Igår fick jag ett samtal av min son rektor, cure denna rektor har återskapat mitt hopp. Hon med sitt positiva samtal, sovaldi sale har gett mig tillbaka hoppet. Jag har även sett att hon är mänsklig, en kvinna med känslor, kloka tankar och medkänsla. Vårat förra möte blev fel, vi valde att gömma oss bakom våra masker.
Vi deltog i ett möte där vi hamnade i prestige , vi gömde oss bakom kompetenser och kunskapsgropar. Vi gömde oss bakom att du har fel, jag har rätt. Ingen av oss vuxna, tittade egentligen på vad mötet skulle handla om. Jag hade min ryggsäck av vad som känns för mig, som 100 år av dåliga erfarenheter av skolan. Även bakom tankarna, skolan vill inte. Vi var inte där för att slåss och peka ut fel. Det fattade inte vi, inte jag och min man, inte rektorn och läraren heller.
Anledningen till att vi samtalet var ju för att slussa min underbara stora son ut i vuxen livet, det var därför vi var där. Vi var där för att hjälpa honom, med sina studier. Det var avsikten med mötet. Så blev det inte, utan vi satt där och gömde oss bakom rädslor, hamnade i försvarsattacker. Så Himla fel det blev.
Rektorn visade mig att hon tog ansvar, hon visade mig sin del i tokigheterna vi tillsammans skapade, hon hjälpte mig att se min del. Hon hjälpte mig att få respekten till henne den respekten som jag nu har för denna rektor handlar inte längre om kompetensen i hennes utbildningar och status. Utan jag känner respekt för att hon är en människa med känslor, en kvinna som i hennes roll vågade stod uppför och hjälpte mig att stå upp för att vi blev små barn i en sandlåda där vi ville hitta felen. Där vi vuxna människor satt och så det var inte jag, du e dum och jag är starkare än dig. Hon blev igår för mig någon som valde att ta ansvar, vågade säga att Jag gjorde fel. Dessa ord hjälpte mig att våga säga att du är inte ensam att göra fel jag valde även jag att göra fel. Hon visade mig även att vi gör om, vi gör rätt.
I alla fall mitt hopp har tänts, jag har åter fått tro på att det kommer att funka. Vi kan ha sommarlov, utan en gnagande oro för den kommande hösten sen. Vi kan njuta av sommaren utan att bygga upp rader av strategier, argument och bla bla bla. När skolan sedan börjar igen så har rektorn och jag ett av tal om att det då aktuella mötet skall vara för min son utifrån honom, inte om oss inte om min ryggsäck inte om hennes kompetens.
Utan om hur vi på bästa sätt skall kunna hjälpa min son, så att hans svårigheter åter igen blir tillgångar. Så att han återigen får tron på sig själv, inte har uppfattningar om att han är ,slapp och likgiltlig utan, han duger, han är så bra som bara han kan vara. Han är det underbarn, underverk med tillgångar som är unika för honom.
Tacksamhetstankar.
Tack för att vi tänkte ett varv till, tack rektorn för att du gick halvvägs, vi möttes på halva vägen det gör mig glad. Tack för att jag, du vågade vara vuxna och för att vi vågade se bristerna. Det gör att vi kommer att våga närma oss, det vi skall närma oss. Tillsammans kan vi nå målet, tillsammans kan vi hjälpa en ung människa att ha en framtidstro, känna tillit i sig själv, tilltro på vuxenlivet, klara och kämpa för det han ska kämpa för. Tillsammans kan vi hjälpa honom att slippa kämpa för sin existens, slippa dölja sina o tillgångar hjälpa honom så att o tillgångarna blir tillgångar.
För dessa o tillgångar blir o tillgångar när vi skall förändra honom. Dessa o tillgångar blir tillgångar när vi förändrar förutsättningarna.
En klok kvinna sa till mig en gång att. Människan kan vi inte förändra människans funktionshinder, det finns där kommer alltid att vara där, men omgivningen runt hindret där hindret uppstår går att förändra.
Där till som Kay Pollak säger. Jag kan inte förändra en annan människa, Jag kan bara förändra mig själv.
Tänk vad enkelt, och tänk om jag fattat det tidigare, vad mycket arbete jag hade sluppit om jag hade fattat det innan. Den enda människa jag kan förändra är mig själv… Jag kan välja min egen lycka…..
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.