Kategorier
Husbil Malix

På promenad genom stan..

Tror det är Gessle som sjunger något sånt. Vi är i Fjällbacka kom hit redan igår med vår lilla TomCar. Tog en promenad redan igår i nyhetens behag. Idag gick vi mera på upptäcktsfärd. Dagen började bra här i vår lilla TomCar. Räkfrukost, efter frukosten blev det en promenad ner till byn Fjällbacka. Solen visade sitt milda ansikte emot oss på promenaden. Stegen var lätta, tanken om att bestiga berget som heter Vetteberget, fanns.

Just här utmanades jag av mina rädslor. Så här i efterhand känner jag det som om jag bestigit något stort. För mig var det här stort, för att vara på höjder är inte bara kittlande utan till och med vidrigt.

Jag tog alla trappor i etapper. Gjorde inte som maken som tog alla i ett svep. Jag däremot stannade till vid de olika etapperna, för att samla mod till att ta en etapp till. Vågade inte titta ner eller ut på omgivningen. Jag fokuserade på steg för steg. Den lilla etapp där trappan hängde utanför berget, gick jag utan en tanke i huvudet. Tittade på bergväggen, hjärtat bankade i bröstet så det kändes som det satt på utsidan. Allt var som en vidrig hemsk åkattraktion på Liseberg, som man inte ens vill eller vågar åka. Men som man åker för att alla andra åker. Alla stegen visade på 13 trappor i smart-klockan. Det var högt.

Väl uppe på toppen så måste jag erkänna, att det var värt alla känslor av panik, ångest och rädslor. Vilken underbar utsikt så fantastiskt vackert. Så vidunderligt vackert. Fast det var så vackert, så skulle jag aldrig i mitt liv ge mig upp för alla dessa trappor igen. Aldrig, no way, never, nops inte en chans. Men idag var jag modig, jag och mitt mod segrade. Trodde inte jag hade den där stora modheten inom mig. När jag stannade efter första trappetappen sa jag till maken, gå du jag stannar här. Därefter så jobbade jag med mig själv i massor. Hade själv-prat om att jag kommer att ångra mig, jag inte en fegis utan det är bara att andas, andra vågar hela tiden bla bla. Vilket till sist ledde till en seger i tapperhet i mig. Som verkligen tog mig upp.

här var första etappen av trappor var jag sa till maken att han fick gå upp själv.

Nu när jag sitter här med Datorn i knät känner jag hur stoltheten och modigheterna finns här inne i lilla mig. Alla trappor, jo det var värt det, Jag gjorde det och jag fick uppleva Fjällbacka från det där höga berget.

Jag gjorde det på riktigt, verkligen jag gjorde det. Men nog tjatat om detta. Lev idag just nu, igår är historisk vilket dagens upplevelse kommer vara i morgon. Just nu gäller och just nu är just här och just nu, i denna stund. Det är här, just nu, vi påverkar och lever. God kväll.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.