Inte alls vad jag vill det här. Jag tappar fotfästet känner jag.

En gång för länge sedan fick jag diagnos, den gången var jag lättad, lite glad och kände förklaringsmodell. Idag fick jag ev, en ny diagnos. Inte alls så farligt farlig, ganska så självklar när det handlar om mig. Då jag vart sånt där öron-barn som blev öron-vuxen.

Tog tid innan jag accepterade Hörselapparat. Idag känns det som en käftsmäll rätt i trynet. En käftsmäll som gör ont, bara vid tanken på det… rinner tårarna.

Kapitulation, kapitulering bara att inse.

Doktorn va en klok en, men så ont hennes ord gjorde. Så ont att jag fick stanna bilen och gråta en skvätt, nu så här när jag tänker på det rinner tåren igen.

Dags för hjälpmedel för hörseln, annars kommer du vara någon annan än det som är du idag, om två år. Hjälp sa jag, jag har just börjat inse att det är bra att gilla hörapparaten. Jo sa hon, så kan det vara men du behöver till hörverksamheten och be dom hjälpa dig, med lite bättre finesser.

Yrseln har du tur så är det Mieners syndrom, då finns det medicin och lite annat. Har du otur så är det din hörselnerv, växer till sig och trycker mot balansorganet. Då är det brom-medicin och gilla läget.

För första gången i mitt liv känner jag mig handikappad. På riktigt, för första gången så känner jag att jag har ett handikapp, en funktionsnedsättning.

Ni tänker säkerligen inte så farligt, hon som både har Lite damp och lite dyslexi. Dampen och dyslexin kan jag leva med, där ser jag mera tillgångar än funktionsnedsättningar. Men mera hörselhjälpmedel och en yrsel som jag måste stå ut med, bara bromsa upp.

Hjälp jag har blivit handikappad, jag är beroende av saker för att min vardag ska kunna stås ut med. Jo, det är inte en rullstol och jag har inte blivit av med en arm. Men för mig är det här något som är för stort, för att passa in i mig. Jag vet jag borde förberett mig på det här, borde insett att just hörsel är det som är mitt egentliga problem och det är ett ganska så löjligt problem. Men det är det inte för mig. Det gör råttont i mig det här. Det är inte jag. Det är inte jag i mig och min bild av mig själv alls. 

Känns som jag ger upp. Känns som om det är ett steg till, i att ge upp. Jag som alltid klarat mig så bra, visst jag ramlar ner ibland med jag reser mig alltid och ger inte upp. Nu förlorade jag fotfästet på riktigt. Jag som aldrig känt mig handikappad. Jag förstår och inser själv att det är en petitess att jag är löjlig just nu.

Men för mig är det inte det. Just nu, gör det ont och jag vill inte inse. Kapitulerar, känns det som jag gör. Ska jag ha med mig massa saker till jobbet, för att jag ska höra? Nej, det är inte jag…. Jag har ju just lärt mig gå i min hörapparat. Orättvist nej inte alls, bara så svårt att förstå att jag kommer få större men med min hörsel och öra. Jag vill inte det, jag vill inte. Spelar ingen roll vad jag vill utan det är det som livet vill som gäller.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kommer först imorgon. just nu gäller just nu. Just nu är ett nu som jag helst skulle vilja vara utan just nu.

Nu behöver jag inse att det finns värre saker och dom som hade varit glad för lite yrsel och hörapparat saker att bära med sig. Det finns dom som inte hör alls. Jag ska egentligen vara tacksam över att jag hör. Men just nu orkar jag inte med den tacksamheten alls. Utan behöver min lilla offerkofta för att sedan ta klivet till att få mera hjälp än jag vill ha.

Carina Ikonen Nilsson

Ha en fin dag.


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook