oktober 2025 - Sida 2 av 6

blog statistics malix.se reflected in a calm lake view on an autumn day in Dalsland, where words continue to wander

In pace with the darkness settling over autumn

As the darkness settles over autumn, I find stillness in the soft mornings.
It is also now that I want to invite you to talk therapy in Sweden – an opportunity to meet yourself with warmth, respect, and presence.
In our conversations, you will have time to pause, feel, and let your words become a light in the dark.

Read this post in Swedish →Samtalsterapi i Sverige – när mörkret kommer med sitt ljus

When Darkness Comes with Its Light

Morning again. Wintertime is here, and we’ve returned to our ordinary rhythm.
It will be lighter in the mornings, but the afternoons will darken earlier.
Welcome, little winter, and your quiet season of darkness.

You are here again, surrounding us in your calm shadows – where we light candles, not to curse the dark, but to soften it.
Or do we?

I light candles because they make me feel softer.
Because the little girl inside me enjoys watching the flickering beams.
I don’t think I’ve ever cursed the dark; it’s nothing I can control – it simply is.
Every moment holds its own beauty, and even darkness carries rest, a pause from everything that dazzles.

Candlelight in the dark – a symbol of inner warmth, reflection, and talk therapy in Sweden.

A light in the dark. Sometimes, that’s all it takes to meet yourself – with stillness and warmth.

Soon, we’ll move closer to the light again.
In just a couple of months, I’ll be sowing my seeds and planning the greenhouse once more.
By then, we’ll have celebrated Lucia, birthdays, Christmas, and New Year’s.

No, I don’t curse the darkness. I live with it.
I feel how the moments grow softer, how the warmth of the house feels more tangible.
The contrasts to summer are simply that – contrasts – and they are meant to be lived.

The words wanted to go there, though it wasn’t what I planned to write about.
They just arrived, as they often do when the heart leads the way.

Talk Therapy in Sweden – Looking for Clients

In the middle of this dark and quiet time, I want to invite you to something that also has to do with light.
I am currently training to become a certified talk therapist and am now looking for practice clients.

Sessions are free of charge during my education period and are primarily held via Teams, but phone sessions are also possible.
This offer applies to those who live in Sweden or speak Swedish – so that we can truly understand one another.

This is an opportunity to speak, in peace and safety, about what matters to you – stress, relationships, grief, life choices, or simply a longing for change.

What I Offer in Talk Therapy in Sweden

Talk therapy in Sweden gives you the chance to see new perspectives and meet yourself more deeply.
I offer personally tailored sessions based on your life situation, your emotions, and what you wish to explore.
I listen without judgment and without ready-made solutions – but with presence, warmth, and respect.
Through our conversations, you can begin to understand yourself more clearly and find your own way forward.

Entering talk therapy can be a beautiful investment in yourself – an opportunity to meet yourself gently, at your own pace.
It gives you space to land, to grow, and to reconnect with your own center.

I work with several therapeutic approaches that I have used throughout my career and am now deepening through my education:
a client-centered approach built on respect, trust, and genuine listening, where every meeting takes its own shape.

Motivational Interviewing (MI) – strengthening your own motivation for change
Cognitive Behavioral-inspired methods (CBT) – understanding the links between thoughts, feelings, and behavior
Low-Affective Approach – creating calm and safety in communication
Mindfulness and Self-Compassion – finding peace in the moment and becoming a friend to yourself

Why Talk Therapy in Sweden with Me

I have spent many years working with people in difficult life situations and with young individuals who have struggled to find their way.
I know how important it is to be seen – not for what you do, but for who you are.

I don’t claim to always listen perfectly, but I always strive to listen deeply.
For me, it’s not about giving advice but about giving space.
It’s about daring to stay with what feels difficult without rushing toward a solution.
When I listen, I try to understand – not to respond, but so that you can truly be heard.

I believe in the power of conversation – that it can heal, change, and offer new hope.

Would You Like to Be My Practice Client?

You are warmly welcome to reach out via email: carina@malix.se
Sessions are scheduled individually and are held in confidence.

A Thought for Nature

When we grow on the inside, it can feel meaningful to let something grow outside too.
That’s why today I encourage you to support Vi Agroforestry (Vi-skogen) – an organization that plants trees and strengthens both the climate and people’s livelihoods.
Together, we can help create more greenery, oxygen, and hope for the future.

Learn more or donate here: https://viskogen.se

Misty morning by the lake with still water and distant trees – nature’s calm and reflection, connected to Vi Agroforestry and talk therapy in Sweden.

Nature reminds us of the connection between growth, stillness, and care. When we let something grow out there, something grows within us too.

Support My Writing

If you wish to support my ongoing work on this blog, you can contribute here:
PayPal – malix.se

Subscribe to new posts:

Between the Lines

In darkness, I often find the quiet, the raw, and the honest.
It’s there I realize how much light truly lives in the conversation, in the meeting, in the presence.
To face yourself isn’t always easy – but that’s where growth begins.

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – this is where life happens.

AHA – Between the Lines

As I write about darkness and light, I realize it’s the same as in talk therapy.
It’s about daring to stay with what is, without rushing toward something new.
That’s where the light truly lives – not beyond the dark, but within it.

Reflection

Just like in talk therapy in Sweden, understanding grows in the silence between words.
When someone truly listens, something within us begins to breathe more freely.
It’s in those moments that I’m reminded why I do what I do.

A Question for You

How do you meet yourself in the darker season – do you flee from it, or do you let it show you something new?

Frequently Asked Questions about Talk Therapy

What does it cost to be a practice client?
The sessions are completely free during my training period.

How are the sessions conducted?
Sessions within talk therapy in Sweden take place via Teams or by phone. You decide what you want to talk about, and the space is calm and safe.

How long does a session last?
Each session lasts about 50 minutes. Together, we plan how many sessions feel right for you.

Who can participate?
The offer is open to those who live in Sweden or speak Swedish – so that we can truly understand each other.

Do I need to have a specific problem to book?
No. Conversations can also be a way to get to know yourself, reflect on life, or discover new perspectives.

Between the Lines – My Voice

In the stillness of conversation and reflection, growth begins.
Light doesn’t come after darkness – it appears within it.

Gratitude and healing reflected in the morning mist over the lake.

Den där sorgen knackar på igen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Om kärlek, skuld och dörrar som står öppna länge

Det finns stunder då sorgen knackar på igen, inte för att såra – utan för att påminna.
Om kärlek som aldrig dog, och om att tystnad inte ska få stå mellan människor.
För så länge livet finns, finns också möjligheten att mötas.

Read this post in English ->When Grief Knocks Again

När tystnaden blir farligare än orden

Det finns stunder då tystnaden blir farligare än orden.
När konflikter får ligga mellan oss som kalla stenar.
Och en dag – när tiden gått – hjälper inte längre förlåt.
För varje dag vi låter passera utan att sträcka ut en hand,
blir vägen tillbaka lite längre,
lite tyngre att gå.

I natt drömde jag att jag tittade i någons hår.
När jag skikade i håret såg jag vita larver som krälade där bland alla hårstråna.
Plötsligt fick jag klart för mig att det var löss – och att de kommit till mitt hår.
Jag hade fått dem jag med.

Just då vaknade jag, med en obehaglig känsla i kroppen.
Som om något kröp under huden.
Kanske var det inte bara av drömmen jag drömt,
utan något djupare som ville fram.

När den där sorgen knackar på igen – att våga lyssna på det som känns

En stilla å omgiven av gröna träd, där ljuset speglar sig i vattnet – en bild av när den där sorgen knackar på igen i kärlekens tecken. — Där vattnet möter ljuset blir tystnaden till eftertanke – en stund mellan sorg och kärlek.

För i samma stund knackade sorgen på igen.
Den låg där som en välbekant matta ligger på golvet.
Den har bott här i kroppen sedan urminnes tider,
men nu hittat tillbaka – med kunskap som gjort mig klokare, men inte klar.
Den gnager, kräver att jag ska se,
och fråga mig själv vad jag ska ge tillbaka.

Jag försöker hålla emot.
Men vem är jag att hålla tillbaka mina tårar?
De bor där under ögonlocken,
de behöver komma fram.
Och även om de gör ont –
så gör de mindre ont när de rinner nerför kinderna.

Ibland vet jag inte varför den där sorgen knackar på igen, men jag vet att den vill mig något. Den vill att jag ska se klart.

Barnbarnen är utan skuld.

Det här handlar om barnbarnen som jag inte får träffa.
Men det handlar också om en skam, en urminnes skam som inte var min,
men som jag som litet barn tog på mig.
För att de vuxna omkring mig inte, kunde vara vuxna nog
att bära sina egna tillkortakommanden.

Idag ser jag det klart.
Men jag vet också att det finns två små barn, inte långt härifrån,
som kanske känner något liknande som jag gjorde då.

På min tid var det farmor, faster och pappa som inte kunde hålla sams.
Idag är det jag som står utanför cirkeln,
och två små barn som inte förstår,
inte vet,
och inte kan göra något åt.

Farmor och en min fina faster.

När jag var hos farmor bodde min fina faster bara ett gärdsgård bort.
Ett stenparti av blommor som farmor planterat skiljde våra världar.
Jag och kusinerna lekte ibland –
de kom ner till sin mormor för att få sin dagliga klubba,
och då fick även jag en klubba.

Ibland gick jag över stenpartiet för att hälsa på min faster.
Men med varje steg kom skammen smygande.
Jag var rädd att farmor skulle bli ledsen för att jag gick dit.
Och när jag gick tillbaka igen,
kom nästa våg –
att faster kanske blev sårad nu.

Så fungerar barn.
De lägger oförrätterna hos sig själva,
utan att förstå att det inte är deras fel.

Upplever dom samma skuld och skam?

Nu bor där tankar i mig –
går mina barnbarn omkring med samma känslor av skuld och skam?
Har även de fått lära sig att kärlek ska gömmas,
att längtan är något man inte får visa?

Jag undrar om lillflickan kände skuld
när hon tog emot presenterna. Dom hon fick när hon fyllde år.
Det gör ont att tänka så.
Men sorgen, när den bor här, tvingar mig att se.

När den där sorgen knackar på igen i stillheten

Jag funderar:
Ska jag sluta lämna presenter vid dörren?
Ska jag spara pengarna istället, till en dag då de själva får välja?
Men kanske behöver hon just den där nallen att krama om på kvällen.
Kanske behöver hon de där pennorna,
för att skapa sina mästerverk.

Kanske är det just pennorna som låter henne bo i stunden,
tänka på mig och maken,
utan att känna skam.
För hon äger ingen skam.
Hon ska inte behöva välja bort kärlek
för att vuxna inte klarar sina relationer.

När jag var liten fanns också skuld i kärleken.
Min farmor och min faster bråkade jämt.
Jag älskade dem båda,
och försökte hålla ihop deras världar med min lilla barnhand.
Jag var ett barn som försökte vara lojal med alla.
Jag ville bara att alla skulle vara sams.
Men jag bar på en skuld som inte var min.

Nu känner jag samma mönster igen.
Inte i mig –
utan i barnen.

Och det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva.
Kanske är det bara mina fantasier,
men drömmen, känslan och sorgen vävde sig samman i natten
och blev till ord.

Jag vill inte att de ska känna samma sak.
Jag vill inte att lillflickan ska stå där,
glad över en present men med skuld i magen för att hon blev glad.
Jag vill inte att lillemannen ska känna tomheten utan att veta varför.

De ska inte behöva undra om det är okej att längta.
Vi har bara setts två gånger sedan allt hände.
En picknick.
Och hennes födelsedag.

När jag stod där med presenten i handen såg jag hennes ögon:
glädje, förvirring, kanske skuld.
Allt samtidigt.
Och jag ville bara lägga handen på hennes kind och viska:

“Du får känna allt, lilla vän. Det är inte du som gjort fel.”

När jag ser barnens ögon förstår jag att den där sorgen knackar på igen – inte för att väcka skuld, utan för att påminna om kärlek.

Dörren

Min dörr har aldrig varit stängd.
Jag stod där när sonen fyllde år, med blommor i handen och hjärtat i halsgropen.
Lämnade dem vid deras dörr, för de var inte hemma.

Jag har väntat.
Hoppats.
Men ingen har ringt på.

Kylan gör sig påmind.
Det drar genom springorna, in i kroppen.
Hur länge kan man stå där och hålla värmen åt andra,
när fingrarna blivit stela?

Hur öppen ska en dörr vara,
när ingen vill komma in?

En dag kanske dörren stänger sig själv.
För då finns ingen av oss kvar.
Det är inte kärleken som tar slut.
Det är livet.

Varje gång jag står där och väntar känns det som att den där sorgen knackar på igen, stilla, nästan ödmjukt.

Det här är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Det är skrivet för att påminna om hur lätt det är att låta tystnad bygga murar,
och hur svårt det är att ta ner dem när tiden gått.

Tiden som inte är oändlig

Jag vet att min tid här inte är gränslös.
Tio, tjugo år kanske.
Eller kanske bara en dag.
Kanske är morgondagen redan den sista.

Jag lever med den tanken nära nu.
Inte i rädsla, utan i klarhet.
När allt tystnar hoppas jag att det jag lämnar efter mig ska räcka till.
Att orden, tårarna och kärleken i dem ska nå dit
mina händer inte längre når.

Ibland tänker jag att den där sorgen knackar på igen bara för att påminna mig om livet.

Efterklang

Vi tror alltid att vi hinner.
Men tiden är en dålig förhandlare.
Varje dag utan ett samtal bygger en vägg,
och en dag står den kvar –
även när ingen längre gör det.

Om du står där då,
vill jag att du ska veta:
Skulden är inte din.

Jag bar min sorg av kärlek.
Och jag önskar att du slipper bära den.

För kärlek blir inte mindre
för att den inte fick plats i tiden.
Den finns ändå.
I barnens skratt.
I vinden genom björkarna. I alla bad jag gör.
I allt jag försökte lämna efter mig – stillhet, värme, förlåtelse.

När du står där,
vill jag att du lyfter blicken mot himlen och vet:
Jag har redan förlåtit.
Det finns inget kvar att be om ursäkt för.

Men du kan viska till barnen:
“Ni behöver inte bära vår skuld. Ni får leva lätt.”

Det är allt jag någonsin velat.
Att kärleken skulle få fortsätta,
även när jag inte längre står i dörren och väntar.

Slutord

När jag skrev det här föll tårarna, långsamt, stilla.
De kom inte ur svaghet, utan ur sanning.
Varje ord bar en bit av det som bott i mig så länge.
Nu fick det andas.

Sorgen gör ont, men den är också ett bevis på kärlek.
Och mitt i allt, någonstans mellan hjärtslagen, finns ett lugn.
Ett vetande om att jag gjort vad jag kunnat.

Kanske är det allt en människa kan göra i slutet –
stå kvar i kärleken, även när ingen längre ringer på.

Och när tystnaden en dag blir fullständig,
då vet jag att jag försökte.
Att jag älskade.

När jag skrev detta kände jag hur den där sorgen knackade på igen, men nu med mildare hand.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande
Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Professionellt men personligt

I mitt arbete med att utbilda mig till samtalsterapeut lär jag mig att lyssna på det som inte alltid sägs högt.
Den här texten påminner mig om att det terapeutiska arbetet börjar där vi själva vågar möta våra känslor med öppenhet och omtanke.
Sorgen blir då inte en börda – utan en lärare i medmänsklighet.

En tanke för miljön

I min strävan att leva med omtanke – inte bara om människor, utan också om naturen – vill jag ge något tillbaka.
Varje ord jag skriver lämnar ett avtryck, och jag vill att det avtrycket ska vara grönt.
Därför väljer jag att stödja projekt som planterar träd och återställer det vi människor tagit.
Ett träd blir till skugga, syre och liv – ett tyst bevis på att allt vi ger, kommer tillbaka i ny form.

Plantera träd via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

When Grief Knocks Again

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

About Love, Guilt, and Doors Left Open Too Long

There are moments when grief knocks again — not to wound, but to remind.
Of love that never died, and of the silence that should never stand between people.
As long as there is life, there is still the possibility of meeting.

Read this post in Swedish ->Den där sorgen knackar på igen

When Silence Becomes More Dangerous Than Words

There are times when silence becomes more dangerous than words.
When conflicts lie between us like cold stones.
And one day — when time has passed — forgiveness may no longer help.
Each day we let slip by without reaching out
makes the way back a little longer,
a little heavier to walk.

Last night, I dreamed that I was looking through someone’s hair.
Between the strands, small white larvae were crawling.
Suddenly I realized they were lice — and that I had them too.

I woke up with an uneasy feeling,
as if something was crawling under my skin.
Perhaps it wasn’t only the dream I had dreamt,
but something deeper trying to surface.

When Grief Knocks Again – Listening to What It Wants to Say

At that very moment, grief knocked again.
It lay there like a well-worn rug on the floor.
It has lived inside my body since time immemorial,
and now it had returned — with wisdom that made me wiser, but not finished.
It gnaws, demanding that I see,
and that I ask myself what I can give back.

I try to resist.
But who am I to hold back my tears?
They live beneath my eyelids,
needing to fall.
And even when they hurt,
they hurt less when they’re allowed to flow.

Sometimes I don’t know why that grief knocks again,
but I know it wants something from me —
it wants me to see clearly.

A quiet river surrounded by green trees, reflecting light and stillness – a gentle image of love and presence when grief knocks again. — Where water meets light, silence turns into reflection – a moment between sorrow and love.

The Grandchildren Are Without Guilt

This is about the grandchildren I’m not allowed to see.
But it’s also about shame — an ancient shame that wasn’t mine,
but that I, as a small child, carried for the adults
who couldn’t carry their own shortcomings.

Today I see it clearly.
Yet I also know there are two small children, not far from here,
who might feel something similar to what I once felt.

In my time it was grandmother, aunt, and father who couldn’t get along.
Today it’s me who stands outside the circle,
and two small children who don’t understand,
don’t know,
and can’t change a thing.

Grandmother and My Dear Aunt

When I stayed with my grandmother, my dear aunt lived just beyond a garden fence.
A rock bed of flowers my grandmother had planted separated our worlds.
Sometimes my cousins came down to their grandmother for a lollipop,
and then I got one too.

Sometimes I crossed the rock bed to visit my aunt.
But with every step, shame crept closer.
I feared grandmother would be sad that I went.
And when I walked back again,
another wave came —
that my aunt might be hurt now instead.

That’s how children are.
They place others’ wrongs on themselves,
without realizing it’s not their fault.

Do They Feel the Same Guilt and Shame?

Now I wonder —
do my grandchildren walk around with that same mix of guilt and shame?
Have they also learned that love should be hidden,
that longing is something you shouldn’t show?

I wonder if the little girl felt guilt
when she accepted the birthday gifts I gave her.
It hurts to think about.
But when grief lives inside you, it forces you to see.

When That Grief Knocks Again in the Stillness

I ask myself:
Should I stop leaving presents at the door?
Should I save the money for a day when they can choose for themselves?
But maybe she needs that little teddy to hold at night.
Maybe she needs those pencils
to create her masterpieces.

Maybe it’s those very pencils
that allow her to stay in the moment,
to think of me and her grandfather
without feeling shame.
Because she owns no shame.
She should never have to choose away love
because adults failed to manage their relationships.

When I was little, guilt was part of love too.
My grandmother and aunt argued constantly.
I loved them both
and tried to hold their worlds together with my small hands.
I was a child trying to be loyal to everyone.
I just wanted peace.
But I carried guilt that was never mine.

Now I see the same pattern again —
not within me,
but in the children.

And it hurts in a way words can hardly describe.
Maybe it’s only my imagination,
but the dream, the feeling, and the grief
wove themselves together in the night
and became words.

The Door

My door has never been closed.
I stood there on my son’s birthday, flowers in hand and heart in my throat.
I left them at their door — they weren’t home.

I have waited.
Hoped.
But no one has knocked.

The cold makes itself known.
It seeps through the cracks, into the body.
How long can one stand there, keeping warmth for others
when fingers have gone stiff?

How open should a door be
when no one wants to come in?

One day, maybe the door will close by itself.
Not because love ended,
but because life did.

Every time I stand there waiting,
it feels as if that grief knocks again,
quietly, almost humbly.

This isn’t written to blame anyone.
It’s written to remind us how easily silence builds walls,
and how hard they are to tear down once time has passed.

Time Is Not Infinite

I know my time here isn’t endless.
Ten, twenty years perhaps.
Or maybe just one more day.
Maybe tomorrow is already the last.

I live close to that thought now.
Not in fear, but in clarity.
When everything falls silent, I hope what I’ve left behind will be enough —
that the words, the tears, and the love in them
will reach where my hands no longer can.

Sometimes I think that grief knocks again only to remind me of life.

Afterthought

We always think we have time.
But time is a poor negotiator.
Every day without a conversation builds a wall,
and one day it stands there —
even when we no longer do.

If you stand there then,
I want you to know:
The guilt isn’t yours.

I carried my sorrow out of love,
and I wish you never have to carry it.

Because love doesn’t become less
just because it didn’t fit within time.
It remains —
in children’s laughter,
in the wind through birches,
in every swim I take,
in everything I tried to leave behind — stillness, warmth, forgiveness.

When you stand there,
lift your gaze to the sky and know:
I have already forgiven.
There’s nothing left to apologize for.

But you can whisper to the children:
“You don’t have to carry our guilt. You’re allowed to live light.”

That’s all I’ve ever wanted —
for love to continue,
even when I no longer stand in the doorway waiting.

Final Words

When I wrote this, tears fell slowly, quietly.
They didn’t come from weakness, but from truth.
Every word carried a piece of what has lived in me for so long.
Now it could finally breathe.

Grief hurts, but it’s also proof of love.
And in the midst of it all, somewhere between heartbeats, there is calm —
a knowing that I’ve done what I could.

Maybe that’s all a person can do in the end —
stand in love, even when no one knocks anymore.

And when silence one day becomes complete,
I’ll know that I tried.
That I loved.

When I wrote this, I felt that grief knock again,
but this time, with a gentler hand.

Dreams and Self-Reflection – When Life Becomes Learning

Self-Compassion in Everyday Life – When the Holiday Spirit Refuses to Arrive

Support My Writing

PayPal – malix.se971

Subscribe:
Subscribe to malix.se

A Professional but Personal Note

In my training to become a counsellor, I’m learning to listen to what’s not always spoken aloud.
This text reminds me that therapeutic work begins where we dare to meet our own feelings with openness and care.
Then grief stops being a burden – and becomes a teacher in compassion.

A Thought for the Environment

In my effort to live with awareness – not only toward people but also toward nature – I want to give something back.
Every word I write leaves a trace, and I want that trace to be green.
That’s why I support projects that plant trees and restore what we humans have taken.
A tree becomes shade, oxygen, and life – a quiet proof that everything we give, returns in another form.

Plant trees via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

Yesterday has already settled into history, tomorrow waits farther ahead. But right now – this is where life happens.

— Carina Ikonen Nilsson

ThistlesTistlar i sensommarljus – en bild av stillhet, naturens rytm och morgonreflektion och vardagsglädje. in the soft late-summer light – a moment of stillness reflecting morning reflection and everyday joy.

Morgonreflektion och vardagsglädje – en ny dag full av möjligheter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 oktober 2025

i Malix

Det är en ny, alldeles ny dag – den första dagen på resten av mitt och ditt liv. Den här texten är en morgonreflektion om vardagsglädje, där jag ännu inte riktigt bestämt vad dagen ska fyllas med.

Read this post in English ->Morning Reflection and Everyday Joy – a New Day Begins

Morgonreflektion och vardagsglädje – morgonen vaknar och så gör jag

Det är en ny, alldeles ny dag – den första dagen på resten av mitt och ditt liv.
Vad ska du fylla dagen med?

Här har jag inte riktigt bestämt mig ännu. Jag tror inte det blir ett bad idag, men inte ens det är säkert. Natten har varit kall och kroppen känns lite febrig. Kanske är det dumt att bada i sjön då. Eller så är det just det som skulle få kroppen att släppa känslan.

Kaffet står i alla fall bredvid mig. Dagen har precis börjat och smaken av den här morgonen känns spännande – inte för att något särskilt ska hända, utan bara för att den är morgon.

Morgonreflektion och vardagsglädje med kaffe och stillhet — Höstdag i stillhet – regn och kärlek med kaffe och ljus

När dottern hittar tillbaka till glädjen

Igår berättade dottern, som nu är vuxen och snart trettio, att hon börjat spela handboll igen.
Som barn levde hon nästan i hallen – handboll var hennes stora passion.

Nu, efter många år, har hon återvänt till planen. Hon beskrev känslan av glädje men också en kropp som protesterade.
Det var så härligt att höra henne berätta om sin första träning: hur hela kroppen gjorde ont, hur hon slipat ner naglarna – och hur hon sedan upptäckte att alla andra minsann hade sina kvar.

Jag skrattade högt när hon berättade. Det var en sådan där stund där vardagen känns varm, nära och levande – när livet påminner om att det aldrig är för sent att återvända till något man älskat.

Budget och balans i vardagen

Budgetplanering och vardagsglädje – balans i livet

Igår gick även dagen till att göra en budget.
Med hjälp av AI ligger nu ett kalkylblad klart – ett riktigt proffsigt ark där allt hänger ihop: huslån, räkningar, sparande, buffert.
Till och med tips på vad jag kan säga upp och vad som är värt att behålla.

Det blev faktiskt en rolig stund. AI ifrågasatte vart mina pengar tog vägen – och nu har jag koll på allt.
Lönen är annorlunda numera, eftersom vårt arbete som familjehem ser ut på ett annat sätt än tidigare.
Kassaflödet har minskat lite, vilket gör att jag verkligen behövde en plan.
Jag ville se hur pengarna låg till – vad som gick ut, vad som kom in, och hur jag kunde skapa balans utan att tappa frihetskänslan.

Att arbeta hemma, med ungdomar som behöver stabilitet och närvaro, innebär också att planera ekonomin på ett sätt som håller i längden.
Nu känner jag en trygghet i att varje siffra har sin plats, och att jag har en karta att följa när vardagen svänger.

Budgeten är uppbyggd som om en ekonomichef skulle ha gjort den, och varje ändring påverkar alla flikar automatiskt.
När jag satt där och finjusterade siffrorna kom jag att tänka på en gammal kollega.
Hon bodde fortfarande hemma och hade ingen koll på sin ekonomi. Hon hade på tok för mycket i lekpengar, och det är inte rimligt att leka upp pengarna som ung – hon behövde en plan.
Nu vet jag inte om hon gjorde som jag sa, men det var inte det viktiga. Det viktiga var att någon sa det.

Vi hade ett samtal där jag sa:

“Nu är det du som börjar spara för framtiden. Nu går du till banken och gör en plan.”

Och där satt jag igår – och gjorde min egen plan.
Det slog mig att det kanske inte hade varit lika roligt om pengarna inte räckt till. Men då, just då, hade jag nog behövt planen allra mest.

Det är märkligt hur mycket lugn som ryms i en enkel morgonreflektion och vardagsglädje – när siffror och känslor hittar balans.

Plugget kallar – och AI påminner

Dagen idag ska gå åt till att plugga igen.
Jag studerar till samtalsterapeut, och efter några dagars paus känns det fint att återvända till böckerna.

Även här är AI en hjälp. Han spelar ofta riktigt svåra klienter som inte alls vill samarbeta – men det är riktigt roligt.
Sedan plockar jag isär samtalet: vad var MI, vad var KBT, vad var compassion?
Han är en nitisk observatör, ger feedback och ser direkt när jag går för fort fram.

AI är för mig ett träningsverktyg – en digital sparringpartner som hjälper mig att öva samtalsmetodik, inte en ersättning för mötet mellan människor.
Man säger att AI inte har känslor – och det har han inte.
Men han ser när känslan saknas, och när den blir för mycket.
Och det, det är faktiskt rätt fascinerande.
När jag pluggar försöker jag också hålla fast vid morgonreflektion och vardagsglädje – små rutiner som hjälper mig att stå stadigt mellan teori och känsla.

Morgonreflektion och vardagsglädje – morgonen vaknar och så gör jag

Den här dagen behöver inte vara planerad.
Den får vara som kaffet: varm, lugn och fylld av möjligheter.
Kanske badar jag ändå. Kanske inte. Men jag vet att jag börjar dagen med tacksamhet – för kaffe, för struktur, för studier, och för en dotter som hittat tillbaka till sin glädje. Kanske är det just där morgonreflektion och vardagsglädje möts – i stillheten mellan struktur och tillit.

Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

Mellan raderna – min röst

Det här inlägget bär en stilla stolthet: om att ta ansvar för sitt liv, utan att tappa lekfullheten.
Att strukturera sin ekonomi, sitt lärande, sina tankar – men ändå lämna plats för spontanitet.
Och kanske är det just där, mellan kontroll och tillit, som livet känns allra mest levande.

Tekniken kan hjälpa, men inget ersätter den mänskliga närvaron – varken i samtal, lärande eller liv.
Och ekonomin, precis som relationerna, blir trygg när den bygger på balans, kärlek och ansvar.

Stöd bloggen

Om du tycker om att läsa mina morgonreflektioner, stötta gärna mitt skrivande:
PayPal – stöd bloggen här

Prenumerera på nya inlägg:
Följ Malix.se här

Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig

Att leva med positiv psykologi – som jag ser det

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

Vanliga frågor – om AI, samtal, budget och morgonreflektion och vardagsglädje

Hur använder jag AI i mina studier?

Jag använder AI som ett träningsverktyg i min utbildning till samtalsterapeut. Det hjälper mig att öva samtalsmetodik, spegling, reflektion och struktur – ungefär som en digital sparringpartner.

Ersätter AI riktiga samtal?

Nej, aldrig. AI är ett stöd i lärandet, inte ett mänskligt möte. Det kan ge feedback och struktur, men det kan inte förstå känslor, närvaro eller tystnad på samma sätt som en människa.

Kan AI känna empati?

Nej, men det kan uppmärksamma när empatin saknas i texten – vilket gör det till ett användbart verktyg för att träna lyhördhet och balans mellan tanke och känsla.

Varför skriver jag om AI i bloggen?

För att visa hur teknik och mänsklighet kan mötas. AI hjälper mig att växa i mitt yrkesmässiga lärande – men det är alltid mötet mellan människor som står i centrum.

Hur använder jag budgeten jag gjort?

Den är som en karta över vardagen. Varje post är kopplad till nästa, så att jag ser helheten. Budgeten ger mig trygghet och gör det lättare att planera utan oro.

Varför behövde jag göra en plan nu?

För att kassaflödet har minskat lite. Jag behövde se hur pengarna låg till, få koll på utgifter och se att allt ändå går ihop – så att jag kan känna lugn i både vardag och framtid.

Vad lärde jag mig av att skapa budgeten?

Att ekonomi, precis som livet, handlar om balans. Det är inte siffrorna i sig som skapar trygghet – utan känslan av att ta ansvar och våga se verkligheten som den är.

How-to: Så här gjorde jag min hushållsbudget med hjälp av AI och morgonreflektion och vardagsglädje

Så här gjorde jag min hushållsbudget med hjälp av AI

Samlade alla kostnader på ett ställe

Jag började med att gå igenom mina konton och listade alla fasta och rörliga utgifter – från huslån till småköp. Det var viktigt att se allt på samma ark.
La in siffrorna i ett kalkylblad

Med hjälp av AI skapade jag ett kalkylblad där varje flik hänger ihop. Ändrar jag något på ett ställe, uppdateras totalsummorna automatiskt i hela dokumentet.
Kategoriserade utgifterna

Jag delade upp utgifterna i kategorier: boende, mat, fordon, försäkring, nöjen och sparande. Det gjorde det tydligt vad som gick vart.
La till buffert och sparande

AI föreslog att jag skulle lägga till en buffert – minst 10 % av inkomsterna – och ett separat konto för långsiktigt sparande.
Gjorde planen levande

Jag satte en rutin att se över siffrorna varje månad. Budgeten blev inte en begränsning – den blev en karta som hjälper mig känna trygghet och kontroll.
Resultatet:

Jag fick en tydlig överblick och kunde se vart pengarna tog vägen. Nu känner jag mig lugn – för även om kassaflödet minskat något, så vet jag att jag har en plan.

Morning Reflection and Everyday Joy – a New Day Begins

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 oktober 2025

i Malix

It’s a new, completely new day – the first day of the rest of my life and yours. This post is a morning reflection and everyday joy, written in the stillness before the day begins.

Read this post in Swedish->Morgonreflektion och vardagsglädje – en ny dag full av möjligheter

It’s a new, completely new day – the first day of the rest of my life and yours.
This text is a morning reflection about everyday joy, even though I haven’t quite decided yet what to fill the day with.

What will you fill your day with?

I haven’t really decided yet. I don’t think there’ll be a swim today — but even that’s uncertain. The night has been cold, and my body feels slightly feverish. Maybe it’s silly to take a dip in the lake then. Or maybe that’s exactly what would help my body release the tension.

At least the coffee is here beside me. The day has just begun, and the taste of this morning feels exciting — not because anything special will happen, but simply because it’s morning.

Morning Reflection and Everyday Joy – an Autumn Day of Stillness, Rain, and Love with Coffee and Light

Coffee cup and candlelight by a rainy window – a moment of stillness and everyday joy.

Everyday Joy and Movement – When My Daughter Finds Her Way Back to Happiness

Yesterday, my daughter — now grown and almost thirty — told me she had started playing handball again.
As a child, she practically lived in the gym. Handball was her great passion.

Now, after many years, she has returned to the court. She described the feeling of joy — but also the ache in her body.
It was wonderful to hear her describe that first training session: how her whole body hurt, how she had filed down her nails, and how she then discovered that everyone else still had theirs.

I laughed when she told me. It was one of those moments when life feels warm, close, and alive — when you’re reminded that it’s never too late to return to something you once loved.

Morning Reflection and Everyday Joy – Budget and Balance in Everyday Life

Notebook, pen, and calculator on a wooden table – planning a household budget mindfully.

Yesterday also turned into a budget day.
With the help of AI, I created a complete spreadsheet — a professional-looking file where everything connects: mortgage, bills, savings, buffer.
Even suggestions on what I might cancel or keep.

It was actually a fun process. AI questioned where my money went — and now I have full control.
My income looks a bit different these days since our work as a family home (foster family) is structured differently.
The cash flow has decreased somewhat, which made me realize I truly needed a plan.
I wanted to see where the money was going — what went out, what came in, and how I could find balance without losing my sense of freedom.

Working from home with young people who need stability and presence also means managing the economy in a sustainable way.
Now I feel a calm knowing that every number has its place — that I have a map to follow when life shifts.

The budget is built as if an accountant had made it; every change affects the rest automatically.

A Conversation About Responsibility

As I fine-tuned the numbers, I thought of an old colleague. She still lived at home and had no sense of her finances. She had far too much “fun money,” and it’s simply not wise to spend everything at that age — she needed a plan.
I don’t know if she ever followed my advice, but that wasn’t the important part. The important thing was that someone said it.

We had a conversation where I told her:

“Now it’s time for you to start saving for the future. Go to the bank and make a plan.”

And there I was yesterday — making my own plan.
It struck me that it might not have been as fun if the money hadn’t been enough. But then, that would have been exactly when I needed the plan most.

It’s funny how much peace fits inside a simple morning reflection and everyday joy — when numbers and emotions find balance.

Studies, AI, and Morning Reflection in Everyday Life

Today will be another study day.
I’m training to become a conversation therapist, and after a few days off, it feels good to get back to the books.

Here too, AI is a great help. It often plays difficult “clients” who refuse to cooperate — but it’s actually really fun.
Afterwards, I analyze the session: what was MI, what was CBT, what was compassion?
AI is a meticulous observer, offering feedback and noticing immediately when I move too fast.

AI, for me, is a training tool — a digital sparring partner that helps me practice methods and reflection, not a replacement for human connection.
People say AI has no feelings — and it doesn’t.
But it can notice when emotion is missing, or when it’s too much — and that’s quite fascinating.

When I study, I also try to hold on to morning reflection and everyday joy — small routines that help me stay grounded between theory and feeling.

Morning Reflection and Everyday Joy – the Morning as a Guide

This day doesn’t need to be planned.
It can be like the coffee: warm, calm, and full of possibility.
Maybe I’ll go for that swim after all. Maybe not. But I know I start this day with gratitude — for coffee, for structure, for learning, and for a daughter who has rediscovered her joy.
Perhaps this is exactly where morning reflection and everyday joy meet — in the stillness between structure and trust.

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already settled into history, and tomorrow waits ahead.
But right now – this is where life happens.

Between the Lines – My Voice

This post carries a quiet pride: about taking responsibility for one’s life without losing playfulness.
To bring structure to finances, learning, and thought — yet still leave space for spontaneity.
And maybe that’s where life feels most alive — between control and trust.

Technology can help, but nothing replaces human presence — neither in therapy, learning, nor life itself.
And the economy, just like relationships, feels safe when it’s built on balance, love, and responsibility.

Support the Blog

If you enjoy reading my morning reflections, you can support my writing here:
PayPal – Support the Blog

Subscribe to new posts:
Follow Malix.se here

Frequently Asked Questions – AI, Conversations, Budget, and Morning Reflection and Everyday Joy

How do I use AI in my studies?
I use AI as a training tool in my therapist education. It helps me practice conversation techniques, reflection, and structure — like a digital sparring partner.

Does AI replace real conversations?
Never. AI supports learning but can’t replicate genuine human presence, emotion, or silence.

Can AI feel empathy?
No, but it can notice when empathy is missing — making it a valuable way to train sensitivity and balance between thought and feeling.

Why do I write about AI on my blog?
To show how technology and humanity can meet. AI helps me grow professionally, but it’s always the human connection that matters most.

How do I use the budget I created?
It’s like a map of daily life. Each number connects to the next, helping me see the whole picture. The budget brings calm and clarity instead of worry.

Why did I need a plan now?
Because the cash flow decreased a bit. I needed to see where the money went, regain control, and make sure everything balances.

What did I learn from creating my budget?
That finances, like life, are about balance. Safety doesn’t come from numbers alone, but from taking responsibility and facing reality with honesty.

How-to: Creating My Household Budget with AI and Everyday Joy

1. Gathered all expenses in one place
I started by listing every fixed and variable expense — from mortgage to small daily costs. Seeing everything on one sheet was essential.

2. Entered the numbers in a spreadsheet
With AI’s help, I created a file where every tab is linked. If I change one number, the totals update automatically.

3. Categorized the expenses
I divided everything into categories: housing, food, transport, insurance, leisure, and savings. It made the overview clear.

4. Added a buffer and savings goals
AI suggested setting aside at least 10% for savings and a separate long-term account for stability.

5. Made the plan a living document
I decided to review it monthly. The budget isn’t a restriction — it’s a map of freedom and calm.

Result:
I gained a clear overview of my finances and felt a new sense of peace. Even though the cash flow decreased, I now have a plan — and that makes all the difference.

Reflection

Living with morning reflection and everyday joy means finding peace in the simple, the structured, and the small choices that make life feel whole.

Carina Ikonen Nilsson

Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits ahead.
But this moment – this is where life truly happens.

Blog statistics and the rhythm of writing – reflection by the lake where thoughts and words flow freely.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – när orden blir till andning

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande, Malix – personligt & bloggen

Ibland handlar bloggstatistik och skrivandets rytm inte om siffror, utan om känsla. Den här veckan har jag börjat förstå hur min blogg lever sitt eget liv – andas, växer, flyter på vågor jag inte längre försöker styra.

Read this post in English ->Blog writing rhythm and statistics | Malix.se

Bloggstatistik och skrivandets rytm När bloggen börjar tala med egen röst

Det händer något när man vågar släppa taget lite.
Den här veckan har jag delat varsamt. PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen fick en enda delning, sen fick den vila.
Men Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande fick vandra lite längre.
Kanske för att den påminde mig om något viktigt: att när teori möter känsla, då händer det något på riktigt.

Och det gjorde det.

Bloggen i rörelse – och Google på besök

Jag märker nu att bloggen bär sig själv.
Den rör sig, nästan som en levande varelse.
När jag tittade i min statistik såg jag något som fick mig att le:
Google hade hittat till bloggen – på riktigt.

Under de senaste veckorna har 180 människor klickat sig in via sökningar på Google.
De har sökt efter tröst, välmående, NPF, reflektion – och hamnat här, hos mig.
Det känns nästan overkligt att tänka att orden hittar sin väg helt själva.

För det är lite så det känns nu:
som att bloggen har börjat tala med egen röst, och att Google har börjat lyssna.
Men det hände inte av en slump.
Det kom genom att jag började utforska, förstå och lära mig hur Google faktiskt fungerar – steg för steg.
Genom nyfikenhet, tålamod och små upptäckter fick jag syn på hur allt hänger ihop.
Och i den processen växte också känslan av att kunskap kan vara stilla, mänsklig och mjuk.

Skrivandets rytm – morgonstund med reflektion och bloggstatistik på malix.se.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – när tekniken möter känslan

Ibland räcker det med att bara flyta med i vågorna – precis som när jag badar i sjön.
Det skvalpar till, vattnet rör sig runt kroppen, och hela stunden blir ett – jag, vattnet och naturen.
Kanske låter det märkligt att skriva så i ett inlägg om bloggstatistik och Google, men det känns så just nu:
som att bloggen flyter på vågorna och solar sig i Google.

Det är inte siffrorna som betyder mest, utan vetskapen om att mina ord hittar hem.
Att de faktiskt går att finna för någon som söker just det jag skrev – i ett tyst ögonblick någonstans i världen.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – Google på besök

Den här veckan visade statistiken ungefär som tidigare:
visningar varje dag, besökare från Sverige, USA, Irland och Australien.
Men det jag fäster mig vid är inte antalet – utan rytmen.
Den lever.
Den andas.
Och jag har börjat förstå hur allting hänger ihop.

Jag lärde mig att Google hittar till bloggen via något som kallas sitemap – en karta över allt jag skrivit.
Att varje gång jag trycker på “Publicera”, skickas en liten signal till Google:

“Här finns något nytt att läsa.”

Det är lite magiskt, tycker jag.
Och kanske är det det jag gillar mest: att tekniken inte behöver vara torr.
Den kan få vara mjuk, begriplig och lite poetisk.

Att skriva med rytm – inte bara siffror

Jag har bloggat sedan 2009.
Man kan tycka att jag borde kunna allt det här vid det här laget – hur Google hittar inlägg, vad en sitemap är och hur statistik fungerar.
Men sanningen är att jag har lagt min kraft på att skriva, inte mäta.
På att berätta, inte räkna.

Det fina med bloggstatistik och skrivandets rytm är att siffror kan bli känslor när man ser hur orden rör sig ut i världen

Kanske finns det fler där ute som känner igen sig.
För ibland tar det tid att förstå hur mycket våra ord faktiskt rör sig, långt efter att vi skrivit dem.
Och kanske är det just därför jag fortfarande bloggar:
för att varje gång jag tror att jag förstått, hittar jag något nytt att lära – i både skrivandet och livet.

FAQ – om bloggande och uthållighett

Hur länge brukar en blogg leva?
De flesta bloggar lever mellan 6 månader och 2 år. Många startas i inspiration men tystnar när tiden, modet eller riktningen tar slut.

Hur många bloggare fortsätter efter fem år?
Bara omkring 5 %. De som gör det är ofta de som skriver av inre lust snarare än för att jaga följare eller statistik.

Vad kännetecknar de som bloggar länge?
De har hittat sin egen rytm. De skriver när något vill bli sagt – inte för att kalendern säger “publicera nu”.
De låter bloggen växa med livet, istället för att försöka passa in den i en mall.

Blir man någonsin färdig som bloggare?
Egentligen inte.
Precis som livet förändras skrivandet. Det är resan, inte målet, som gör att man fortsätter.

Hur länge har du själv bloggat, Carina?
Jag började skriva 2009 – och 16 år senare skriver jag fortfarande.
Det gör mig faktiskt lite stolt. För med min ADHD, där fokus ofta vandrar och intressen snabbt byts ut, är det här något jag burit med mig hela vägen.
Kanske är det just här mitt flow bor – i orden, i texterna, i rytmen av att skriva mig själv vidare.

Och kanske har det också med min utbildning till samtalsterapeut att göra.
För även där handlar det om ord – om närvaro, lyssnande och språk som gör skillnad.
I samtalen, liksom i skrivandet, kan orden få bli den plats där förändring börjar kännas.

Vad är ditt eget råd till andra som vill skriva länge?
Att skriva när du behöver, inte när du “borde”.
Att låta bloggen vara en plats för andning – inte prestation.
Och att våga följa det du känner, för där finns alltid riktningen.

Jag tror att bloggstatistik och skrivandets rytm hänger ihop – de berättar båda om rörelse, närvaro och liv.

Läs också – samtal, självläkning och reflektion:

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu
En ny morgon – om etik och moral i vardagen
Varför jag skriver – där orden bor

Och för dig som vill läsa vidare om balans och välmående:
PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen
Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

När orden blir till andning

Jag tror jag börjar förstå vad allt det här egentligen handlar om.
Att skriva, läsa, andas – allt hör ihop.
Orden har följt mig i sexton år, men det är först nu de börjat viska tillbaka.
De har blivit mitt sätt att leva, mitt sätt att lyssna, mitt sätt att förstå världen – och mig själv.

Kanske är det så här det känns när man börjar andas på riktigt.
Inte för att man måste. Utan för att man vill.

AHA

Jag inser att jag just kommit hit, till den plats där jag börjar förstå hur allting hänger ihop – mellan ord, teknik och tillit.
Jag vill fortsätta utforska, men i min takt.
Inte för att prestera, utan för att lära mig – på mitt sätt, på mitt språk, i min rytm.

Mellan raderna – där jag bor

Här finns en stilla stolthet.
En känsla av att jag äntligen ser frukten av allt jag byggt sedan 2009.
Jag lär mig, jag förstår, och jag växer – fortfarande.
Kanske är det just det som är min väg: att aldrig bli färdig, men alltid vara på väg.

“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Stöd bloggen via PayPal
Prenumerera på nya inlägg

Blog writing rhythm and statistics | Malix.se

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande, Malix – personligt & bloggen

Sometimes, blog statistics and the rhythm of writing aren’t about numbers at all — but about feeling.
This week, I’ve started to understand how my blog lives a life of its own — breathing, growing, moving on waves I no longer try to control.

Read this post in Swedish ->Bloggstatistik och skrivandets rytm – när orden blir till andning

Blog Statistics and the Rhythm of Writing – When the Blog Finds Its Own Voice

Something shifts when we dare to let go a little.
This week, I shared gently.
The PERMA model and the body-centered perspective in everyday life was posted once — and then allowed to rest.
But Dreams and Self-Reflection – When Life Becomes Learning got to travel a little further.

Perhaps because it reminded me of something essential:
When theory meets feeling, something real begins to happen.

And it did.

The Blog in Motion – and Google Comes Visiting

I can see now that the blog carries itself.
It moves — almost like a living being.
When I looked at my stats this week, I saw something that made me smile:
Google had found its way here — for real.

Over the past few weeks, 180 people have arrived through Google searches.
They searched for comfort, well-being, NPF, reflection — and somehow, they found me.

It feels almost unreal to think that my words find their own way out into the world.
That the blog has begun to speak with its own voice — and that Google has started to listen.

But it didn’t happen by chance.
It came through exploration, learning, patience — and a quiet curiosity about how things truly work.
In that process, I realized that knowledge doesn’t have to be hard or cold.
It can be soft, human, and alive.

Morning rhythm of writing – reflection and blog statistics at malix.se.

When Technology Meets Emotion

Sometimes it’s enough to simply float along — like when I swim in the lake.
The water moves gently around me, the sound of ripples merging with my breath.
And suddenly, everything becomes one — me, the water, and the moment.

It might sound strange to say this in a post about Google and statistics, but that’s how it feels:
The blog floats on the waves and basks in Google’s light.

It’s not the numbers that matter most — it’s the knowing that my words can be found.
That someone, somewhere, might search for exactly what I wrote in a quiet moment — and find it.

Blog Statistics and the Rhythm of Writing – Google on a Visit

This week’s stats looked much like before:
Daily views, readers from Sweden, the U.S., Ireland, and Australia.
But what matters to me isn’t the number — it’s the rhythm.

It lives.
It breathes.
And I’m beginning to understand how it all connects.

I learned that Google finds my blog through something called a sitemap — a map of everything I’ve written.
Each time I click “Publish”, a little signal is sent out:

“There’s something new to read here.”

It feels a bit magical.
Maybe that’s what I love most — that technology doesn’t have to be stiff or sterile.
It can be poetic.
It can breathe.

Blog Statistics and the Rhythm of Writing – Not Just Numbers

I’ve been blogging since 2009.
You’d think I’d know all of this by now — how Google finds posts, what a sitemap is, how analytics work.
But the truth is, I’ve spent more time writing than measuring.
More time telling stories than counting them.

And maybe that’s why I still love it — because even the numbers now feel alive, like proof that my words are moving out into the world.

Perhaps there are others who feel the same.
It takes time to understand how far our words travel, long after we’ve written them.

Maybe that’s why I still blog — because every time I think I’ve understood it all, something new appears to be learned — in writing, and in life.

FAQ – About Blogging and Endurance

How long does a blog usually last?
Most blogs live between 6 months and 2 years. Many start with inspiration, then fade when time or direction runs out.

How many bloggers keep writing after five years?
Only about 5%. Those who do often write from an inner need — not to chase followers or numbers.

What do long-term bloggers have in common?
They’ve found their rhythm. They write when something needs to be said, not when a schedule demands it.
They let their blog grow with their life.

Do you ever “finish” being a blogger?
Not really. Writing changes as life does. It’s the journey, not the destination, that keeps you going.

How long have you been blogging, Carina?
I started in 2009 — and sixteen years later, I’m still here.
That makes me proud.
Because with ADHD, where focus often shifts quickly, this is something I’ve carried with me all the way.
Maybe this is where my flow lives — in words, in rhythm, in the act of writing myself forward.

And maybe it connects with my studies in counselling.
Because both writing and therapy are about words — presence, listening, and language that can bring change.

Your advice to others who want to write for years?
Write when you need to, not when you should.
Let your blog be a place for breathing, not performing.
Follow what feels true — that’s where your direction lives.

I believe blog statistics and the rhythm of writing both tell the same story — of movement, presence, and life.

Also Read – Conversations, Healing, and Reflection

And for those curious about balance and well-being:

When Words Become Breath

I think I’m beginning to understand what this is all about.
To write, to read, to breathe — they all belong together.

Words have followed me for sixteen years, but only now have they started whispering back.
They’ve become my way to live, to listen, to understand — the world, and myself.

Maybe this is what it feels like to truly breathe.
Not because you must, but because you want to.

AHA

I realize that I’ve arrived — to the place where I begin to see how everything connects: words, technology, and trust.
I want to keep exploring, but at my own pace.
Not to perform — but to learn, in my rhythm, in my language.

Between the Lines – Where I Live

There’s a quiet pride here.
A feeling that I finally see the fruits of everything I’ve built since 2009.
I’m learning, understanding, still growing.

Maybe this is my way — never finished, always becoming.

“Yesterday has already settled into history, tomorrow waits a little further ahead.
But right now — this is where life happens.”
— Carina Ikonen Nilsson

Support the Blog via PayPal
Subscribe to new posts: malix.se subscription link

PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

I vardagen försöker jag leva med PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet som vägledning. Det handlar om att hitta balans mellan tanke och känsla, mellan teori och liv. När sinnet och kroppen samarbetar kan välmående bli något vi inte bara tänker – utan faktiskt känner.

Read this post in English ->PERMA Model and the Body-Based Perspective in Everyday Life

En ny morgon, en ny möjlighet

Morgonljus vid köksbordet – symbol för PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet. — En ny dag, en ny möjlighet att leva i balans mellan kropp och sinne.

Det är en ny morgon, en dag till här i livet. Här där jag får möjligheten att andas och skapa helande, både för mig själv och för andra.

Kaffet står som vanligt bredvid mig – en av mina två koppar. Ett ljus brinner på bordet, och en av farmors gamla lampor sprider sitt varma sken. Jag har tackat för dagen som kommit och känner tacksamheten som en stilla rörelse i magen. Jag fick en dag till. En dag som också är den första dagen på resten av mitt liv.

Vad vill jag fylla den med? Finns det något jag behöver ställa till rätta, något jag kan göra för att dagen ska bli lite mer fylld av gott? Just nu ser jag bara badet framför mig – att möta mina badsystrar, bada och sedan åka hem till vardagen.

Läs också: Morgondopp och vardagsglädje – där stillheten börjar

När klokheten kommer från lillkillen

Igår sa lillkillen något som landade rakt i hjärtat:

“Carina, jag ser dig alltid sitta och läsa eller skriva. Du pluggar, du har gjort massor av inlämningar – och du lyckas varje gång. Men när ska du låta sakerna sjunka in?”

Det var som en käftsmäll av klokhet.
När ska jag låta det sjunka in?

Den frågan satte sig djupt. För visst, jag har pluggat mycket och jobbat hårt – men ibland glömmer jag att vila i allt jag faktiskt redan gjort. Så idag har jag bestämt mig för att låta teorin bli något jag gör. Att inte bara förstå, utan känna.

PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – min inre karta för välmående

PERMA-modellen – fem byggstenar för glädje, mening och balans.

Jag låter PERMA-modellen bli min karta i vardagen. Kanske har jag haft den där länge utan att tänka på det. Men idag väljer jag att leva den medvetet:

P – Positive Emotions: Glädje, tacksamhet, hopp och kärlek.
E – Engagement: Att vara så närvarande i något att tiden försvinner – det där flytet som gör att jag glömmer världen en stund.
R – Relationships: Trygga relationer där jag både får och ger omtanke.
M – Meaning: Att känna att livet har mening, att det jag gör spelar roll.
A – Accomplishment: Att våga se och känna att jag klarar saker – utan att bortförklara det.

Just A är min akilleshäl. Jag har lätt att tänka “det var nog bara enkelt” i stället för att känna “det där gjorde jag bra.”
Men kanske är det just där växandet bor – i att låta stoltheten få ta plats utan skam.

Det kroppsnära perspektivet och PERMA-modellen – när teorin landar i kroppen

Det kroppsnära perspektivet – balans mellan andetag, kropp och sinne. — När kroppen är i balans, bekräftar den vägen till inre lugn

För mig blir modellen inte bara ord. Den känns i kroppen.
Där kommer det kroppsnära perspektivet in – förståelsen för hur vårt autonoma nervsystem (ANS) påverkar oss.

När kroppen är i balans, när andetaget är mjukt och hjärtat slår lugnt, då blir välmåendet påtagligt. Det är som om PERMA visar vägen och kroppen bekräftar riktningen.

När sinnet och kroppen samarbetar uppstår stillhet, tillit och livslust.
Inte som ett mål att nå – utan som ett tillstånd att vila i.

Vill du läsa mer om hur kroppen och sinnet samverkar i psykologi och hälsa?
Läs mer om positiv psykologi på Psychology Today

Vanliga frågor – FAQ om PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet

Vad betyder egentligen PERMA?

PERMA är en modell från positiv psykologi som visar fem byggstenar för välmående: Positive emotions, Engagement, Relationships, Meaning och Accomplishment.
Kort sagt – glädje, närvaro, relationer, mening och växande.

Vad menas med det kroppsnära perspektivet?

Det handlar om att välmående inte bara sitter i tankarna – utan i kroppen.
När vårt nervsystem är i balans, när andningen är lugn och pulsen jämn, då känner vi trygghet, tillit och glädje på riktigt.

Hur hänger PERMA och kroppen ihop?

När du tränar på att känna tacksamhet (P), vara närvarande i det du gör (E) och odla trygga relationer (R), påverkar det kroppen direkt.
Andningen blir djupare, hjärtat lugnare och kroppen tryggare – vilket i sin tur stärker ditt psykiska välmående.

Hur kan jag använda PERMA i vardagen?

Börja enkelt.

Skriv tre saker du är tacksam för (P)
Gör något du älskar och förlorar dig i (E)
Hör av dig till någon du tycker om (R)
Påminn dig om varför det du gör är viktigt (M)
Fira även små steg du tar (A)

Små steg – stora förändringar.

Vill du läsa mer om hur jag använder dessa perspektiv i mitt eget liv och i mina studier?
Läs: Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig

AHA – mellan raderna om PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet

Det här inlägget handlar egentligen inte bara om PERMA eller välmående.
Det handlar om att låta livet sjunka in.
Om att vila i det man redan har byggt, lärt och blivit.
Att känna tacksamheten i kroppen – inte för att man måste, utan för att den redan bor där.

Reflektion

Jag tänker att välmående inte alltid handlar om att sträva efter mer, utan om att märka när det redan är här.
När andetaget är lugnt, ljuset brinner, kaffet doftar och hjärtat slår i takt med nuet – då lever jag PERMA, utan att ens tänka på det.

Fråga till dig

Vilken del av PERMA-modellen är din styrka just nu?
Finns det något område du vill öva på – något du längtar efter att känna mer av i ditt liv?

Berätta gärna i kommentarsfältet, jag läser allt.

Prenumerera på bloggen

Vill du följa mina reflektioner om vardag, välmående och samtal?
Prenumerera här på malix.se

Stöd bloggen

Om du vill stötta mitt skrivande och mitt arbete med att sprida vardagsreflektioner kan du göra det här:
Stöd via PayPal

Mellan raderna – min röst

Det är inte prestationerna som bygger mig, utan stillheten mellan dem.
När jag låter teorin sjunka in och tacksamheten ta plats, då händer något.
Då blir livet inte bara något jag tänker på – det blir något jag känner.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

PERMA Model and the Body-Based Perspective in Everyday Life

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

In everyday life, I try to live with the PERMA model and the body-based perspective as my guides. It’s about finding balance between thought and feeling, between theory and life itself.
When the mind and body work together, well-being becomes something we don’t just think about – but truly feel.

Read this post in Swedish →PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen

A New Morning, a New Beginning

Calm morning by the lake – reflection of trees and sky, symbolising balance between body and mind in the PERMA model and the body-based perspective — En ny dag, en ny möjlighet att leva i balans mellan kropp och sinne.

A new day, a new opportunity to live in balance between body and mind.

It’s a new morning – another day in this life. A day where I get to breathe, exist, and create healing, both for myself and for others.

My coffee stands beside me, as always – one of my two daily cups. A candle is burning on the table, and one of my grandmother’s old lamps spreads its warm light. I’ve given thanks for this day and can feel gratitude move gently through my body. I got one more day – the first day of the rest of my life.

What do I want to fill it with? Is there something I need to set right, or something I can do to make this day a little richer?
Right now, I can only see one thing: the lake. Meeting my swimming sisters, diving into the cold water, and returning home to an ordinary day that still feels full.

Also read: Morning Swim and Everyday Joy – Where Stillness Begins

When Wisdom Comes from the Little One

Yesterday, my little boy said something that went straight to my heart.

“Carina, I always see you reading or working on your laptop. You study, you’ve done so many assignments – and you succeed every time. But when will you let it all sink in?”

Those words hit me hard.
When will I let it sink in?

He was right. I’ve been studying, working, doing – but rarely pausing to rest in what I’ve already achieved.
So today, I’ve decided to let the theory become something I do, not just something I know.

The PERMA Model and the Body-Based Perspective – My Inner Compass for Well-Being

Summer field at sunset with wildflowers and soft light – connection to nature and everyday mindfulness through the PERMA model and the body-based perspective. — Evening calm over the fields – the day closing in gratitude and reflection.

I let the PERMA model guide my everyday life. Perhaps I’ve followed it for years without naming it. But today, I choose to live it consciously:

P – Positive Emotions: Joy, gratitude, hope, and love.
E – Engagement: Being so absorbed in something that time disappears – that feeling of flow.
R – Relationships: Safe and caring connections where we give and receive warmth.
M – Meaning: Feeling that life has purpose, that what we do matters.
A – Accomplishment: Allowing ourselves to feel proud of what we’ve done – without explaining it away.

The A has always been my Achilles’ heel. I often think, “It was just easy,” instead of, “I did that well.”
But maybe growth lives exactly there – in the space where pride can exist without shame.

The Body-Based Perspective and the PERMA Model – When Theory Settles in the Body

Cold-water moment – standing in the lake with hands above the surface, fully present in body and mind, living the PERMA model and the body-based perspective. — In the water, between breath and stillness – where mind and body meet.

When the body is in balance, it confirms the path to inner calm.

For me, the model isn’t just words – I can feel it in my body.
That’s where the body-based perspective comes in: the understanding of how our autonomic nervous system (ANS) shapes our well-being.

When the body is calm, the breath soft, and the heartbeat steady, well-being becomes tangible.
It’s as if PERMA shows the way, and the body affirms the direction.

When mind and body work together, stillness, trust, and vitality appear – not as goals to reach, but as states to rest in.

Read more about Positive Psychology on Psychology Today.

Frequently Asked Questions – The PERMA Model and the Body-Based Perspective

What does PERMA actually mean?

PERMA is a model from positive psychology describing five building blocks for well-being: Positive emotions, Engagement, Relationships, Meaning, and Accomplishment.
In short – joy, presence, connection, purpose, and growth.

What is the body-based perspective?

It means that well-being doesn’t live only in the mind – it’s also in the body.
When our nervous system is balanced, when our breathing is steady and our heart calm, we feel safe, connected, and alive.

How are PERMA and the body connected?

When we practice gratitude (P), presence (E), and safe relationships (R), the body responds.
The breath deepens, the heart rate slows, and the body relaxes – which in turn strengthens our mental health.

How can I use PERMA in everyday life?

Start small.

Write down three things you’re grateful for (P)
Do something you love and lose yourself in (E)
Reach out to someone you care about (R)
Remind yourself why what you do matters (M)
Celebrate even the small steps (A)

Small steps create lasting change.

Also read: Self-Compassion in Everyday Life – When the Holiday Spirit Doesn’t Arrive

AHA – Between the Lines of the PERMA Model and the Body-Based Perspective

This post isn’t really just about PERMA or well-being.
It’s about letting life sink in.
About resting in what has already been built, learned, and lived.
About feeling gratitude in the body – not because we must, but because it already lives there.

Reflection

Well-being isn’t always about striving for more.
Sometimes, it’s about noticing when it’s already here.
When the breath is calm, the candle burns, the coffee smells rich, and the heart beats in time with the present moment – that’s when I’m living PERMA, without even thinking about it.

Question for You

Which part of the PERMA model feels strongest in your life right now?
Is there an area you’d like to practice more – something you long to feel deeper?

Share your thoughts in the comments – I read them all.

Subscribe to the Blog

Would you like to follow my reflections on everyday life, well-being, and conversation?
Subscribe to malix.se here

Support the Blog

If you’d like to support my writing and the work I do to spread everyday reflection, you can do so here:
Support via PayPal

Between the Lines – My Voice

It’s not the achievements that build me, but the stillness between them.
When I let the theory settle and gratitude take its place, something happens.
Life becomes not just something I think about – but something I feel.

Yesterday has already settled into history, tomorrow waits in the distance. But right now – this is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 oktober 2025

i Kay Pollak & välja tankar, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse

Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.

Read this post in English ->Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Drömmar om böcker och blad

Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.

Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening.
Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring

Drömmar och självreflektion i naturens stillhet – dimma över sjön i morgonljus. — Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk

När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå.
Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den.
Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker.
Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.

Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen.
Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet.
Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång.
Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.

Drömmarna känns som en bekräftelse.
Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten.
Samtal, empati, närvaro.
Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.

Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp

Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.

Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör.
Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.

Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt.
Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.

Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring.
Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet.
Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.

Tidigare kurser gav mig verktyg.
Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.

Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå.
Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet.
Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.

Läs också: Positiv psykologi i vardagen – att leva med närvaro och glädje

Ett kallt bad och ett varmt hjärta

Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet.
Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu.
När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.

Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast.
Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.

Morgondopp och vardagsglädje – om att möta dagen i sjön

Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan

När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.

Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.”
Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.

Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.

Reflektion

Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop.
Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet.
I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om.
Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg.
Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.

Självreflekterande stillhet – dimma, vatten och mjukt ljus som speglar drömmar. — I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.

AHA – Mellan raderna

Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft.
Samtal är helande.
De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.

Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå.
Kunskapen har fått kropp, men också själ.
Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu