Med tanke på vad jag innan skrev läs det här

DESPERAT skri! SNÄLLA, SNÄLLA – HJÄLP OSS ATT RÄDDA VÅR DOTTERS LIV! Sök bland era mediakontakter. Tyvärr så kan detta bli ett scoop.. Jag kommer att dela hejvilt till alla här!! Vill att alla era kollegor och vänner också ser. Ge vår dotter en chans bara!!Förmedla detta vidare till alla ni kan komma att tänka på bland opinionsbildare, politiker, journalister och alla som ö.h.t har en kanal till publicitet och nyhetssändningar för kortare eller längre inslag. Vi har själva mycket stoff redan. Har svårt att hålla mig kort nu, men drar bara det viktigaste som hänt.

Det räcker av livshotande VANVÅRD från kommun (LLS) och rekommenderade institutioner! Efter 3 års kamp – beviljades LSS-hjälpen. Efter detta: –>

MIN/VÅR dotter höll på att dö 2 g.g.r. i ett Akut-familjehem via kommunen för att kommunen negligerat Diabetesmottagningens tillskickade direktiv om krav på föräldrautbildning vid placering av barn med diabetes. Vaddå dö när man är 14?
1) LCHF-mamman vägrade ge vår dotter socker när tösen var på väg ner i insulinkoma.
2) När vi hämtade vår tös på spontan permis inför Halloween stank hon av aceton – Ketoacidos. Diabetesöverläkaren sa att hon var 2 dagar från döden då och gång 1) kunde hon dött i insulinkoma samma dag.

Kanske skämdes kommunen så mycket efteråt, eller drog öronen åt sig. Man får ju kanske dåligt anseende som kommun om man dödar barn? Då gav vår kommun oss äntligen efter vår 3-4-åriga kamp – den nödvändiga lagstadgade LLS-hjälpen – då de satt vår dotter i LIVSFARA? För sedan fick vi – efter ytterligare lång analys av läget – ett “specialiserat”(?) (och svindyrt för kommunen, 5000:- per dygn?) LSS-boende för att rädda hennes liv.

Mer finns på min blogg, men jag har kraftigt censurerat mig från att kritisera och uppge namn hittills för att inte stöta mig/oss mer med kommunen d.v.s makten och nu LSS-boendet . Under 2013 var vår dotter MKT nära att dö 3 gånger. Enbart en skyddsängel räddade henne..

Nu har vi inget att förlora. Vår dotters liv är i stor fara eftersom boendeinstansen/ledningen/företaget inte tagit oss på allvar om hennes riskbeteenden p.g.a neuropsykiatriska diagnoser (vilket räcker väl till för att hamna i träsket).

Hon har sedan första klass en svår typ1-diabetes och ENLIGT Ö.K med LSS-boendet för 5 månader sedan skulle både sköterska och personal ta ansvar för alla medicineringar och se på alla blodsockervärden okulärt och varje gång – ca. 11 ggr dygn – som vi gjort under 9 år – vara med och besluta om åtgärder och boendepersonalen skulle SITTA BREDVID vår dotter för att alla insulindoser skulle ges – eftersom hon inte kan sköta sin diabetes själv, främst p.g.a autismen.

Idag när jag besökte vår Ella och pratade med personalen om hennes riskabelt höga medelvärde så fick jag höra att sköterskan – som vi lättade anförtrott dotterns medicinska vård till; DIREKT hade gett direktiv om att vår dotter hade EGENVÅRD.

Tvärtom mot vår Ö.K i stor introduktionsgenomgång av alla dotterns behov och bl.a i samarbete med att ”sköterskan” för LSS-bondet – som antecknade intensivt och frågade massa. Men det har inte varit NÅGOT av vårdövervakning under FEM månader! Vi underströk ju tydligt att hon inte klarade egenvår och de bekräftade! Utan tillåtelse har inte ens den sjukdomsinsatta personalen fått lov att ge insulin, fast de har velat och förstått nödvändigheten av. Nåt jag fick höra idag. De har bara kunnat titta på när dottern inte gjort det.. Vi har mailat och pratat hur många gånger som helst om diabetesskötseln, utan att få information om att dotterns hälsa har varit helt övergiven från första dagen..

OCH två gånger har dottern lyckas rymma från personalen, också. ETT av de största riskbeteendena som vi understrukit hela tiden! Vi vet fortfarande inte var hon varit eller i vilket sällskap den första 24-timmarsrymingen och 5-timmarsavvikandet i förrgår natt, med skyhöga blodsockervärden, precis som en helt obehandlad diabetes..

Vi föräldrar har vakat dag som natt över dotterns hälsa och säkerhet både sedan diabetesdiagnosen i första klass och efter NPF-utredningen var klar när hon knappt fyllt 12 och vi har satsat vår egen hälsa för hennes skull! Äntligen trodde vi att vi kunde slappna av under professionellt kvalificerad vård och omsorg, även angående riskbeteendet..

JAG LARMAR – MEN JAG GÖR MIG INTE TILL

Mvh mamma Victoria och familjen Oro
victoria.q@live.com eller ring styvpappa Seth 0707-913097

Om exakt vår dotters dödshot:https://bloggmalplace.wordpress.com/2014/07/19/flickan-som-dog-av-samma-diagnoser-som-var-dotter-har/

DELA eller ragga mediaintresse!

Foto: DESPERAT skri! SNÄLLA, SNÄLLA - HJÄLP OSS ATT RÄDDA VÅR DOTTERS LIV! Sök bland era mediakontakter. Tyvärr så kan detta bli ett scoop.. Jag kommer att dela hejvilt till alla här!! Vill att alla era kollegor och vänner också ser. Ge vår dotter en chans bara!!</p> <p>Förmedla detta vidare till alla ni kan komma att tänka på bland opinionsbildare, politiker, journalister och alla som ö.h.t har en kanal till publicitet och nyhetssändningar för kortare eller längre inslag. Vi har själva mycket stoff redan. Har svårt att hålla mig kort nu, men drar bara det viktigaste som hänt. </p> <p>Det räcker av livshotande VANVÅRD från kommun (LLS) och rekommenderade institutioner! Efter 3 års kamp - beviljades LSS-hjälpen. Efter detta: --></p> <p>MIN/VÅR dotter höll på att dö 2 g.g.r. i ett Akut-familjehem via kommunen för att kommunen negligerat Diabetesmottagningens tillskickade direktiv om krav på föräldrautbildning vid placering av barn med diabetes. Vaddå dö när man är 14?<br /> 1) LCHF-mamman vägrade ge vår dotter socker när tösen var på väg ner i insulinkoma.<br /> 2) När vi hämtade vår tös på spontan permis inför Halloween stank hon av aceton - Ketoacidos. Diabetesöverläkaren sa att hon var 2 dagar från döden då och gång 1) kunde hon dött i insulinkoma samma dag. </p> <p>Kanske skämdes kommunen så mycket efteråt, eller drog öronen åt sig. Man får ju kanske dåligt anseende som kommun om man dödar barn? Då gav vår kommun oss äntligen efter vår 3-4-åriga kamp - den nödvändiga lagstadgade LLS-hjälpen - då de satt vår dotter i LIVSFARA? För sedan fick vi - efter ytterligare lång analys av läget - ett "specialiserat"(?) (och svindyrt för kommunen, 5000:- per dygn?) LSS-boende för att rädda hennes liv. </p> <p>Mer finns på min blogg, men jag har kraftigt censurerat mig från att kritisera och uppge namn hittills för att inte stöta mig/oss mer med kommunen d.v.s makten och nu LSS-boendet . Under 2013 var vår dotter MKT nära att dö 3 gånger. Enbart en skyddsängel räddade henne..</p> <p>Nu har vi inget att förlora. Vår dotters liv är i stor fara eftersom boendeinstansen/ledningen/företaget inte tagit oss på allvar om hennes riskbeteenden p.g.a neuropsykiatriska diagnoser (vilket räcker väl till för att hamna i träsket). </p> <p>Hon har sedan första klass en svår typ1-diabetes och ENLIGT Ö.K med LSS-boendet för 5 månader sedan skulle både sköterska och personal ta ansvar för alla medicineringar och se på alla blodsockervärden okulärt och varje gång - ca. 11 ggr dygn - som vi gjort under 9 år - vara med och besluta om åtgärder och boendepersonalen skulle SITTA BREDVID vår dotter för att alla insulindoser skulle ges - eftersom hon inte kan sköta sin diabetes själv, främst p.g.a autismen. </p> <p>Idag när jag besökte vår Ella och pratade med personalen om hennes riskabelt höga medelvärde så fick jag höra att sköterskan - som vi lättade anförtrott dotterns medicinska vård till; DIREKT hade gett direktiv om att vår dotter hade EGENVÅRD. </p> <p>Tvärtom mot vår Ö.K i stor introduktionsgenomgång av alla dotterns behov och bl.a i samarbete med att ”sköterskan” för LSS-bondet – som antecknade intensivt och frågade massa. Men det har inte varit NÅGOT av vårdövervakning under FEM månader! Vi underströk ju tydligt att hon inte klarade egenvår och de bekräftade! Utan tillåtelse har inte ens den sjukdomsinsatta personalen fått lov att ge insulin, fast de har velat och förstått nödvändigheten av. Nåt jag fick höra idag. De har bara kunnat titta på när dottern inte gjort det.. Vi har mailat och pratat hur många gånger som helst om diabetesskötseln, utan att få information om att dotterns hälsa har varit helt övergiven från första dagen.. </p> <p>OCH två gånger har dottern lyckas rymma från personalen, också. ETT av de största riskbeteendena som vi understrukit hela tiden! Vi vet fortfarande inte var hon varit eller i vilket sällskap den första 24-timmarsrymingen och 5-timmarsavvikandet i förrgår natt, med skyhöga blodsockervärden, precis som en helt obehandlad diabetes.. </p> <p>Vi föräldrar har vakat dag som natt över dotterns hälsa och säkerhet både sedan diabetesdiagnosen i första klass och efter NPF-utredningen var klar när hon knappt fyllt 12 och vi har satsat vår egen hälsa för hennes skull! Äntligen trodde vi att vi kunde slappna av under professionellt kvalificerad vård och omsorg, även angående riskbeteendet.. </p> <p>JAG LARMAR - MEN JAG GÖR MIG INTE TILL </p> <p>Mvh mamma Victoria och familjen Oro<br /> victoria.q@live.com eller ring styvpappa Seth 0707-913097</p> <p>Om exakt vår dotters dödshot: https://bloggmalplace.wordpress.com/2014/07/19/flickan-som-dog-av-samma-diagnoser-som-var-dotter-har/</p> <p>Pappa Jan JP Persson - som kramas av Ella på fotot - David Eberhard, Helene Odenjung, Lars-Inge Stomberg, Sarah Britz, Hanna Klara Jedvik, Marie Branner, Malin Wahlstedt med många fler.. DELA eller ragga mediaintresse!

 

Vems ansvar

Igår va det ett inlägg på Fb som berörde.   Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter.  Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, inte längre var vid liv.  Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera.  Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om.  Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för.  Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då.  Dum tanke att ha som personal, tänker jag,  för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa.  Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom.  Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt.  Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som  icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården?  Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra.  De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av.  Inte får vi låta barn  bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som  redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

Vem ska  ta ansvar sedan när det  visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog?  Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar?   Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt.  Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

 

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: