Månad: april 2011

Jag duger som jag är

Jag tänker fortsätta på det spår jag körde i lördags, pills efter föreläsningen som jag fick förmånen att lyssna till. Då fick jag ju även förmånen att träffa och prata med Måns Jenningers pappa. Tänk, case tänk att en pappa som just förlorat sitt barn på grund av att Vuxna i skolan bär på okunskaper, pratar och verkar inom området mobbing, Inte ens ett uns bitterhet kände jag av i svären vi var. Hopp tror och ett brinnande engagemang var det som jag såg bodde i ögonen på denna man. En tro och ett hopp om att aldrig, aldrig igen ska det ske som just skedde i hans och hans sons liv. Skador och sår kommer säkerligen alltid bo vid sidan om men i stället för att bo i bitterhet. Så tror jag att Måns pappa flyttat bort från bitterhet och sådana tankar istället bytt till vad kan jag som människa göra för att det inte ska hända igen.

Just den känsla hade jag när jag skrev min bok. Vad kan jag göra för att ingen annan ska bo i alla dessa ensamhetskänslor som bott hos mig. Om det bara var en människa som slapp känna samma eller liknande ufo känsla och samma utanförskap känslor som jag själv känt innan, av att läsa min bok då hade jag lyckats. Idag bor lyckokänslor inom mig, i massor. Lyckokänslor av att JO JAG HAR ELLER I ALLA FALL FÖRSÖKT PÅVERKA, få någon att uppleva att jag är inte ensam. Just ensamhet sorg utanförskap bor även i ord som mobbning. Ensam ensamhet, När ensamheten varit FÖR länge och gjort intrång i mig, i mobbnings situationer, då tror jag tillsist på det som min omgivning säger till mig.


Barn i skolan, ni vet små, små guldklimpar som har lågor och ljus inom sig, små människor som är unika underbarheter, som ska få vara just de underbarheter som de är. De underbarheter som de är eller i alla fall ska få vara, för sin familj, sina föräldrar, syskon, mor och farmödrar, framförallt för sig själva, finns i skolor. Där visar vuxna genom o- handlingar och o- ingripande att andra barn men även vissa vuxna har och får ta bort lågorna kärlek, duga känslor, tron på godhet och framför allt tron på sig, sig själva om att duga vara tillräckligt bra människor. I skolan flyttar det in känslor hos vissa barn om att det är mig det är fel på, om jag bara skärper mig, det är rätt att mobba mig för att………..


Jag vet vad jag pratar om jag var där, jag vet att det inte är min historia som gör att jag sett och känt att jag i vuxenheten måste verka och stå upp för mina och andras barn för att mobbing får inte förekomma. Visst historian ger mig kunskaper om vad jag ska titta på, veta hur det känns. Men historian gör också att jag vet känner, vet instinktivt om att Nej det är inte okey!!! Inte överhuvudtaget tillåtet att jag eller någon annan gör saker och förstör andras tro på sig själva. Idag med en bok till i rygg säcken en bok om vuxensvek, men även med människors kärlek och lyhördhet, bor det ännu mera Det nästan pyr om mig i “vi måste göra mera vi måste göra mera”. Skolan kan inte nöja sig med att vi har gjort det vi kan, för “det vi kan” är inte tillräckligt i detta fall. Ingen inte en enda själ ska behöva stå ut med att omgivningen berättar att du duger inte du håller inte måttet. För Det duger inte om skolan “gör det den kan” om någon blir fortfarande kränkt eller får till sig att inte duga.

Inte en enda av oss har rätten att blunda och välja att slippa se om ett barn ungdom, individ, människa mår dåligt av att andra kämpar med att bevisa att de inte duger. Människor som tror sig inneha rätten till att stå över andra, ha tillåtelse att trycka ner, slå på andra tror att dom måste göra så, för att inte bli slagna på själva . . Osäkerhet och otrygghet inom dem gör att andra inte duger.

 

Jag duger, jag duger precis som jag är… jag vet det idag, jag vet att jag trots o- tillgångar är en duglig människa, jag är en underbarhet som duger för att jag är jag, jag, är bäst på att vara just mig. Ingen annan kan vara mig bättre än jag. Jag skulle vilja att vi lär våra barn det. Att vi lär våra barn att vi alla är dugliga människor och att vi har ingen rätt överhuvudtaget att strypa eller avhålla andra den tron om sig själva.

För vi gör det, vi duger! Du, jag och även han och hon, till och med dom, där borta du vet, även dom har rätten att få uppleva känslan av att duga……. Vi är alla här av någon anledning och den anledningen är

 

INTE

 

Att vi inte skulle duga

 

Utan

 

Vi duger

 

Vi duger som vi är


 

Du kan göra skillnad. Du kan bidra här är ett sätt att bidra. Måns pappa Och rädda barnen har tillsammans startat en fond som är uppkallad efter Måns.

Gör skillnad och titta vidare på länken.

Måns Jenningers minnesfond

Mobbning, Kränkning samt så många kunskaper……

Nu blev jag lite grinig och trött inser att jag behöver alltid ha med mig en vettig kamera. För de bilder min make tog blev suddiga bevis på att jag skulle behöva en sådan där vackert fin systemkamera för en massa tusenlappar. De bilder som finns av dagen är inte bilder, and som visar en rättvis bild då suddigheter är det som syns. Idag tog jag med maken, diagnosis eftersom min väninna blivit sjuk. På vägen till föreläsningen hade min make ett samtal med mig om att jag kanske inte behöva prata hela tiden. Jo, tadalafil då! ! Jag säger att jag klarade mig riktigt bra enligt mig. Men vad min make har för uppfattning får stå för honom.

 

Dagen har innehållt tårar, i minnesbilder om förr när jag själv var liten. Som liten och ibland stod utanför och tittade in. En klokhet och ett nej inte en gång till ska jag köpa och ändra mina tankar. Inte en gång till ska jag låta historiska episoder bli mina sanningar. För det är just det.

Den senaste tiden under ett år har jag mjuknat i mina tankar och trott på saker som jag själv innan inte ens kommit i närheten av. Idag tack vara klokheter av just Lisbeth Pipping flyttade det in återgå…. Gå tillbaka till din egna sanning och lita, lita åter lita på min egna uppfattning som redan som liten flyttade in hos mig.

Det är aldrig mitt fel om jag bli mobbad, det är inte mig det är fel på! Nu visste jag det innan men idag blev jag klokare och ännu mera tydligt tydlig med klokheten, mobbningsoffret. Jag som blir mobbad är inte fel. Det är inte mig det är fel på.

Skolan har så långt ännu att gå när det handlar om mobbing, under några år har jag fått höra om skolan och att:

någon bör se sin egen del i, men någon måste inse att folk blir irriterade, någon måste lära sig att inte prata så mycket, inte ta åt sig, se sin egen del, skylla sig själv bla bla. Till och med fått till mig att jag måste bearbeta min historia, för det är den som spökar har jag fått höra.

När jag berättat för skolan och vridit ut och in på mig själv, för att det är inte okey att några blivit utsatta för kränkande behandling.

Mobbning och åter mobbning. Det är inte okey!

Ändå finns det, mobbning är en olaglig handling, ändå tittar vi vuxna åt ett annat håll när barn blir utsatta. Det är aldrig tillåtet aldrig någonsin, finns inte på kartan

Ändå får barn verka som egna försvarsadvokater då de blivit kränkta, ändå trots att Det är inte okey så får barn till sig men om du bara inte BLA BLA BLA.

Hur står det till, hur blir det så? Hur?

Nu vill jag skriva ett fult ord, det fulaste ordet jag använder är Råtta! Då är det riktigt allvarligt!

Hur Råtta kan vi fortsätta som människor, tillåta kränkande behandlingar inte bara i skolan utan Mobbning bor över allt. Vi “den tysta massan” hur i Hel vete i en skål kan vi tillåta att många av oss bor i utkanter?

Att vissa av oss får bo i utanförskap, att det runt vissa av oss anses okey! Det är okey att kalla medmänniskor hora, fitta, bög, djävel eller knäppgök tror till och med att knäppgök i vissa sammanhang skulle kunna betraktas som musik för vissa.

 

Gud så mycket klokheter och så många intressanta människor jag träffat idag. Idag kände jag så mycket att idag, Just idag fick jag förmånen att vara i ett sammanhang där jag lärde mig och fick bekräftelser återigen att jag ska lita på det som bor inom mig. Samt att vi alla har ett ansvar.

Det är inte okey att unga människor väljer att lämna detta liv, för att det i vissa omgivningar verkar vara okey att kränka människor dag ut och dag in. Till sist så står det sen en kille tjej där ute i vuxen livet och tror på alla de yttre bekräftelser som människor i sin osäkerhet slängt ut sig för att slippa bli utsatta själva.

Idag fick jag även förmånen att träffa pappan som startat en Fond . Hans son som inte orkade. Hans son som i skolan fick till sig att det är okey att det som går i samma klass som dig, är dumma och förpestar ditt liv. Sonen som tidigt fick klart för sig att han inte dög i skolan. Skolan svek Pappans son, men skolan svek även de barn som fick klart för sig att det är okey att vara stygg och dum emot sonen så att hans son tillsist inte orkade leva längre.

 

Just dessa barn blev svikna tidigt i livet. Ingen i skolan hjälpte dessa barn! Ingen tänkte på att deras alla dumheter och kränkningar till sist gjorde att en liten glad kille inte orkade. Dessa barns dumheter är dumheter som vuxna borde ha skonat dessa barn ifrån. Just dessa barn fick i själva verket vara i en zon där vuxna lämnade dem åt sitt egna öde. Där de i hela sitt liv vet om att de kunde valt annorlunda. Här vill jag säga till och med att dessa barn är offer! Offer och misshandlade av vuxna som skulle reagerat!!!

Vuxna skulle ha skyddat även mobbarna från sina handlingar genom att våga vara vuxna och våga sätta gränser.

 

Om nu skolan och samhället inte vill se, inte vet, hur inte orkar ta tag i. Så låt du, jag alltså vi som individer i vårt samhälle visa våra och andras barn att Det är Okey att vara just de underbarheter som vi är. Även att det är aldrig Okey att skada eller se på när någon blir skadad kränkt eller utsatt.

Vi tillsammans kan göra förändringar! Vi som människor som samhällsinvånare, vi har ett ansvar, vi har en skyldighet att ta hand om varandra. I dessa ord är även ta hand om, att visa barn att:

Vi mobbar inte

Mobbning är inte tillåtet och ingen får kränka någon annan.

 

Detta säger mig att vi måste tänka barn gör inte som vi säger, utan som vi gör.

Det säger mig att vi som vuxna, måste våga se oss själva i ögonen fråga oss vad jag strålar ut, gör jag saker av kärlek eller av rädsla för att inte bli kränkt. Vågar jag stå upp för mina medmänniskor? Det finns många vuxna som också blir drabbade och kränkta. Det är inte okey att människor på grund av otrygga och svaga medarbetare och chefer, väljer att ta sina liv, för att vi inte vet hur vi ska behandla varandra. Vuxenmobbingen är ju tyvärr lite mera sofistikerad och dold . Den som utsätts mår lika dåligt trotts det mer sofistikerade sättet som kränkningar då betalas i…..

Trots alla sofistikeringar i vuxenkränkning, så är det ändå lika råttigt en kränkning, och gör förbenat ont.

den bild som blev minst suddigJ

Jag köpte även Lisbeths båda böcker, Kärlek och stålull, Jag mobbar inte. Fick även ett av hennes jag mobbar inte knappar. Så nu pryder min jack krage av jag gillar olika och jag mobbar inte. Tycker om dessa båda pins och känner att de hör ihop.

Sydväst foreningenstopp.se pratade efter Lisbeth om psykosocial arbetsmiljö och om civilkurage i arbetslivet.

Den 16 april finns det möjlighet att lära sig mera och få mer kunskap om just föreningen Stopp.

 

Lev idag just nu och Jag mobbar inte vare sig i stort eller smått……J

KASAM Tänk om …..

Samverkan arbetsförmedling, pilule och försäkringskassan? Hur kommer det sig att jag lyckas träffa trevliga och förstående människor på just sådana ställen. Det är ju inte så att jag själv alltid är så himla trevlig. Ofta missförstår jag och ibland säger saker som inte borde sägas. Men sägs ändå. Ringde upp försäkringskassan nu, link pratade med en kille där länge, purchase han förklarade sådant jag missförstått och gav mig klokheter i mina rädslor.

Ser möjligheter men, även omöjligheter.

Här tror jag det handlar om min egen inställning, samt min egna tillit till mig, och en stor portion med kunskap om min funktionsnedsättning.

Mitt kognitiva (h)jälpmedel som håller på att blir arbetslös i kognitionsarbeten, kommer att få extra knäcka inbillar jag mig. För han vet och han känner mig. Han vet och ser när det är för mycket när jag mår för dåligt eller är för speedad.

Kognitionsmedlet är min make.

Det är han som ger mig klokheter i hur jag ska tänka i vissa områden, även om jag inte alltid lyder hans tänk, så ger han mig andra sätt att eventuellt välja och förhålla mig till.

Samverkan eller inte samverkan.

Arbete eller inte arbete.

Känns ju lite konstigt, för jag har ju ett arbete men behöver lite hjälp med strukturer och lite smått för att orka med se och känna att jag befinner mig i sammanhang som jag klarar av.

Kasam
kallas det och sånt är viktigt.


Känsla av sammanhang.

Att jag förstår och har känslor om att jag är i ett sammanhang som jag förstår och klarar av att hantera.

Trotts samtalet i dag så bor det i min vild hjärna, fortfarande bubblor och vågor inom mig från i går. Musiken av Hellman stora havet, Det är nåån inne här igen, jag vet inte vem det är….

 

Jo, du, Djäklar i gatan vilken fantastisk intensiv låt det är. Stora havet, ännu har jag lusten inom mig att:

Nu djäklar hoppar jag rätt ut i inget alls, som är förutsett, bara prova lite, känns det som.

Men ännu är rädslan över att hamna i. Känslan och orden att oj, Jag tänkte inte på det, nej det ara blev så. Just sånt är det, som gör att jag håller mig inom gränsen, att inte göra om, eller nått helt annat, för jag gillar inte riktigt situationer som just de. Nä, jag tänkte inte på det, nej det bara blev så…….

Hmmm kanske är det just det som jag ska förlika mig, med kanske är det just rädslan i de två rader av ord som jag ska utmana och titta bakom.

Just rädslorna i dessa ord.

Klump i halsen och vågor imagen.

Hjälp, tänk om, tänk om, det är så förbannat enkelt att bara. Ja, jo jag tror att jag eventuellt bara blundar, sjunger lalalaal, håller för öron, ögon och bara gör det. Tar klivet till framtiden, utan någon som helst tanke på något annat än mig.

Struntar i att andra, runt om kring höjer på ögonbryn, tror jag e knäpp, att hon kan med, att hon e så dum med mera med mera.

Just alla dom orden handlar ju egentligen inte om mig, utan om de som tänker just sånt, för dom lever ju inte mitt liv, inte lever jag deras heller utan mitt.

Jag lever ju i mitt liv, mitt i livet, inte behöver jag bry mig om ögonbryn, om andra tycker jag är dum i huvudet eller vad som det kan tänkas. Kanske behöver jag just nu vara lite dum i huvudet och blunda och ta klivet ut……. OJ,DÅ tänk om jag gör det……

Jag behöver bara bry mig om mig, Mitt liv. Dessutom vara medveten om att jag då andra lever sitt liv, inte höja på ögonbrynen, inbilla mig att jag vet vad som är bäst i andras liv utan låta andra leva sitt liv så som dom vill,…..

Det riktigt kryllar av myror i benen och vågor i magen just nu mår jag bara bra av att bara tänka på: tänk om jag vågar, tänk om jag vågar hoppa rätt ut i framtiden utan att vara försiktig och ha massa trygghetsförsäkringar runt om kring. Vad kan hända?

Herre min skapare vad kan hända?

Det kan hända att jag blir eller inte kan det händer i så fall att jag blir en hel erfarenhet rikare av att bara hoppa rätt ut………

Det känns inte helt ospännande utan riktigt helt underbart spännande…..

Tänk om, Tänk om, jag gör det.

Jag tror nästan det……

Att jag kanske eventuellt kanske

Gör just det…

Eller kanske ska jag bara först skänka en tanke det kan göras igenom bilden här med ett klick för vidare info.

 


Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.