On and on and off off.

Nu är det kanske inte så mycket stafett pinne i det här inlägget som det borde vara kanske. Mera än att jag just suttit på cykeln nere i källaren. Svettigt värre och nu sitter jag mera och väntar på att jag svettas klart.  Men jag tänkte ta upp tråden med av eller på. On off knappen som brukar bo hos många av oss.  Har du  som jag har i min ADHD så är det on off off off on on on on on off det där sista offet är så mycket off att jag ibland undrar om jag överhuvudtaget kommer på on igen.

Oftast gör jag det, check men det kan ta tid, find det kan ta massvis med tid.  Tiden i off läge gör även saker med mig på insidan. Då sviktar självkänslan, sale så att det riktigt stör mig i mitt liv. Dåligheten sitter nästan på utsidan och tårarna trycker jag tillbaka med ren vilje kraft. Ibland till och med jag olyckas med att hålla de på insidan.  Jag vet tårar ska inte hållas inne med, men när man gråter av inget och inte något alls, då ska de inte fram. Då föder det mera dålighet inom mig.   Ofta när jag är ledsen, så är jag så otroligt ledsen att mera ledsen går inte att vara.  Men lika ledsen som jag kan vara,lika glad, full av skratt så att nästan magen gör ont är det i gladheter.  När jag är glad är jag glad i hela kroppen och lite till. Det finns liksom inte så många mellanlägen. Inte så mycket raksträckor.

Gör jag saker, så gör jag de sakerna hela tiden. Så är det just nu med min träning. Tänka sig att just den  saken har snart jag varit motiverad i ett år.   I oktober firar jag ett år av uthållighet i träning.  Det ska blir firande för mig. Då ska jag verkligen fira, men just nu vet jag inte riktigt hur själva firandet ska gå till.

I skrivandet stund just nu så grep ångesten tag i mig. Vi ska ju ut och åka  på lördag. Vi  tänker ta det rullande huset till Norr.   Jag har aldrig sett något gym på campingar. Hur ska jag träna då? Nej jag får se till att busträna nu innan och träna massvis efter eller är träning som det är med sömnen?

Man kanske inte kan träna i kapp träningsbrist?  Ja, igen gled jag ifrån det jag hade tänkt skriva om. Igen ser jag att nej inte ens nu fick jag till det som jag skulle få till, en tråd här och en tråd där. Det är i och för sig det som är ADHD i mig. Det är aldrig en tråd utan flera trådar som spretar åt alla håll.

Lev idag just nu, så lever jag så här full av endorfiner i kroppen så jag  är så där härligt mjuk både på insidan och utsidan.

Lev idag just nu, igår finns inte längre och imorgon är en helt annan dag. Som du inte ens  helt säkert vet om att du får. Fånga stunden …..

Stafett pinnen plockade jag upp men glömde på vägen redan från början.

Victoria är inte någon jag träffat i det där riktiga livet nej, drugs men skulle vilja göra, för tänka sig jag tror hon är lite lik mig.  Lik mig på det där av och på eller on /off sättet.  Hennes syster va en av dom som först köpte min bok, när den var nyutgiven. Genom åren har jag läst ett och annat glimmande inlägg som skrivits av Victoria. När den kvinnan glimmar, så glimmar hon till riktigt ordentligt tycker jag.

Hon har i veckan slagit till och slagit till med att göra en flickvecka i sin blog. Uppmanar andra att ta tag i stafett pinnen.  Hon vill med veckan lyfta fram flickor och deras sätt att hantera och härbärgera ADHD. Det ser lite annorlunda ut än hos pojkar.

Men gör det egentligen de?

Eller handlar det bara egentligen om att flickor och pojkar är olika, att vi faktiskt inte ser flickor i deras sätt att agera ut? Att vi av olika anledningar ser flickors sätt att hantera och agera ut med andra ögon?  Svenny Kopp sa i en föreläsning att vi när vi tittar på flickor och pojkar,  måste sluta upp med att vara så dramatiska. Hon sa det med glimten i ögat.  I ett Sambandet att visst reagerar vi när pojken i skolsalen slänger ut sin bänk genom fönstret, eller själv hoppar ut. Flickan där emot kanske snällt sitter kvar i sin bänk, men mår dåligt på insidan. Lägger det på insidan och till sist utvecklar depression, börjar skära sig, utvecklar ätstörning, eller bara inte syns alls.

När jag för några år sedan träffade den duktiga Svenny Kopp, så fick hon min bok i sin hand. Precis innan hon gick, kom hon fram till mig och sa till mig med de vänligaste ögon jag någonsin sett:  Du kunde inte ha en bättre titel på en sådan här bok. Andra människor har jag fått höra att då hon är ute och pratar om Flickor och ADHD, Faktiskt tar upp och pratar om min bok. När jag är ute och pratar och min vän som gav mig uppmuntran att skriva min bok är med, brukar hon nämna för åhörarna att det finns inte så många böcker på svenska som är skrivna av kvinnor med ADHD.  Då brukar jag skämtsamt säga att det finns inte så många böcker skrivna av mig som är om mig. 🙂

Nej ser ni här det är just det här som är en bit av ADHD, för jag hade tänkt plocka fram tangentbordet och skriva om siffror, statistik och kvinnor med diagnos. Men se det blev det inte det blev bara massa ord skrivna som kanske inte ens har sammanhang för utom för mig.   Korta lösrykta trådar som liksom bara blir en text.  Så den där stafett pinnen som Victoria uppmanade om att plocka upp som  jag hade tänkt ta upp, den tappade jag redan när jag började skriva.

Lev idag just nu, idag är himmelen blå och solen bor på himlen så idag ska jag just idag just nu ladda upp vitaminer inför framtiden . Igår är historia, idag just nu påverkar och verkar vi i. Framtiden är redan i morgon vilket vi idag har möjlighet att påverka.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: