Sent vaknar syndaren. Ibland till och med försent.


Har under dagen funderat över det där med tacksamhet. Jo, det har jag eller gör jag ganska ofta. När jag tänker på tacksamheter som är i livet, känns det så mycket rikare, än när jag inte gör det. Idag blev det tacksamhet, över att jag redde ut körningen hem. Det var mycket regn på vägen, jag hade nog lite för hög hastighet för vägunderlaget. Bilen lättade när jag körde igenom en vattensamling på motorvägen, det kunde gått riktigt illa. Just då efter att hjärtat slutat banka, saktade jag ner tankarna tillsammans med den långsammare hastigheten. Den snabbaste tanken blev- det kunde gått illa. Efter det, blev det oj vilken tur att jag redde upp situationen. Därefter blev det att jag kände tacksamhet, över att inget farligt hände. När den tanken var klar, kom den där riktigt lite klokare tanken som blev. Tacksamhet över att jag råkade köra i vattenpölen, att det gjorde att jag blev lite klokare i min bilkörning. Tacksamhet över att jag lärde mig något där under bilfärden hem.

Idag innan jag åkte till mötet på jobbet, blev det även ett snack med dottern. Vi fick tråkiga besked under söndagsmorgon, någon har lämnat jord livet. Denna någon, är någon jag känt eller i alla fall varit bekant, med under hela mitt liv som Färgelanda bo. Barn som lekte när dom var små, gjorde att jag träffade lekkamraternas föräldrar. Då när barnen var små, hade jag inte riktigt utvecklat det där med den sociala färdighetsträningen av att fika. Utan oftast stod vi och pratade, vid lämningar och hämtningar. Ibland blev det längre stunder, ibland mindre stunder. Sedan blev barnen stora, andra händelser gjorde att våra stigar möttes igen. Det har blivit att vi varit på vissa kalas och träffats, Vi har även suttit här på altanen och druckit en del vin.

Jag fick i våras veta att kvinnan var sjuk. Gick här hemma och gruvade mig, för hur jag skulle förhålla mig till detta. Ville inte störa, ville inte verka nyfiken och ville familjen vara i fred. Då ville inte jag störa, inte ville jag slösa på hennes tid som hon kunde lägga på sina nära och kära. Men det blev att jag i alla fall kunde skicka ett mess till henne, berätta att jag tänker på henne. Vi kom framtill att när hon kände sig bra, skulle jag besöka henne. Vi skulle fika bestämde vi, jag lovade att ta med fikabröd. Det hann inte bli den där fikan. Det hann aldrig bli det där snacket, som jag hade gått här och tänkt ut i min ensamhet. I söndags fick hon lämna denna värld, bo där uppe i himlen.

Det bor så mycket tårar i mina ögonlock, av denna händelse. För när jag gått här och tänkt. Tror jag, att om jag hade varit mera social, hade haft mera sociala skils. Tror jag att vi hade kunnat bli, riktigt goda vänner. Jag har alltid tyckt om att prata med henne, hon har alltid haft ett leende och hon var en sådan där fantastisk fin givare, Hon liksom gav och gav och krävde aldrig något tillbaka. Hon var liksom en sådan där genomgod människa, satte alla människors väl, före sitt egna. Den gick inte att hitta något ont i henne. Mina tårar är nog att jag inte tog chansen, att visa min uppskattning. Att jag nu så här i efterhand, inser vilken förlust det varit. Kanske är förlusten bara för mig, inte för henne, att inte jag kunde vara den där som jag längs inne i mig är. Jag hade aldrig kunnat vara lika fantastisk givare som hon alltid varit. Jag inser att jag stulit mig själv, på en vän. Någon som alltid i mitt liv här på landet alltid varit i närområdet men, jag inte tog chansen att få som en riktigt god vän.

Jag gillar ju människor, gillar att ha några få nära vänner. Jag inbillar mig just nu, att jag förlorade en vän som jag aldrig fick. Att jag inte tog chansen är lära känna henne, på riktigt. Jag tror vi hade kunnat haft många trevliga stunder, under de år hon vandrade här på jorden. Jag känner att hennes bortgång, lärt mig något, något eller en sådan där riktig klokhet, kunskap som jag lärt mig för sent.

För det bor människor runt omkring oss, som vi har runt omkring oss. Utan att vi gör det där som är så viktigt. Skapa relationer, hitta vänskap, vara vän och få vänner.

Denna klokhet som just hittat in i mig, säger mig även att det bor en kvinna och hennes man, några hundra meter bort. Någon som jag alltid uppskattat att dricka tea med. Men tiden, åren har gått. De koppar tea vi druckit, under dessa senaste åren har varit noll. Noll och inget. När jag fyllde år, fick jag en bukett tulpaner av henne. Men Tea-et har inte blivit gjort, inte heller har jag gjort en inbjudan. Nu handlar det kanske även om Covid, att man ska vara restriktiv, hålla avstånd. Men man kan dricka tea utomhus, man kan ta en promenad och umgås, man kan hålla avstånd, så att man inte smittar om man nu skulle ha utan symtom.

Det bor en kvinna och en man i ett annat kvarter, mannen är sjuk. Förr umgicks vi ofta, idag träffas vi på kalas och dop. Ska jag igen sitta här om några år, få till mig klokheten som jag igen missat. Nej, jag ska börja ta ansvar, över de få relationerna jag har. Jag vill inte sitta här om några år med samma tankar, om hur jag inte tog chansen att umgås….

Mitt i allt det sorgliga just nu, känner jag tacksamhet emot henne som somnat in. Tacksamhet över klokheten, som bor i tankarna om henne. Att jag måste göra saker innan det är försent. Även om måsten inte finns, så ska jag se till att vara mera öppen i möten med människor. Vara mera vänskaplig, vara mera vänlig. Inte låta människor, bara vara i periferin. Nej, nu ska jag inte sitta så här och ångra saker. Utan jag ska göra. Jag ska göra, göra och åter göra.

Jag ska ringa det där samtalet, gå dom där stegen. Berätta för människor runt omkring mig, att jag håller av dom. Att dom är värdefulla, för mig. Nu är det dags, för mig att ta ansvar över mina vänner.

Visst, hon givaren, hon som flyttade till den där andra stranden, den vänskapen kan jag inte längre, göra något åt. Även om jag önskat att jag handlat, redan för länge sedan. Men jag ska inte en gång till, känna den här känslan som just nu bor i mig. Nej, det ska vara andra känslor som ska flytt in.

Att jag tar hand om människor, som betyder mycket för mig. Det är just i dessa tankar som det bor oändligt mycket tacksamhet, i mig just nu. Tack min förlorade vän, tack för den klokhet som jag just hittat till. Tycker det är synd att jag inte kan berätta det för dig. Men om du bor där uppe nu, ser mig. Låt mig då säga förlåt, att jag vaknade så sent, att jag inte var i denna klokhet då. Sent ska syndaren vakna säger man….. Här är det jag som är syndaren….

Lev idag just nu, just nu kan vi göra något åt, imorgon kan det vara försent. Just nu kan man ringa det där samtalet, som man så länge tänkt ringa. Just nu kan jag säga dom där orden som är så fulla av vänskap och kärlek. Dom där orden som man alltid vill höra.

Du betyder så mycket för mig. Sex små ord som kan göra någon glad. Nu får det vara slut på instängdhet och tysthet…… Här ska pratas.

Carina Ikonen Nilsson

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: