Om gud vill…. vill då da…

jo här är en ledig dag idag, fast jag snabbstartade den med träning. Fredag och det är ledig fredag. Träningen är redan gjord sånt gillar jag.  I veckan vart jag på migrationsverket. Många människor fanns det där. Människor som tålmodigt satt och väntade på sin tur. Det är där människors öde bestäms. Det är där de stora besluten tas om människor får stanna kvar eller åka tillbaka. Jag kan inte för mitt liv ens en liten uns förstå hur dessa människor levt innan, för jag har inte levt där dom levt. Jag kan heller inte förstå eller känna igen de känslor som de haft under sin flykt eller innan. Vi har aldrig upplevt den otryggheten den rädslan de haft och vuxit upp med. Jag läste på FB om en kille från Afghanistan som berättade om hur han slogs med frågor om han skulle få se sina föräldrar igen när de lämnade sitt hus. Han funderade om på han skulle överleva dagen. Om båda hans föräldrar skulle överleva sin dag. Har läst om barn som jobbat redan innan de sex år gammal. Som var tvungna att försörja sig själva innan det ens fått träda in i tonåren.  Idag tar Svenska myndigheter beslut om de ska åka tillbaka eller om de ska få stanna här. De sätts på plan ner till Kabul och lämnas vind för våg där.

Det gör ont i mig när jag tänker på alla dessa ungdomar, som just nu lever i vårt land som inte ens vet om när eller vad som kommer att hända. De lever i en  ton av färglöshet, där var dag är den andra lik. Där de lär sig vårt svenska språk, går till skolan och verkligen försöker att göra allt för att bli en medborgare i vårt land. Men deras dag om beslut om deras framtid ligger i framtiden, så har dom lev länge. De bor på alla dessa HVB hem runt om i landet, träffar oss personal, sina godemän, skolpersonal och alla andra instanser.

Men det lever på något sätt på undantag, vet inget om framtiden, lever med rädslan om att vara tvungna att lämna den lilla trygghet de lyckats få till just nu. Här får de mat, en säng att sova i och är dom under 18 år någon som gör sitt bästa för att de ska ha det bra. Någon som gör sitt bästa med att få dessa killar att leva här och nu, inte tänka framåt om ovissheten inte tänka på historian som att ärr i deras kropp och själ. Någon som vill att de ska känna tillit till att de finns en framtid även för dom. Någon som vill att de ska hålla ut och inte ge upp. Men ge upp är det dom gör, de förlorar sitt hopp.

Jag önskar så att varenda en av dessa ungdomar får stanna kvar här. Önskar varenda en av dessa att de ska finnas en framtid där de slipper känna oro och rädsla över morgondagen.  Den rädsla jag känner över hur deras öde kommer att bli, är löjlig gentemot deras rädsla om de får stanna kvar eller åka iväg. Min rädsla och min sorg gör ont i mig. Men inser jag att den inte ens är i närheten av det som dessa ungdomar känner.  Jag vill av hela mitt hjärta att alla dessa ungdomar ska få sina drömmar i uppfyllelse. Att han som har önskningar om att bli en stor man ska få bli en stor man, att han som vill bli frisör ska få sin dröm i uppfyllelse. Jag önskar att alla dessa ungdomar ska få nå sina drömmar om framtiden.

När jag berättar om att här kan man förverkliga sina drömmar, får jag till svar: Insha’Allah min vilja är då att snälla vill gör det som är rätt en gång för alla. Om Gud vill, jo nu vill jag att gud ska vilja, jag lovar av hela mitt hjärta att jag verkligen… om gud nu vill, så lovar jag av hela mitt hjärta att jag mera ska lyssna till vad han vill.  Om gud vill… han kan inte vilja att alla dessa människor ska leva i denna ovisshet och otrygghet.  Insha’Allah

Jag önskar att jag också kunde ha förtröstan i detta uttryck. Men tyvärr jag är klen i tron. Dessutom är det ju inte min religion. Om gud vill Snälla vill då. Visa den makt och gör det som är rätt och riktigt. Gör det i kärlek värme och omtanke.

Nej ska kämpa med att leva här och nu resten av dagen, här och nu i dag inte i gårdagen och inte heller imorgon för det är nu jag lever. Lev idag just nu morgondagen vet vi inte ens om den är där så det är nu som gäller.

Ta hand om dig och le det kan vara så att någon just behöver ditt leende….

Carina Ikonen Nilsson

Ju nu är det Våren som kommit….

jo när jag fått vårkänslor för tredje gången så är våren igång.  Jo då är det vår nu då da. För här kommer alla vårkänslor på en tredje gång. Snart kan vi bada i sjön igen.

Träningen är redan gjord för idag sitter just nu och låter kroppen pusta ut efter mitt träningspass på 70 minuter.  Känner mig stolt, glad och faktiskt rätt nöjd med min insats även om jag lite känner att jag borde gjort det redan igår. Men det får duga jag ska få till mig att vara nöjd med min insats fast jag slarvat lite i början av veckan.

På jobbet är vi inne i en förändring, mycket som händer som jag inte riktigt gillar.  Har sökt en del jobb, men vet innerst inne att det finns inget bättre jobb för mig än det jag har.  Så skulle det trilla in att jag ska komma på intervju och sedan få jobbet kommer jag antagligen tacka nej. För även om jag har ett känslomässigt tuff jobb så är det ett jobb som jag gillar. Kolleger kommer och gå bara jobbet består.  Nytt schema ska det bli och flera dagar ledigt i det nya. Flera barn att jobba med vilket kommer bli både intressant och spännande. Få lära känna fler människor och lära mig mera saker. Vad har jag egentligen att klaga på? Inget egentligen ingenting. Inte ens förändringen i sig för jag gillar nytt, gillar nya saker. Det är bara jag i mig som spökar om det.

Nej jag ska ta och skärpa mig, ta mig i kragen och få tillbaka det där i mig som skiner inom mig som gör min vinst i mig. Ska ta tag i det i mig som är bra och sluta upp med de negativa tankarna som fått fatt i mig inom mig.  För det är världsliga saker som inte kommer betyda något när stunden är väl där. Finns de som inte vet om de kommer hem innan kvällen, finns de som inte vet om de kommer att äta idag, inte ens denna veckan. Finns de som aldrig fått uppleva känslan av att vara älskade för den dom är. Så sitter jag här och tycker synd om mig själv, jag som har allt jag vill ha.  En stor härlig familj. Fina fantastiska barn, både mina egna och andras.  Mitt barnbarn som nyss hittade till sina föräldrar. Jag har det jag vill ha och ska faktiskt inte klaga.

Mera än på flyktingpolitiken mera än på hur vi gör med dessa fantastiska pojkar som kom hit för mera än ett år sedan. De som bor här i vårt land som ännu inte vet om i fall de får bo kvar eller måste kastas tillbaka till det dom kom ifrån.  Dessa fantastiska ungdomar som kommer från fjärran länder och varje dag har ett vänligt ord till oss som jobbar med dom, som varje dag lever i ovisshet för vad som ska hända. Ändå försöker de, ändå går de till skolan, försöker få in alla våra konstiga ord och har drömmen om att ge tillbaka till vårt land en dag när de klarat av skolan. Dessa ungdomar har ambitioner, vill nå långt, vill vara en del av det samhälle vi tillsammans skapat.  De vill ge tillbaka de vill vara en del av vårt samhälle.  Vi är många som tycker att politiken inom området är skamlig, vi är många som vill ge dessa ungdomar en chans.  Men frågan är vad som kommer att ske.

Visste ni att 18 åringar som bott i våra Hvb-hem innan 18 årsdagen när de fyller 18 är någon som får flytta till asylboende där de får en säng i ett rum där det bor andra helt okända i samma rum. Visste ni att den godemannen försvinner och den dag de ska till migrationsverket så är det helt lämnade åt sig själva. Jag visste inte det innan, idag vet jag.

Det säger mig att det är skillnad på mina och andras barn. Jag skulle aldrig lämna min 18 åring till hans öde utan skulle försöka hjälpa tills den dagen han står på egna ben.  Nu är det kanske skillnad på våra svenska ungdomar som vuxit upp i vårt land och på dessa barn som flytt krig och förföljelse, för de är barn som överlevt. Det är barn som prövats många gånger om.

Min önskan är att dom nu ska slippa uppleva det som de upplever just nu. Min önskan är att dom ska få vila sig från ovisshet och otryggheten. Vill att de ska få slippa känna sig rädda inför framtiden. Jag vill att de ska få uppleva att känna sig trygga, välkomna och ha en framtidstro om att de är värdefulla och har en plats att bo på. Få vara en del av det dom så gärna vill.

Nej nu tillbaka till här och nu, svettats klart efter träningen nu blir det dusch.  Lev idag just nu igår finns inte längre kvar. Morgondagen är först i morgon. Just nu lever vi just nu kan vi ta det där andetaget just nu Gårdagens funderingar om morgondagen är idag. Morgondagen är framtiden och den påverkar vi i just nu. Det är just nu vi lever. Just nu.

Carina Ikonen Nilsson

När ljuset slocknar så dör en bit av mig.

Det är inte lätt att ha värdens bästa jobb. Pojkarna jag jobbar med är de finaste pojkar jag träffat. Jag verkligen lever för att hjälpa, se just mina pojkar. Men det är svårt, så svårt att jag för varje dag går sönder en liten bit i taget. När jag ser hur vårt lands beslutsfattare och migrationsverk tar ljuset ifrån ögonen på dessa pojkar, som jag jobbar med. Jag förlorar inte mitt liv, har min familj lever i en demokrati, i ett fritt land, men när dessa pojkar förlorar sin tro, på att Sverige är ett humant land då dör något i mig varje dag.

För några månader sedan gick jag till jobbet med glädje ville visa varje pojk att allt är möjligt, att du är värd allt gott, du har all rätt till ett bra liv, idag lever jag i rädsla. Får han stanna? Får han åka hem? Min rädsla är löjlig. Jämfört med pojkarnas rädsla som är om liv och död. Maktlösheten jag känner är töntig, emot den maktlöshet våra afghanska pojkar upplever i dessa tider. Väntar gör jag, på mirakel, miraklet att jag som svensk ska kunna känna stolthet över att vi är ett humant land. Att vi har ett hjärta.

Jag brukar vara omtalad att jag är optimist, men nu börjar min tro försvinna. Jag går sönder. Hur vi gör med alla dessa pojkar? Hur mycket går inte dessa människor sönder? För detta handlar inte alls om mig, jag förlorar inget, mera än ljuset av liv i dessa pojkars ögon. Pojkarna förlorar först hoppet, ljuset och snart deras livskraft till sist så har dom inte ens det minsta hopp kvar, om att få leva i ett fritt land.

Om det gör ont i mig, hur ont gör inte detta då i dessa människors liv? När ska trenden vända?  När ska vi inse att vi måste tänka med hjärtat, hjälpa för att dessa människor måste ha hjälp? För bara några månader sedan var jag en stolt svensk som inbillade mig att det goda ska segra. Idag är jag en av Sveriges invånare, som kommer att vara en del av dom som svek den som behövde hjälp. Jag kommer att skämmas, mina barn kommer att känna skam över hur vi betedde oss, deras barn kommer att ha svårt att förstå vad som hände. Sverige landet som alla vet är ett hjärtligt land, kommer att få en skuld skambefolkas och vi kommer inte kunna hålla våra huvuden högt, möta andras blickar, om vi låter det som händer fortsätta. När ska våra myndighet förstå att vi måste öppna våra hjärtan och hjälpa? För att vi måste hjälpa de som har det svårt!

När jag går sönder går jag hem från jobbet och helar mig själv, genom min familj och sömn. När pojkarna går sönder, så saknar dom sina nära och kära de sover inte ens om natten….

Vem ska bli deras hjälpare? Vi som jobbar med dom, är bara någon som ger konstgjord andning. Någon som vill att de ska ha det bra. Men vi står och ser hur dessa unga människor dör en smula varje dag… Vi står och ser på när dessa pojkar som inte har något alls förlorar mera än ingenting alls. Vi måste på något sätt få våra myndigheter att förstå att vi måste öppna våra hjärtan och göra något. Jag väntar på mirakel. Vill att det ska bli mirakel så att dessa barn igen vaknar upp lever upp och får tillbaka det ljus som de hade innan. Vill uppleva att de kan andas ut och hitta till den frihet som vi visat dom finns och att den ska vara till för dom alla. 

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kan komma med mirakel, det är i nuet vi påverkar framtiden.

Carina Ikonen Nilsson
×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: