för stort kaos, för att hon viste var hon skulle börja.

Varför vet jag det? Jo, för jag har en dotter som hade samma problem när hon var liten. Hon var för liten väldigt länge, innan hon kunde ta ansvar över att ha ett städat rum. När dottern var så liten, var jag inte lika pedagogisk som jag var idag. Då var jag till och med ibland otrevlig. När jag var så liten, var min mamma inte så pedagogisk. Men jag hade en farmor som såg min oförmåga just då, att städa rummet. Idag fick jag förmånen att vara som min lilla fina farmor varit emot mig, då när det begav sig.

Jag tror vi ger våra barn på tok för mycket ansvar, över saker som dom inte klarar av. När det är förstora projekt, då har dom inte en aning om vart dom ska börja. Det är det som är vuxenheten, vuxenansvaret är att handleda visa hur man får iordning på saker. Sedan kan det vara så att det glöms av, tills nästa gång. Men inte heller det är så konstigt, för nästa gång är en helt ny gång inte alls samma som gången innan. När du då hör dig själv säga, men det där kan du, det gjorde du igår…. Kom på dig själv och tysta dig själv, Gör samma som du gjorde igår. För vissa saker kan vara lika varandra, men bara för oss som tittar på från utsidan. För den som gör eller inte gör, är det en helt annan en helt ny situationen. Ett för stort kaos, för att veta i vilken tråd man ska dra i först.

Det är som när vi själva drar oss för något. Ni vet sådant där som är otrevligt, vi skjuter det framför oss. Det som gör att vi inte börjar, med det vi tänkt oss börja med.

När jag målar tavlor, då tar det lång tid från att jag tänkt tanken till att jag står där och målar. Jag är rädd för det där första penseldraget. Det är ett stort väldigt farligt kliv för mig att dra det där första lilla penseldraget. Till och med skrämmande, innan jag gör det. Är det väl gjort, då går resten av alla penseldrag av bara farten. Hmm är det samma? Vet inte, men det känns samma i mitt huvud.

Nog för nu. God kväll

Tacksamhet

1. Tack för att jag fick vakna upp till en dag till. Även om det var väl tidigt.
2. Tack för att jag gjorde besöket hos sonen och hans familj. Det gav mig dagens inläggs klokhet.
3. Tack för den goda middagsluren som blev när jag kom hem.
4. Tack för den goda middagen maken lagat till medans jag var på besök hos sonen.
5. Tack till maken som skickade mig länken som gav inspiration till morgondagens inlägg.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.