Egna sipps, egen dricka, salighetsegen

Det är härligt med Barn i går kom en skara på 3 barn. En liten tjej på tre år, ambulance hennes storebror som är 4 samt deras stora syster som är hela 6 år.  När mamman och de två små barnen gick hem så stannade den stora tjejen på sex år kvar här. Vi skulle ha fredags mys tyckte den lilla damen.  Med fredags mys behövs det ju sipps och cola. Det var det viktigaste sippsen som egentligen var chips. En mera noggrannhet var även att det skulle vara rörsippsen.

När vi kom ner till affären så bjuder vår lilla affär in till brödavdelningen och kaksaffari.  Genast kom ju den lilla tjejen på att kakor det kan man ju också lägga till i fredags myset. Men det gick ju verkligen inte att byta ut sippsen.  Nej, pills det funkade inte däremot så gick det att lägga till saker.  Vi hoppade över kakorna men lill tjejen gillade även ananas. Min kära make kunde ju inte motstå så det blev tillägg med ananas.   Drickavdelningen cola inköp blev Påsk must men det var cola ändå. Därefter var vi vid sill och pålägg. Då gick det till och med köpa lite sill, om det var så att någon gillade sill.  Därefter var det sipps och nötter, när vi hade förklarat för den lilla flickan att vi inte gillade sipps så blev hon salig. EGNA SIPPS med ett solskensleende som om det funnit snö här hade  försvunnit vid första mungipans försökt till leende. När hon förstått att det var hennes alldeles egna sipps så frågade hon min man om han verkligen gillade colan som egentligen var påsk must då. Han svarade att han gillade öl, hela affären badade i solsken av den lilla tjejens leende.  Men förmörkades av att hon kom på att jag kanske gillade cola som egentligen var påsk must då  skyndade hon att säga.  När hon förstod att jag gillade bubbelvatten så var leendet något väl inplanterat i flickan.  Vid mjölkkylen frågade vi om hon gillade yogurt, det gjorde hon. Vanilj skulle det va.  Dessutom hittade vi lite risifrutti, och en tablettask.

När hon såg att hennes vagn var full med massa godsaker så slocknade leende för ett litet ögonblick. Hon frågade: – Har ni verkligen råd med allt det här?  När hon förstod att jo vi skulle kunna betala kalaset så lös hela hennes ansikte. I Kassan stod hon snällt  vid oss och sa salig.  Egna sipps, egen cola och egen risifrutti egen  yogurt.  När vi betalade så kände hon igen  någon som var vän med hennes mamma. Berättade att idag skulle hon sova Tommy och Carina, och att hon hade alldeles eget mys för Tommy han gillade bara öl, och Carina hon gillade bara bubbelvatten och starka jordnötter. På vägen åt den lilla lyckliga tjej glass som hela ansiktet fick smaka på.  Det verkligen helt underhärligt med barn. Idag har  vi två små barn men faktiskt så tror jag åldern tar ut sin rätt för efter en eftermiddag med de här två  busfröna så känner jag att oj oj oj, intensivt och huvudet behöver  vila känner jag ……

Bor det sorg i Diagnossambandet ADHD

Skrivkramp och tankarna flyttar längre och längre in i men så kan jag ju inte skriva. I mitt förra inlägg skrev jag om att detta inlägg skulle handla om sorg. Sorg i att komma till klarhet i att få diagnos. 

 

Sorg? Är det sorg som flyttar in i diagnosen eller bor den i själva diagnosen. Hade den kommit även utan diagnos eller hur är det?

 

Hur ligger det till?

 

Jag kan ju inte skriva att det bor sorg i alla som får diagnos, pharmacy för jag har inte träffat alla. Inte heller så tänker jag, att alla får sorg i situationen.  Men jag har mött ganska många kvinnor som har pratat om sorg.  I sambandet diagnos i det samband som jag fick diagnos blev jag både sorgsen och glad. Jag blev glad över att få förståelse och klarhet i mig själv.

 

Sorgen över att jag kanske inte fått den hjälp, som jag borde fått.  Även sorg över att jag har satt alldeles för höga krav på mig själv mm. 

 

När jag fick min diagnos, när jag till och med på papper hade ett par konstiga bokstäver på ett papper. Så var jag till en början lättat glad och tacksam.

 

Lättheten, gladheten och tacksamheten för att jag var inte dum i huvudet, jag hade bara ett funktionshinder.  När de första månaderna gått, blev det även mycket AHA jaha men det är för att.  Kom sedan ganska fort fram till att jag även var den samma som jag var innan.

 

När sedan informationen och min medicin som är Concerta, började bli som vanligt igen, när Medicinen slutade göra mig overksam. Så blev det till och med så att jag även fick lite av det som är bra med ADHD tillbaka. Jag hittade tillbaka min kreativitet, hittade tillbaka till den naivitet och min förmåga att vara en sann visionär. 

 

När åren gått och min bok föddes så var det en sorg som jag hittade till igen. Idag så här i efterhand ser jag många delar som bodde i situationen och tillståndet.  En del av det som visade sig var en sorg, sorgen över att har vi inte kommit längre. Jag kände att jag inte fick den uppbackning och dom förutsättningar som jag behövde.  Men snabbt kom jag framtill att det är jag som måste se till att det blir så som jag behöver.

 

Dessutom flyttade det in så mycket konstiga känslor i bokdebuten. Det kändes som jag hade bjudit in okända människor i mitt vardagsrum. Även tyckte jag det var konstigt att människor i den kommun jag bor i som jag aldrig pratat med innan började ringa hem till mig och var inställdsamma och sa snälla saker om modighet och att jag var duktig. 

 

Det konstiga i det var att jag redan innan min bok, var minst lika duktig och modig. Då var det ingen som ställde sig in.

 

Sorg var det, jag sitter här och försöker dra tillbaka trådarna till just sorgen. 

 

Mycket av sorgen idiagnos sammanhanget berodde mycket i mig på alla historiska misstag. Sorg över att ingen såg att mina misslyckanden, som var svårigheter i mig som till och med innan egentligen då var rent handikappande. Funktionshindret som i vissa sammanhang gjorde att det aldrig blev någon upprättelse.  Till och med så att jag tog till psykologhjälp för att sörja. Sörja klart en gång skull för alla.

 

 Det känner jag idag att jag gjort klart.  Idag känner jag att jag hanterar mitt liv, jag har så mycket koll som jag behöver resten och kollen som är okoll i mig är spännande. Spännande är en av de ingredienser som min ADHD behöver för att jag inte ska dö av tristess. 

 

Jag har mött många människor som är ledsna över sin diagnos. De skäms och vågar inte berätta för andra. Jag säger inte att alla måste berätta nej, det gör jag inte. Men jag väljer att berätta för jag tänker att så ensam som jag kände mig, i mina svårigheter. Mina små bubblor som jag kände fanns innan, är något som kan göra att andra slipper uppleva samma ensamhet. Det är en jätte häftig känsla att inse att jag är inte ensam. Jag är inte det ufo som jag inbillade mig att jag var. Det finns andra människor som inte så att de har lev mitt liv, eller har alla mina känslor.

Men min berättelse kan göra att andra känner igen sig.  Dessutom finns det massvis med barn där ute som växer upp som även de har tillgångar och o-till liknande mina. Jag vill att de ska se att de behöver inte skämmas, de behöver inte gömma undan  det fina i dom. Därför känner jag viktigheter i att gå ut och berätta. 

Även vill jag att människor som jobbar med människor som har makten i sin hand över andra människors liv. Att de människor ska se hela människor se att oavsett hur många möten som missas eller inte så är det inte av latheter som de missas. Vill väcka upp intresset för vad är det som gör att vissa av oss inte får ihop vissa delar av våra liv. Vad kan socialtjänst, skola och andra instanser göra för att livet för dessa människor ska bli mera hanterbart, vilka förutsättningar behövs för att det ska funka.

 

Men mest av allt känner jag att jag vill få människor som liknar mig, att få vara i sina tillgångar ha rätt förutsättningar för att få vara de underbarheter som de är. För det är just så det är! När vi är i våra tillgångar, när vi har möjligheter att vila oss i sammanhang där kraven och förutsättningarna är dom rätta, då  blommar vi då är vi verksamma fulla med tillgångar och  idéer som för oss framåt.  Vi ser saker från andra håll, vi ser saker från andra perspektiv.

Dessutom har vi inte samma tillgångar till de referensramar, som de som har den gamla vanliga hjärnan som de människor har som lär av misstagen. För oss kan samma situation nästa gång vara en helt ny situation, det gör att vi tar oss an problemen trevande och prövande även nästa och nästa gång. Våra referensbanker är inte kvar i samma utsträckning.

Därför provar vi igen och igen. Den vanliga gamla hjärnan brukar säga att så gjorde vi förra gången det funkar inte.  Hos oss  i den mera nyhjärnan tänker vi Varför inte, vi provade inte tillräckligt,  kan hitta tusen olika ursäkter till att det inte funkade, gången innan.  Dessutom är det så att när vi gör saker, då gör vi det, då  bara det blev så, för vi tänkte inte på det.  Ibland är det bra och ibland dåligt. Men jag tänker så att de gånger då det funkar, är gånger som ger en vinst, det gånger de inte funkar så har vi i alla fall provat. Kan hända några extra gånger för att vara helt säkra

 

 Inte heller här höll jag mig till tråden ser jag. Och jag har tagit min tablett, japp men tråden som andra har är en tråd och det är ju inte så himla svårt att hålla i en tråd. Mera än för mig då som alltid har så förgjordat bråttom så jag håller i tio samtidigt.  Det är som att säga till någon som är färgblind att hitta den röda tråden.  Då han kanske ser allt i grått.  Fast där har jag ju inte riktigt koll. 

Så det får bli en parantes.

För några månader sedan, fick till mig att jag i mitt föredrag, lyckades ge en annan människa ett gott skratt, denna till och med kom fram och tackade mig för att jag på något sätt lyckades lysa sol över hennes pappa genom att jag berättade om min kära far. 

Hm… ser att det blev lite sorg och massvis med annat även här ….. så är det när trådarna liksom är lite flera än en. Då blir det lite mera ut svävande.

Men vad jag vill säga är att det är helt okey att man känner sorg men ett råd är att du ska tillåta dig att sörja och det är bra om du på något sätt sörjer klart.

För en dag står du där och då lyser solen igen. 


Det viktigaste betyget sätter du på dig själv

28 mars 2012

Skriv om ett betyg.

Betyg som i någon form är en belöning. Belöning på det som du sett av mig. Betyg en form av en bedömning av något i mig. Något jag gjort eller inte gjort. Betyg, tadalafil betyg och återigen betyg. Redan i små skolan redan innan små skolan redan innan små skolan så bedöms vi av andra, på BB är det doktorn som sätter betyget, på barnavårdcentralen är det bansköterskan som ser att vi följer kurvan. Dagis bedömningar och de tidiga tekningarna med våra huvudfotingar.  Betyg i skolan där du utifrån mål blir bedömd vissa får F och andra A oavsett så är det betyg en bedömning utifrån någon annan. Betyget följer dig genom livet men hittar olika namn. Än dock ett omdöme av någon annan satt på dig. Det följer dig och beroende på vem  du är så har dessa olika bedömning olika stor roll i ditt liv. Vissa blir självuppfyllanden och andra små petitesser.

Tänk jag tror det viktigaste och mest betydelsefulla betyget, bedömningen är den du ger dig själv. Det betyg som du varje morgon ger dig själv då du slår upp dina ögon, då du ser dig i spegeln, i möten med andra och på vilket sätt du har förmåga att våga leva ditt liv och inte andras. Det betyg du själv sätter på dig är det betyg som gör ditt liv. När du aktivt väljer att se din storhet då har du satt rätt betyg på dig. När du ser vackerheten i dig då ser du även vackerheten  i andra.

När du värderar dig själv högt är du heller inte något offer, för en högvärdering av dig själv så tar du också ansvar för dina handlingar. Du har lättare att se vad och vems paket du bär runt på. Är det då inte ditt så är det lättare att adressera det tillbaka till avsändaren.

 

 

Diagnos och vara som alla andra. Blir lite knivigt.

Hur är alla andra? Hur blir man som alla andra? Vill jag blir som alla andra? Nej inte idag, shop det räcker med att jag är som jag är. Då är jag som bäst!

Innan jag fick min diagnos var det viktigt för mig att vara som alla andra,  att vara en riktig kvinna. Precis som det var för min gamla farmor som städade sönder sig.  Även jag gjorde städning till mitt kall men jag la till lite extra, för att vara på den säkra sidan.  Så jag handlade massor av schampon och duschkrämer, hade hela källaren full med specerivaror gånger två för att vara helt säker på att inget skulle saknas.  Städade frenetiskt och kämpade febrilt med att vara den perfekta mamman, allt där till som jag inbillade mig att andra människor utan mina tillgångar gjorde.  Slog ofta på mig själv i tankar om att du duger inte, du är inget bra.  Eftersom jag i många år levde  i tankar om att jag inte var som alla andra. Vilket då innan diagnosen var just det jag ville. Jag ville liksom slippa den där bubblan, som jag inbillade mig jag hade runt omkring mig.  Detta ledde till att jag gjorde allt jag kunde för att vara som alla andra mammor som aldrig missade skolmöten, utflyktsmat, gympakläder och en massa annat.

 

Fast det är  klart det där med gympapåsen det var och är inte än  något, som jag lägger kraft på.  Missar ungarna den så tänker jag att dom gör det av en andledning precis som jag själv gjorde. Jag hatade verkligen gymnastik i skolan.  Så just gympan är och har vart väldans oviktig för mig. Jag har fått förståelse för att mina barn inte heller ser glädje i att träna balans och orientering. Jag själv går ju nästan  vilse i mitt egna vardagsrum. Mina GPSer kör vanligen mera fel än rätt.
Tillbaka till tanken som blev när jag började skriva.

Jag gjorde ju allt för att vara som alla andra, idag har jag sett det meningslösa i just det: För jag känner att jag aldrig kommer att bli det, jag kommer alltid att vara mig så som jag är så varför anstränga sig och lägga kraft på saker som inte bor inom mig. Varför ska jag träna mig i mina ostyrkor? När jag i stället kan träna mig i det som bor inom mig. Det är ju i mina tillgångar som jag växer där är jag  lik alla andra.  Det är när vi är i våra tillgångar som vi utvecklas och växer som människor.Det finns ju människor som är bra på allt det där svåra som jag inte fixar.  Kan inte dom göra det jobbet då, så gör jag sånt som jag är bra på. Då har vi ju alla större chanser att vara i våra tillgångar.

Nu ser jag att inlägget håller på att bli lika långt som vanligt. Vilket jag fått kritik för, så jag tänker avsluta här. I nästa inlägg som jag ska skriva om tänker jag ta upp sorgen som kvinnan hade som jag mötte på Herr thåström konserten. Men det får bli nästa inlägg. Kanske senare idag för just nu plingade min telefon om att jag har ett jobb att göra. Jag har den återkommande torsdags städningen att gööö.

Så som min omgivning ser på mig, så får jag min uppfattning om mig själv.

självuppfattning

Thåström Trädgård i GBG

Låt dom regna, sale sjunger Herr thåström. Han fortsätter och menar att det blir bättre i morgon. Och vem vet kanske har han rätt.  Fast nu är det ju en text och jag är ju inte ledsen just nu.  Tänker att jag ska ge er en återblick en blick från fredagen.  Jag var ju rädd för att det skulle vara kallt så jag hade tagit på mig så att jag skulle slippa frysa.  Så mycket folk på ett ställe och när man som jag vill stå längst fram  så är det inte så kallt. Det är rent av  förb….. varmt. Redan tillsammans den tomma scenen och ett staket var jag så varm så att jag behövde ta av mig koftan och sjalen.  Innan spelningen träffade vi en tjej. Hon inledde konversationen med att vi nog var äldst.  Min kära make var ju då snabb med att berätta att jag var den som var äldst att jag  i alla fall var äldre än honom själv. :). Han har mera åldersnoja än mig tror jag. Det är i och för sig inte så svårt att ha för jag har ingen sådan noja. 

Hon hade aldrig varit på Herrn, generic och frågade om mig om jag varit på någon spelning innan. Nja, cure jo, det har jag ju varit blev mitt svar, sa att jag varit på de flesta han haft i gbg.  Kom just på just nu. Min sorg förra året när jag inte var där. När jag genom att göra en feltolkning av en artikel fick för mig att jag aldrig mera skulle få se herrn  i egen hög person.  Vilket var så fel som det bara va.  Jag berättade för henne att hon kommer att få sin bästa konsert upplevelse hon någonsin haft.  Vilket i sig inte är sant för jag vet ju inte  hennes upplevese. Men den erfarenhet jag själv har vilket jag faktiskt kan säga är stor så är det inte bättre än  Herr thåström. Det är bara bäst ingen kan bättre. Ingen är så närvarande ingen är så borta från verkligheten och är i nuet just då som herrn själv.  Att stå där och se honom gå runt,  som i trans. Höra hans röst tillsammans med takten och den helt grymma Ossler på gitarr.  Kan jag säga att det finns inget bättre, ingenting gör mig så glad 🙂 ingenting gör mig så betagen av stunden.   Det är fantastiskt, vackert och så levande, trotts att herrn nästan tappar byxorna ganska och  tar på hängselbandet för att genast ta av det igen.  Just den gesten känner jag igen från mig själv, när man liksom vet att skjortan eller nått ska vara på ett speciellt sätt och så rättar man till det, samtidigt blir kläderna obekväma och man gör som det var innan.  Dra upp byxorna gör han hela tiden för grabben är ju fortfarande tråd smal kanske man inte säger om herrar. Men jag gör.

Konstigt jag hade ju tänkt prata om tjejen och hennes kille som vi träffade innan spelningen. Men av en konstig anleding ramlar jag in i Ikonen 🙂 Thåström hela tiden.  Hennes Kille gillade inte Thåström och hon ville så väldigt mycket att han skulle tycka det var bra.  Killen var också Kulturpolitiker Hade varit landstingspolitiker.  Vilket Gjorde att jag började prata om att jag hade skrivit en bok.  Då frågade tjejen varför jag skrev om just ADHD, och impulsivitet. 🙂 Berättade att det var från mitt innanför perspektiv.  Under vårt samtal kom det fram att hon  för ett eller om det var två år sedan fått sin diagnos.  Hon var nog i sorg – fasen lite hon kunde inte förstå att jag inte var ledsen över att jag hade samma svårigheter, hon berättade att hon hade kämpat så mycket med att vara som alla andra.  Så dumt att försöka vara som alla andra kom vi till sist fram till eftersom det är ett mål vi aldrig kommer att nå upptill. Vi är ju liksom bättre på att vara dom vi är. Blir ju så himla jobbigt när vi springer runt och spelar roller som vi inte behärskar.  Det blir ju så himla bra när vi spelar vår egen roll vi är ju liksom bäst på den rollen. Ingen kan ju spela den bättre än oss själva. 🙂

Thåström var ju Självklart bäst, så är det ju.  Det var roligt eller härligt att se och höra när Ossler råkade trampa på fel pedal och det tjöt lite. Det gjorde honom bara ännu mera mänsklig. Ossler är en Konstnär på sitt gitarrspel har nog aldrig sett någon som är så inne i sitt spel. Som liksom är ett med sitt instrument. Basisten vilket jag just nu inte kommer på namnet på hittade jag till denna gången har liksom inte sett honom så innan.  Han likt dom andra är enorm.  Han är lite mera publikvänlig också ler lite och ser ut att ha roligt på ett annat sätt än de andra som mera är helt uppe i sitt egna  skapandet på ett bra sätt.

Killen som tjejen hade med sig var inte så impad när konserten var slut, men Han går och väntar på sommarkonserten med han Amerikanen som jag inte ens kan stava till.  Jo sa jag i min text att Herr thåström var Bra helt underbart grymt och en himla massa till adjektiv som förstärker allt som är bättre än bra?  Det var han i alla fall.  Nu väntar vi på Röda sten och en vacker död stad igen men den nya favoriten är Låt dom regna och St Ana katedral.

Lev idag just nu så är röda sten flera ljus år bort ju :). Men det säger mig att jag fortfarande har  nöjet kvar.

Herr thåström i egen hög person

Är helt berusad av upplevelsen. Helgrymt härligt fantastiskt bra. 1000 ord räcker inte. Tyvärr inte min tid heller för att beskriva händelsen.  Några bilder på Herrn. Ska ta hand om dagen idag. Lägger in mera när vi är hemma igen. Inget fel på Park hotell heller här vet de om vad som är service. Rent snyggt massvis med personal så vänta är ett ord som inte finns. Det gillar jag helt ut.  10 våningen bor vi på och grymt fin utsikt över stan

Fortsätt läs “Herr thåström i egen hög person”

Asssååå det går bara inte jag bara måste, måste för att jag kan

Dagen har skimmer omkring sig i mina högtalare sjunger Herrn om att jag spart en liten bit rött kvar och kan meddela att jo jag spart en liten bit. Skulle inte för mitt liv kunna tänka mig inte spara det till sen.  För konserter skall upplevas utan rött.  Så jag spart en liten bit rött kvar till efter stunden i Trädgårn kommer för mig att vara helig.   Skulle inte för allt smör i Småland gå på konsert med berusningsmedel i min kropp.  Själva konserterna och framför allt då idag så är själva konserten berusande. Jag  kommer att vara hög av stunden flyga ut och bara vara i stunden

Herr thåström I kväll förgyller och fyller du mig med dina toner då behövs det inte nått mera. Inget allt är bara fullkomligt. Min enda önskan är att jag som alltid får stå längs fram stå där och bara se bara vara en liten del i stunden.

Idag är det  äntligen idag idag idag.  Men vet att jag även har en kväll till att se framemot när herrn igen  tänker besöka Röda sten. Men det är inte från i sommar så nu är det idag trädgårn och Herr thåström och jag jo så är det……

Ps. hmm dagen till ära råkade jag hitta en sax. Hm Min make har hm fått en fru som råkade bli lite mera korthårig än hon skulle.D.s

Men det vet han inte än.  Bara jag som råka veta om att han tycker om att jag har långt hår, order och hmm det är nu ett minne blott.

Sånt e livet, seek ibland ska jag  bara prova lite och lite blir lite mera än lite. Tur är ju att maken, liksom känner mig och är van vid att jag provar lite. Vilket, ofta är mycket ska nog ringa och förvarna honom så att han är inställd på det när han kommer hem.

 

Kays Pollak och thåström på samma rad funkar det?

Klart att det gör……
Även denna måndag hittade jag måndags tips av Kay, order  Han ger mig massvis med  tankar som gör att jag kan skifta. Skifta i mina mindre bra tankar.  Eftersom det  redan är en bra vecka som slutar storslaget  så självklart får Kay plats i den.   Måndagstips, for sale  röja hemma vecka, prostate träffa mina gamla arbetskamrater på lunch,  när det sedan blir fredag är det Dagen jag väntat på Thåström i egen högperson och förmodligen Huvudbonad,  ska underhålla mina sinnen.  Nedräkningen har börjat på allvar så att det känns på riktigt.   som avslutning på ledigheten  avslutar vi lördagen med Hockey.  Förmin del är Herr thåstrröm höjdpunkten men vet att maken antagligen mera uppskattar alla mål  Frölunda kommer att förse oss
med.
Kays måndagstips Nr 5
Den 12 mars 2012I den här veckans lektion fortsätter vi att undersöka våra tankar.
Tänk om detta är sant:

Varje tanke jag har bidrar antingen till sanningen eller till illusionen.

Tänk på någon du känner. Genast tänker du en tanke om den människan. Det går blixtsnabbt. Varje tanke du har om den människan ökar på sanningen om henne eller så ökar den på illusionen, fantasierna om henne. Och det är dessutom så att de tankar du tänker om den människan många gånger säger mycket mer om dig än det säger om den andra människan. I dina tankar om en annan människa finns meddelanden till dig.

Exempel: Du sitter på bussen hem efter jobbet. Du ser på en annan människa. Du får en tanke om den människan. I den stunden har du en möjlighet att påminna dig om att tanken du tänker antingen ökar på sanningen om den andra människan, eller ökar den på illusionen, fantasierna om den människan.

När du en gång lagt märke till detta, börjar du kanske att mer och mer lägga märke till dina tankar. Du börjar kanske helt enkelt undersöka ditt tänkande. Du kan fråga dig: Är den här tanken jag nu tänker om den människan verkligen sann? Det blir plötsligt spännande att reflektera över sitt eget tänkande om andra människor. Är mina tankar sanna eller är mina tankar illusioner om den andra människan?

Påminn dig då och då under den här veckan om att:

Jag har ansvar för mina tankar.

Ingen annan än du tänker dina tankar. Varje tanke du har tänkt har du själv skapat. Detta är onekligen sant. Påminn dig också under den här veckan om att:

Jag har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser.

Exempel: Du sitter igen på bussen. Du ser på en annan människa. Du får tankar när du ser på den människan. Blixtsnabbt gör du kanske någon form av tolkning. ”Han eller hon är en sådan…” eller ”Oj, där sitter en sådan!” Vad du nu vet och är medveten om är att du har ansvar för denna tolkning, eftersom det är du som har hittat på den. Du vet att om någon annan än du ser på samma människa får han eller hon kanske helt andra tankar och gör därför kanske en helt annan tolkning.
Påminn dig alltså om att du ensam har ansvar för hur du väljer att tolka det du ser. Ha med denna mening under den här veckan:

Jag ensam har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser.

Här kommer veckans utmaning. Läs dessa två rader:

Mina rädda tankar visar mig en hotfull värld.
Mina kärleksfulla tankar visar mig en kärleksfull värld.

Fundera på de två meningarna under veckan. Ha dem med dig. Läs dem då och då. Pröva att hitta exempel från din vardag.

Detta är den femte lektionen. Känn dig fri att dela lektionen med dina vänner och dina vänners vänner.

Allt gott till dig hälsar

Kay Pollak

Barn som är 14-15 år är inom vissa områden, kanske inte riktigt så gamla.

Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.

Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.

Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.

En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in.  I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t  sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84.  Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår.  Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.

 

Tänker på ADHD/ Skola /barn

Tänker mig ungar vi säger någon i  7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar.  Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.

Jag är 47 år och får ont i magen av  det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.

Tänker en liten tjej eller kille som  kanske  när han somnar , somnar med  Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.

Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.

Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos.  Adhd säger vi.

Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra.   Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.

Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.

Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker.  För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli.  Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter.  Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor.  När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli.  Hur vet hon?

Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång.   Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats.  Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten.  Äter lite mat, dricker lite  saft och får lite energi.  Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.

Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen.  När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort.  Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp.  Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga.  Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till.  Men tillsist kommer hon på  och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med  böcker i alla olika ämnen.  Tyvärr så glömde hon  boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.

Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året  sucka och rycker på axlarna hon vet ju  ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter.   Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.

Vi säger att vi till och med är i oktober lovet.   Hon är ledig och ligger i mammas säng.  Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan.  Flickan ligger i sängen,  mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon.  Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala.  Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan  till Jullovet. Hur ska jag orka?  Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt.  14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara.  14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.

 

Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu.  Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns.  Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka.  Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom.  Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av.  Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.

Vi måste göra nått nu!

Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar.  Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.

Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar.  Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det.  Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att  dom växer upp med en känsla av att inte duga…

 Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är.  Som den här lilla killen gör.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: