Utan Rök Ingen Eld

Under fem års tid var jag en sådan där rökfri pina, mind rök  luktar äckligt, cure usch det stinker. Sedan gick det över till att men gud va härligt underbart, behöver inte ha koll på hur många cigg jag har. Var nog de senare åren en sådan där som inte tänkte så mycket på det att sluta röka alltså. Att inte röka hade blivit en vana.

Då hände det sig på den tiden, för ungefär ett halvt år sedan, att jag av någon konstig anledning fick för mig att jag kan ju bara prova lite. Men jag kanske  ska prova lite, bara för att jag kan.  Tankar som snärjde in mig i provapå paket ramlade in som blixtrar.  Fem år av frihet försvann sedan efter en promenad ner till vår ICA butik.

Inne på Ica kände jag mig som en brottsling som om jag skulle råna affären. När jag stod där i kassan visste jag först inte vilket paket jag skulle köpa men av gammal ovana blev det en blå Blend. När jag betalat missbrukspaketet kom jag på att det räcker ju inte bara med Cigg, man måste ju även ha nått som tänder eld på pinnarna.  Så det här första återfallspaketet blev att stå i kö två gånger för samma ärende.  När jag sedan inhandlat det där  paketet och tändaren så smög jag mig fram längst gatan, rädd att någon skulle upptäcka mig. Inbillade mig att människor som gick förbi mig såg på mig att jag hade inhandlat cigaretter.

Efter som mitt nikotinberoende är av den sorten att det är ett missbruk, så gick jag ju inte helt öppet fram på gatan med en rykande pinne i handen. Nej jag väntade tills jag kom tillbaka till platsen som jag valt ut för att prova på lite.  Väl där så skakade mina händer fick knappt upp paketet. Tog mig en kopp kaffe och tände  den där stela vita pinnen, satte mig ner för säkerhets skull.  Vilket var tur efter som kicken av nikotin gjorde mig helt yr.  Jag  provade ju bara lite, men hade ändå 19 cigg kvar efter den där ödes ciggen.

Återfall är en gång sedan lägger man av. Men mitt återfall blev snabbt en vana, som vilken missbrukare som helst var jag snabbt tillbaka i missbruket av nikotin.  Där ovanan slutade en gång för fem år sedan, där tog den återigen plus lite till vid igen. Redan efter några dagar var kroppens behov av nikotin så som det alltid varit innan jag slutade. Jag var fast i mitt bruk av cigg. Återfall är något man provar en gång och sedan gör slut på, för att återigen gå på samma ickeberoende bana igen. Missbruk är när man igen hamnar där som man var innan, när bruket av något får konsekvenser. När drogen vanan blir viktigare än du själv, när det du brukar bestämmer över dig, inte du om bruket. Missbruk gör att om du vill vara fri från ditt missbruk måste avhålla dig från det alltid, för tar du bara lite så är du fast igen.

Jag gillar inte när ciggen bestämmer över mitt liv, för jag vill vara självstyrande.  Så därför har jag återigen bestämt mig för att sluta upp med mitt missbrukande beteende. För att göra det måste jag avhålla mig från ciggen. Alltså sluta. Vilket jag gjorde i söndags klockan 23.00.

Har under  några dagar nu varit rökfri……

Men har slagits med min missbruksdjävul inom mig.

Då i form av tankar. Tankar som poppar upp utan föraning inte på något sätt hinner jag värja mig från alla nikotintankar som vill få mig på fall igen.

Tankar som ger mig tips om  hur jag ska kunna hålla på med  mitt rökande på mera legitima sätt. Som om det nu finns det.

Tankar som kan ser ut så här:

Men jag skulle ju kunna röka bara på jobbet. Eller om jag köper ett paket så har jag det och röker bara när det är något alldeles extra. Det är ju bara det att då kommer allting bli något alldeles extra att äta frukost kommer bli extra,  att borsta tänderna, vilket kommer att resultera i att jag kommer förbli den rökare som jag inte vill vara.

En tanke som kom just nu blev men du skulle kunna ha bestämda dagar då det är okey att röka. Helt plötsligt bor den där i mig och hoppar fram och tillbaka någon form att hoppfullhet flyttar in när jag sedan börjar fundera på var och vilka dagar.

Fredagen är ju självklart en rökdag då. Sedan i tanken blir det även torsdagen, som är innan fredagen, det skulle ju också kunna vara en rökar dag. Som ett brev på posten som inte finns längre, kommer det nu en ögonlapps tanke fram, ja men det skulle ju funka fast  bara efter klockan 17 då.  Den tanken är där för att lura mig tro att ja har i alla fall koll på mitt missbruk. Jag bestämmer över mitt bruk. Eftersom jag då bestämmer mig för torsdagar e också okey, bara det är efterklockan fem.

Men jag inser att vill jag vara fri från cigarettbruket, så ska jag inte lyssna på alla dom här tankarna. För dom bor endast här just nu, för att kroppen vill åt belöningen som i mitt fall är ett återfall av nikotin.  En sista tanke flyttar in men du kan ju prova bara lite du har ju inte ens gett det en chans.

Nej jag kan inte ge missbrukaren i mig en chans, aldrig för då är det inte längre så att jag bestämmer.  Jag gillar att bestämma. Jag gillar att vara min egen, jag gillar att välja och väljer jag cigg då väljer jag inte längre utan ciggen väljer mig.

Därför måste jag fortsätta detta krig med mig själv och mitt beroende. Jag har fem år att hitta tillbaka till, fem år när jag var en icke missbrukande person. När jag var en fri människa som inte var beroende av att planera inköp av gifter, som säkerligen sakta men säkert tillsist tar död på allt det friska. Just nu är jag inte en rökfri människa. Nej just nu är jag en människa som kämpar för att bli en rökfri människa. Just nu är jag en människa som slåss med tankar i mig själv.  Jag har ett krig i mig själv. Som jag faktiskt har tänkt vinna.

Den där sista meningen gjorde vågor i magen på mig, hoppfullheten i sammanhanget nikotin försvann och byttes ut till sorg. Men Jag tänker ändå vinna detta krig, för jag gillar inte att vara beroende av något.

I dag ska det även idag vara en RökfrihetsdagJ