Jag tänker fortsätta på det spår jag körde i lördags, pills efter föreläsningen som jag fick förmånen att lyssna till. Då fick jag ju även förmånen att träffa och prata med Måns Jenningers pappa. Tänk, case tänk att en pappa som just förlorat sitt barn på grund av att Vuxna i skolan bär på okunskaper, pratar och verkar inom området mobbing, Inte ens ett uns bitterhet kände jag av i svären vi var. Hopp tror och ett brinnande engagemang var det som jag såg bodde i ögonen på denna man. En tro och ett hopp om att aldrig, aldrig igen ska det ske som just skedde i hans och hans sons liv. Skador och sår kommer säkerligen alltid bo vid sidan om men i stället för att bo i bitterhet. Så tror jag att Måns pappa flyttat bort från bitterhet och sådana tankar istället bytt till vad kan jag som människa göra för att det inte ska hända igen.
Just den känsla hade jag när jag skrev min bok. Vad kan jag göra för att ingen annan ska bo i alla dessa ensamhetskänslor som bott hos mig. Om det bara var en människa som slapp känna samma eller liknande ufo känsla och samma utanförskap känslor som jag själv känt innan, av att läsa min bok då hade jag lyckats. Idag bor lyckokänslor inom mig, i massor. Lyckokänslor av att JO JAG HAR ELLER I ALLA FALL FÖRSÖKT PÅVERKA, få någon att uppleva att jag är inte ensam. Just ensamhet sorg utanförskap bor även i ord som mobbning. Ensam ensamhet, När ensamheten varit FÖR länge och gjort intrång i mig, i mobbnings situationer, då tror jag tillsist på det som min omgivning säger till mig.
Barn i skolan, ni vet små, små guldklimpar som har lågor och ljus inom sig, små människor som är unika underbarheter, som ska få vara just de underbarheter som de är. De underbarheter som de är eller i alla fall ska få vara, för sin familj, sina föräldrar, syskon, mor och farmödrar, framförallt för sig själva, finns i skolor. Där visar vuxna genom o- handlingar och o- ingripande att andra barn men även vissa vuxna har och får ta bort lågorna kärlek, duga känslor, tron på godhet och framför allt tron på sig, sig själva om att duga vara tillräckligt bra människor. I skolan flyttar det in känslor hos vissa barn om att det är mig det är fel på, om jag bara skärper mig, det är rätt att mobba mig för att………..
Jag vet vad jag pratar om jag var där, jag vet att det inte är min historia som gör att jag sett och känt att jag i vuxenheten måste verka och stå upp för mina och andras barn för att mobbing får inte förekomma. Visst historian ger mig kunskaper om vad jag ska titta på, veta hur det känns. Men historian gör också att jag vet känner, vet instinktivt om att Nej det är inte okey!!! Inte överhuvudtaget tillåtet att jag eller någon annan gör saker och förstör andras tro på sig själva. Idag med en bok till i rygg säcken en bok om vuxensvek, men även med människors kärlek och lyhördhet, bor det ännu mera Det nästan pyr om mig i ”vi måste göra mera vi måste göra mera”. Skolan kan inte nöja sig med att vi har gjort det vi kan, för ”det vi kan” är inte tillräckligt i detta fall. Ingen inte en enda själ ska behöva stå ut med att omgivningen berättar att du duger inte du håller inte måttet. För Det duger inte om skolan ”gör det den kan” om någon blir fortfarande kränkt eller får till sig att inte duga.
Inte en enda av oss har rätten att blunda och välja att slippa se om ett barn ungdom, individ, människa mår dåligt av att andra kämpar med att bevisa att de inte duger. Människor som tror sig inneha rätten till att stå över andra, ha tillåtelse att trycka ner, slå på andra tror att dom måste göra så, för att inte bli slagna på själva . . Osäkerhet och otrygghet inom dem gör att andra inte duger.
Jag duger, jag duger precis som jag är… jag vet det idag, jag vet att jag trots o- tillgångar är en duglig människa, jag är en underbarhet som duger för att jag är jag, jag, är bäst på att vara just mig. Ingen annan kan vara mig bättre än jag. Jag skulle vilja att vi lär våra barn det. Att vi lär våra barn att vi alla är dugliga människor och att vi har ingen rätt överhuvudtaget att strypa eller avhålla andra den tron om sig själva.
För vi gör det, vi duger! Du, jag och även han och hon, till och med dom, där borta du vet, även dom har rätten att få uppleva känslan av att duga……. Vi är alla här av någon anledning och den anledningen är
INTE
Att vi inte skulle duga
Utan
Vi duger
Vi duger som vi är
Du kan göra skillnad. Du kan bidra här är ett sätt att bidra. Måns pappa Och rädda barnen har tillsammans startat en fond som är uppkallad efter Måns.
Gör skillnad och titta vidare på länken.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.