Kalenderrasering

Idag har jag vunnit en seger, pilule min kalender försvann. Detta  för att jag snabbs skulle prova på något som jag inte kunde.

Jag har skaffat mig en ny telefon.  Den skulle jag synka med dator.  Eftersom jag inte hade riktigt koll på hur det funkade, så provade jag lite som vanligt.  Var på hela min kalender på ett underligt sätt  bara försvann. Min lilla kalender som jag hade i outlook, var en planering på över ett år. Alla mina arbetstider, möten och annat var bokat. En liten pettitess som jag varit mäkta stolt över,  var att jag även hade lyckats skriva i  när min familj och släkt hade födelsedagar och sådant.

Nu är alla födelsedagar borta och inte här.  Segern idag är att jag  lyckats lägga in  schemat, läkartider, korttids och lite annat. Trodde att det aldrig skulle bli av,  och redan nu är det redan gjort. Fast utan födelsedagarna, för dem minns jag inte längre.

Så nu lär det bli slut, med att överaska min kära syster med födelsesång, för hon har inte FB.

Tror det är en av fördelarna med just FB, den sidan ger mig möjlighet att i alla fall skriva  grattis till dem som fyller år.

Tyvärr kära syster så får du nogrannt tänka över om du ändå inte ska ha Facebook eller så får du gilla läget,  och inse att här finns inte skärpet kvar, som jag fixat innan. För nu blir det inte någon påminnelse i telefonen eller mailen längre sorry!

Lev idag just nu så ska jag dricka te och njuta av höstblommorna som jag köpte till köket idag så ännu lever dessa. 🙂

ADHD och ältande sorgtankar.

September dimman  ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet  tidigt på morgonen, unhealthy sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen.  Vart tar alla år tillsammans med barnen, try vägen?  Allt vi skulle göra, link allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.

Vad finns det framför mig?

Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag  gjort annorlunda, då mina barn började skolan.  Men  då viste jag inte  på riktigt, då bara jag anade. Dessutom  trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.

Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i  framtiden i mig.

Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite  i handen, så gör tankarna ont.  Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?

Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu.  Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.

Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.

Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de  skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger.  Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik.  Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder  som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej!  Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.

Dessa tankar möter nog vi alla,  mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och  andra utan ADHD.  Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om  gympa-påsar,  missade tider,  glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa,  acceptera,  observera och lämna

Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är  inte viktiga i viktig-heter.  Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig.  Min vän som  hade Flap innan mig,  förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig.  Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.

// malix

UR Play bildnuingsbyrån

sitter och lyssnar på UR Play bildningsbyrån psykisk hälsa Normalt att vara sjuk. Jag missade det i onsdag när det sändes, viagra men  vilken tur att vi även här har kommit framåt  att man  inte behöver spela in eller passa radiotider som sånt som man vill lyssna på.   Inrerum.

Lev idag just nu och njut av att nu är alltid nu.


18 år av lyckan att få pröva på att vara mamma………….

idag firas sonens 18 årsdag. Nu var ju det i onsdags som sonen fyllde 18  redan halv sju i  onsdagsmorse, nurse satt vi och åt av smörgåstårta som  han ville ha. På kvällen firades det av honom med kompisar genom att dricka öl på  krogen.  Min son är  ganska lik sin mamma, för i onsdags då han och kompisarna skulle gå på krogen så var hans och alla kompisarnas mobiler utan batterier. Tycker det kom riktigt lägligt att mobilerna slutade fungera, just då kl  20.00  på onsdagskvällen.  Där till alla mobiler, märk även att han tog sig tid att ringa upp, för att säga det innan mobilerna dog av ström-lösheter.  Som mamma till min 18-åriga son  på  just 18 årsdagen,  kan jag tänka mig att tro på det, just då. Jag bjuder  på det.  Har svårt att tänka mig att det är så, att för en herrans massa årsen var jag en liten nybliven första gångs förälder, till en son, som idag är 18 år och 3 dagar.  Tänk vad mycket den  stackaren har fått stå ut med, tänk att inte en endaste gång kan jag nu  minnas att jag någonsin har  varit arg på denna lille pojke.  I honom finns det inte ett uns av ondhet, i hans  mammas ögon är han en genom god urgullig  nästan vuxen ung man som  just börjar  ge sig ut i vuxenlivet snart men ännu under sin mammas vingars beskydd. //

Lev idag  idag  tänker  vi att grilla i det fina vädret!

Riksdagslunch och skolan.

en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

Igår var en riktigt spännande dag, for sale en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Var ligger problemet?

Vems är problemet?

Självklart är det vårt “allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

Självklart fick även “Herr riksdagsledamot” med sig min bok “Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.


Riksdagslunchen är idag.

har  massor av pappillotter i håret kaffet står bredvid mig. Jag är hemma hos Jenny Ström,  fick en nattsömn som faktiskt var natt sömn och just nu känner jag att livet är helt okey.  Nervös,  nej inte särskilt, spännande jo lite. Det är ju inte varje dag man äter lunch i riksdagshuset tillsammans med Jenny och andra  intressanta personer.  Mikael Damberg är det som bjuder oss på lunchen här skall diskuteras olika områden  om skolan.  Ska bli så intressant att lyssna på dessa diskussioner.

(H)järnkoll = Kunskap, Kunskap = Fördomsbortfall.

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, pharm i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, rx att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: