Godmorgon, God jul till er alla. Här hemma sover alla utom jag och katten. Har funderat en del på hur olika vi tar saker.  För några månader sedan var jag och mina kolleger på en föreläsning med Bo Hejlskov.  Alla de kolleger som jag jobbar närmast sa redan vid första kaffepausen Oj oj oj va bra.  Själv satt jag hela föreläsningen och så hur stor nytta jag skulle haft av hans ord hela mitt arbetsliv och hemma liv.  Kanske inte så att jag letar verktyg för att lösa hemma fronten. Fast det gör jag nog men i mitt arbetsliv, då hade jag velat haft med hans tankar allt som oftast.  Många gånger jag suttit i arbetsgrupper där man trott sig att de som man jobbade med varit felplacerade, har själv många gånger sagt orden men han hon ska nog inte bo här då.  Jag hade inte verktygslåde- iden i mig då.   Jag är mig själv närmast och för några dagar sedan delade jag ett inlägg om Bo.

Trodde av någon konstig anledning att alla likt mig och mina kolleger gillade det han sa.  Fast det har jag fått erfara att så inte är fallet. Vissa upplever honom som provokativ, tar det han säger personligt och ser det som slag i sin professionella roll.  Kände sig provocerad av hans ord och tog det bokstavligt att lönen ska bort om jobbet inte fungerar.  Så har jag inte upplevt själva föreläsningen utan såg det mera som att jag i min yrkes roll måste hitta de verktyg som fungerar.  Jag väljer att arbeta med det jag arbetar med. Jag väljer vilka tankar jag har och jag väljer hur jag ska bemöta de motgångar jag har i mitt jobb.

Den jag möter i min yrkes roll är där för att jag på något sätt ska hjälpa honom henne med något som innefattar min yrkesroll. Jag är inte där för att berätta eller visa för denna eller någon alla att jag gör rätt med du är fel så mina rätt fungerar inte efter som du är fel. Jag kan inte heller luta mig åt att det är samhällets fel eller föräldrarnas fel eller vad det nu kan vara. Nej  blir något i mitt jobb fel, konflikt eller uteblivet resultat så är det så att jag på något sätt inte lyckats förmedla det på ett sätt så att det blir bra.  Bo säger vi kan inte använda samma verktyg till alla delar.  Ut det behövs olika och mer finurliga finjusteringsverktyg ibland.   Jag tänker att han har helt rätt, det är jag som är verktyget, det är jag som behöver finjusteras ibland så att det jag vill görs och blir rätt.  Det är inte den jag jobbar meds fel om resultatet inte blir tanken utan fungerar det inte så är det saker hos det som är mitt som ska göras något åt.

Jag tänker lite att det han säger när han säger att vi faktiskt får betalt för att utföra ett bra jobb är hel sant. Kanske har jag gjort om det lite så att det passar mig. För jag tänker att jag faktiskt får betalt för att hitta ett arbetssätt som fungerar, som fungerar så att den jag möter ser sig som en del i lyckade. Det hade jag inte gjort om jag hade sett att: men det är inte mitt fel jag är professionell jag har inte gjort fel det är samhällets fel föräldrarnas fel eller systemets fel att det inte fungerar för honom/ henne.  Förmedlas det en känsla av att det är den jag möters fel så har jag inte gjort eller hittat rätt verktyg. Kanske inte helt korrekt över allt men skulle jag jobba som lärare och har synen som att killen är omotiverad, systemets fel och det finns inte något jag som lärare kan göra för att han ska lyckas i skolan. Då hade jag faktiskt ansett mig själv som felplacerad. Då hade jag faktiskt ansett att jag kanske inte borde får lön för det jag gör.  Vem ska då hjälpa den lilla killen/ tjejen? Ska det gå ett helt liv till spillo för att jag lutar mig tillbaka och säger inte mitt fel, jag gjorde allt? Kanske inte ordagrant. Men de är inte målet som är det viktiga utan vägen dit som är grejen. Även om det fungerade i går och på alla andra så är det fel verktyg, om det inte fungerar idag och med just den jag möter just nu och just då om det inte fungerar. Jag tänker att Bo i sina tankar och bilder visar oss som jobbar med människor att vi aldrig får sluta med att reflektera över vårt arbetssätt, att vi aldrig får luta oss tillbaka och säga jag har gjort allt och det fungerade inte, så det är inte mitt fel.  För funkar det inte och det inte blir det som det borde bli, så har vi inte använt de verktyg  som fungerar.  För funkar det inte så har vi inte tydliggjort, mött den vi jobbar på det sätt han behöver bli mött. Du får inte någon att göra det du är anställd för att göra om du inte fått den du jobbar med att se vad denne kille tjej har för vinster på att göra det han/ hon behöver göra.   Nej jag har förenklat det jo jag vet…. och så här tidigt på Julaftons morgon kanske inlägget är helt fel. Men som alltid så skriver jag när jag vill och kan.  

Ville egentligen bara passa på att önska er alla en Riktigt God Jul. Inser att jag kanske inte helt lyckades med det.  Kanske är det så enkelt att det hade räckt med att bara skriva God Jul!

God Jul till er alla.

Snart börjar musikhjälpen och julen är på G.

Igen har jag tid för att skriva här nere i källaren med fötterna på skrivbordet och tangentbordet i knät. Det som va så vanligt förr har blivit en ovana. Idag är det lyxtid som kan nyttjas när jag inte är helt kry.

Nåja här har vi blivit en familjemedlem till. Förr va vi åtta som blev sex som sedermera blev tre. Som sedan blev fyra och nu då fem snart till vår ursprungssiffra som var sex två vuxna och fyra barn. Fast nej det räcker med de barn som bor här nu, tänker jag. Tre barn är helt tillräckligt i alla fall just nu.  Vi har huset fullt med barn igen och närmar oss jul. Här kör vi i vår egentakt det där med julförberedelser.  Klapparna är inköpta, skinkan ligger redan i kylen. Pepparkakor bakas inte här, med finns ändå.

Nu kommer inte alla barn vara hemma här i jul, vissa kommer åka iväg till släkt och vänner. Här kommer vi fira som vanligt, lite helt otraditionellt utan man kommer när man har tid och äter om har lust.  Stora sonen och hans fru med  vårt lilla barnbarn kommer på förmiddagen och yngsta dottern med sambo kommer på kvällen. Att det är fördelat så är att de har andra familjer att ta hänsyn till med.

Vår allas Ronny som alltid dyker upp på julafton kommer som vanligt när han har tid. Han kör taxi i gbg kommer hit äter mat och sedan ner till götet igen och jobbar. Min mamma kommer och hade det varit för några år sedan hade även min älskade farmor kommit hit.  Hon kan inte komma för vägen mellan där hon befinner sig och jag är, är lång och finns ingen väg inte ens en karta.  Nåja hon får plats ändå i alla fall inom mig.  Hon firar med min far och farfar tänker jag där uppe bland alla andra själar som ser ner på oss vanliga dödliga.

Jul jo snart är vi där i julen igen. Här har vi redan börjat träna in oss i stämningen. Vår jullista från Spotify är på och när maken är frisk nog får han åka iväg och köpa internet kabel till tvn så vi får spotify där.  Efter att vi bytt från kära Telia till Bredbandsbolaget så får det bli så. För spotify tjänsten var Telias, bredbandsbolaget som faktiskt är ett sämre val har inte det i sitt utbud.  Dumt det där med fiber och att inte Telia var med på vårt paket för även om fibern är snabbare så är det ett sämre val det där med bredbandsbolaget inte alls lika bra.

Vd blev det här nu då? Hmm bara massa ord… Jo ibland är det bara massa ord om inget.

Lev idag just nu igår finns inte längre kvar och morgondagen är där borta i framtiden.

God jul, god jul, Det är inte snön som faller jo det är min kopp av te i julsånger 🙂

Nu vart det längesedan jag skrev här igen. Har nog tappat bort mig bland allt med jobb och familj.  Nåja… Nu sitter jag här med fötterna på skrivbordet och gör sånt jag orkar.  För ett tag sedan fick jag till mig att man läser min blogg, om man jobbar i skolan även då man inte jobbar som lärare utan längre upp i hierarkin.  Nu läser man säkerligen bara det som är dumt eller det som man upplever som dumt. Men jag tänker göra ett försök till att skriva så att dessa i så fall lär sig något.

Självklart blir det då läxor, som är viktigt att skriva om. För det är inte helt självklart, att det är något som stödjer och blir något som är till nytta för eleven. I alla fall inte om eleven och dess familj ska hållas sams.  För högpresterande elever kan det vara till nytta. Men, för den som redan innan har det svårt att ta in kunskap, kan det vara förödande, det där med läxläsning. Då redan innan man sätter sig till ro, för att göra läxan.  Den som misslyckats redan innan med att känna glädje i det där med skolan, så är det en säker nedåtgångsång i självkänslan.

Oftast infinner sig misslyckande och värdelöshetskänslorna redan innan eleven börjat. Det är då  det är viktigt att försöka forma läxorna så att den unge känner att den lyckas. Men det är inte vetenskapligt bevisat att just det där med läxor är något som gör att den unge lär sig något.

I vissa familjer blir det krig när man börjar formulera läxtid.  I vissa familjer får man sätta gränser på 15 minuters läxa. Då även verkligen vara nöjd om det verkligen blev 15 minuters läxläsning.  I andra måste man helt kallt avsäga sig läxor helt.  Det är till och med så att i vissa mera moderna skolor, så har man helt uteslutit läxor.  I vissa får man som förälder vara lite tuff och förklara för skolan, att just det där med läxor är något som vi inte klarar av att hantera.

Här hemma hos oss har det varit olika vår äldsta son klarade av läxor med viss hjälp från mig. Då genom att jag skrev det han sa.  Vår minsta dotter gjorde läxorna i skolan, men i vissa undantag med hjälp av maken.  Tills då det vart gymnasier läxor. Då det mera  handlade om psykologi, socialt arbete mm. Då kunde jag och dottern ta en eftermiddag och sitta och diskutera litteraturen och formulera  lite större uppsatser.  Vår minsta son som snart fyller 20  där var läxor helt uteslutna, det bara inte gick. Då på den tiden när han gick i grundskolan. Då skolan hade bestämt att läxor är viktigt och det ska alla ha. Då kapitulerade skolan och vår son blev läxfri.

Nu går han sista året på gymnasiet.  Då han för fyra år sedan började där. Hade jag ett samtal med rektorn och det där med läxläsning.  Ett helt onödigt samtal egentligen. För när jag förklarat och försökt få till varför vi inte hade läxor hemma, Så sa rektorn  som en självklarhet att nej det där är förlegat, det finns inte något vetenskapligt bevis på att elever lär sig mera bara för de har läxor. Just i den skolan har de inte läxor oavsett om det är hög eller lågpresterande utan läxor i den skolan är en förlegad sak som man inte har.

Just den rektorn gillade jag, han visste liksom vad han pratade om.  Han hade helkoll på det där med skolan och hur det va att ge den unge extra stöd och vad som behövdes i det där lilla extra.  Han sa inte ja jag har jobbat några år med barn inom autismspektra och trodde sig kunna massvis. Utan han och skolan förlitade sig på det vi redan visste och lärt oss under de år som gått.  Han såg till att de resurser som behövdes fanns till. Hans såg till att det var helt rätt personer som jobbade med vår son. Rektorn såg heller inte någon prestige i om vi gav förslag eller sa något som vi upplevde var mindre bra. Utan lyssnade på oss och tog till sig det vi sa.  Såg oss som en tillgång och verkligen gjorde sitt yttersta för att få till samarbetet mellan skolan och oss föräldrar.

Okej nu ska jag kanske inte tillskriva Rektorn allt detta för han jobbade ju inte helt själv på skolan utan han och det team som jobbat med vår son gjorde det  fantastiska.  Gör fortfarande, idag har vi en son som snart lämnar skolan och gör det med bravur. En snart vuxen ung man som vet vad han vill och har god självkännedom om sig själv. En kille som på något sett har framtidstro och hopp om livet. Mycket av den tron och känslan är det skolan som vi måste tacka för. De har gjort ett fantastiskt jobb.

Skolan har ett viktigt jobb att sköta, det viktigaste av allt är att ge barnen ett mod att tro på sig själva.  Visst vi föräldrar gör nog grovjobbet men skolan har en viktig del i det.  Misslyckas man där så är det där den där osynliga men ack så kännbara självkänslan som får sig en törn som kan bo i dem i hela livet. Även om vi föräldrar älskar, pushar och står på….