Just nu står jag här och skriver igen. Men om en stund kommer öronläkaren att ringa mig. Det är lite väntanstider i stunden även om det bara är ett telefonsamtal som ska till. Snön ligger igen på vägen här utanför, maken sa akta dig det är halt när han gick i morse. Det är kärlek det, det är omtanke, någon som bryr sig om. Idag fick jag även veta att någon läste nu min bok, denna gången för tredje gången. Hmm jag är nog en dålig skrevbent. Om man behöver läsa den för tredjegången. Nej så var det inte utan hon skrev att hon läser den nu för att hon har lärt känna mig lite bättre. Det där det gjorde mig extra varm om hjärtat. Det blev riktigt mjuk och ljust inom mig. Till och med riktigt vackert. Hur blev det så? Ja, jag nöjer mig med att det blev så, det bara blev så. En eld är tänd så att jag får lite värme, Det är alltid så kallt här ner i källaren. Inget bad idag, detta för telefonsamtalet som ska bli till. Dessutom gör ryggen ont det började göra riktigt ont redan igår. Fast jag ätit mina tabletter som jag ska äta dom. Kanske var det för mycket sittandes igår på dagen. Det blir att ta med mig idag så att jag inte sitter utan ligger i stället när jag tröttnar på att stå.
Tänk att det finns barn i detta samhälle som med oro för barnet måste umgås med förövaren. Nyss dog en pojke på 8 år. Man har häktat pappan. Den rättsliga processen är i gång. Det är skrämmande att man trotts misstankar och blivit av med vårdnaden, ändå får träffa den, samhället anser är förövare. Jag tänker som mamma, hur känns det att vara tvungen att lämna över sitt barn, till någon som misshandlat innan. Vilka rädslor och känslor bor i henne. Vad bor det för rädslor känslor i den lilla pojken? Innan han ska träffa sin far. Jag vågar inte ens tänka tanken på vilka känslor som fanns, då pojken blev mördad. Dom orkar jag inte ens våga tänka, för då går jag sönder. Flyttar jag då tanken om mamman öppnar sig ett mörkt vatten. Hur ska hon någonsin orka andas alla sina andetag igenom sitt liv. Hon som kämpat och försökt, men ändå varit tvungen att lämna över det hon älskar högst i livet, till någon som gjort henne och hennes barn illa? Vart och var befinner sig hon nu. Jag hoppas verkligen att hon har någon bredvid sig som hon kan gråta ut hos, någon som finns där. Hennes tårar tar nog aldrig slut. Hennes tro på samhället har antagligen försvunnit ut till ingenting. Visste hon att det här kunde hända? Nej, det tror jag inte, då hade hon aldrig lämnat över sitt barn. Det hade ingen domstol i världen kunnat göra något åt. Hon litade på att allt skulle gå bra. Hur var timmarna för henne då hon lämnat över sin son. Nej inte ens här vågar jag tänka längre.
Det måste, måste gå att göra något åt det här. Inte ska barn lämnas över till förövare. Inte ska samhället se på när någon går rätt fram till den som gjort illa. Nej något måste göras. Ingen ska behöva lämna över sitt barn till någon man är rädd för att denna ska skada. Tvångumgänge nej tack.
Gör en insatts skriv under.
Tacksamhet
- Tack för att jag vaknade upp till en ny dag.
- Tack för att samtalet jag väntat på blev ringt.
- Tack för svaret jag fick av samtalet.
- Tack, till det som finns i mitt liv och allt det som livet för med sig. På gott och på ont. Det goda simmar jag i och det onda lär jag mig av. När det onda är lärt kan jag luta mig tillbaka och se att det var just det här jag skulle lära mig. EN kunskap till. Vi lär oss genom hela livet, inte alltid genom böcker utan av livet själv.
Vad säger Stor Panda och Liten Drake idag?
Ingen text idag utan en bild av att vi ibland måste luta oss tillbaka och titta på träden, himlen. Jo, idag ligger katten där uppe i sin kungatron och inspekterar himlen och fåglarna. Nu är han en fegis och vågar inte sig ut. Fåglarna behöver inte vara rädda. Jag ska sätta mig en stund vid elden och njuta av stillheten i lågornas sken.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
