Concerta eller inte Concerta det är inte frågan för mig.


Concerta

Hörde i kön på sjukhuset igår, purchase två kvinnor som satt och pratade om mediciner.  Tror att den ena kvinnan hade barn som åt Concerta eller Ritalin.  Den ena kvinnan sa nått om att hon aldrig skulle våga ge sitt barn. Den andra kvinnan sa att de skulle prova, here märkte dom en förändring så skulle de genast sluta.

Eftersom de pratade Concerta, så lyssnade jag ju väldigt noga. Blev irreterad när det blev min tur.  Ville stått kvar och lyssna på hur samtalet utvecklade sig.

Idag på morgonen tänkte jag mera på händelsen igår.  Tänkte på hur kvinnan pratade

om att om de märkte en förändring skulle de sluta tvärt.  Hm tänker jag då lär de sluta innan de ens börjar.  Då lär de inte ge pojken eller flickan en chans till att prova till att bli medveten om att tankar kommer en i taget,  som ibland föder en ny tanke som sedan leder till tanke nummer 3, 4 , 5.  För jag tror att föräldrarna kommer att märka en förändring redan med en gång. De kommer att märka en förändring på sin lille kille/ Tjej.  När hon med Concerta i kroppen kommer hem efter skolan och hur hon stänger ytterdörren, lägger skolväskan på sin plats, kommer in i köket och med en annan stämma säger Mamma vad blir det för mat idag.

Herre gud va härligt det var i skolan idag,  jag orkade lyssna på  fröken, hon  måste vart på gott humör för hon tjatade inte så idag.

”jag äter min Concerta för att jag ska stå ut med min omvärld” människor runt omkring mig blir inte så mycket, när jag äter Concerta.  Jag äter Concerta för att jag ska stå ut med min omvärld, inte för att den ska stå ut med mig.  När jag äter Concerta har jag lättare att bli avbruten. Jag har lättare att orka lyssna på vad andra säger till mig.


De gånger jag glömmer min medicin, så känner jag ofta att världen har glömt sin medicin. Även om maken känner att det är nog så att jag glömde ta min medicin.

Det är det som är förändringen, det är det som är det magiska. Nu är det ju inte så att hela världen förändras bara för att jag äter Concerta. Nej absolut inte, ens så att jag

förändras. Men jag blir lugnare, jag får större chans till att tänka efter innan.  Jag får en chans till att slippa leva mitt liv i konsekvenser av oeftertänksamheter.  Jag får en större chans till att orka en längre stund. Jag reagerar inte på två röda, utan hinner tänka lite till innan jag visar på en reaktion.

Ibland får jag för mig att jag har slutat att ha ADHD, då blir jag vild och insiktslös tänker att nej med Concerta det behöver inte jag.  Sånt behövs inte. Efter någon vecka med facit i hand om hur veckan varit kommer jag på att jag nog fick tillbaka lite ADHD igen.  Oftast räcker det med någon dag, eller två, sen inser jag att jag nog hade ADHD kvar, att det inte ”denne gången heller” hade vuxit bort.  Då blir jag klokare igen och börjar ta mina små krumilurpiller. Genast upplever jag hur världen slutar snurra så fort, Nästan med en gång blir jag medveten om att jag under dagarna utan medicin inte hunnit med att tänka klart.

Man säger att vår kreativitet dör med  medicin.  Svaret här  utifrån mig själv är at nej den dör inte den blir ibland vissa gånger klar.  Projekt som jag startar har en större chans till att bli klara när jag äter min medicin.  Utan Concerta är det mera så att jag hoppar från

tuva till tuva utan att jag ens har en aning om att jag var på tuva ett innan jag var ´på tuva två.  Jag  kan utan medicin stå och måla en tavla, springa upp för att hämta vatten, komma på att posten har kommit och hitta lite ogräs på vägen till brevlådan.  Få en avi för pakethämtning. Senare komma på att målarpenslarna ligger i rabatten i trädgården, glaset med vatten lika så, målarfärgerna kvar där som när jag lämnade dom.  Paketet kvar i bilen, eller kanske inte ens uthämtat för jag glömde kanske plånboken hemma.

Jag hoppas och vill att hon mamman som skulle sluta genast om hon märkte en förändring på sin son/ dotter. Hoppas att hon skulle genast sluta om förändringen är mera negativ, inte annars.  Att hon som jag kommer att få chans att uppleva det som är positivt, med Concerta.  Att hon vågar stå emot och säga, att jag ser att min son dotter mår bra. Därför äter hon medicin.

Min Concerta är som vilken medicin som helst.  Har jag diabetes så har jag sådan medicin, får jag ont i huvudet tar jag en huvudvärkstablett.  Är jag törstig dricker jag vatten. Är jag för snabb i tanken äter jag Concerta. Eftersom den hjälper mig sakta ner. Den hjälper mig att vara i mina tillgångar, hjälper mig att hitta mina styrkor. Hjälper mig att tycka om mig själv, eftersom jag mera sällan är i konsekvenser från o-eftertänket.

Publicerat den
Kategoriserat som Concerta

Vi behöver nyanser

Jag läste igår ett inlägg från Lotta Abrahamsson, som gjorde mig varm i hjärtat. För visst,  jag blir glad av att alla på något sätt verkar ha hitta sin grej, allt är så himla perfekt med adhd och allt vad det är. Men jag känner också en rädsla, men gud hur kan det vara så att allt bara blir så bra. Därefter slår jag på mig själv och tankar föds så som: Vad är det jag gör, vad är det jag gör som är så fel, då jag inte hela tiden orkar enda fram. Tankar som men är det så att det är ännu större svårigheter som bor i mig, har jag större konstigheter än alla andra. Nu vill jag inte heller klaga på det jag har, för jag känner att jag vandrat ganska lång väg sen den där dagen för ganska så många år sedan nu. Den där dagen som 42 åring, då en dag i maj när jag fick ett gult papper med mig hem och en diagnos som sa att jag hade ett funktionshinder. Jag hade det inte hel dåligt innan heller, men riktigt så lyckosamt som media bilden visar riktigt så lyckligt är det inte. Om du nu skulle råka vara som jag en vanlig dödlig. För det finns vissa dagar som jag inte orkar gå upp ur sängen, det finns dagar då jag går till jobbet med oro i magen, för att jag inte har riktigt koll, på allt som jag borde ha koll på.

Det finns till och med dagar då jag har krypningar i hela kroppen, känslor av historia som säger mig att nu har du glömt nått viktigt, idag har du glömt nått. Just det var upplevelser från förr då när jag hade väldans höga krav, på mig själv. Då när jag inbillade mig, att om jag bara skärpte till mig då skulle minsann allt lösa sig. Alla mina skärpningar som jag gjorde då, gjorde att jag var helt utpumpad och helt slut, sov middag hela dagarna förutom klockan fem på morgonen då jag lät hela familjen vakna till damsugarens brus. Det var då det infann sig morgondamp, som jag hade fram till klockan 11 12. För att sedan sova mellan 12 och fem på eftermiddagen. Om jag inte råkade arbeta för då var jag tvungen att vara vaken eftersom mina arbetstider var mellan 15 och 23. Mycket dåligt samvetstankar som bearbetats där över dåligheter som mor och allt vad det innebär. Jag känner inte Lotta har sett en föreläsning med henne på tv. Inget mer, men idag känner jag stor värme för att hon stannade upp och plockade fram , vågade säga det som måste sägas. Blev glad och ljus inom mig när jag läste, för det var så viktiga ord som hon gjorde till sina. Viktigt budskap som måste vara med, för att nyansera verkligheten till det som mera liknar en verklighet. För det är inte en dans på rosor.
Ibland spökar historien, ibland livet just nu, till och med alla till och otillgångar i diagnoserna . Det är i våra tillgångar vi ska vara, men för alla är det inte lika enkelt att hitta dit varje dag. Det måste sägas, Lotta hon säger det på ett sätt som gjorde mig helt varm i hjärtat. Det flyttade in sådana känslor som jag ville att andra människor skulle få då de skulle läsa min bok. Alltså igenkännings känslor. Jag var liksom inte ensam om att känna det som Lotta skrev om igår, det fanns en till.

Tänker att vi alla har ett ansvar även emot de människor, som kanske inte har det lika bra som den som bara har tillgångar i adhd. Förövrigt tror jag inte att någon har det, bara tillgångar asså. Jag känner att det är nu den där ärlighetsgenen är så viktig, för vi måste vara ärliga. Hade det varit så att det bara var tillgångar, så hade jag inte behövt kämpa så som jag gjort när det handlar om skola. Jag hade inte som jag då gjorde för en himla massa år sedan smugit mig upp till en mottagning, som skulle undersöka om jag hade diagnos. För om det hade vart så bra, då hade jag ju inte behövt hjälp. Inte heller hade jag som jag gör varje dag, intagit mitt lilla underverksmedel i formen av Concerta som jag faktiskt gör ännu. Även om jag ibland inbillar mig att nej nu har jag slutat att ha adhd, nu behöver jag inte min tablett. För ganska så snart igen, efter nån vecka. Inser jag att: Oj, jag hade nog lite damp ändå, oftast kommer jag på det då jag är i en gammal hederlig konsekvens igen. Så som: det borde jag inte sagt, eller hmm, varför inbillade jag mig igen att jag tänkte nya tankar?
Jag bytte ju som vanligt bara ut lite ord, så att jag inbillade mig att tankarna var nya.
Tack Lotta, tack för din klokhet som jag fick ta del av igår.
Ta del av den du med genom att klicka på länken . Klokheter kan vi aldrig för mycket av.