Dag: 15 december, 2009

Bohuslänningen skriver om Valboskolans högstadium

Jag kan bara le åt eländet! Nej, site inte ler jag, site en grimage blir det, inser att färgelanda ännu en gång har den lilla rullgarinen nere.

När ska de lilla samhället vakna upp och se den verkligheten som är här ute? När ska vissa i denna lilla kommun inse, att vi lever i ett samhälle i Dalsland, Västra götaland, som är i Sverige, en del av Europa vilket är en del av Världen.

Att vi inte är en liten isolerad del av ett utiopi, där inga farligheter, inga missbruk finns.  Inte ens poliser finns i denna lilla idyll.

Nu beror inte det på att Färgelanda inte har stökiga ungdommar, krimminella, eller missbrukare. Jag vet att det inte är så!

För jag har själv haft en viss inblick i dessa kretsar. Inte för att jag missbrukat själv!  Utan mera engagerat mig av humanitära själ, Missbruk är och förblir ett förfall.

Även i lilla Färgelanda. Ungdommar och tonårstiden är en tid i att testa, prova på och söka.

Den kunskapen ser jag idag, Att den saknas i Valboskolans högstadium. Där Rektorn har de blå glasögonen på.

Skolledningen stoppade Knarkhundar i Färgelanda, kunde jag läsa i Bohuslänningen i dag.  Synd tycker jag! Synd och skamligt, för  Även om  de nu mot förmodan inte skulle hitta några farliga substanser i skolan, så ger det mig rysningar.

Vi måste göra allt vi kan för att hjälpa våra ungdomar, så att de inte senare i livet hamnar i missbruk!  Här har skolan ett ansvar, tycker jag!  Här har skolan en möjlighet att visa att de gör allt de kan. Men visst,  rektorn på skolan inbillar sig att de inte har just dessa problem i skolan.

Kanske har han rätt, för ungarna här boffar allt de kommer över istället. Det visade sig för bara några veckor sen  då Tempo gick ut i tidningen och därefter tog till krafttag.

Det hade sett bättre ut om jag idag, hade kunnat läsa i Bohuslänningen, om att knarkpatrullen som besökte Färgelandas högstadium inte hade hittat en tillstymelse av Droger.

Istället bor det nu en ovisshet, även en visshet om att Skulle ungarna i Färgelanda Knarka så är det inte så att skolan bryr sig speciellt mycket.

Fritt fram att knarka, för här har vi rullgardiner och blå glas ögon på….. Eller hur ska jag se det??????

Vill även ge en heder och eloge för just detta försök till kampen mot droger, till Folkpartiets Kenneth Carlsson som  Gjorde i alla fall ett försök, Och snälla ge inte upp prova igen och igen.  Till sist kanske rullgardinen och glasögonen inte funkar, då får du prova igen.

Igår kunde jag läsa om de saknade lärarna och deras kompetenser…

Livskvalite

I natt har det snöat lite till.  Det blir kanske en vit jul.  Jul, pharmacy jag ska själv jobba dagen innan julafton går av på julaftons morgon.  Lyckades även pricka in Nyårsafton denna julen.   även idag  ska jag jobba, känner att det är mycket jobb nu.  Har möten mest hela tiden och  där emellan försöker jag leva. Leva, för mig är leva inte det vanliga utan leva i livet  är för mig den stunden jag laddar batterierna,hämtar energi, eller vad man nu säger.  Det är bara det att det ibland inte hinns med. Det som jag mest vill göra hinner jag inte riktigt med.

För mig är det skriva, måla med mer.  Det finns så lite tid till det just nu. Inte för att jag gör så mycket annat, det blir liksom inte av. När jag väl är där så blir det en lite kort tid innan jobbet eller sänggående.

Publicerat den
Kategoriserat som Malix Märkt ,

Caroline af Ugglas

var idag med i tidningen attention, ask där hon sa något, search som jag blev lite stött på.  Här handlade det om att hon inte ville att dottern skulle ha diagnosen ADHD, fast skolan reagerat och ville hjälpa till. Nu säger jag inte att det var fel! Men jag tror att den rädslan hon känner för själva diagnosen, kan bli  ett hinder för andra barn när föräldrar läser. Andra som har barn, som kanske har lite svårigheter i skolan.  Ser tillbaka på historian här hemma när jag var livrädd, för att man skulle stämpla min son. Minns hur jag slogs och kämpade för att han skulle få vara som han var, även i skolan. Då  diagnos för mig var något farligt. Det var innan jag och min son träffade den fantastiska “Dampdoktorn” med de buskiga ögonbrynen. Han som såg min son, som han var som lyste upp mina ögon, gav mig kraften. Att orka lite till, att se och kämpa så att min son fick rätt hjälp.

Jag ser ju mera diagnosen som en tillgång, har ju som sagt skrivit en bok om just det.

Adhd är inget funktionshinder i mig utan i samhället.  Framför allt så är det i skolan, det stora problemet är. Där är ju ADHD en symtom, på en skola, som vill att alla skall vara stöpta i samma form, man har inte kunskapen och inte heller de rätta resurserna.  För att stödja och uppmuntra de barnen, som inte är så fyrkantiga.  Rädslan i Hennes uttalande handlar, om föräldrar en sådan som mig,  sådan som jag var för många år sen, när det inte funkade.

När jag var en jobbig, gapig tiger som vaktade min sons heder.  Då innan jag själv hade kunskapen om just ADHD, med den sviktande självkänslan som ADHD diagnosen liksom bjuder på.  DÅ var jag rädd, rädd för att en stämpel skulle göra min son sjuk.

Idag vet jag och är hundra mil klokare.

I dag är ADHD en nyckel, en nyckel som hjälper mig och min son att få den hjälpen han behöver. Även om man ibland undrar i vilket århundrade man är i, så är det en hjälp i förståelse och kunskap. Inom honom själv kan han känna stolthet, och förbi se vissa små hinder, samt växa i sig själv, varje seger blir en vinst i honom, svårigheter i ADHD sammanhang där han lyckas växer han. Där han mera misslyckas, får han en  större förståelse för att det kanske inte blev som han tänkt.  Nu skulle jag kunna byta ut han, min son, orden till mig själv.

För även för mig, är det i dag en mera vilsam och behaglig kvinna i mig. Mina mål som  kanske inte  är helt raka, som ibland är hinder som visar sig i ord  av  som: nej jag tänkte inte på det eller, nej det hade jag inte en tanke på. Eller jag glömde, så kan jag liksom krama om mig själv och ha en förlåtande attityd emot mig själv,som visar mig att  i tillgången så är just det här  en liten otillgång, här behöver jag träna mera eller be om hjälp.

Som jag skrivit innan så kräver inte jag, att  en blind skall använda ögonen ingen annan heller, hoppas jag.  Förhoppningsvis så ger man en blind, andra hjälpmedel som gör det lättare för honom eller henne i dennes vardag.  Min ADHD kräver kanske inte en ledarhund eller glasögon, utan en eftertänksam och mera förstående omgivning där man inte dömmer min glömska eller impulsivitet som lathet och dumhet.  För just i mig i min adhd så är det så att nej jag glömde av det, eller jag tänkte inte på det. Lappen som jag skulle minnas tappade jag bort den försvann och det var inte för att jag var slarvig utan jag har liksom inte ens i minnet att jag inte minns var jag la den.

Tidsuppfattning för mig är något som jag inte har förmågan att känna riktigt, utan behöver min  make som hjälper mig  att planera för nästa steg. Ojdå ser att ämnet blev lång i sammanhängande och hoppigt min ursäkt hmm mitt lilla piller  som jag idag tog tidigt är ute sen länge.  Koncentrationen som är lite mera flyktig i mig, är just nu på flykt, inte hemma eller sover redan.

Jag ser i ett lite längre perspektiv än  af Ugglas just nu. Dottern kanske byter skola, till en mindre konstnärlig och förstående  omgivning där dotter för att slippa alla depressioner som  Caroline själv haft  kanske just skulle behöva den lilla extra kryddan av Concerta som kanske skulle hjälpa henne slippa sorgsenheten som också den ibland bor i just diagnosen.

P.s. Höll på att glömma det jag från början blev så glad över. Att i tidningen var även det lite julklappstips om olika former om  ADHD där av en som är speciell för mig, Min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Klicka på länken så kan den beställas där. D.s.