Svunna tider då badar farmor i Lycka……

Jag var hos min gamla farmor där på sjukhuset.  Min underbara fina gamla farmor.  Snart 86 år gammal. När jag kom dit så misstänker jag att de hade bedövat henne kraftigt.  För hon låg med rosenskimmer i ögonen, mind och pratade mest om att farfar dröjde väldigt länge med kaffet.  Flera gånger pös hon över i stolthet över att de berömde hennes son så väldigt.  Farmor hade ramlat in i svunna tider långt innan jag ens fanns tror jag.  Hon pratade om att hennes son var så duktig, och det gick åt väldans massa kaffe vissa stunder sa hon att nu får allt Roland skynda på lite.  

Jag har vart med förr, jag kastades tillbaka till när min gamla mormor för 15 år sedan gick bort.  Då satt jag och läste bibeln för henne. Efter som jag läser hellre än bra så hittade jag på lite hur som helst, det var stunder som mormor vaknade till  ur sin dvala och berättade att riktigt så stod det då inte i biblen. 

Farmor kom liksom inte bort från dvalan i dag men några gånger frågade hon mig om Carina kommit än.  Då förklarade jag att det var jag som var Carina.  En gång tittade hon på mig och frågade vad jag gjort med mitt långa ljusa hår.  Då  sa jag till henne att åldern på mig inte var femton år utan jag nu var mera nära 47. 

-Men vet inte Farfar att vi sitter här och väntar på kaffe, sa hon några gånger. Jag hade inte hjärta att ta henne från sina tankar. Så jag sa nått om att bilen kanske gått sönder.  Då fnös hon och sa: att det var nog så att han var lite törstig och tog sig en öl innan han  kom hem. 

Jag hade inte hjärta att säga till farmor att det var 19 år sedan farfar hade  dött.  Inte heller sa jag att hennes son, som hon emellan åt var så stolt över,  hade varit död i 8 år.  Att hennes dotter inte heller fanns längre.  Farmor fick i dag hållas, hon berättade om att min faster Tony var den duktigaste frisörskan i hela Olskroken.  Men att man skulle akta sig för hennes apa.  Hon pratade om hur hennes barnbarn hade blivit arg över att fafa inte körde vagnen.  Och om  apa inte fick klia sig i örat.  Jag satt där och höll med, jag avbröt inte mera än då  hon skällde på att kaffet inte kom.  Barnbarnet hon pratade om var jag, för historierna  som hon berättade om har jag hört så många gånger. Men jag sa inget.  Jag ville inte rycka bort det fina i ögonen på henne som fanns där då hon mindes.

Nu sitter jag här och funderar på om jag gjorde rätt eller fel.  Egentligen är det inte viktigt egentligen spelar det nog ingen roll. För farmor är senil och vet inte så mycket om vad som händer. Ännu så länge vet jag inte mera än att hon antagligen är inne för operation just nu.  Vet inte om hon överlever, vet bara att jag vill att hon ska ha det bra.  Jag inbillar mig att hon kanske flytt till de svunna tiderna för att hon mådde så mycket bättre då. Hon pratde idag om brödbakning och inlagda sillar det var hennes tid.  Tiden då hon var som bäst. Jag tror hon mår bra i att vara i de tiderna när hon mera  var mitt i livet så att säga……….

Jag lät henne vara där ……….kommer nog  åter låta henne vara  just där  om jag får ha henne i livet några år till………

Min Gamla farmor …………..

Då är det den sista dagen för jul i år i morgon går vi till jobb igen. Även jag. Låt dom aldrig få se dig skaka skriker thåström. Inte mycket jul över de orden, stomach men det är ord som talar till mig. Takterna är intensiva, site om några veckor är det nya ord som kommer att prata, nya takter som kommer att kännas då vi ska beväpna oss med vingar. 

Det var inte en tanke att skriva om herr thåström, utan jag skulle skriva om min jul och min även i år gamla farmor.  Hon som serverade morot-saft som farfar drack upp när hon gick ur köket.  Det var inte bara morot-saft som farmor försåg mig med. Min farmor har varit en mest underbara farmor  man kan ha, trots morot-saft och annat nyttigt som hon  envist  ville att jag skulle dricka. Jag var klen i maten sa farmor alltid.  Själv kan jag känna att jag  hade haft nytta av att vara klen i maten nu, för det hade gett mina kläder en bättre passform.  Inte heller det här var tanken att jag skulle skriva om. 

Känns som jag närmar mig ämnet som katten gör till en het gröt.  För det jag tänker skriva om är känsligt och det gör förbannat ont! Om jag ska vara riktigt ärlig.  Just nu känner jag att jag sväljer och sväljer för att inte  skrika rätt ut.  Orden som bor inom mig gör ont men tankarna  omkring gör ännu mera ont.

För även om det bor en massa tacksamheter inom mig, så bor det även skam och så många tårar som ligger där och gömmer sig.  Julen i år även den innehöll min älskade gamla farmor. Hon som alltid luktar spännande tvål från Spanien. Spanien var min  farmors paradis och  varje gång hon kom hem så hade hon med sig dofter och  presenter. Oftast var det kråkguld och krimskrams,  men oxå  dofter av tvålar, olika kryddor och färska lagerblad mm.  I förrgår satt hon vid bordet och intog sillen. Tyvärr har farmors kärlek till mat  sakta domnat bort, för  hon orkade bara sill, omelett på julafton.  Kaffe och sherry som avslutning blev det och då skymtade  min farmor fram igen  hon satt där och kände sig som en fin gammal dam.  Jag  själv vill ju hävda att hon faktiskt är en fin gammal dam. Då i förrgår kände hon det själv och då tillsammans med sin punchkopp som då var fylld med sherry.  Just punchkopparna är något som jag en gång för länge sedan fick av min farmor. Kopparna kommer från hennes mamma. Jag brukar bjuda farmor på sherry eller punch i just de koppar, när hon är här på julen.

Men i år var det inte lika trevligt att bjuda hit henne. Det gjorde mera ont, än vad det fyllde mig med kärlek.  Min farmor har blivit gammal, och med åldern har det flyttat in åkommor som gör ont.  Min lilla söta farmor har blivit någon som ingen av oss  känner igen, och hon vet idag inte vilka vi är. Mig vet hon vem jag är, men vilka barn som var här och vem mannen var som satt där vid bordet i kostym, det hade hon inte en aning om. Barnen var mina, mannen med kostym var min make.  Idag just nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 12. Min lilla underbara farmor är idag just nu på ett sjukhus, ligger och väntar på att bli opererad. Man sa till mig att hon är förvirrad och inte går att prata med henne.   Min lilla lilla farmor har ramlat. Ska opereras,  fraktur i höften. Jag må vara egoistisk i min tanke men min första tanke som flyttade in blev: å vilken tur att hon orkade komma hit och fira jul i år. Viken tur att vi  hade köpt sherry i år med. Vilken tur att vi har det i minnet nu. Att jag får ha det i minnet att min farmor satt här och kände sig som en fin dam av att få lite sherry i sin lilla punch kopp. Även om det kanske inte  finns i minnet hos henne nu så vet jag. Att min lilla älskade farmor satt här och kände sig som fina damen bara för två dagar sedan. Inom mig känner jag just nu att det kanske var sista gången som jag fick förmånen att få min farmor till just fina damenkänslan.

Det första jag sa till min make igår kväll när vi fick veta var att: Jag är så tacksam över att vi hade farmor hos oss på Julafton.  Jag är så  tacksam över att jag i går morse åkte upp med varmrätten som var över sen julafton till henne i går  vilket gjorde att hon kunde äta de små varma igår.  När jag var där igår med Janson och allt det andra, sa jag till henne att jag får komma med  efterrätten på annandagen.  Så hon får komplettheten från aftonen då hon bara orkade sillen.  Men efterrätten får jag byta ut till massvis med choklad och godisar.

Snickers är farmors favorit och  choklad glass så det ska jag ta med mig till henne idag om jag nu får komma dit.  

Jag hoppas att min farmor klara av operationen men, jag vet att det är även det av rent egoism. För min farmor har egentligen slutat att leva då den dagen min far valde att flyga upp till himlen.  Men jag har fått förmånen att ha henne kvar i 8 år. 

Thåström 012

Min lilla farmor…………..

Tända ljus……..

Jag tänker att det är särskilt viktigt nu, nurse att vi tänder och befinner oss i ljus. Snart är vi där igen, Snart är ljuset på vår sida igen.  Att tända ljus behöver inte vara att tända stearin eller att vi tänder en lampa. Tända ljus kan vara att våga ha drömmar. Våga sig på att önska sig godhet och braheter.  Tända hopp om en ljus framtid, en framtid som kan vara just nu. Framtiden är inte endast om ett halvår eller år. Utan kan vara redan nu eller om en kvart, timma.

Tända ljus kan handla om att höra av sig till någon som inte väntar sig samtal.  Bjuda hem någon som inte väntar sig bli hembjuden.  Kanske bara ett leende, eller ett par ord om att bry sig om. Tända ljus i sinnet, tända ljus som blir kroppsliga soligheter i minnen.

Att plantera frön i barn.

Om deras egna uppfattningar om sig själva är nog den viktigaste uppgiften vi har som Vuxna.

Mitt värde och min uppfattning om mig är det som syns i mina handlingar. Det värde jag sätter på mig själv är det du ser genom mina val.

Så går tankar inom mig just nu. Detta kanske för att jag idag sitter och tänker på någon som betytt mycket för mig. Men betydde alldeles för lite för sig själv.

Igår fick jag ett brev där jag skulle svara på frågor om jag ville veta när vederbörande hade permission, ambulance frigiven och sånt. Alltså säger det mig att jag är ett brottsoffer. Offer på riktigt. Allvar finns i situationen men inte det som jag ska skriva om idag. För det handlar om synen på sig själv.

Det är det som är syftet idag.

Vi leker inte med tanken men vi tar någon som helst.

Den här lille vem som helst växer upp i ett hem där de vuxna liksom har nog med sitt egna. Kanske har föräldrarna blivit föräldrar långt innan de själva var mogna till att vara föräldrar. Det lilla barnet har fullt upp med att få uppmärksamhet, har fullt upp med att ta hand om mamma som kanske har både missbruksproblem och andra svårigheter.

Det som vi vanliga utan dessa svårigheter ser som självklarheter är inte självklarheter för vare sig den lille kille eller tjej. Hans eller hennes vardag är kanske det helt normalt att mamma ligger på soffan eller försvinner ut. Mamma och pappa kanske bjuder hem andra människor och sprutor knark kanske är vardagsmat. Mat kanske till och med inte tillhör vardagen utan är en mera sofistikerad högtid. Kanske är det mera vardagsmat att mamma och pappa är som odjur, kanske är det så att den lille får lära sig att kvinnor är nått man ska hålla kort.

Kanske får den lille killen tidigt lära sig hur bitchen skall hållas.

Här skulle jag kunna skriva i dagar och år om tråkigheter som skulle gjort att vi inte orkat läsa. Så detta får bli historiken, bakgrunden i det egna värde.

Den lille killen, tjejen växer upp. Vandrar mellan socialtjänstens olika i stunden studier och teorier. Hvb,  ungdomshem, hemmaplanslösningar, hemma hos lösningar, Ta hand om barnen, låta dynamiken i familjen växa / låta bli. Tar man barnen så kommer mamma inte att klara sig/ tar man inte barnen så kommer priset bli högre. Ja fan you name it.

Historien formar oss, och vår egna uppfattning om oss själva och vårt värde.

Den trasiga historian tar slut den unge går in i vuxenlivet med en början i fängelse. Under historiska tiden träffar den unge olika vuxna som på något sätt varit ställföreträdande skuggor mellan varven. Efter fängelset så gör den nu unga vuxna olika val om att göra tvärt om emot vad föräldrar och andra gjort. Han hon liksom vill skriva sin egna historia och leva det vanliga vardagslivet som han/hon bara innan nosat på.

Likt Petters låt Det går bra nu så flyter livet på en stund.

Men inom den unge så bor svartheter och tvivel tankar dyker upp poppar upp som popcorn.

Men tänk om jag lärt mig jag kan bara prova lite se om det funkar.

Fan va tråkigt det är.

Hjälp så här bra får det inte vara.

Det kan inte vara så här i evigheter.

Hjälp jag är inte värd alla dessa braheter.

Hon/ han är nog bara snäll för.

Han hon kommer sluta älska mig när hon Han väl upptäcker vem jag är.

Men inte kan jag jag är ju en vanlig knarkare.

Jag är inte värd.

Bla bla bla ….. osv.

Han hon provar lite, den familj som han hon skapat gungar lite men håller ett halv år går utan proverier. Sen dyker tanken upp igen. Men det gick ju så bra förra gången, jag kanske lärt mig jag kanske, kanske kan göra det lite snyggt.

Den gången gungar familjen mera, den gungar och gungar. Han knarkar hon tjatar ställer krav blir slagen det är så bitchen ska tas. Det är så man uppfostrar dom.

Hon flyr, men flyter hem igen blir mer misshandlad.

I vår historiska individ flyttar den asgamla sanningen in för gott. Det var ju det här han hon väntat på sen hon han blev ren och valde att leva det vanliga livet. Hon han är ju inte mera än en gammal knarkare. Det är ju mera hemvant att befinna sig i de vanliga kretsarna och dessutom kan och vet han hon om vilka spelreglerna är. Dessutom så kanske bitchen i dessa kretsar mera vet om sitt värde. Det var ju det här han hon visste, hela tiden hon var ju inte värd mera än att leva i dessa kretsar. Sen en ny fängelse vistelse och kanske en ny renhet och nyagamla tankar om att leva det vanliga livet.

En ny chans en ny erfarenhet av en nygammal situation. Men jag vågar inte hoppas längre för jag sitter här och inser att jag gett upp hoppet.

Vissa människor har historian ristats in så djup att de inte vågar tro på att alla alla i vårt land har en möjlighet att välja att leva. Vissa vågar inte gå utanför för sina ramar. Utan tror på lögnen att de är inte värda mera än det dom får.

Men kräver man inte mera av sig själv, så får man inte heller nått av det man drömmer om.

Ser jag inte att jag är värd att leva ett liv utan misshandel, missbruk och fängelsesemestrar, så orkar jag inte ens med att önska mer. Skulle jag mot förmodan få chansen till att leva ett bättre liv än det jag skrev innan så är chansen väldigt stor att jag ser till att det ändå går åt fanders. För den sanning som jag själv tror på är den som jag kommer att se till bli en verklighet.

Det säger mig att vi får se till att skapa oss en sanning och uppfattning om oss, att vi är värda allt gott, att vi är värda allt som är bra för oss. Det säger mig att vi alla vuxna har ett stort ansvar, att plantera frön i alla barn vi möter. Så att de får uppfattningar om sig själva att de är värdefulla och så underbart bra och dugliga.

Att vara vänner på riktigt ……….

We half way there låter det hemma hos mig just nu. Inom mig bubblar det, sick   minns hur jag varje morgon åkte till jobbet som då var på Fagared. I högtalarna skrek Bon Jovi sånt, som då talade till mig. Inte gjorde det speciellt ont att han  var trevlig att titta på heller. Idag har han även vuxit som människa för mig. Hans engagemang för hemlösa är vackert.

Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om för jag hade tänkt mig att skriva om min riktiga vän, hon som finns på riktigt.  I somras tog vi en lunch i vårt lilla samhälle, igår shoppade vi loss.  En resa som vi planerat sen i augusti tror jag.  Min make har skrattat åt mig. Samtidigt som han har sagt att det måste kännas bra att träffa någon som helt förstår hur det är att vara socialt osocial.  Jag behöver ju luft i mina dagar, veckor, månader och år. Gör jag något så vill jag göra det fullt ut vara där i stunden och vara bara för det. När det är så då krävs det planeringar. Därför har vi redan börjat planera våran vår träff nu. Nu ska det väl bli lite lättare för kalendern har mera tomrum nu, än den haft under hösten. Så nu kommer det säkerligen bli lättare att få till en liten vårshopping.  Jag lär mig så mycket av denna kvinna genom att bara lyssna på  vad hon säger. Det magiska ordet planering blir ett ord som bli tydlig gjort.

Nu är det ju inte så att vi bara umgås  någon gång om året eller i halvåret utan vi brevväxlar allt som oftast.  Vi gillar båda två att skriva, minst en ibland två tre gånger i veckan mailar vi varandra. Då är det inte små FB meddelanden utan ganska många rader.  Där vi talar om tankar, attityder, Funktionsnedsättningar men mest pratar vi om vardagliga saker som händer. Ofta får hon läsa om mina frustrationer och ofta får jag vid sådana tillfällen ta del av hennes klokheter. 

47 år  är är jag snart på riktigt, äntligen helt ärligt äntligen! Börjar jag få dela vänskap på ett för mig  mera härligt sätt.  Visst självklart har jag vänner men, idag har jag även vänner som jag mera kan känna igen mig i.  Såg ni det sista programmet med så ska det låta Wiehe och Laleh?  Scenen när Mikael förklarade en artist tjurighet och genialitet som ibland kan bli svårt.  Att just Wiehe och Laleh fann vänskap är för mig inte konstigt. Det är ju speglar av varandra även om de är olika konstnärssjälar så är de liksom födda på samma planet. Thåström 007

En påminnelse om den snart ljusare årstiden

Det liksom vilar samförstånd på ett konstigt enkelt sätt.

Just så är det med vissa kvinnliga vänner som jag träffat idag och då är det just i de sammanhang där vi befinner oss inom NPF. 

Idag är jag så  Tacksam, för att jag kunnat uppleva, fått förmånen att uppleva det.  I vissa sammanhang har jag förmånen, att slippa skärpa till mig.  Och i de sammanhang är det helt okey, att bara vara mig. Just i de sammanhang är vi alla där , de storheter som vi egentligen alla är. 

 

Det skulle jag vilja att alla människor får  förmånen att vara i.

Snart är det den stundande Julen igen,  låt oss tända ljus i samförstånd och låt oss alla får vara de storheter vi är.

Lev idag just nu så är det några dagar kvar om någon behöver mera tid till julstök.

Själv stökar jag inte så mycket, vilar mera!

Lördagstankar.

sitter i vardagsrummet med den bärbara datorn. Från stora sonens rum strömmar ljud ut ljuden skapas i Musikhjälpens andan.  Själv har jag suttit framför tvn varje dag och kollat in Jason, thumb Kudjo och Gina.  Några låtar har jag själv önskat och min bok, viagra   blev skänkt till butiken.   Likadant som att köpa Faktum så känns det som jag i alla fall gör något och tillsammans har ju vi gjort mycket under veckan.  Ingen kan själv förändra världen men alla kan vi göra något och just nu verkar hela Sverige koka och göra massvis.  Det är fint,  blir vackert och det glimmar lite extra så här i Juletid.

Flickors rätt att gå i skolan. Det borde vara en självklarhet. Efter denna veckan är det kanske mera en självklarhet än innan. För mig blir det vackert. Det är vackert.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: