Det är ingen som lyssnar på dig om du säger att jag är ju bara ett barn, när du är 18 år.

När barn misslyckas och det blir så där tokigt, hospital physician så är det inte för att de vill att det ska bli så tokigt. Visst är det så eller? Så tänker i alla fall jag.

Igår gjorde vi en ny erfarenhet. Inte alls trevlig och inte alls rolig. Jag  spände mig helt på tok för mycket, ambulance innan mötet vi skulle ha. Sonen lika så. När vi kom hem från mötet så somnade sonen och jag gick som i ett töcken hela dagen.  Från mötet  dök det upp tankar och minnes bilder från vissa stunder. Ett av mötets stunder va när sonen sa men jag är ju bara ett barn.

Jag tror det är så han känner. Att han bara är ett barn, tyvärr så springer åldern i från honom. För han är inte längre bara ett litet barn i samhällets regler, de människor han möter ser honom inte längre som ett barn.  Om bara några månader så fyller han 18 år.  Redan nu har han varit straffmyndig i snart tre år. Men det är inget han känner att han är.  För enligt honom från gårdagens möte så visade han på sin sårbarhet.  Han är bara ett barn. Samhället ser honom som snart giftasvuxen, en ung  vuxen man som har eget ansvar, för sitt egna liv.

Jag tänker att bara för du är 18 år så är det absolut inte per automatik vuxen.  Du behöver inte ha Asperger eller ADHD för att  känna dig o-vuxen. Tror det kan vara nästan vilken ungdom som helst som i 18 års åldern inte känner sig vuxen fullt ut.

Det gjorde ont i mig igår när vi satt där på mötet, när jag hörde honom säga: men jag är ju bara ett barn.  När jag märkte att den  andra personen som var en del av mötet, höja på ögonbrynen.  Kunde jag nästan höra hans tankar av orden. Det gjorde ont och det gjorde mig rädd.  För om några månader så är sonen då  giftasvuxen, så vuxen att du har rösträtt, du får  köra bil och du har ett eget ansvar över ditt liv.  Jag kan inte längre skydda honom, om han inte vill skyddas. Jag kan inte hjälpa honom, om han inte vill ha hjälp.  Samhället kommer att se honom som en person med eget ansvar och så vuxen så han han är mogen nog att stå för konsekvenserna av hans handlingar. Inga förmildrande omständigheter utan han är vuxen på gott och på ont.  Just nu känner jag rädsla för just det som kan komma att ske om bara några månader. För om några månader är jag någon som inte längre har de mandat jag har idag.  Då är jag inte längre en  självklar länk till att ta del av sonens tillkortakommanden i stunder, då är det inte längre någon som lyssnar på mig.  Då kommer de istället bara se till ålder och till den vuxenhet sonen har på pappret..

Nu är det verkligen viktigt att jag i mig lever i stunden, banar väg till det som kommas skall.  Ser till att tillrättalägga pusselbitarna som gör att jag kan och får hjälpa sonen även efter att han är 18 år.  Gud hjälpe mig!

Lev idag just nu, morgondagen är inte något som är här just nu.  Igår är historia som visar mig vad som komma skall.  Jag behöver få till både mod, tillförlitlighet och kraft just nu….. Ibland är inte livet enkelt, inte så enkelt som jag vill att det ska vara …….

Ha en fin fredag och lev idag just nu.

Publicerat den
Kategoriserat som ADHD, Barn

av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.