Dag: 3 november 2025

Min skrivarresa började som ett sätt att förstå mig själv, men har blivit ett sätt att möta andra. När jag vågar dela mina ord, då vågar någon annan dela sina. Modet växer när vi delar det.

Read this post in English ->A Writing Journey – When I Dare, We Dare Together

Varje liten stapel – början på min skrivarresa

Jag har skrivit länge nu. För att förstå. Ibland för att stå ut. För att landa i mig själv när världen runt omkring mig rör sig för snabbt eller för stort. I början brydde jag mig inte om vem som eventuellt tittade in. Eftersom jag då såg mest siffrorna — en visning, där det blev två, ibland fler. Men siffror är tysta. De säger inte mycket om att någon faktiskt suttit där och läst och kanske känt någonting.

Det tog tid innan jag förstod att det bakom varje liten stapel där fanns en person. Någon med en dag, en känsla, en tanke — som stannade upp just här. Någon som kanske gick vidare och läste ett inlägg till. Och så började jag tänka att kanske betyder mina ord något för någon annan, på samma sätt som andras ord ibland betyder något för mig.

Min skrivarresa med morgonkaffe där orden får landa

Den här skrivarresan har burit mig genom dagar av tvivel och dagar av mod, och allt däremellan.

Ögonblicksvardag – där skrivarresan fortsätter

Min skrivarresa började i det lilla och vardagliga, där livet ofta gömmer det mest betydelsefulla.

Jag har skrivit om vardagen och alla de där små ögonblicken som vi nästan inte lägger märke till när de händer — men som visar sig vara viktiga när vi stannar upp och skriver om dem. Jag har skrivit om bemötande, även om barn som behöver bli förstådda, om vuxna som försöker räcka till, om kärlek och kaos i samma andetag. Och sakta började det öppna dörrar både i mig och i orden.

Våga känna – våga skriva det blir min skrivarresa

Det märkliga är att jag aldrig tänkte: Nu ska jag bli bättre på att skriva.
Men när jag ser tillbaka ser jag att jag har vuxit.
Inte för att jag varit duktig, utan för att jag vågat lite mer.

Vågat häva ur mig det svåra. Samtidigt vågat beskriva det fina.
Vågat låta någon annan läsa innan jag hunnit bli rädd.

Världen tittar in – och skrivarresan växer

Och så plötsligt tittade världen in. En visning från Danmark. Någon i USA. En läsare från Irland. Någon som tog sig tid att vara här hos mig i mina ord. Det gör mig fortfarande lite överraskad — att något jag skrivit här i stilla stund kan landa långt bort, i en annan rytm, ett annat liv.

Det är fint. Samtidigt gör det mig modig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara.

En plats där mod får plats

Mod handlar kanske inte om stora gester.
Utan om att öppna en liten bit av sig själv
där jag låter någon titta in kanske bara lite.

Det är det jag vill att den här bloggen ska vara.
Här ska det vara enn plats där vi kan våga lite tillsammans.

Om jag vågar vara jag,
kanske du vågar vara du.

När du vill får du gärna berätta något tillbaka.
En rad, ett ord, en tanke.
Det kan betyda mer än du tror — både för dig och för mig.

Gårdagen vilar i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu — det är här livet händer.
Och jag är glad att du är här i mitt just nu.

Min skrivarresa fortsätter med varje ord jag vågar dela, och varje ord du kanske speglar dig i.

AHA – mellan dig och mig

När vi delar det lilla i våra liv
blir det inte litet längre.

Det växer
för att någon ser
och någon känner igen sig.

Kanske är det där
gemenskapen bor.

Mellan raderna – min röst

Jag är inte färdig.
Det är ingen av oss.
Därför får vi fortsätta ändå.

En rad i taget.
Tillsammans.

Fråga till dig som läser

Vad gör ditt liv lite större idag?
Skriv gärna några ord i kommentarerna.
Du och dina tankar är välkomna här.

Avslut

Gårdagen vilar i historien.
Där borta ligger Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu, just i detta nu som det här livet händer.

Samtidigt är det första dagen på resten av våra liv.

Barn ska få vara barn
https://malix.se/2024/09/25/barn-ska-fa-vara-barn/

Barn gör när dom kan – bemötande, smärta, skam & ansvar
https://malix.se/2024/10/01/barn-gor-nar-dom-kan-bemotande-smarta-skam-och-ansar/

Läs fler bloggar via WordPress Reader:
https://wordpress.com/read

A Writing Journey – When I Dare, We Dare Together

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 november 2025

i bloggutveckling-skrivande

A writing journey began as a way to understand myself, but it has become a way to meet others.
When I dare to share my words, someone else might dare to share theirs.
Courage grows when we share it.

Läs det här på svenska ->Skrivarresa – När jag vågar blir vi fler

Every little bar – the beginning of my writing journey

I have been writing for a long time. To understand.
Sometimes to cope.
To land in myself when the world around me moves too fast or too big.

In the beginning, I didn’t really care who might stop by.
I mostly saw the numbers — one view, then two, sometimes more.
But numbers are quiet.
They don’t tell you that someone actually sat there reading
and maybe felt something.

It took time before I understood that behind every tiny bar in my stats
there was a person.
Someone with a day, a feeling, a thought — who paused right here.
Maybe they even read another post.
And then I began to think that maybe my words meant something to someone else,
the way someone else’s words sometimes mean something to me.

This writing journey has carried me through days of doubt and days of courage,
and everything in between.

writing journey — writing at my kitchen table where my words can land

Everyday moments – where the writing journey continues

My writing journey started in the small and ordinary moments,
where life often hides what matters most.

I’ve written about everyday life and those tiny moments we hardly notice
as they happen — but that turn out to be important
when we stop and write them down.

I’ve written about children who need to be understood,
about adults trying to manage,
about love and chaos in the same breath.
And slowly, that opened doors — in me and in the words.

Dare to feel – dare to write

The strange thing is, I never thought:
Now I’m going to become a better writer.

But when I look back, I see that I have grown.
Not because I tried to be good,
but because I dared a little more.

Dared to express what hurts.
Dared to describe what is beautiful.
Dared to let someone read before fear arrived.

The world stops by – and the writing journey grows

And suddenly the world stopped by.
A view from Denmark.
Someone in the United States.
A reader from Ireland.

Someone who took the time to be here in my words.
It still surprises me —
that something I wrote in a quiet moment
can land far away, in another rhythm, another life.

It is beautiful.
And it makes me brave in a way I can’t fully explain.

A place where courage belongs

Perhaps courage isn’t found in big gestures.
But in opening a small part of ourselves
and letting someone look in — just a little.

That is what I want this blog to be.
A place where we can dare a little together.

If I dare to be me,
maybe you can dare to be you.

If you ever feel like sharing something back… please do.
A sentence, a word, a thought.
It might mean more than you think —
for both of us.

Yesterday rests in history.
Tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.
And I am grateful you are here in my “right now.”

My writing journey continues with every word I dare to share
and every word you might recognize yourself in.