Jag väljer att tänka på det bättre alternativet

lite sommar regn, mind som smattrade på husvagnstaket tillsammans med salladsgöra.  Runt 11 dag gick jag hem från jobbet idag. Redan igår infann sig den där fredagskänslan. Fast den får ju jag stället kalla  sista passet känslan, sales eftersom jag arbetar helger. Ingen helg är helig för mig förutom de lediga och extra heliga är dom på sommaren.  När jag kommit hem från jobbet idag, hade maken smugit ut i trädgården, inte utan att jag blev smått chockad då jag hittade honom i en vildövervuxen rabatt med mest ogräs.  Men Snabbt övergående rensande så diskuterade vi om vi skulle ta oss upp till husvagnen.  Egentligen var nog ingen av oss påriktigt sugna men, med överläggning av stora sonen, som ännu inte varit i vår nya husvagn så bestämde vi oss för att packa ihop och ge oss av.  Han hade förövrigt redan i veckan bestämt sig för att vara hemma i helgen eftersom det är sista helgen innan han bosätter sig i GBG.

Känner mig riktigt hedrad faktisk att han väljer att umgås med oss i familjen.  Något bra måste vi gjort när han väljer oss en helg. Eller så är det bara så tragiskt att han är utan pengar. Men jag väljer det första att han faktiskt vill umgås med oss.

Ha en fin fin lördag

Här ska vi njuta av Lördagskvällen 

Publicerat den
Kategoriserat som Malix

Hatet är det som gör mig mest rädd

När jag var liten så sa min mamma ibland att jag vaknat på fel sida. Det var dagar som mitt humör var allt annat än bra. Idag är det en sådan där dag som jag  vankat på fel sida. Dampvarning redan på morgonen.  Tro felsida dagarna är dagar då jag sovit mindre än bra.  Idag hör jag hur telefonen ringer i sömnen den ringer och ringer fortfarande när jag vaknar.  På med morgonrocken och så rusar jag upp för trappan som en tromb. För att sedan se lillgrabben skynda fram till telefonen. ur uselt humör redan på morgonen idag behöver jag antagligen påminna mig om att räkna till tio flera gånger. Kanske behöver jag knyta ett snöre på fingret för att bli påmind, remedy om att välja ett bättre humör.

 

Igår florerade det massvis med bilder på Fb, link och om man klickade på vissa bilder där man gav sitt stöd till polisen, så stödde man tydligen någon rasistisk organisation. Allt handlade om Husby och brändernas början. Tydligen så har det spritt sig.

Jag stödjer absolut inte någon rasistisk organisation NO way, Jag anser att vi ska ta hand om människor som flyr krig.  Men om jag har uppfattningen att det  inte är okej att elda upp bilar gå till motangrepp mot polis så gör ju det mig inte till rasist.

Redan vid första vetskapen om att de eldade och levde rövare  i Stockholm, kände jag oro i magen.  Oron handlade om att jag kände rädsla över det hat som kommer att växa.

Motsättningar mellan två olika sidor.  De mindre främligsvänliga organisationerna kommer nu få vatten på sin kvarn.  Det där smygande hatet som ligger och pyr kommer hos vissa sluta upp att vara i smygande.  Det kommer att bli en pyroteknisk eld av det där smyghatet.  Murar kommer att bli större och hårdare.

Känner att det kommer bli lite som den gamle mannen sa i USA, Ni som inte är med är emot. Jag med min mera neutrala svenska sida är inte med.

Inte är jag med i att det är okej att bränna upp visa sitt hat, vanmakt på ett sätt där människor blir skadade.  Inte är det okej att slå med järnrör, förminska eller förfölja diskriminera för att du kommer från ett annat land.  Just det här som händer just nu är kostnader som vi alla i hela Vårt avlånga land kommer att få betala priset i.

Att få slut på dessa upplopp är ett måste, för det är kostnader som är och blir handlar inte bara om pengar, de största kostnaderna är inte byggnader och bilar. Nej det  högsta priset ligger hos människor. Människor som bor i dessa områden, människor som arbetar och gör allt i sin makt för att få till ett lugn. De största priset betalas av familjer, barn.

De enda som vinner på detta kaos, är främlingsfientliga organisationerna. Smygrasisterna kommer att börja prata med varandra öppet och högt.

Hatet kommer att växa sig  större och då inte så där osynligt och tyst. Nej, nu kommer de där smyghatarna krypa upp ur sina hålor och ha mera luft under sina vingar.  Det kommer att vara mera okej att vara smygrasist.

Det kommer att vara enklare att hata, människor som egentligen inte håller med kommer att sluta lyfta på ögonbryn, kommer sluta bli förvånade över hatet som någon spyr ut. Människor som ser bakom den främlingsfientliga rädslan kommer att tystna.

Det är det som kommer att vara det största hotet, bli den största kostnaden. Motsättningar, hat och smygandet kommer att ta fart, flera kommer att tycka det är mera okej att öppet hata. Just det där hatet Från sidan som hatar, Tystnaden från sidan som inte hatar,  är det som gör mig mest rädd. Vi får inte tystna nu, vi får inte låta smygrasister få gapa sig hesa. Vi får inte lyssna på det som kommer från rädsla.

Hatet är det som gör mig mest rädd…..

Publicerat den
Kategoriserat som malix.se

Att spara på sommaren men inte snåla

denna sommar ska jag spara i hjärtat, nurse tror på något sätt att mitt roder styr helt rätt just nu. Allt är så bra just nu så fullkomligt bra till och med så bra så att jag hittar ut i min trädgård. Den hittade jag bara till halv förra året och året där innan så tror jag att den inte fanns alls. Men nu så är det nästa springande lätt att hitta dit. Två års frånvaro gör tyvärr att det är ganska mycket jobb. Men det som är borta är borta som min kloka make säger.

På  middagspromenaden med hunden Hittade jag smultron plantor som lovar goda smultron om några veckor.

 

 

Det bodde så mycket sommar ute så fort solen visade sig idag.

Hela skogen var full av vitsippor.

 

Det doftade sommar, and även om vinden just då var lite kylig.

 

 

 

 

Nu äntligen är det den årstid som jag skulle kunna vara i alltid. Fast det är klart då kanske jag inte hade uppskattat det så som jag gör idag.

Publicerat den
Kategoriserat som Malix

Att landa i sommaren

Idag gjorde stora sonen maten, treat han ska flytta hemifrån nästa vecka. Han har fått jobb i gbg, recipe nu är det bara hemifrånflytt en månad. Men min skapare vad han är uppspelt, om inte nog med det han vill bli vuxen känns  det som vuxen på riktigt.  Enligt vissa är han nog det för han är 21 år gammal. Enligt mig är han på väg till att bli vuxen. Kanske kommer han som jag leka vuxen.  En dag blev det liksom mera att nej men jag har ju slutat leka vuxen. Kanske är jag nu då vuxen. Vuxenhet för mig är inte att man slutar göra småhyss, är man vuxen slutar man inte upp med att ha roligt. Nej men man tar ansvar över sig själv, sina handlingar och sitt liv.  Man slutar även upp med att lägga all skuld hos andra.  Utan då som ansvarstagande vuxen så ser man sin del i det som händer, man ser från ett annars perspektiv hur eller vad skulle jag kunna göra något åt.  OM jag inte kan, så frågar jag mig vad kan jag göra i stället.  Som vuxen ser jag till att göra bra  saker för mig själv, men med förbehållet att ingen annan bredvid mig blir lidande.

Men oj vad många ord det blev, jag som hade tänkt skriva om hur vår svenska sommar har landat inom mig.  För från början hade tänkt att nämna maten sonen lagade och att jag själv passade på att ta ut hunden under den tiden.  Den promenaden blev lite som en magisk stund i mig.  Ska villigt erkänna att jag inte riktigt vågat tro på den där med sommaren i mig riktigt ännu. Nu skulle min gamla chef se mig, hon som berättade för mig att jag var ett konstigt fenomen som hade sommaren i mig från början av februari och till slutet av november.  Men se du chefen denna vinter har varit lång och våren som jag trodde på, har varit lång och segdragen till och med så att strumporna dom åkte inte av fråns alldeles nyss faktiskt.

I alla fall åter till landningen i sommaren,  idag mitt i mellan två sommar regn landade sommaren i mig.  Jag måste erkänna att stunden var helig och kommer vara en stund som jag kommer minnas senare i, när det är kallt och kyligt. Dofterna som nuddade mina sinnen tillsammans med mina steg var renade och så påfallande somriga. Det luktade så där friskt, varmt som det gör efter ett sommar regn. Det doftade sommar.  Tillsammans med alla dofter och allt det gröna, samt den stilla vind som kom emot mig, blev jag helt uppe i stunden just nu.  Tänkte men oj, sommaren har kommit. Lite som när jag var barn och kom till havet den där förstaste gången, med farmor och farfar då vi satt där på klipporna och åt äggsmörgåsar med kaviar på. En sådan där riktig sommar känsla, som nu kommer bli ett fint minnen att ta fram när jag återigen kommer frysa. Den underbara speciella gröna färgen på våra vackra björkar som vi har i vårt land har landat i mig.

Lev idag just nu. Jag ska nu traska till jobbet om en stund 🙂

Publicerat den
Kategoriserat som Malix

Påskrivningslappar är en konstig form och okunskap i mig.

Mulenheten utanför säger mig att det ljus som finns på insidan får lysa uppvägen idag.

Kaffet som jag har bredvid mig har kallnat, check men jag är en sådan där som till och med kan dricka kaffe som har några timmar på nacken. Varm som kallt funkar det.

Det där med att sova, check har varit mera en frånvaro i natt en än tillvaro. Huvudet är så där allmänt mossigt och tankarna som kommer fram, clinic är hoppigt hoppande. Lite dumt är det att inte sova på nätterna, ja men tyvärr så, har jag inte lärt mig konsten att sova ibland.

Förhoppningsvis vaknar jag till på riktigt innan dagen, blir en arbetsdag. Jag börjar inte arbeta från kl 15, så jag har några timmar på mig. Har inte så mycket uppdrag under dagen, så att springa runt i morgonrock är en förmån som jag fångar idag.

Lappar är ett fenomen här, som är mera än enkelt. Nu handlar det om en lapp som vandrat runt här hemma, i över en månads tid. Först fick vi den hemskickad hit. Allt som krävdes var att vi någon av oss vuxna, skulle skriva på den och sedan tillbaka till skolan.  Jo då hur enkelt som helst, tänkte jag.

Jag lägger lappen här i köket och skriver på den sedan.  Redan där förlorade jag slaget om den där påskrivningslappen. Redan där, var det en lapp som skulle vandra runt. Vad jag inte minns när jag lägger lappen där i köket på vår hög, är att jag inte får lägga mig ifrån mig lappen, utan att ha skrivit på den. Men det gjorde jag.

Maken hade tydligen hittat den där förtappade lappen som jag lagt i köket. Skrivit på den och lagt den där i köket igen.  Ett rätt, av hur många som helst uppgifter utförda. Lappens uppgift gör ingen nytta där i vårt kök, utan den skulle tillbaka till skolan, så där föll vi precis efter startskottet.

Men skolan, dom ger inte upp så lätt, så fröken hon skriver ett mail till min mailkorg. Vilket  jag öppnar, läser, gör fel två,  jag får fråga maken sedan när han kommer hem tänker jag. Jag glömmer av att jag är glömsk, när jag gör fel två. För fråga maken sedan när han kommer hem, blir inte den dagen när han kommer hem.

Utan det blir den dagen som fröken ringer hem, som  jag hör på hela henne att hon känner sig dum som stör, då hon frågar om en sådan enkel sak, som en lapppåskrivelse som bara ska till skolan. Det är ju inte hon som ska känna sig dum, det är ju egentligen jag.

I alla fall så är det, just sådana där samtal som jag inte gillar när jag lägger på, då brukar jag skälla på mig själv. Berätta att jag faktiskt har en lappstrukur som jag borde följa.  Detta gör att jag denna vackra dag, kommer ihåg påskrivningslappen så när jag ringer från mitt jobb och frågar jag maken om lappen.

Av någon anledning så faller vi även här,  påskrivnings lappen blir vårt fall, till skolan lyckas den inte ta sig.

Men fröken, hon är en klok fröken, för hon tänker att mitt på dagen är dumt att ringa. Hon kanske är medveten om att jag då har fullt upp med andra saker, att samtal  inte funkar fullt ut, utan bara blir en ljuslampa i stunden.

Nu börjar rond två i detta maraton.  Hon ringde mig nu, på morgonen, när jag sitter här dricker mitt avsvalnande kaffe i morgonrocksmorgonen. Kanske tänker hon att nu är det bra att ringa, innan det blivit för många saker som jag har igång.  Och tänk, hon tänker rätt varje gång,  problemet är bara det, att problemet är mitt.  Lappar är en genomgående tråd  i mitt liv, av att inte bli utförda.

Lappar, lösa papper som ska från A till B är och förblir något som jag inte fixar. Jag vet det är hur enkelt som helst. Men för mig är det en konstfrom som jag har utanpå kunskaper om, men problemet är att det är där ute, och inte här inne integrerat i mig.

Hon ringde alltså. Egentligen borde jag ta av morgonrocken, ta på kläder och ta lappen och åka till skolan. Lämna lappen där nu just, nu med en gång.  Men, kommer jag göra det? Förmodligen så faller jag på målsnöret igen, tar på kläder och sätter mig i bilen, glömmer lappen hemma.

Kanske blir detta inlägg en påminnelse, om att vi har en lapp som är påskriven som ska till skolan.  Hur svårt kan det vara?

JO, det är just jätte svårt, men nu har jag skrivit, nu tar jag med lappen till köket igen.

För jag hittade den här nere vid mitt skrivbord. Antagligen har lappen tröttnat på att jag inte klurar ut konsten,fått ben lagt sig här för att jag någon gång ska hitta den.

Ska sätta en postit lapp på makens datorskärm men en påminnelse om att läsa mitt blogg inlägg idag.

Ha, ha det ska jag göra med en gång. Och det kommer jag lyckas med, för hans dator är mitt emot min lilla dator.  Just postitlapps tekniken har Lotta Abrahamsson lärt mig. Fast då var det postitlappar i datorn tror jag, men funkar? Jo, det gör det.  Hoppas de vanliga som man kan ta på också fungerar, för då kommer den där påskrivningslappen till skolan imorgon.

Lev idag, just nu och idag får vi låta ljuset inom oss lysa upp vår dag, så är det i alla fall här för himlen är med grå än blå här.

Bildbevis 🙂

 

Publicerat den
Kategoriserat som Skola

Att slå in små paket, gör att jag slipper leva i 600 år…..

Att slå in smärtan i små paket…..

Livet för med sig tråkigheter, patient saker som skaver inne i kroppen, sickness  Tråkigheter gör ont,  onda ord, händelser  och möten med människor kan göra ont.  Den själsliga smärtan brukar jag plåstra om lite extra. Det är ju smärta som inte läker som skrubbsår.  Tar jag inte hand om den själsliga smärtan så kan den bilda bölder som gör att jag inte är jag.  Själslig personlighets smärta ska man inte springa runt med i kroppen. Den kan göra att det gnisslar rejält.

Händelser, hårda ord, och den mera psykiska smärtan brukar jag slå in i små fina paket. I tankarna packar jag ihop den i en liten sak, tar det finaste färgstarkaste papper jag kommer på.  På utsidan sätter jag på ett fint band och ibland slår jag dubbla knutar och gör en stor vacker rosett om paketet. Sätter på en adresslapp där det stå vad paket innehåller.  Sedan packar jag ner det i min Livsryggsäck.   Längs ner i ryggsäcken bland de där andra små askarna med hårda ord, konstiga känslor och svek.

Ibland vaknar paketen upp, börjar värka då brukar jag ta fram paketet,  slå om det i nytt  papper med nya snören. För då har paketet legat för nära de andra paketen och skavt sönder sitt omslag.

Livets svårigheter, livssmärta och alla själsliga sår, ska vi hantera varsamt.  Ta hand om och inte springa om kring med i kroppen för då gör dom ont, då gör dom mig illa länge.  Ofta gör dom mig till offer.

Just det där med offer är inte min grej, så  jag slår in min smärta i paket, tar fram och tittar på dom ibland lägger tillbaka dom där inne i ryggsäcken för att hantera dom varsamt.

Fysisk smärta plåstrar vi om, den psykiska smärtan döljer vi, gömmer undan, till och med skäms för.  Men det har jag slutat upp med, den slår jag in i paket tillsammans med förlorade kärlekar, svek och brutna löften.   Den får bo där i ryggsäcken tillsammans med de andra små själsliga möbleringarna.

Jag vill vara lycklig i mitt liv, för jag har insett att jag bara har ett.  Jag kommer inte leva tills jag är 600 år heller, så jag har liksom inte tid med att springa runt och älta massa tråkigheter. Dom finns ju där även om jag inte springer runt och ältar.

Lev idag  just nu !

Hjälp mitt barn är mobbat

Något hände med inlägget som varit här, order Att det hände beror självklart på mig. Något jag gjorde, gjorde att det inlägg jag skrev försvann.  Vad jag skrev har jag inte riktigt koll på mera än att det handlade om Lisbeth Pipping, Hon  som skrivit kärlek och stålull.  Hon som skrivit en bok som jag satt uppe en hel natt för att läsa. Lisbeth Pipping som talade så att tankarna vaknade, så att det gjorde ont längs inne i. Som gjorde så att barn seglade förbi som var sådana där olyckskorpar som på något sätt hur det än var, så vågade vara som dom var. Det blev deras fall, inte så att dom föll i sitt egna liv men andras liv gjorde att de barnen blev korparna som aldrig fick på riktigt känna att dom dög bland kamrater. Hon skriver om mobbning, som även i dag är högaktuellt.  Idag visade hon att en ny bok går att inköpa snart. Nu fick hon hjälp av Lars Arrhenius.

Familjens vanmakt vid mobbning

I dagens DN (2013-05-20) intervjuas Max (fingerat namn) och hans föräldrar om hur Max mobbades svårt under sin skolgång och tvingades byta skola två gånger. Både Max och hans föräldrar beskriver sin vanmakt och ilska över att vuxna i skolan såg men inte agerade när Max blev utsatt. Om precis detta handlar boken ”Hjälp, mitt barn är mobbat!” Fakta och stöd till föräldrar och skola som utkommer i juni.

Varför just jag? Vad gör mobbning med den som blir utsatt? Hur ska jag som vuxen stöda ett barn som utsätts för mobbning? Varför börjar mobbningen igen på den nya skolan? Detta är några av de frågor som besvaras i boken.

Boken ger en fördjupad bild av de känslor och reaktioner som kan uppstå såväl hos den som blir utsatt som hos familj och närstående. I boken intervjuas elever, föräldrar och andra anhöriga om hur mobbningen påverkar dem och hur man kan hantera situationen. Boken innehåller också intervjuer med skolpersonal och konkreta råd om hur skolan kan förebygga och agera mot mobbning. Ett särskilt kapitel tar upp vad som händer när man anmäler till Barn- och elevombudet, BEO.

http://www.gothiafortbildning.se/72058859-product

 ”Hjälp – mitt barn är mobbat!” är skriven av Lisbeth Pipping och Lars Arrhenius.
hjälp 158

I vilket lag spelar du?

Våra svenska pojkar gjorde det, capsule dom tog guldet med gemensam kraft. Det var vackert.  Själv har jag tänkt på det där med gemensam kraft, medicine på samarbete och på likheten i oss människor.

Våra svenska pojkar som tog guldet  hade en gemensam kraft, help de samarbetade och tog vara på likheten,  i att vara olikheter i gruppen,  som sedan gick till gemensamt mål.  Jag tänker att det är där styrkan ligger i lag spel. Lagspelare är ju inte alla lika bra på samma sak. Utan i laget får du spinna vidare på just din egen styrka och utveckla den speciella begåvning du har.  Det är så laget blir starkt. Det är så laget kommer nå till framgångar.

Hur gör vi i samhället? Är vi lagspelare? Där vi låter varje lagspelare utveckla och vara i sina begåvningar?  Låter vi individerna i samhället vara i sina speciella tillgångar? Jag är inte lika så säker på det.  För jag tycker att det ser mera ut som att vi ska passa in i mallar som någon annan kommit på.  Att den där mallen är bra den ska vi trycka in människor i. Dom som inte passar in i mallen. Dom filar vi till, tränar upp lite  grann. Passar dom ändå inte in, så säger vi att det är fel på dom och låser ut dom. Dom får inte komma in.  Dom får vara där ute. Dom blir dom där ni vet.

Jag tillhör inte dom som passar i mallen, jag är inte den där man kan fila till eller träna upp. Jag går liksom i utkanten. Vissa dagar vill jag passa in och vara en formerad mall. När jag stänkt inne mig i den formeringen ett tag får jag tråkigt och får damp.

Varje gång jag gjort det så står jag sedan där på utsidan och tittar in igen. Upplever känslor som nej det gick inte denna gången heller. Sorgen finns där, men inte så mycket idag. För idag bor glädjen i att jag hittar tillbaka ut i det mera kryddiga, det mera mig omgivningarna. Jag önskar bara ibland att det fanns ett lag, där jag kunde lira, där jag passade in där jag var i dom tillgångar som jag har inom mig.

Jag tänker kanske inte så mycket på mig själv, i egentligen inte, som det är idag. Men jag tänker på mig som jag var som barn, och flyttar perspektivet till mina barn som sedan blir barn  med likheterna av  speciella begåvningar som liknar mina.  Jag tänker barn.

Jag tänker vackert skimrande på hur vi egentligen borde göra om mallen så att alla fick plats, så att alla fick en chans att vara i tillgångarna.  Så att alla hittade till sina dugligheter, braheter och till alla sina egna begåvningar där dom fick känna att dom dög.

Samhällerliga förändringar skulle behövas, tänk jag tror att det räcker med oss själva. Jag tror att om vi börjar i det lilla i det som är oss själva. Om vi slutar göra om människor så dom bättre passar in i våra egna fack, så har vi kommit långt. Det är då den samhällerliga förändringen blir till

 

Publicerat den
Kategoriserat som ADHD

Att Inte Välja är Också Ett Val

Våren har blivit sommar, mind ännu kan man höra vårens symfonier ute fåglar som ropar till sig sin  fru eller herre. Idag hörde jag göken som hoade. 

Kom jag att tänka på hur jag någon gång sett ett program på tvn hur göken lägger sina ägg i andras bon för att slippa ta hand om sina barn själva.  När människor överger sina barn tycker vi det är konstigt. Kanske är det inte så konstigt, treat förmodligen ser dom precis som göken hur mycket jobb det kommer bli. Eller att dom har en oförmåga att ta hand om sina barn.  Har just själv fått ny rik kunskap i ämnet.  En biologisk mammas egna ord har rotat sig fast vid mig. Hon höll sig borta, physician för att hon insåg att hon inte var bra för barnen.  Antagligen har hon helt rätt, att det inte skulle bli bra för barnen. Samtidigt som hon aldrig kan få svaret på att det inte hade varit det.

Samtidigt som jag ser att det är ett egoistiskt val. Även om hon ser att hon är en bättre mamma som frånvarande mamma, så vad ser hennes barn? Vad har barnen för tankar om hur en mamma ska vara? Vem identifierar de sig med?  Vem eller var, härbärgerar dom sin sorg över att mamma är någon annanstans?

Vilka frågor bor hos dom? 

Barn tar ofta på sig skulden, när saker i familjen går fel. Hur ser barnen på det när mamma inte vill ha att göra med dom? Hur  känner dom igen sig i sidor som är lika sin mamma, om de inte träffar henne. Visst ställföreträdande vuxna funkar också, men mamma är alltid en mamma.

Frågor som kommer till mig blir har man verkligen rätten till att avsäga sig sina barn?

Rätten till att ha föräldrar borde vara en självklarhet.

Barns rätt till sina föräldrar?

Vi säger att vi idag ser till barnens rätt, men gör vi verkligen det?

Barn har inte en chans att avsäga sig sitt barnskap, barndomsåren kan i och för sig barn bli i fråntagna på många sätt. Men det är aldrig ett val du gör som barn, det valet gör vuxna åt barnen, genom hur de förhåller sig till barnet. Vissa barn behöver tidigt träda in i vuxenrollen.

Föräldraskapet kan du tydligt välja, bäst är om du avsäger dig det innan du får barn. Men även då du fött dina barn, kan du tydligen välja att inte vara förälder. Då med den usla ursäkten att du inte är bra för dina barn.

Om du nu är en usel förälder så kan du ju faktiskt ändra just uselheten och anstränga dig lite mera. Du har ett val.  Du har alltid ett val till och med i hur du ska förhålla dig till en viss situation. Det tog lång tid för mig att förstå det, men det är sant du har alltid ett val till hur du ska bete dig, förhålla dig till hur du hanterar en situation. Du väljer kanske inte att hamna i en viss situation men du har fortfarande ett val att förhålla dig till i situationen.   Att inte välja är också ett val.

Publicerat den
Kategoriserat som Barn, Malix Märkt